Att åter finna helheten

I samband med din utnämning till biskop sade du att du ville ha ett års novitiatstid. Nu har ett år gått. Hur har det varit?

Det har varit ett mycket rikt, spännande och också jobbigt år. För mig har det varit många åtaganden och uppgifter som jag aldrig sysslat med tidigare. Men jag måste säga att jag är väldigt tacksam och överväldigad av allt stöd och all uppmuntran som jag fått. Men det är svårt att ge en bild för allt rullar på. I början hade man ju inte någon uppfattning om vad som förväntades att man skulle göra.

Men detta är ditt andra novitiatsår. Du har ju redan haft ett karmelitiskt. Vilket har varit mest givande?

Jag kan säga att jag försöker leva i nuet så jag har inte så mycket minne av mitt första novitiatsår. När man är ung är man mer mottaglig för nya intryck, helt öppen för vad Gud ger. Något av detsamma har det varit här också. När jag tillfrågats om mitt program och vad jag vill som biskop har jag svarat att det måste ske i dialog. Jag vet ju inte vad det är jag måste ta emot både av den lokalkyrka som jag är satt att tjäna och av den helige Ande. Där befinner jag mig just nu. Jag ser kanske tydligare linjerna för vad man borde satsa på men också vad man borde överlåta till andra.

Det ligger en stor spännvidd mellan munken och biskopen. Att leva världsfrånvänd i klostret och att kastas rakt in i det svenska samhället. Tycker du att du är en lämplig biskop?

Då måste jag protestera lite. Karmeliterna är ju inte munkar och världsfrånvända är också att ta i. Men det är en fråga som jag ofta får. Katolska kyrkan söker ibland biskopar bland ordensfolket. Under en stor del av den kristna traditionen har det varit så. Man har sökt biskopar i klostren. I östkyrkan gör man det fortfarande. Många av de saker som en biskop måste göra, speciellt i ett litet stift som vårt, ligger ju helt utanför mitt kompetensområde i ekonomi, administration och så vidare. Men just min karmelitiska tradition har mött sympati och förståelse, inte minst från människor utanför den katolska kyrkan. Man tycker det är spännande och djärvt att satsa på en sådan outsider. Det ligger väl också i tiden att den katolska kyrkan betonar spiritualiteten, andligheten och bönen och inte bara ett strikt uppbyggnadsarbete.

En svensk katolsk biskop

Det finns en annan utmaning. Du är den förste svensken som blivit katolsk biskop efter reformationen. Man kan säga: ”Han kommer inifrån.” Vilken betydelse tillmäter du själv detta faktum?

Det har kanske en lika stark symbolladdning som det här med karmelit. Ett visst skede i vår historia är avslutat. Den katolska kyrkan har kommit hem för gott. Hon kan själv frambringa präster och också biskopar. Det har en stark symbolkraft. Inte minst för invandrare. Många säger: ”Vi är så glada att det är en svensk som blivit biskop.” Jag är själv förvånad. Att vara invandrare i Sverige är inte lätt. Själva ordet har en negativ klang. Detta har också flyttats över på den egna kyrkan, en invandrarkyrka. Det blir som en dubbel belastning. Om man då kan säga att vi i alla fall har en svensk biskop är detta positivt. Jag måste säga att jag är överväldigad av den respons som jag fått.

Vad har varit din största utmaning, din svåraste uppgift?

Kanske det svåraste är just att knyta ihop stiftet och samtidigt respektera mångfalden. Men jag måste säga att det finns ett slags fungerande enhet, som kanske inte är fullkomlig men som vi får glädja oss åt. Vi har ju en utredning på gång om mångfald och enhet. Vi får gå lite mjukt fram. Vi kan inte göra vattentäta pastorala regler. Där det fungerar bra beror det ofta på att de personliga förhållandena fungerar bra och mind-re på att man har konkreta regler. Det är något av den helige Andes verk. Erfar vi att vi är ett i tron, hoppet och kärleken så har det inte så stor betydelse om vi har mässa på det ena eller det andra språket. Om vi lyckas bevara den personliga enheten och familjeatmosfären brukar det fungera.

På vilket sätt kan du som biskop dela med dig av din karme–litiska tra-dition?

