Augsburg post festum

Diskussionen är i full gång om Den gemensamma förklaringen om rättfärdiggörelsen som undertecknades den 31 oktober i Augsburg av representanter för Vatikanen och Lutherska världsförbundet. Den lära som för 450 år sedan blev anledning till att den kyrkliga enheten i västerlandet bröts sönder, med alla dess tragiska konsekvenser, har nu efter 40 års ekumeniskt arbete lett fram till formulerandet av ett dokument i vilket de splittrade kyrkorna kunnat enas kring en gemensam syn i grundläggande frågor om rättfärdiggörelsen. Detta är ett viktigt steg, eftersom läran om rättfärdiggörelsen i reformationskyrkornas teologi inte bara utgör en bland många andra teologiska läror utan där istället ses som det viktigaste kriteriet för trons äkthet.

Den teologiska diskussionen efter undertecknandet, främst i reformationens hemland Tyskland, har inte någon antiekumenisk udd utan har snarare varit präglad av en viss oro för att de reformatoriska kyrkorna skulle överge sin egen identitet och den troslära som i de egna leden brukat betraktas som själva vattendelaren mellan protestanter och katoliker. Vidare har kritiken inte riktats mot själva försöket att formulera en konsensus som sådan, utan mot de nu föreliggande formuleringarna av denna konsensus. Enligt kritikerna präglas dokumentets formuleringar i allt för hög grad av bristande stringens och teologisk tydlighet. Oron som ligger bakom denna kritik förstår man lättare just om man betänker att läran om rättfärdig-görelsen enligt luthersk uppfattning utgör mått-stocken för den rätta tron. I luthersk tradition är läran om rättfärdiggörelsen genom tron allena den trosartikel med vilken tron står eller faller (articulus stantis vel cadentis).

Inom den katolska kyrkan har läran om rättfärdiggörelsen aldrig stått i centrum för teologin och troslivet. På katolskt håll har man istället riktat sin uppmärksamhet på frågan om den heliggörande nådens verkan i människan. Visserligen har frågan om förhållandet mellan gudomlig nåd och mänsklig frihet – dvs. frågan om hur människan samverkar med Guds nåd – under kyrkohistoriens lopp gett upphov till flera virulenta strider. Detta har dock inte lett till att frågan tillmätts en betydelse som skulle kunna jämföras med rättfärdiggörelselärans centrala roll i reformatorisk teologi.

I diskussionen har det, ibland litet resignerat, framhållits att den lutherska läran om rättfärdiggörelsen: att människan blir rättfärdiggjord genom tron (tillit) allena och inte genom egen prestation – är svår att förmedla i vår tid med dess förutsättningar i en humanistisk antropologi. Läran om rättfärdiggörelsen är, om inte till sitt kärninnehåll så dock till sin formulering, starkt präglad av sin tids idéhistoriska bakgrund i senmedeltiden. Martin Luther levde i en tid då männi-skans inre och yttre värld förlorade sin förankring i det medeltida ordo som långsamt höll på att vittra sönder. Mot denna idéhistoriska bakgrund fick läran om rättfärdiggörelsen genom tron allena en alldeles enastående ny brisans som under många århundraden kom att bestämma den protestantiska människosynen. I Luthers teologi står en ensam mänsklig individ vis-a-vis en övermäktig och oberäknelig gud som är den ende som kan rädda henne. Detta innebär att den lutherska teologin nu står inför uppgiften att tolka och förklara en central trosutsaga som utifrån den moderna tidens förändrade människosyn ter sig ganska svårbegriplig. Förmodligen kan man bara gå iland med denna uppgift om man knyter samman sin teologi med en förnyad reflexion över vad det innebär att vara människa. Teologin behöver med andra ord förankras i en antropologi som är tillgänglig för vår tids människor.

Kanske skulle en sådan teologi kunna ta sin utgångspunkt i tanken att människan har en av Gud given okränkbar värdighet. Människan som person överstiger och är mer än allt hon själv kan göra och åstadkomma för att ge sig själv sin värdighet. Rättfärdiggjord blir människan genom Guds initiativ, genom att Gud förlänar henne den värdighet som hon inte kan ge sig själv genom egna ansträngningar.

