Det palestinska problemet – några synpunkter

Det palestinska problemet är väl känt och ofta diskuterat. Genom tidningar, radio och TV får vi reda på åtskilligt om såväl bakgrund som om den löpande, tragiska händelseutvecklingen. Det som berättas genom massmedia räcker dock knappast till för att förstå läget. Åtskilligt är mörkt, svårbegripligt och omstritt. Även det svårtolkade tillhör den palestinska verkligheten. Händelser inträffar som är svåra att sätta in i sammanhanget och som likväl är av stor betydelse samt verkar styrande för framtiden. I det följande skall händelser och omständigheter av denna art uppmärksammas.

Vissa frågor står obesvarade för mången. En är om det verkligen existerar ett palestinskt folk och en annan är – om den första frågan besvaras jakande – vilket samband detta folk i så fall har haft med vissa landområden.

Uppkom det palestinska motståndet långt efter det att judarna hade satt sig i besittning av det forna Palestina?

På vilket sätt har den palestinska befrielseorganisationen PLO utvecklats? Är organisationen representativ?

Innehåller PLO:s statuter bestämmelser om att organisationen kräver att Israel skall utplånas? Vilken sorts stat vill man själv upprätta?

Det som man hade kommit överens om vid överläggningarna i Camp David har kommit in i en återvändsgränd. Konflikten mellan Jordanien och Israel har trappats upp samtidigt som tanken att PLO och Israel ömsesidigt skulle erkänna varandra har kastats fram från den palestinska organisationens sida.

Finns det ett palestinskt folk?

Ingen påstår väl att palestinierna skulle vara ett särskilt folkslag, som lätt skulle kunna skiljas från sina arabiska grannar. Man menar därför att de palestinska flyktingarna utan större svårighet skulle kunna slå sig ner i andra arabländer. Dessa länder utmärks i många fall av att de har små befolkningar strödda över stora ytor och de palestinska flyktingar som nu finns i dessa skulle kunna uppgå i värdfolken. Om palestinierna avstode från tanken på att de en dag skulle få komma tillbaka skulle Israels existens säkras och fred kunna slutas.

Denna tanke – som har kläckts för ett bestämt syfte – lär dock ej tåla kritisk granskning. Folk som talar arabiska finns det från Atlanten till Indiska Oceanen, folk som är varandra sinsemellan rätt olika. Olika betingelser och skilda öden har präglat dessa folk och givit dem deras särprägel. Palestinierna kan – likaväl som exempelvis algerierna och irakierna – urskiljas som ett folk för sig bland andra arabisktalande nationer.

Palestiniernas nationella särprägel är till och med ovanligt påfallande. De har präglats av det land där de länge har varit rotade. I detta lilla land – som ligger mellan Medelhavet och Jordanien – ligger Jerusalem. Mot denna stad har under långliga tider dragit pilgrimer från de tre skrift- och uppenbarelsereligionerna kristendom, judendom och islam. Jerusalem är en helig stad för dem alla. Det har också förekommit att pilgrimer från de tre religionerna har installerat sig för gott i den heliga staden. Kontakterna med dessa fromma färdemän och de milda institutioner, som dessa har upprättat i staden, har främjat palestiniernas egen utveckling. Dess kultur har under de senaste århundradena påverkats av att antalet främlingar har stigit med den ökande resandeströmmen och av att kontakterna med andra delar av världen även i övrigt har blivit allt intensivare. Under den tid då Palestina ingick i det turkiska väldet bodde judar och kristna tillsammans i landet, i fredlig samexistens med dess muslimska majoritet. Lugnet och ordningen främjades under denna tid av att de västerländska stormakterna vakade över landets heliga platser.

Om man undantar de bergiga delarna av Libanon med sin kristna befolkning finns det inget arabland som har haft så många och fruktbärande kontakter med Västerlandet som just Palestina, ett land som kunde dra nytta av befolkningens mångskiftande sammansättning. Bland arabfolken har palestinierna namn om sig att vara öppna till sinnet, rådsnara, fyndiga och kunniga samt ha lätt för att lära vad som syntes vara nytt och nyttigt. Kort sagt, ett folk som hade skaffat sig skönjbara egenskaper och gjort sig bemärkt bland andra.

Om än den palestinska nationaliteten som sådan inte är så gammal måste det medges, att de öden som detta folk har genomgått under detta århundrade har varit av den art att de har sammanlänkat landets invånare och givit dem en stark känsla av att bära på ett gemensamt öde. Sedan det turkiska väldet fallit samman och splittrats blev Palestina ett brittiskt mandat under Nationernas Förbund. Enligt Balfourdeklarationen skulle ett hemland upprättas för världens judar i Palestina. I det brittiska mandatet ingick ett uppdrag att upprätta ett sådant i det land som ligger mellan Medelhavet och floden Jordan. Utvecklingen av denna plan, landets politiska och administrativa uppbyggnad, det militära hantverket i anslutning härtill samt grundandet av staten Israel blev till men för palestinierna. Först och främst ledde denna händelsekedja till svåra avbräck för det palestinska folket och skadade dess nationella identitet. De palestinier, som flydde till arabiska grannländer, har för det mesta undvikit att låta sig assimileras.