Det måste jag fortfarande söka efter. Som präst inom karmelitorden har jag varit mycket van vid personlig själavård. Men nu är det stiftet som måste få detta. Hur det skall gå till vet jag inte. Jag tror man får vara flexibel och inte uppträda som biktfader för hela stiftet.

Hur får stiftet sin prägel av att det är en karmelit som leder det?

Här tror jag inte man är helt klarsynt i egen sak, men jag tror att man som biskop präglas av det man är. Jag tror inte man kan göra upp stora planer, att man skall ha kollektiva reträtter och liknande. Svaret ligger väl i dialogen mellan biskop och stift som är väldigt olika beroende på vem man för den med. Man får vara försiktig så att man inte vill omvända alla till en karmelitisk spiritualitet.

Det finns ett oerhört andligt sökande i vår tid. Hur bedömer du det?

I Sverige har det blivit så att religionen förlorat sin ställning som generellt mönster. Men man är nyfiken. Det finns ett andligt sökande som inte bara riktar sig mot kristendomen. Det finns en nyfikenhet på en andlig verklighet. En del av strålkastarljuset riktar sig mot oss. På det ekumeniska planet finns intresse för andlighet. På ekumeniska sammankomster brukar jag bli ombedd att hålla något andligt föredrag. Men man måste vara klarsynt och se att andlighet kan vara flykt från samhällsengagemang och dogmatik. Jag måste vara klar och från min tradition säga att det måste vara en helhetssyn och att man inte kan hoppa över en dogmatiskt grundad tro. Vi har en sociallära och en sexual-etik. Svenskarna är selektiva. Nu är det bra med andlighet. Man måste vara kritisk mot en tendens som finns bland vissa kristna att skapa sig en andlig oas vid sidan av det konkreta kyrkolivet. Då måste man vara tydlig. ”Går du in för detta möter du också en fattig och grå verklighet.”

Det finns mycket positivt i den sekulariserade kulturen. Det finns en global solidaritet. Det finns en spontan barmhärtighet gentemot folk i främmande länder. Det finns en längtan efter gemenskap, samhörighet. Det finns värden som man kan anknyta till som hederlighet, sanning. Men det finns också blinda fläckar, till exempel abortfrågan. Därför kommer de nordiska katolska biskoparna snart med sitt herdabrev i den frågan. Men som sagt det finns mycket att knyta an till i den sekulariserade kulturen. Det går att leva i dialog med helt sekulariserade männi-skor. Ofta finner man där en andlig längtan som man önskar att man kunde hjälpa dem med. Det katolska helhetstänkandet attraherar många, men det är också många som gör förbehåll.

Men det finns ett uppbrott i andligt sökande, det kan du hålla med om?

Jo, visst. Det är tecken på den helige Andes verksamhet. Men vi kan inte okritiskt anamma och säga hurra. Människor väljer och vrakar. Här måste man vara observant och ibland agera glädjedödare. Denna mentalitet finns också hos de kristna. Så märker jag att det hos vissa finns en tendens till att lägga stor vikt vid privata uppenbarelser.

Hur ser du på andlighet och samhällsengagemang i vårt stift?

Vår katolska lokalkyrka står inför kärnfrågan hur skall vi knyta ihop det gamla svenska samhället med vårt nya samhälle med invandrarna. Hur skall vi kunna se invandringen som en tillgång och rikedom i stället för ett problem som skall lösas. Jag tror att vi har ett slags modell att erbjuda i våra församlingar. Det går att leva tillsammans utifrån en gemensam bas. Hos oss är det ju tron. Kanske är det så att det svenska samhället inte har någon gemensam värdegrund utan det är något vi måste försöka bygga upp i dialog med olika grupper. Men vi har något väsentligt att erbjuda. Det hör man från människor som kommer till våra gudstjänster och ser vår etniska och sociala mångfald.

Moralfrågorna

När du blev utnämnd till biskop var det någon som sade: ”Nu har kyrkan kommit till Sverige.” Men det finns ju ett stort gap mellan det svenska samhället och katolikerna till exempel i moralfrågor. Hur ser du på det?

