Att vara kristen och kines – en konflikt?

Det kan fortfarande ha sitt intresse att fråga sig hur bildade kineser på sextonhundratalet – den framstående jesuitmissionären Riccis och dennes närmaste efterföljares tidevarv – uppfattade kristendomen. Kunde kristendomen leva samman med en kultur och ett politiskt-socialt system, som var så olika den miljö vari den historiskt givna kristendomen hade vuxit fram och från vilken den – vad man nu än tänkte om den saken – var oskiljaktig.

En lärd analys av denna svåra fråga har nyligen redovisats i ett arbete av professor Jacques Gernet vid Collège de France med titeln ”La Chine et le christianisme” (Paris 1982).

I Gernets arbete behandlas spörsmålet om hur bildade sextonhundratalskineser såg på den utifrån kommande kristendomen och på de grundläggande och djupgående skillnader, som finns mellan kinesisk och västerländsk uppfattning rörande människan och världen. Sympatiskt inställda kineser förundrade sig när de märkte överensstämmelser mellan deras egna fäderneärvda tankar och det som förkunnades av pater Ricci och dennes vänner. Genom att antaga att det skulle existera en för hela mänskligheten gemensam världsande bereddes vägen för synkretistiska tänkesätt. Men det fanns också kineser som inte var välvilligt stämda till missionärerna. Dessa menade att kristendomen var oförenligt med Kinas sociala, politiska och moraliska ordning liksom den ock kärvade emot i landet gängse syn på vad som vore rätt och fel. Skillnaderna var så stora att det syntes som kristendom och kinesisk tanke vore ting som stode i motsats till varandra. De kineser som ogillade kristendomen pekade bl.a. på att det som de västerländska missionärerna lärde ut var till skada för landets traditionsbundna utbildning och att den kristna tron innehölle krav på att tron ej finge beskäras ens som en eftergift till en av Ricci tolkad version av den gamla konfucianismen.

En stötesten var de av ålder och hävd utövade konfucianska riterna. Gernet menar, att ritfrågan blott vore en detalj och att dess betydelse hade överdrivits samt att den väsentligen hade dryftats bland dem som satt hemma i Europa och försökte bilda sig en uppfattning om hur man borde ställa sig i kollisionsfall mellan kristendomens krav och den kinesiska kulturen. Den övergripande och väsentliga frågan hade hela tiden varit om kristendomen skulle kunna inplantas i en kultur vars tankeformer var helt andra än de europeiska. Den kinesiska civilisationen var den enda som hade frambragt mer omfattande och djupgående filosofiska tankesystem utan att ha haft tillgång till ett indoeuropeiskt språk. Spörsmål rörande den yttersta grunden för allt som existerar har i Kina dryftats från helt andra förutsättningar och med helt andra metoder än vad som har varit fallet i Västerlandet och Indien.

En grundläggande relativism

I den kinesiska tanken finns det inte något förnuft eller mening som hör den synbara världen till. Man får inte skilja på ande och kropp. Den kinesiska tanken utmärks av en systematisk och grundläggande relativism, allt ställs i motsatsförhållande till något annat. Man indelar efter motsats och räknar exempelvis med att det finns åtta sorters relationer mellan ord. Genom att göra jämförelser upptäcker och bestämmer man relationer. En transcendental relativism präglar detta tänkande. Ingenting får någon mening om det inte sätts i motsats till något annat, motsatserna söks upp och får bilda par. Hos kineserna räknas de funktionella sambanden, inte som hos européerna de allmängiltiga satserna och beskrivningarna. De kristna räknar med en transcendental verklighet som är orörlig och stabil samt med en mer näraliggande och gripbar verklighet, som är mångskiftande och instabil. Den uppdelning av det existerande i transcendentalt och gripbart, som finns inom kristendomen, saknar hävd hos kineserna. Därför uppkommer svåra tolkningsproblem när teologiska spörsmål skall överföras till kinesiska. Den som har fått en klassisk kinesisk fostran har svårt att tillgodogöra sig begrepp och påståenden som att det skulle finnas en personlig Gud, som är transcendent, ande, skapare av himmel och jord, talande samt handlande och ingripande i människornas liv. Begrepp som den obefläckade avlelsen och dödssynd bjuder också på svårigheter. Man kan fråga sig av vilket skäl det är så svårt att överföra kristen teologi till det kinesiska språket. Gernet har för sin del funnit, att den tapp runt vilken frågan svänger skulle vara det nära och komplicerade samband, som finns mellan själva språket och metafysiken, den del av filosofin som vill hjälpa till att utforska de yttersta principerna för det som existerar.