Förenta Nationernas generalförsamling erkände vid en sittning den 10 december 1969 det palestinska folkets existens och ”bekräftade dess oförytterliga rättigheter”. Generalförsamlingen stadfäste därjämte den 30 november 1970 palestiniernas rätt till att själva fatta beslut rörande sina nationella angelägenheter och bekräftade den 8 december samma år att respekten för jämlikhet ifråga om rättigheter skulle upprätthållas även i detta fall, ett uttalande som också det stödde palestinierna i deras strävan att vidmakthålla sin nationella identitet.

Palestinierna och deras land

Det påstås esomoftast att de palestinska araberna förr mestadels skulle ha varit nomader och att få av dem skulle ha varit bofasta.

Nomaderna var dock ej fler än en sjundedel av hela den arabiska befolkningen i Palestina. Dessa nomader bodde i de ökenartade områdena i söder. Ibland drog en del av dem mot norr för att låta boskapen beta på stubbåkrarna.

I mitten och i norr var däremot befolkningen bofast. Längs kusten brukades jorden – som övligt är i Orienten – i treskift av dem som var dugliga och hade det bäst ställt, därjämte drevs någon boskapsskötsel. I dessa delar av landet hölls även olivlundar och sköttes trädgårdar.

Avkastningen av dessa odlingar var varken dålig eller ens medelmåttig. Apelsiner från Jaffa hade världsrykte långt innan den sionistiska kolonisationen av landet. Avsättningsmöjligheterna var begränsade och avkastningen låg. Det rörde sig på det hela taget om familjejordbruk med den egna försörjningen som mål. Det turkiska skattesystemet uppmuntrade heller inte någon till att öka sin produktivitet.

I detta arabland har främlingar av hävd mottagits gästfritt. Med det utgående adertonhundratalet var de judar, som kom till landet, ej blott pilgrimer utan även sionistiska kolonisatörer. När judarna började att köpa jordbruk och slå sig ner för gott rönte detta ovilja bland bönderna. Kort före det första världskrigets utbrott 1914 bildades ett nationellt parti i Jaffa, som såg som sin uppgift, att av sultanen utverka, att invandring och försäljning av jord måtte förbjudas.

När började palestinierna att göra motstånd?

Organisationen för Palestinas befrielse – vanligen känd under förkortningen PLO – bildades först år 1964. Dess skapande sammanfaller i tiden med att en andra generation hade kommit till vuxen ålder bland flyktingarna. De flyktingar, som vid mogen ålder gav sig iväg från Palestina när staten Israel bildades, hade till en början hoppats på en kort landsflykt i hägnet av den särskilda organisation som Förenta Nationerna hade skapat för att ta hand om dem, nämligen United Nations Relief and Works Agency for Palestinians Refugee in the Near East (UNRWA). Det var människor som hade hyst tilltro till Förenta Nationernas resolutioner och därför väntade sig att få återkomma till de trakter varifrån de hade fördrivits. Med tiden blev dessa flyktingar alltmer håglösa, deras väntan en tröttande vana och många skaffade sig arbete i sina arabiska värdländer. Bland de barn, som växte upp i dessa flyktingfamiljer, fanns det åtskilliga som var betydligt sturskare än den generation, som hade hamnat i ett handlingsförlamande vemod. De ville handla på punkter där föräldrarna hade nöjt sig att grubbla och önska.

År 1956 grundade den då tjugosexårige kairostudenten Yasser Arafat en oberoende palestinsk motståndsorganisation med uppgift att samla de flyktingar som bodde i Egypten.

Vid denna tid hade det gått fyrtio år efter Balfourdeklarationen av den 2 november 1917. Denna hade medfört att Palestina – som vid slutet av andra världskriget stod redo att slippa loss från den turkiska överhögheten – hade pantats bort. Landet skulle, enligt den brittiske utrikesministerns uttalande, i framtiden bli judarnas nationella hemvist. Det palestinska motståndet skulle sent komma att klä sig i organisatorisk skrud. Det spontana motståndet kom emellertid kvickt när befolkningen fick reda på vilka folkrättsliga garantier och löften om en sionistisk kolonisation, som Balfours deklaration innebar. Den första palestinska kongressen samlades i januari 1919 och denna gav stämma åt befolkningens vedervilja mot de uppdragna planerna. Stora upplopp förekom från år 1925. Britterna hade trott att de skulle kunna få Hadj Amin Husseini att hålla sig lugn genom att låta honom bli Jerusalems mufti. Denne lät sig inte tystas och blev den ledande inspiratören för den stundom våldsamma oppositionen mot de sionistiska kolonisationsföretagen. Blodiga och av britterna oförutsedda sammanstötningar inträffade i augusti 1929 i Jerusalem. Dessa manifestationer var dock mer riktade mot de heliga platsernas internationella status och den fredliga judisk-muslimska samexistensen i landet än mot det sionistiska insteget.