Det finns ett stort gap i moralfrågor. Det tillhör vår profetiska uppgift att vi ofta är de enda som får säga obekväma sanningar. Vi blir ofta respekterade men inte påhejade. Kyrkan kan så ut små frön. Den rollen kan bli tydligare i framtiden eftersom Svenska kyrkan i viss mån har abdikerat från den. Kanske får vi fylla detta vakuum tillsammans med andra kristna, om vi då har kraft till detta och det gäller inte i främsta hand biskopen utan att vi har katoliker på olika poster i samhället. Där har vi varit ganska svaga. Påven sade redan 1989 att vi måste engagera oss i samhällslivet. Vi märker att där det finns katoliker på olika poster är folk intresserade. De kan dölja det bakom aggressivitet eller kritik, men aldrig tidigare har man varit så beredd att lyssna på vad vi säger.

Vi måste bli en tydligare profetisk röst, men kan du nämna några områden där detta gäller?

På människovärdets plan är det väldigt tydligt att den tunna ytan av sekulär humanism har krakelerat. Det ser vi tydligt i abort- och eutanasifrågan. Det kommer flera frågor i samband med genteknik och genmanipulationen. Man har förlorat synen på människan som något speciellt. Vi kan också räkna med att rasismen, kanske inte som program, men som en underström i samhället breder ut sig. Flyktingfrågan sopas idag under mattan.

Vad gör vi med familjefrågorna?

Vi har inte mycket stabilare familjer än andra. Det är vår akilleshäl. Vi måste erkänna att vi inte lyckats stötta katolska äktenskap och katolska familjer. De är sårbara. På denna nivå märker vi att vi har vår skatt i lerkärl. Att hitta stöd och hjälp är inte så lätt. Att förmedla tron till ungdomen och till nästa generation och förmedla synen på äktenskap och familj är vår stora svaghet. Också katolikerna är väldigt utsatta eftersom hedonismen och ett promiskuöst levnadssätt tränger djupt ner i åldrarna. Kanske är man ännu mer sårbar som invandrare. För att visa att man är svensk accepterar man den gängse moralen. Det resulterar ofta i generationskonflikter. Kanske mest hos familjer som inte har så hög utbildning. Här saknar vi stöd till våra familjer. Vi skulle både i de nationella missionerna och i församlingarna behöva stötta unga familjer och visa hur de kan fördjupas i sin tro.

På stiftssynoden, som hölls för några år sedan, var en av visionerna utbildning. Hur har det gått?

Det gäller alla i stiftet och handlar inte bara om riktlinjer ovanifrån. Det finns ansatser här och var. Katolska pedagogiska nämndens nya styrelse vill satsa på vuxenpedagogik, men det kan ju inte bara gälla en nämnd eller en styrelse. Här måste man satsa på alla nivåer. Det finns ute i församlingarna en viss reservans för sådant som kommer uppifrån. Det kommer ”papper”. Vi måste också räkna med att vi har lite större svårigheter eftersom man i våra församlingar inte vuxit upp med den föreningsmodell som vi svenskar har erfarenhet av. Att hitta ett allmängiltigt språk är inte lätt. Men vi har vissa ansatser. Justitia et Pax har fått en generalsekreterare. Där behandlas frågor som rör fred och rättvisa. Ett mödosamt uppbyggnadsarbete pågår och det är svårt att hitta allmänna pedagogiska modeller eftersom vi är så olika. På denna punkt hade det varit lättare om vi varit medelsvensson allihopa!

Katolskt liv i Sverige

Vi har många problem som tvingar oss till eftertanke genom vår erfarenhet från ett sekulariserat samhälle. Men har vi därigenom något att lära ut till de länder där den katolska kyrkan är mer etablerad?

Här i Sverige måste man lägga ner hela sin själ om man vill vara katolik. Antingen förlorar man allt eller också stärks man i sin tro. Man ställs inför ett val och miljön ger inget stöd. Vi kan inte heller räkna med att vi kan bygga upp en svensk katolsk miljö i den meningen att vi kan undgå det personliga trosengagemanget. De som kommer från familjer som varit katoliker i några generationer har lika stor tendens att falla av. Vi kan inte räkna med att vi kommer att få en svensk katolsk miljö som ett slags drivhus. Den personliga Kristustillhörigheten är det enda. Någon katolsk miljö förmår vi nog inte bygga upp. Frågan är om det ens är önskvärt. Kanske kan vi förmedla detta till dem som fortfarande drömmer om katolska länder. Men vi kan faktiskt ge hoppfulla signaler om att det går att leva som katolik i ett sekulariserat samhälle. Själva kontrasten skapar engagemang.