Gernet erinrade – med hänvisning till av filosofen Ernst Casirer och språkforskaren Emile Benvéniste utförda undersökningar – om att ”varat” som filosofisk term förekom redan i klassisk grekiska. Varat kunde behandlas som något objektivt, något som kunde bearbetas av tanken, något som kunde hanteras, analyseras och inordnas som vilket annat filosofiskt begrepp som helst. I kinesiskan finns inte något verb ”vara” med samma breda användning som i de västerländska språken. Redan av språkliga skäl sätter sig den kinesiska tanken till motvärn mot de västerländska idéerna om existens, essens, själ och gudomlighet.

Grupp och individ

Kristendomen och det gamla Kina hörde till skilda tankevärldar. I Kina gäller en annan filosofisk, social och politisk tradition än i Västerlandet. Men det finns fler svårigheter. En är gruppens och den sociala gemenskapens stora betydelse i Kina. Individerna är beroende av de grupper som de tillhör, och dessa i sin tur styrs av traditioner. Denna omständighet utgör hinder för evangelisationen. I Kina har individen plägat vara underkastad dem som står över honom i den sociala hierarkin och vara starkt beroende av den egna gruppens värderingar och har därför följaktligen svårt att individuellt ta ställning till de egna livsproblemen. Man har tvingats att lunka samman med de andra vare sig man har velat eller inte. Detta har lett till konformism och har främjat statsapparatens växt och inflytande samt medfört, att den statliga förvaltningen har fått en starkt byråkratisk prägel. Så var det i det gamla Kina och så är det i dagens kommunistiska stat. Konformism och byråkrati är helt enkelt gemensamma nämnare för dagens och gårdagens Kina.

P V Shih har hävdat, att de kristna missionärerna skulle ha haft större framgång om de antingen hade låtit bli att framhålla den kristna förkunnelsen som något nytt eller om de hade lyckats ändra på det kinesiska samhället struktur på ett genomgripande sätt. Eftersom de varken förmådde göra vare sig det ena eller det andra valde man att upprätta kristna byar här och var inne i det kinesiska samhället. Gernet påpekar att denna metod hade visat sig vara föga effektiv. Enklaverna hade blivit isolerade inslag utan verklig kontakt med det kinesiska samhället.

I en av Gernet författad studie har E Todd funnit material till ytterligare en förklaring. Todd menar, att det mer var antropologiska hinder än semantiska som medförde att jesuiterna misslyckades med sin mission i Kina. Ett system vari den sonliga pieteten och vördnaden fanns i centrum för kultur och samhällsliv rådde i landet. I kristendomen låter man religionen vara någonting utanför och över familjen, Gud är alltid något högre än den egne biologiske eller adoptive fadern. Kinas mandariner – som högt värderade ett fullföljande av den egna släktlinjen – ville inte veta av att vare sig kyskhet eller celibat betraktades som något värdefullt.