Omkring år 1930 förekom det blodiga handgemäng mellan motstående grupper; likväl fanns det ännu inte några tecken som tydde på att man skulle gå mot ett inbördeskrig. De judiska invandrarna var då ännu tämligen fåtaliga och när de köpt jord, skedde detta ofta från arabiska godsägare som inte själva plöjde sina åkrar. De palestinska bönder och lantarbetare som på grund av judiska fastighetsköp blev utan utkomst på ett ställe kunde fortfarande lätt finna arbete på annat håll i landet. En fredlig samexistens under brittiskt beskydd, uppsikt och ledning tedde sig som en framkomlig väg. Ett typiskt tidens tecken var dock, att judarna ansåg att varje stycke mark som hade köpts skulle anses vara judisk nationalegendom som ej någonsin finge vidaresäljas utanför judendomen. Den sionistiska världsorganisationens verkställande utskott lät förstå, att man strävade mot att nå en judisk majoritet i landet och där upprätta en judisk stat. De arabiska massorna i landet hade blott aningar om vad som var på färde, deras politiska ledare såg klarare och hyste tidigt en allvarlig oro.

Under trettiotalet kom Hitler till makten. Från åren 1932 till 1935 steg antalet judar som årligen flyttade från Centraleuropa till Palestina från vid pass tiotusen till drygt sextiotusen. De flesta invandrarna var välutbildade, de hade tekniska och ekonomiska insikter samt förde med sig kapital. Därutöver hade de kontakter med tyska handelshus och industrier, som var intresserade av att göra affärer på Levanten. Det kunde även förekomma att de fick med sig ett diskret startbidrag från den tyska staten. Palestinierna kände det som om de hade blivit utsatta för en regelrätt och obetvingbar invasion. En allmän resning kom till stånd. Denna bådades mot slutet av år 1935 genom de av Ezzeddin Kassem ledda böndernas upplopp. Våren därpå kom över hela landet en allmän resning riktad mot britterna och invandrarna. Denna kvästes hårdhänt av britterna.

De ledande palestinierna avstod från att gå britterna till mötes när dessa – efter att ha slagit ner upproret – erbjöd överläggningar och samarbete. Britterna utgav då – utan att ha fått svar på vänligt tilltal – på egen hand en vitbok dagtecknad den 17 maj 1939 gällande det sätt varpå de hade förvaltat sitt mandat. Hadj Amin accepterade året därpå den brittiska historieskrivningen i ett budskap till den diplomatiske agenten, överste Newcombe. I vitbokens redovisning av den förda brittiska politiken hade som en förutsättning angivits, att det framdeles skulle inrättas en palestinsk stat, vari den politiska makten skulle delas mellan araber och judar. Varken den överenskommelse, som man hade kommit fram till efter åtskillig tövan, eller vitbokens redovisning av britternas linje fick några följer för morgondagen. Men en verklig palestinsk motståndsrörelse med bred förankring hade startat strax före andra världskrigets utbrott.

Har PLO ändrat karaktär?

PLO har ändrat sig en hel del sedan organisationen formellt bildades år 1964 i Arabförbundets hägn. Organisationen har under årens lopp behandlats med växlande välvilja av arabstaterna. PLO:s ledare har medvetet arbetat för att organisationen skulle behålla sin särprägel, sin handlingsfrihet och sin för det palestinska folket representativa karaktär.

Efter 1956 års Suezkrig – vari Yasser Arafat deltog som kämpande soldat i de egyptiska styrkorna – fann organisationen, att man länge nog hade bockat, bugat och böjt sig under de egyptiska ledarnas färla. Yasser Arafat reste till Kuwait och grundade där organisationen al-Fatah, som statutenligt förkastade varje styrning från arabländernas regeringar och från arabiska politiska partier. Samtidigt hade en kristen fattigläkare i Amman vid namn Georg Habach – själv palestinsk flykting – funnit att om något skulle kunna vinnas för det palestinska folket vore det nödvändigt, att araberna enades till en gemensam insats. Habachs anhängare gick av detta skäl in i denna organisation för allarabisk samling. Den irakiske politiske ledaren, general Abdul Kerim Kassem skadade de politiska konstruktioner, som hade byggts upp av Egypten och Jordanien, genom sitt förslag att palestinska styrkor skulle förläggas till området väster om floden Jordan och till Gaza, vilka båda distrikt då stod under jordansk överhöghet. Förslaget ledde till att både Egyptens ledare, Gamal Abdel Nasser och kung Hussein av Jordanien skyndade sig att stänga till om de fållor vari de hägnade de palestinier, som de hade tagit i beskydd.