Den text som undertecknades den 31 oktober i Augsburg av representanter för Vatikanen och Lutherska världsförbundet har en komplicerad tillkomsthistoria. När den färdiga texten förelåg i juni 1997 skickades den ut till Lutherska världsförbundets alla medlemskyrkor för godkännande.

När Vatikanens ställningstagande kom ett år senare visade det sig att Vatikanen önskade vissa förtydliganden. Den för Vatikanen känsligaste punkten var läran om hur Gud rättfärdigar människan, så som denna lära kommer till uttryck i dokumenten från det Tridentinska konciliet på 1500-talet.

I en liten arbetsgrupp enades man i maj 1999 om en text som kompletterade Den gemensamma förklaringen och som dessutom försåg den med vissa förtydliganden. I denna text ingår reformatorernas formulering om rättfärdiggörelsen genom tron som en text som båda sidor gör till sin. Denna text underställdes inte Lutherska världsförbundets medlemskyrkor för godkännande, eftersom man ansåg att den inte gick utöver det som man tidigare varit överens om. Men textens tillkomsthistoria väckte ändå irritation.

Den konsensus som nu har uppnåtts är begränsad. Man har formulerat en konsensus i några grundläggande trosanningar om rätt-färdighetsläran, men man talar däremot inte om någon omfattande konsensus. Det finns alltså fortfarande skillnader i grundläggande frågor, vilket klart redovisas i texten, men dessa skillnader ger inte längre anledning till att upprätthålla tidigare ömsesidiga lärofördömanden. Enligt texten finns öppna frågor av varierande tyngd som ännu återstår att lösa. Det finns alltså behov av ytterligare klargöranden, men det konstateras också att man är övertygad om att den nu uppnådda gemensamma förståelsen kan utgöra en bärkraftig grund för sådana ytterligare klargöranden i framtiden.

Den konsensus som har uppnåtts i Den gemensamma förklaringen är frukten av 40 års intensivt ekumeniskt arbete med en lång rad dokument om konsensus i vissa andra lärofrågor. Men dokumentet som undertecknades i Augsburg handlar om de läror som för den lutherska teologin hör till det med vilket kyrkan står eller faller och som utgör det kritiska korrektivet till hela kyrkans lära och praxis. Som bekant är den katolska kyrkan mera skeptisk till tanken på att ha ett enda sådant grundläggande teologiskt kriterium. Ändå kan den nu uppnådda enheten säkert tjäna som ett incitament för de ekumeniska samtal som nu ligger framför oss. Det blir nu tid att fundera närmare över vilken slags konsensus som är nödvändig för att uppnå kyrkornas enande. En konsensus som inte är totalt omfattande behöver inte vara någon brist. Det kan finnas en ”differentierad konsensus”, dvs en konsensus som inom ramen för en grundläggande överensstämmelse tillåter vissa legitima skillnader i trosläran. De flesta kyrkorna är överens om att den sökta enheten måste och kommer att bli en kyrkans enhet i en mångfald av legitima yttringar. Här finns utrymme för ekumeniska samtal vars räckvidd idag inte är helt klar.

Den gemensamma förklaringen erbjuder en enastående chans för det fortsatta ekumeniska arbetet. Men som vi ovan antytt ligger fortfarande ett stort teologiskt arbete framför oss för att komma till rätta med de teologiska skiljaktigheter som ännu finns mellan våra kyrkor. De som otåligt föreslår att det måste vara slut med ”konsensusekumeniken” och att det nu är dags för ett ömsesidigt erkännande av varandras ämbeten och ett ömsesidigt öppnande av varandras nattvardsbord underskattar dessutom de historiska och psykologiska faktorer som också spelar en betydande roll i det teologiska arbetet. I det ekumeniska arbetet utgör tiden, det tålmodiga sökandet efter formuleringar i vilka alla kan känna igen sig, en viktig faktor.

Utan tvekan måste det dokument som undertecknades på reformationsfesten 1999 i Augsburg ses som en uppmuntran till fortsatt ekumeniskt arbete. Redan 1980 sade påven Johannes Paulus II vid 450-årsjubileet av Confessio Augustana ”att viktiga bropelare har bevarats i tidernas storm” och att vi på nytt har upptäckt”hur brett och fast vår tros gemensamma fundament är grundat”.