Den Heliga stolen och Mellanöstern

Sedan årtionden råder ett brydsamt förhållande mellan Israel och den Heliga stolen. Inga regelrätta diplomatiska förbindelser existerar. Den påveaudiens i vilken Yasser Arafat mottogs i september i år uppfattas från Israels sida som ytterligare en belastning. Ordväxlingen mellan den Heliga stolen och Israel i denna fråga överskuggar det faktum att Johannes Paulus II vid audiensen med Arafat grep tillfället att göra sig till förespråkare för Israels rättigheter till en säker existens. Visserligen underströk påven också eftertryckligt det palestinska folkets rätt till hemland.

Den Heliga stolen eftersträvar i Mellanösternkonflikten en ”diplomati som kännetecknas av neutralitet och opartiskhet”. Israels premiärminister Golda Meir och utrikesministern Abba Eban mottogs också på sin tid i Vatikanen – långt före Arafat – liksom ledande företrädare för den palestinska befrielserörelsen PLO. Men man har alltid med eftertryck avvisat våldet som en lösning på mellanösternproblemet. Det har man alltid betonat för nämnda besökare, givetvis utan att räkna debet och kredit för de oförrätter som israeler respektive palestinier tillfogat varandra och man har inte heller utfärdat legitimation genom att ta emot den ene och vägra den andre samtal.

Vad audiensen med Arafat anbelangar har den Heliga stolen – enligt officiösa källor – utgått från följande förutsättningar:

1. Påveaudiensen gällde inte Arafat som chef för PLO utan som företrädare för det palestinska folket även om han inte kan sägas företräda hela detta folk.

2. Mötet var ett utslag av Johannes Paulus II:s ansträngning att komma till tals med ”alla människor av god vilja”.

3. En varaktig fred i Mellanöstern kan endast säkras om det palestinska folkets och Israels existensrätt säkras på samma sätt.

4. Mellanösternproblemet kan endast lösas vid förhandlingsbordet och detta

med hänsyn till berättigade krav från alla berörda folk.

Ser man tillbaka på den Heliga stolens hållning i palestinafrågan sedan slutet av Andra världskriget finner man som genomgående, att Vatikanen alltid avstått från att sanktionera orätt. Som ett uttryck för detta gäller att Israel intill denna dag inte erkänts. Nu som tidigare hyser den Heliga stolen följande ståndpunkt: ett erkännande från dess sida kan ske först efter en allmän lösning av vidhängande problem, dvs. att det palestinska folkets rätt erkänns och de heliga platsernas skydd garanteras. Med andra ord, den Heliga stolen föredrar att ”sväva fritt” framför att sanktionera ett tillstånd som skapats av våld. Man brukar för ett erkännande fordra att en stat skall ha ”erkända” gränser.

Påveaudiensen med Arafat bör inte tolkas som en fientlig gest mot Israel. Patriarken för de melkitiska katolikerna, Maximos V Hakim, yttrade sig så dagen före audiensen. I den kommunike som publicerades i anslutning till audiensen framkommer att påven samtalat med Arafat om Israels rättmätiga säkerhetsbehov, något som inte kan ha undgått Jerusalem.

Kathpress bearb Anna Maria Hodacs