Om vi ser på den närmaste framtiden med det förändrade förhållandet mellan stat och kyrka, ger det oss en chans till ett mer utvecklat katolskt liv?

Det tror jag inte. Jag tror inte att vår inre växt som kyrka är så beroende av detta. Vi måste ju också säga att det nya är en kompromiss. Svenska kyrkan är fortfarande privilegierad. Man får en speciell lag. Statschefen måste fortfarande vara lutheran – den sista av de antikatolska lagarna. Men ett steg framåt ekumeniskt är det. Det är ju aldrig bra att en kyrka har en samhälleligt privilegierad ställning. Ekonomiskt kan det bli en hjälp men jag tror ändå att vi är mer ledda av den helige Ande än av vad staten hittar på.

I ett land där teologin nästan har dött bort kan man kanske tycka att vi har ett ansvar för teologin. Grundläggande teologiska frågor är viktiga också för de andra kyrkornas självförståelse. På vilket sätt borde vi ta detta ansvar? Vilken teologisk fråga tycker du är viktigast?

Utan att tveka skulle jag välja själva inkarnationen. Som katoliker har vi tagit Guds människoblivande på stort allvar och dragit ut konsekvenserna av det. Där tror jag att vi har en stor uppgift i förhållande till de andra kyrkorna. Kanske är det också så att de, kanske omedvetet, förväntar sig mycket av oss. De kritiska reaktioner som vi ibland får från andra kyrkor visar att man bryr sig om vad vi säger. Man är angelägen om att veta vad vi tycker. De vill ibland att vi skall gå dem till mötes mer än vi kan, men detta visar också att de fäster avseende vid var vi står. Alla andra kristna kyrkor och samfund tar oss på allvar. Det tror jag beror på att vi menar allvar med vad vi säger. Ord och innehåll är ett hos oss. Säger vi att Gud har blivit människa och fötts av en jungfru så menar vi en jungfru och inget annat. Orden betyder något. I dialog med andra kristna kan vi bidra mer än vad som motsvarar vår ringa numerär. Det går inte tänka sig ekumenik i Sverige utan den katolska kyrkan. Teologiskt kan vi fortsätta att vara obekväma. Några gottköpslösningar tror jag inte vi får falla för, även om trycket kan vara ganska stort: ”Erkänn vårt ämbete! Låt oss fira nattvard tillsammans.” Vår roll är att stå för att innehållet mer än känslan är viktigt i den ekumeniska dialogen. Att inte falla för stämningen. Här tror jag också att vi kan nå den sekulariserade människan som är grundligt trött på att tron förpassas bara till det känslomässiga. Vi kan vara en liten törntagg i köttet.

Ekumeniken

Som du vet har vi riktat tre frågor till Svenska kyrkan i Signum nummer 7. Hur ser du på Svenska kyrkan och hur bör vi förhålla oss till den? Hur man ser på oss är ju beroende av hur man ser på Svenska kyrkan.

Häri ligger mycket av nåd och en Guds uppgift. Tar vi ekumeniken på allvar tror vi ju att Gud vill att vi har något ömsesidigt att ge varandra. Att det verkligen är tal om dialog och relation i biblisk mening. Det obekväma är naturligtvis att vi katoliker inte sticker under stolen med att vi har mottagit uppenbarelsens fullhet, även om att vi tror att vi bär en skatt i våra lerkärl som vi är kallade att ge till de andra. Vi skulle vara otrogna mot vår kallelse om vi alltför lätt sade att vi står på samma nivå. Att uttrycka detta på ett sätt som inte ens antyder självgodhet är svårt. Det tolkas så lätt som om vi sätter oss på våra höga hästar. Att återföra ekumeniken till sanningslidelse i stället för trivsel och stämning tror jag är oerhört viktigt men svårt. Man kan återföra detta till Kant och Thomas. Om man inte är överens om att det finns en sanning utan att det bara finns en tolkning, blir ekumeniken svår.

”Vi har tagit emot fullheten.” Det är ett påstående som väcker irritation. Vad menar du med det, när du sätter det i relation till Svenska kyrkan?