Det första arabiska toppmötet – som hölls i Kairo i januari 1964 – hade att utgå från dessa mot varandra stridande yrkanden om vad som borde göras och från de politiska återverkningar som dessa redan hade fått. Man erkände att den palestinska rörelsen vore representativ för det palestinska folket, dock att detta erkännande lämnades på ett tämligen snålt sätt. Det bestämdes att en palestinsk delegation skulle få vara med vid Arabförbundets möten och att de palestinska styrkorna skulle ställas under ledning av ett gemensamt arabiskt militärkommando.

Under ordförandeskap av advokaten Ahmed Choukeiri – som hade lett den palestinska delegationen vid det första arabiska toppmötet och därvid kraftigt understrukit delegaternas representativitet – samlades den 28 maj 1964 en palestinsk kongress i Jerusalem. Denna församling beslöt att en organisation med uppgift att befria Palestina skulle inrättas. Denna skulle få till uppgift att leda, samla och ena palestinaarabernas militära styrkor i deras kamp för att befria fosterjorden, organisationen skulle få till uppgift att fungera som en väktare av palestiniernas rättigheter och deras förhoppningar och därvid utstaka den väg man borde vandra för att vinna seger.

Ahmed Choukeiri var både talare och handlingsmänniska. Likväl lyckades han inte länge bevara enigheten bland de sina. Fraktioner inom rörelsen stod emot varandra, man vände sig mot än den ena och än den andra av de arabiska regeringarna och antalet grupper och åsiktbrytningar ökade stadigt. Det enda man var ense om på alla håll inom rörelsen var att Israel skulle bekämpas. Det tredje arabiska toppmötet – som hölls 1965 – bestämde att PLO skulle arbeta i samklang med de politiska linjer som arabstaternas regeringar drog upp. Syrien styrde år 1966 om att landet fick sin egen palestinska organisation, kallad as-Saika. Kung Hussein av Jordanien sade våren 1970 nej till dr Georg Habachs ”Folkliga Befrielsefront” när denna ville gå fram med våld och kraft. Fronten ville få med sig Jordanien i enlighet med Habachs åsikt att vägen till Jerusalem borde tas över Amman. För rörelsens jordanska del blev september samma år en svart månad. Kungen förvisade och avrustade de palestinska styrkor som fanns i landet. De palestinska truppernas kontakt med Israel minskades därigenom påtagligt och samlings- och utgångspunkter för de militära operationerna skulle i fortsättningen endast bli Libanons gränstrakter, en utveckling som skulle visa sig bli ödesdiger för detta land.

Under tiden hade PLO byggt upp sin organisation. På några år hade den behövliga strukturen kommit till. År 1964 utses ett verkställande utskott och man fastställer stadga, vilken kom att skrivas om fyra år senare. Organisationens generalförsamling får karaktär av ett palestinskt befrielseråd som samlas till regelbundna överläggningar. År 1967 bryter Yasser Arafat med Ahmed Choukeiri, som utesluts ur al-Fatah. PLO:s generalförsamling – det palestinska nationella befrielserådet – håller 1970 sin sjunde session och tillsätter därvid en centralkommitté.

Trots att meningsmotsättningar förekommer och att lojaliteterna skiftar, lyckas verkställande utskottet och centralkommittén under ledning av den förfarne Yasser Arafat göra sig gällande i det diplomatiska spelet och samordna de militära insatserna och bör det kanske noteras att det är al-Fatah som har majoriteten i centralkommittén. Det nationella rådet sörjde samtidigt så gott det gick för att det palestinska folket fick ett ord med i laget. Föret var trögt i början för PLO. Dess uttalanden var under den första tiden oklara och oredigt framförda. Med tiden växte organisationen i mognad och betydelse. Den blev ett verkligt språkrör för det palestinska folket och genom dess verksamhet blev det klart för allt fler att det palestinska folket var ett arabiskt folk och att detta folk hade sin egen nationella stolthet, som ej tålde att det skulle stå under andras förmyndarskap.

Är PLO representativt?