Sinologerna är emellertid inte ense. Vissa meningsbrytningar förekommer. Syster Ina Bergeron hänvisar till texter hos Mo-tse, Lao-tse, Wang Pi, Wang Fu-tse och i Dao de jing och finner med stöd av dessa, att det även inom Kinas gamla klassiska tankevärld fanns vissa idéer om att det ytterst skulle finnas ett Något bakom varat, transcendent och ogripbart: ”Dao har inte något slut. Detta är sin egen verklighet, ofantlig och absolut . . .” Max Kaltenmark har anmärkt: ”Om än dao är att söka inne i individerna, innerst i deras eget väsen, så är det också något som finns utanför individerna och som styr deras steg, härskar över dem och som fanns innan enskilda individer uppträdde på denna jord, något som existerar fritt från allt annat. Dao har alltid funnits, det fanns innan himmel och jord blev till samt har givit liv åt både himmel och jord . . .”. Pater C Larre har kommenterat detta begrepp: ”Orsaken till de enskilda individernas aktivitet är att den skapande principen finns inne i dem och driver dem framåt. I varje individ finns skaparen. Denna är transcendent och står individerna ännu närmare än deras egen självupplevelse av den egna existensen. Man tänkte en smula på den helige kyrkoläraren Augustinus när man begrundar detta. Inom taoismen finns en enkel helgonkult av ett slag som leder tankarna till den heliga Therese av Lisieux. Sinnets upplysning innebär ej att man försöker stänga ute alla intryck utan sker genom uppfyllande av de dagliga sysslorna sedan man har tyglat den flyktiga tankens oroliga grubblerier och lagt band på en ostyrig tungas fåfänga klapprande. Ledigt och lugnt kan man då utan synbar ansträngning återvända till Vägen och Dygden. Det skulle vara bra om taoismens innehåll bleve mera känt i väst och om en genomgång kunde göras för att utröna på vilka punkter taoismen går att förena med den kristna tron.”

En ny situation

En utveckling har skett sedan 1600-talet. Kyrkan har efterhand blivit allt mindre västerländsk och kineserna har i sin tur blivit mer västerländska i sitt tänkande.

Kinas intellektuella elit har studerat, tolkat och infört modern naturvetenskap och teknik samt gjort landet förtroget med modernt västerländskt tänkande och nutida ideologier. För att kunna tillgodogöra sig och landet allt detta har man nödgats att inom det kinesiska språket skapa begrepp som täcker lånegodset. Har månne detta även utvecklat och ändrat den kinesiska tanken? Kina upplever en tid då landet är öppet för nya intryck utifrån. Kontakt sker genom samfärdsel av skilda slag, det är fråga om kulturella och vetenskapliga kontakter, tekniskt och ekonomiskt utbyte, intryck från kineser i Hongkong och Macao samt i Sydöstasien – därutöver från de många kineser som finns lite varstans ute i världen. Kan denna påverkan ske utan att även någon form av kristet inflytande kommer med på köpet?

Under årens lopp har åtskilliga intellektuella kineser blivit kristna. Det skulle vara intressant att studera vilka vägar som har fört dessa ministrar, diplomater, jurister m.fl. därhän och på vilket sätt de har försökt förverkliga den kristna tron i sina egna liv samtidigt som de har velat behålla sin anpart av landets kulturella och filosofiska traditioner. Man kan i detta sammanhang tänka på Paul Hsy, Mikael Yang, Leo Yi och kanske särskilt på den kinesiska republikens förste president Sun Yat-sen, som var en ivrig protestantisk kristen. En av de ledande inom den kinesiska republiken, utrikesministern Petrus Lou Tseng-tsiang, blev med tiden katolsk präst och benediktinsk abbot; denne skrev en bok med titeln ”Mötet mellan evangeliet och det mänskliga”.

Johannes Wu Ching-hsiung tjänstgjorde under den förra regimen som jurist och diplomat. Under en tid var han ordförande i Internationella domstolen i Haag och hade varit kinesiskt sändebud vid Heliga stolen. Han är upphovsman till skriften ”Kinesisk humanism och kristen andlighet”. Häri anförde han bl.a.: ”Om man som jag ser det hela ur kinesisk synvinkel, står det klart att kristendomen särskilt utmärks av att den i sig förenar Lao-tses djupa mysticism och Konfucius varma humanism. Den skiljer sig från Lao-tse genom att Ordet i kristendomen har blivit kött och fått mänsklig gestalt med ett varmt hjärta som slår. Den skiljer sig från konfucianismen i så måtto att det är Ordet som självt – och intet annat än Ordet – som har utfört detta underverk. Men förvisso är det inte detta som utmärker den nutida civilisationen. Den präglas fastmer av att man älskar vetenskapen alltför mycket och försummar kunskapen om kärlekens vägar.”

Johannes Wu Ching-hsiung gjorde Goethes ord på dödsbädden till vännen Eckermann till sina egna: ”Om än det mänskliga snillet nådde sin yttersta gräns så skulle det likväl aldrig nå kristendomens höghet och fostrande dygd, sådan den strålar mot oss i Evangeliet.”

Översättare: Bengt Rur