På tröskeln till ett sekel

På ett antikvariat köpte jag i våras för fem kronor (exakt dubbelt så mycket som originalpriset) ett välläst grönt häfte utgivet på Josef Seligmanns förlag år 1900. Jämna årtal utövar en suggestion. De kan uppfattas som historiska kontrollstationer, tillfällen till summering och överblick. Skriften ingick i en serie. Vad ansåg en förläggare vara säljbart på tröskeln till ett nytt århundrade? Där fanns biografiska anteckningar av och om Leo Tolstoy, hur han lefver och arbetar, där fanns den brittiske premiärministern Gladstones tankar om Lifvet efter detta och människans förhållande till detsamma, Th. Kornig, Kyskhetens hygien, samt Frans von Scheéle, Det mänskliga själslifvet, med 17 illustrationer. Den bok jag köpte bär titeln Kristendomens väsende. Sexton populära föreläsningar af Adolf Harnack, med företal av pastor Nathan Söderblom. Inga små anspråk, att fånga kristendomens väsen! Vem skulle i dag våga göra något liknande?

Harnack var heller inte vem som helst utan en av sin tids mest briljanta forskare och vid sidan av Schleiermacher 1800-talets främste protestantiske teolog. Hans liv var en akademisk och social framgångshistoria. Han blev rektor för Berlins universitet, generaldirektor för det preussiska statsbiblioteket, president i Kaiser Wilhelm-sällskapet till främjande av vetenskaperna, med mera, behängd med ordnar och adelskap (von Harnack). Hans lärobok i dogmhistoria i tre band är fortfarande ett värdefullt referensverk. Vad en sådan forskare har att säga om kristendomens väsen måste tas på visst allvar. Att följa hans tankegång ger perspektiv på nuet och rika tillfällen till eftertanke. Hur kommer man om hundra år att bedöma dagens uttalanden?

Den utomordentligt intelligente dogmhistorikern hade gåvan att tala medryckande. Föreläsningarna hölls i Berlin inför sexhundra studenter (som då och då tilltalas ”Mina herrar!”) och översattes alltså omedelbart till svenska. Vilket inflytande hans tankar har haft i Sverige är ett fall för forskningen, men givetvis har mången predikant och kristendomslektor och deras åhörare här format sin förståelse av Jesus och hans lära. Beviset på detta kan man finna i åtskilliga insändare än idag.

För Harnack var evangeliet ett etiskt budskap. Gud är vår gode och nådige Fader. Jesus uppfattade sig som Messias i den meningen att han levde i en absolut moralisk förening med Gud. Redan i urförsamlingen, inte minst på grund av Paulus upplevelse av frälsningen, förvandlades detta Jesu budskap till budskapet om Jesus. Redan här ligger fröet till den tidiga katolicismen. Motsättningen mellan evangelium och dogma uppstod redan i början, och förvandlingen fortsatte sedan snabbt, i och med den grekiska filosofiska tankens invasion av kristendomen. Så tidigt som på 100-talet började man att identifiera Kristus med grekernas Logos, världsförnuftet, den högsta världsprincipen, tänkandets och etikens grund, gudomligheten själv i egenskap av skapande och verkande. Johannesevangeliet (som Harnack ser som en felutveckling) togs till intäkt för denna sammansmältning av två väsensfrämmande element. En historisk händelse, Jesu framträdande, tillmättes metafysisk betydelse. En i tid och rum uppträdande person fick kosmologisk betydelse. Jesusgestalten antog övermänskliga drag.

Dogmat är en produkt av den grekiska tanken på evangeliets mark, och dogmhistorien är alltså i viss mån historien om ett pågående missförstånd, en intellektuell överbyggnad på ett från början enkelt ursprung. Den grekiska och den romerska anden har förvrängt evangeliet. När Harnack blickar ut över sin samtid, då framstår den västerländska katolicismen som motsägelsefull. Den kan förklaras med formeln complexio oppositorum, en förening av motsatser. ”Ritualismens, rättens, politikens och världsherraväldets kyrka och tillika den kyrka, i hvilken en i högsta grad individuel, fin och förädlad känsla af och lära om synd och nåd träder i verksamhet. Det mest yttre och det mest inre skulle här förena sig!” Men det romerska världsherraväldet är förknippat med de romanska länderna, som för länge sedan förlorat det kulturella och politiska initiativet, och man kan därför förvänta sig en tillbakagång för katolicismen.