PLO:s verkställande utskott är inte någon regering. Dock bör man ha klart för sig att utskottets sammansättning är sådan att det speglar rörelsen och att Yasser Arafat – som är utskottets ordförande – av alla erkänns som rörelsens politiske ledare. När utskottet behöver ge ökad tyngd åt sitt agerande eller en sak förefaller att vara besvärlig vänder det sig till centralkommittén, som är det palestinska nationella rådets permanenta delegation. Är det fråga om vägval och principiella avgöranden måste dock utskottet vänta till dess rådet kan sammanträda. Det är detta som fattar de stora besluten. Som exempel kan nämnas att det var rådet, som bestämde att utskottet skulle få deltaga i internationella konferenser.

Likväl är det nationella rådet inte ett parlament. Dess medlemmar är ej valda. På grund av rådande läge – med palestinierna utspridda i olika länder, till en del på vad man i detta sammanhang måste kalla fientligt territorium – är det inte möjligt att ens planera allmänna val som skulle hållas inom överblickbar tid. I brist på val har man tvingats att utse ledamöter på annat sätt. I rådet sitter företrädare för de större palestinska organisationerna samt därjämte en rad personer som på olika sätt företräder ockuperade områden samt de palestinier som finns kringspridda i ett stort antal länder. Eftersom det inom de palestinska organisationerna förekommer debatter och omröstningar rörande vilka som skall utses till ledamöter av rådet och om hur delegationernas sammansättning bör avvägas med hänsyn till riktningar och tendenser inom respektive rörelser finns det god anledning att anse att PLO på det hela taget är en representativ organisation.

PLO är därför något mer än en kamporganisation. Den är det palestinska folkets politiska instrument och tolkar dettas strävanden samt har jämväl till uppgift att konstruktivt utforma och försöka förverkliga en politisk linje. Det är en organisation som för sin kamp på skilda fält och som hittills lyckats överleva sina många nederlag. Just PLO:s seghet och förmåga att leva vidare trots många bakslag har av en expert på organisationens historia setts som det bästa beviset på att PLO verkligen är en representativ organisation, i stånd att på nytt resa sig och utveckla sig trots motgångar vartill kommer det beaktansvärda förhållandet att den rymmer stora inre meningsskiljaktigheter.

Ordföranden i det palestinska nationella rådet, Khaled Fahoum uttalade helt nyligen, att alla palestinier kunde anse sig vara företrädda i rådet eftersom man däri hade fått med representanter för såväl kvarboende palestinier på ockuperade territorier som för dem som levde i landsflykt samt att man beaktat att palestinska sociala, kulturella, fackliga och politiska organisationer över hela världen skulle få med av dem utsedda ledamöter. I samband med detta uttalande underströk Kahled Fahoum att palestinierna själva ej brukade ifrågasätta PLO:s representativitet. Ingen syns någonsin verkligen ha hört palestinier underkänna organisationens anspråk på att vara det palestinska folkets stämma i världen.

Vid toppmötet i Rabat i slutet av oktober 1974 förklarade de arabiska statscheferna att de fann PLO vara det palestinska folkets enda legitima företrädare.

Förenta Nationerna har genom sin generalförsamling sedan 1974 erkänt att PLO representerar det palestinska folket. Den 14 oktober detta år inbjöd generalförsamlingen ”Organisationen för Palestinas befriande, det palestinska folkets representant, att deltaga i överläggningar rörande palestinafrågan”. Yasser Arafat talade den 14 november inför generalförsamlingen och denna inbjöd den 22 samma månad PLO att i fortsättningen vara med som observatör vid sammanträden och i arbetsgrupper. Den 12 januari 1976 fick PLO för första gången vara med vid ett sammanträde med säkerhetsrådet.

Vill PLO utplåna Israel?

Man hör ofta försäkras att den grundstadga, som det palestinska nationella rådet fastställde som riktlinje för organisationens arbete, vid ett sammanträde i Kairo den 17 juli 1968 skulle innehålla en bestämmelse om att den israeliska staten borde utplånas. Så står det inte i stadgan. Änskönt plägar orden ”Israel skall utplånas” återges som om de vore ordagrant citat ur stadgan. Men visst är det sant att det finns åtskilligt däri som endast kommer att kunna gälla under förutsättning att Israel upphör att finnas till. Som exempel må följande återges:

”Palestina är det arabiska palestinska folkets fosterland. Landet är en odelbar del av arabfolkens nationella jord och det palestinska folket tillhör helt och hållet arabfolkens krets” (artikel 1). ”Palestina – med de gränser landet hade under det brittiska mandatet – är en odelbar territoriell enhet” (artikel 2). ”Det arabiska palestinska folket har rätt till sitt fosterland och det har rätt att själv bestämma sitt öde i enlighet med sina egna önskningar sedan man väl har lyckats att befria sitt land och blivit herre i eget hus” (artikel 3). ”Den palestinska identiteten är autentisk, essentiell och väsentlig samt överförs från släktled till släktled. Den omständigheten att sionister har ockuperat palestiniernas land och att landets arabiska befolkning lever kringströdd ute i världen har på intet sätt medfört att den har förlorat vare sig sin identitet eller egenskap av att tillhöra en social gemenskap, som trots olyckor och den omständigheten att palestinierna lever kringspridda i andra länder ej har mist sin tilltro till att äga en egen identitet och en egen nationell sammanhållning” (artikel 4).