Det betyder att vi är kallade att tjäna deras växt på vägen mot sanningen. Vi har en tjänandets uppgift. Det kommer alltid att göra oss impopulära. På det mänskliga planet är vi bröder och systrar. Vi kan komma överens, vi kan kommunicera, men vi måste komma vidare. Vi får inte nöja oss med det enbart mänskliga. Vi måste tro att Gud är större. Men vi måste också som katolska kristna, som personer, växa i sanningens fullhet. På det personliga planet måste vi visa att vi alla är kallade till det fulla mötet med Gud. Det är lättare när man tar det på det personliga helgelseplanet än på det dogmatiska. Men här märker man hur svårt det är för många att skilja mellan sak och person. Det betraktas i stället som katolsk dubbelmoral.

Hur är de ekumeniska relationerna till de andra samfunden?

Som katolsk kyrka har vi försummat de ortodoxa lite grand. Vi skall försöka fördjupa dialogen och samarbetet med dem. Det är ju trots allt den kyrka som står oss närmast. När det gäller dialogen med frikyrkosamfunden är det lite lättare. Där ser vi gränserna. Vi har ju sedan länge samtal med Svenska missionsförbundet. Det har förlöpt väl. Det beror på att vi vet att här finns skillnader i ämbetssyn och så vidare, medan man från Svenska kyrkan inte ser detta utan tror att vi är mer överens än vi är. Då kommer ofta känsloargumenten: ”Varför kan vi inte ha interkommunion?” Pingstvännerna är ju en nyckelkyrka i Sverige och där har vi ju bevittnat en ganska omvälvande sak. Från att ha mötts av en avvisande hållning möts vi nu av mycket sympati när det gäller etiska frågor och kristologiska frågor. Ekumenik i Sverige är alltid ekumenik med flera kyrkor. Även om vi är olika kyrkor hör vi oupplösligt ihop. Och det är mer än bara en mänsklig samhörighetskänsla.

Den katolska kyrkan är ju en del av den världsvida kyrkan. Har lokalkyrkan i Sverige något ansvar gentemot den europeiska kyrkan? Har den något att ge utanför Sverige? Som biskop är du med i det europeiska biskopskollegiet.

Många andra vet ju inte ens att vi finns. Men det kommer tecken på att andra europeiska länder går i samma riktning som Sverige. Många europeiska kyrkor upptäcker nu att de försvinner från centrum och då blir vi intressanta eftersom vi redan tidigare har varit med om detta. Men det är också så att varje situation är unik. Kyrkan blir något i marginalen i stället för i centrum. För oss är situationen lite lättare, eftersom vi växer och går framåt medan många andra katolska lokalkyrkor i Europa går tillbaka. Det finns hos oss en anda av hopp och optimism. Andra lokalkyrkor stänger kloster efter kloster. Prästerna blir allt äldre. Man måste lära sig att dö. Kanske vi kan ge hopp. Man ser att historien förändrar sig. Efter en nedgång kan det komma en uppgång. Det ser vi i hela kyrkohistorien.

Det är också påfallande att det här i Sverige inte finns den kritik och pessimism som är vanlig i många kyrkor på kontinenten fast de har större resurser på många sätt.

Visst har vi olika åsikter men det är påtagligt att vi har ett slags familjesammanhållning, något som är en Guds gåva som kan utvecklas ännu mer. Vi tror att kyrkan är en levande kraft som kan växa och gå framåt. När vi tänker på framtiden gör vi det med ett grundmurat hopp. Vi ser att det trots alla svårigheter finns något som växer, en fördjupning i tron där man minst skulle ana det.

Är det detta som Rom också har fått upp ögonen för?

Jo, det finns positiva faktorer både i vår katolska lokalkyrka och i det ekumeniska arbetet. Det visar sig i att man bjuder in de lutherska biskoparna. Att vi kan ta upp de känsliga frågorna pekar på att det finns ett ömsesidigt förtroende. Det finns något att bygga på.

Brudmystiken

Du representerar som biskop en institution som ibland kan uppfattas som tung och orörlig. Men samtidigt kommer du genom din orden från en tradition som vet en hel del om personlig troserfarenhet och mystik. Hur går detta ihop och vem är Jesus Kristus för dig?

Jag associerar genast till brudmystiken, när jag hör den här frågan. För mig har kyrkan alltid varit Kristi brud, ”hon”, och inte ”den”. Det institutionella ingår givetvis i kyrkan genom inkarnationen. För mig har kyrkan alltid varit en levande person som jag försöker att identifiera mig med, i mitt personliga förhållande till Kristus.