Den grekiska ortodoxa kristendomsformen med all dess symbolrikedom var för Harnack näst intill förhatlig; han drar sig inte för att tala om ”trolleriapparater”. ”Man behöver alls icke gå ned ända till de i reli-giöst och intellektuellt hänseende fullkomligt bortkomna medlemmarne af denna kristenhet, till kopter och abessinier, för att med en rysning se denna utveckling; äfven hos syrer, greker och ryssar står det i det stora hela endast föga bättre till. … För att göra slut på detta slags religion har Jesus Kristus låtit fastspika sig vid korset.”

Dock lever evangeliet vidare av sin inneboende kraft. Martin Luther innebar den stora vändpunkten i kristendomens historia. Hans gärning är ett verk av den tyska anden och den tyske mannen. ”Äfven värmen och hjärtligheten i Luthers predikan och frimodigheten i hans polemiska uttalanden har den tyska nationen känt såsom ett utflöde ur sin egen själ.” För Luther var kyrkan de troendes samfund där Guds ord rätt förkunnas, och han avböjde därmed alla ”groft sinnliga kännetecken” och uteslöt synligheten i sinnlig mening. Men även Luther var ett barn av sin tid. Han kunde fortfarande förfalla till medeltida vidskepelse, framför allt i sin sak-ramentsteologi, och själv saknade han de vetenskapliga verktygen för att ifrågasätta de gamla dogmerna om Treenigheten och Kristi båda naturer. Han gjorde inte rent hus med det katolska. Därför svävar protestantismen alltid i faran att bli en ömklig dubbelgångare till katolicismen.

Visserligen finns nu, säger Harnack, trettio miljoner tyskar och ännu fler miljoner kristna utanför Tyskland som har en ”religion utan präster, utan offer, utan magiska kultushandlingar och ceremonier – med ett ord en andlig religion!” Men det gäller att slå vakt om protestantismens befrielsekamp, den befriande förenklingen: Gud är vår far, männi-skosjälens värde är oändligt, och Guds rike kommer. Guds suveränitet, det godas och heligas suveränitet i religionen, måste försvaras gentemot allt annat som trängt sig in. Endast ordet och bönen har plats i gudstjänsten; allt annat måste bannlysas (dop och nattvard har sitt värde enbart som illustration av ordet). Församlingen skall tacka och lova Gud. Allt annat är av ondo. Endast det som en människa själv har upplevt får bekännas, allt annat är hyckleri.

Den briljante professor Harnack med sitt förfinade sinne för religionens andlighet förutsåg inte och kunde än mindre förhindra de onda krafternas genombrott under det sekel som låg framför honom. Harnacks eleganta svep över kristendomens historia blir till slut andligt högmod, som om världsanden hela tiden syftat framåt mot Berlin, kulturens obestridliga centrum vid denna tid, och den tankens klarhet som endast där kunde vinnas. Från denna utsiktspunkt kunde allt annat bedömas och dömas.

Ingenting berör oss i evangelierna mera främmande än de demonhistorier på vilka evangelisterna lade så stor vikt, säger Harnack, och många skjuter dessa skrifter ifrån sig på grund av så obegripliga saker. Föga anade han att Europa, etthundra år senare, skulle få mycket lättare att ta till sig berättelserna om demonbesättelse och demonutdrivning.

Några hundra meter från Harnacks kateder låg Rikskansliet, varifrån demonerna några decennier senare kunde utveckla sig fritt, just med hänvisningar till den germanska anden. Det blev Karl Barth, den protestantiska teologins största namn under nittonhundratalet, förunnat att påtala bristerna i den liberala, reduktionistiska syntesen.