De här återgivna formuleringarna ger en bild av vad grundstadgan innehåller. Det är inte frågan om ett handlingsprogram eller en samling beslut som bör verkställas. Det är fastmer fråga om principer som har fastslagits och om en avgiven rättighetsdeklaration. Denna normativa karaktär framgår än tydligare av andra stycken i detta dokument:

”Palestinas delning år 1947 och upprättandet av staten Israel var fullständigt olagliga handlingar, som inte blir mer legitima med tidens gång. Dessa gärningar är olagliga därför att de strider mot det palestinska folkets vilja, kränker dess naturliga rätt till sitt land samt går emot Förenta Nationernas charta, särskilt vad denna föreskriver om folkens självbestämmanderätt” (artikel 19).

Den palestinska rörelsens stadga understryker starkt fredliga delar av rörelsens uppsåt och framhåller att befrielserörelsen har till uppgift att bekämpa en främmande politisk ideologi som med maktmedel har påtvingats folket: ”Från internationell synvinkel är befrielsen av Palestina en försvarsåtgärd som har drivits fram av ett i sammanhanget nödvändigt självförsvar” (artikel 18). Ur arabisk synvinkel är det fråga om en nationell plikt. I denna ligger uppgiften att ”stoppa den sionistiska och imperialistiska aggressionen mot den arabiska fosterjorden och att driva ut sionismen ur Palestina” (artikel 15).

Palestinierna anser sig sålunda kämpa mot en ideologi och ej mot ett folk.

I stadgan skiljs mellan olika grupper av judar. Alla skärs inte över en kam. Det är dels fråga om de judiska familjer som sedan gammalt har bott i landet, dels om nykomlingar vilka såsom sionister har invaderat Palestina. Som sådana räknas de som har kommit alltsedan det brittiska mandatet inrättades i början av tjugotalet (artikel 6).

Om det som står i stadgan strängt skulle tillämpas skall man antingen köra ut nykomlingarna eller låta dem bo kvar i landet såsom främlingar utan medborgarrätt. Det finns åtskilligt i stadgan, som varslar om en sträv inställning till dessa judar. Man talar däri om att det arabiska palestinska folket – som är berett att förverkliga sitt öde genom en väpnad revolution – skulle förkasta varje lösning som innebure ett avsteg från principen om Palestinas fullständiga befriande (artikel 21).

Vi bör ha i minnet vad PLO:s stadga är för slags dokument. Det är ett politiskt principprogram som rörelsens ledare kan använda som utgångspunkt för förhandlingar. I praktiken har det ofta visat sig att dessa ledare är beredda att mildra de stränga krav som stadgan föreskriver.

När Yasser Arafat den 13 november 1974 talade inför FN:s generalförsamling manade han fram bilden av ett framtida Palestina där både araber och judar skulle kunna känna sig hemma och kunna leva fredligt sida vid sida. Han underlät vid detta tillfälle att göra skillnad mellan gamla och nya judiska familjer och anförde:

”Jag kungör nu från denna tribun, att när vi på vår kant talar om våra förhoppningar på morgondagens Palestina så innesluter dessa även alla de judar som idag lever i landet och som framdeles vill leva i fred och diskrimineringsfri endräkt med oss.”

Sedan början av år 1976 har PLO deltagit i säkerhetsrådets arbete med att förbereda en resolution rörande det palestinska folkets rätt att leva i sitt land. En rätt som enligt PLO:s uppfattning innesluter upprättandet av en territoriell palestinsk stat, som bör vara suverän och självständig samt fristående från de andra stater som finns i området. En stat där invånarna skulle tillåtas att leva i fred med varandra och vars gränser skulle vara erkända, garanterade och tryggade mot yttre våld.

Förslaget stötte i säkerhetsrådet på amerikanskt veto. Det räckte inte att de som lade fram förslaget underströk att PLO medgåve, att de stater som nu funnes i området – vari inbegrepes Israel – även fortsättningsvis skulle få existera.

Det finns palestinier som finner stadgan vara ett hinder för PLO:s praktiska politik. Så exempelvis en av rörelsens ledare vid namn Issam Sartaoui, som nyligen förklarade att metoden att använda stadgan som politiskt arbetsinstrument har sina nackdelar om än denna stadga är betydligt mindre pockande och sträv än vad som allmänt sägs:

”Det kan inte vara tal om att stadgan skall upphävas. Men likväl bör man göra klart för sig vilken bild stadgan ger av rörelsen och vilket intryck vårt uppträdande gör på världen. Om än jag själv har gjort klart för mig att jag för min del anser att Palestina är mitt land så bör jag i mitt praktiska handlande räkna med gällande politiska realiteter på ett sätt som jag finner gynna min strävan.”