Jag har aldrig haft problem med det institutionella utan som en frukt av min karmelitiska tradition har jag fått ett sjätte sinne för att kyrkan är Kristi brud. Vi ser hennes gestalt och anletsdrag i jungfru Maria. På något sätt skall allt detta bli kött och blod i mitt förhållande till Kristus. Jag får låna hennes härlighet och rikedom i min fattigdom, när jag närmar mig Kristus. Det gör att man kan släppa greppet om sig själv, glömma sig själv och identifiera sig med kyrkan i samma andetag som man ser på Kristus. Det blir ett slags mystisk förening mellan mig och kyrkan, också när jag vänder mig direkt till Kristus. Han ser på kyrkan när han ser på mig och jag ser på Kristus. Jag ser på honom i gemenskap med hela kyrkan. För mig har det alltid varit tydligt med brudmystiken. Det är något som vi kanske skulle betona mer. Det kan bli en hjälp att förklara begrepp som kyskhet, och fördjupa synen på sexualitet och annat. Det är inte etiska påbud som bara hänger i luften utan ingår i en helhelhetsverklighet, där kyrkan och Jungfru Maria och den enskilde smälter samman när de vänder sig i tillbedjan till Kristus, den uppståndne Herren.

Vi firar ju detta i eukaristin som ett uttryck för vår totala enhet med honom och om vi inte lever enheten med kyrkan finns det en falsk not. Vi måste försöka återvinna detta helhetsperspektiv som är så svårt för människor som lever i bitar och inte ser bilden av brud och brudgum och att man själv är indragen i detta. Då tycks mycket obegripligt och man förstår inte hur allt kan fogas samman: socialläror, sexualetik, synen på sakramenten, auktoritet, institution. Egentligen handlar det om att gå tillbaka till inkarnationen och att Gud blir en människa av kött och blod.

Dokumentet om rättfärdiggörelsen som undertecknades nyligen i Augsburg har knappast fått något gehör i Sverige innehållsligt. Varför tror du att det är så?

Egentligen har vi redan hunnit förbi det. I praktiken har vi nått en allmän konsensus i andliga frågor när det gäller bön, spiritualitet, Kristusförening, frälsning. Det finns en konsensus bland de fromma från pingstvänner till ortodoxa. Man läser Lönnebo, Stinissen, Halldorf. Det är inget problem längre. Här finns också den mer problematiska sidan i att man är mer pragmatiker än dogmatiker i Sverige. Ingen talar om rättfärdiggörelse, allra minst Svenska kyrkan. I den klassiska lutherdomen talade man om rättfärdiggörelse. Vi talar snarare om heliggörelse. De ortodoxa talar om gudomliggörelse. Det är en linje som ligger i själva bibeln som man bör kunna ena sig om. Positivt är det aktuella Birgittajubiléet som kommer fjorton dagar efter Augsburg. Det finns en symbolisk linje från Augsburg till Rom. Här är man tillsammans för att vörda Birgitta som en himmelsk vän och förebedjare, även om man kanske inte har tänkt igenom det strikt logiskt, dogmatiskt. Det är därför man är där och på så sätt har man – medvetet eller omedvetet – gett ekumeniken en puff framåt. Man har implicit accepterat helgonkulten. Men har man tänkt igenom det. Har man dragit de teologiska konsekvenserna?

Ekumeniken och kyrkans roll i Sverige är beroende av om vi vågar gå vidare med jungfru Maria. Den klassiska synen hos kyrkofäderna är att hon krossar alla kätterier. Om hon inte är Guds moder är kristendomen bara idéer. Jag tror att det finns en gammal svensk klockarkärlek till Maria. Det ser vi hos sekulära svenska författare som så ofta skrivit om henne. Blommor har uppkallats efter henne liksom korna. För vår inre katolska integration är det också viktigt att Maria får en folklig förankring – hur den nu skall gestalta sig – som då samtidigt bygger på en dogmatisk tradition. Vi ser ett slags renässans för Maria i Svenska kyrkan som inte alltid är teologiskt förankrad men som kanske skulle kunna bli det utifrån rättfärdiggörelsen. Maria är ju modellen av den rättfärdiggjorda människan. Om vi kunde gå vidare med detta skulle det också kunna fördjupa dialogen med de ortodoxa kyrkorna, som vi har en djup gemenskap med.