Hurudan är den stat som PLO vill upprätta?

I PLO:s stadga nämns i förbigående en del rent faktiskt existerande arabstater. Trots detta talas det inte i denna om någon ”palestinsk stat”. Däremot understryks att arabisk enhet och Palestinas befrielse vore två mål som kunde ses som sammanhörande delmål i en och samma strävan. Nås det ena underlättas det andra. Man kan förmoda att de som har tänkt ut texten ej har velat låsa en strävan mot arabisk enhet vid villkoret att Palestina först skulle befrias. Allt detta har mer principiellt än praktiskt intresse.

Det är naturligt att stadgan – med hänsyn till den principiella nivå som den håller sig på – ej innehåller några konkreta upplysningar om hur man menar att en framtida palestinsk stat borde vara beskaffad. Den innehåller dock en fingervisning rörande på vilket sätt de gamla judiska familjerna skulle beredas möjlighet att bo kvar i landet, en rätt som stadgan erkänner.

När det palestinska nationella rådet i februari 1969 sammanträdde i Kairo till sin femte session förklarade rådet, att det palestinska folket hade som mål att upprätta en demokratisk stat i Palestina, vari muslimer, kristna och judar skulle få njuta medborgarrätt på lika villkor.

Under påverkan från organisationen ”Demokratiska fronten för Palestinas befrielse” har nationalrådet efter hand orienterat sig mot etappmål. I juni 1974 bekräftade rådet – vid sin tolfte session – att PLO:s mål vore att upprätta en palestinsk stat på hela det palestinska territoriet. Men man underströk samtidigt att man, i väntan på att detta stora och slutliga mål skulle nås, skulle arbeta för en palestinsk stat med suveränitet över befriade områden. Sedan 1974 har PLO stadigt arbetat i linje med denna doktrin.

Några månader innan beslutet togs om delmålen hade Yasser Arafat varit i FN och talat. Från generalförsamlingens talarstol hade slagordet ”ett demokratiskt Palestina” blivit känt i världen. Han förklarade att han kom till New York med såväl olivkvist som gevär. Själv hade han den uppfattningen att han hade med sig en eftergift av största betydelse genom PLO:s medgivande att även de judar, som hade flyttat till Palestina efter det brittiska mandatets inrättande, skulle få stanna kvar i landet inom ramen för en arabisk och judisk, demokratisk stat.

PLO-ledarens utspel medförde ringa politiskt resultat. Man uttalade sig uppskattande både i och utanför generalförsamlingen – men detta var också allt. Goda ord fälldes i många västländer om det som hade sagts men hela förslaget föll på israelernas överlagda och förklarliga fientlighet. Sionisterna hade kommit till landet inte blott för att leva och bo utan även för att härska och styra. Och denna förvärvade suveränitet ville de inte dela med någon. Man hade också räknat ut att den likställdhet folkgrupperna emellan, som till en början skulle finnas i en judisk-arabisk stat, rätt snart skulle råka ur balans. Med tiden skulle araberna komma i flertal. Detta till följd av att arabernas födelsetal låg över judarnas och att det i fortsättningen skulle bli få judar som vore intresserade av att invandra till en stat som inte var helt och hållet judisk.

Yasser Arafat envisades inte. Han nöjde sig med att anmärka att det stode envar fritt att drömma och fantisera. Det hela blev en moralisk etappseger för PLO. Man kunde inte längre påstå att organisationen öppet arbetade för att driva judarna ur landet.

Det blygsamma mål som PLO för tillfället håller sig med för sitt praktiska arbete är att upprätta en palestinsk stat som skulle få några bitar befriad palestinsk jord till suveränitetsområde, nämligen, dels området väster om Jordan och delar av Gazaremsan i söder.

Kritik mot detta mål låter dock höra sig. Man menar att de två tänkta områdena är för små för att de skulle kunna bilda rimligt underlag för en suverän palestinsk stat. Ytorna skulle ej tillnärmelsevis förslå för att hysa alla de palestinska flyktingarna och PLO skulle därför – om nu delmålet skulle uppnås – genast tvingas sätta igång med att försöka utvidga områdena, vilket i sin tur skulle leda till fortsatt konflikt med Israel. Inom PLO finns det också de, som oroas av planen av alldeles rakt motsatt anledning. Finge man de båda områdena skulle måhända kampglöden falna och en vilja till samförstånd och samexistens med Israel uppstå i otid. Dessa farhågor har lett till att det inom PLO har bildats en nejsägarfraktion som vill kväva förslaget i dess linda.

Ömsesidigt erkännande – en möjlighet?

Kort efter oktoberkriget 1973 tog Förenta Staterna itu med att i samråd med Israel och Egypten försöka bana väg för en politisk lösning och bot för Mellanösternproblemet. Man klandrade särskilt PLO för att organisationen inte ville godtaga FN:s resolution nr 242 därför att denna blott avhandlade palestinierna i deras egenskap av flyktingar. President Carter erinrade redan den 13 oktober 1973 om att den tänkbara palestinska staten inte skulle bli verkligt självständig eftersom den skulle bli hårt uppknuten till Jordanien.

Dessförinnan hade PLO – i september 1973 – fördömt Camp David-överenskommelserna. I dessa hade förutsetts dels att Israel och Egypten skulle sluta fred, dels att ett område bestående av det gamla palestinska landet väster om Jordan och Gazadistriktet skulle ges autonomi genom underhandlingar som skulle föras mellan Förenta Staterna, Egypten och Israel samt eventuellt Jordanien. Från dessa överläggningar skulle PLO vara uteslutet.

Den amerikanska inställningen har inte ändrats. Även president Reagan har hållit fast vid att PLO först måste erkänna Israel om organisationen skulle kunna få vara med vid förhandlingarna. Det kan i och för sig förefalla besynnerligt att begära att en organisation skulle erkänna en faktiskt existerande stat. PLO ville dock inte avstå från ett av de få ting man kunde använda sig av vid en kommande politisk köpslagan redan innan man hade hunnit fram till det förhandlingsbord där de förberedande överläggningarna skulle hållas.

Egypten tog allvarligt på den självpåtagna uppgiften att företräda palestiniernas intressen – trots att landets politik hade fördömts av PLO – och höll sig envist till den inslagna kursen. Förhandlingarna om att skapa ett autonomt palestinsk område hamnade i en återvändsgränd. Enligt Israels uppfattning skulle självstyret i det autonoma området blott avse personer och inte resurser, såsom jord, vatten och energi. Området skulle enligt den framlagda planen styras av ett råd med begränsade befogenheter och få en organisation som gjorde det till ett israeliskt lydland. Egypten förordade större självständighet åt området. Autonomin borde bli fullständig och landets invånare företrädas av en kongress med många ledamöter, vilken när tiden hade hunnit bli mogen skulle omvandlas till ett parlament i en självständig palestinsk stat.

Samtidigt som dessa överläggningar hölls pågick på västra jordanstranden och i Gaza en av PLO påhejad kampanj, stödd av kommunernas valda borgmästare, som syftade till att understryka områdenas palestinska karaktär och motverka att det skulle sugas upp av Israel. Dessa manifestationer undertrycktes strängt av de sionistiskt sinnade israeliska myndigheterna, vilka nu slopade det tidigare rådande militärstyret och ställde landet under civil förvaltning. Denna åtgärd kunde ses som ett steg i riktning mot en annexion. Israelernas vilja att tysta dem som förespråkade självstyre var inte att ta miste på. Trohet mot de palestinska nationella idealen var något som israelerna ej ville tåla och våld användes mot dem som kämpade för den palestinska saken.

Skulle det kunna tänkas att PLO skulle vilja ta några diplomatiska initiativ i rådande läge? En del palestinier tror att så trots allt är fallet. En fransk tidning frågade Betlehems grekisk-ortodoxe borgmästare Elias Frei om hans syn på saken. Denne anförde då bl.a.:

”Enda alternativ är att sätta igång en politisk dialog. En sådan kräver att man ömsesidigt erkänner varandra. Jag föreslår därför att PLO skall använda sig av vapenvila som ett förhandlingsinstrument. Opinionen i Europa och annorstädes skulle reagera fördelaktigt och PLO skulle vinna sympati. Det skulle inte dröja länge innan flertalet regeringar skulle erkänna PLO. Amerikanerna har sagt att man inte vill samtala med PLO så länge som organisationen underlåter att erkänna att Israel finns till. Hur som helst kan inte heller vi palestinier bortse från att Israel faktiskt existerar. Vi måste ta hänsyn till detta och jag menar för min del att det är bättre att erkänna att verkligheten är som den är än att strutsaktigt fortsätta den hittillsvarande politiken. Jag vill understryka att det är på grund av att jag fruktar att det arabiska land som finns på Gazaremsan och i ett område väster om Jordan kommer att gå förlorat, som jag manar mina landsmän att erkänna Israels existens. Eftersom PLO är palestiniernas officiella företrädare ankommer det på denna organisation att se till att något blir gjort.”

Översättare: Bengt Rur