På vad tror dikten?

Vad handlar en dikt om? Ibland framgår det tämligen tydligt. I andra fall är det läsaren som får gissa, och göra sitt val. Är flertydigheten en tillgång? Eller finns det en riktig tolkning, och vem sitter i så fall inne med den kunskapen? Poeten? Eller läsaren? Och i så fall, vilken läsare, med vilka förutsättningar? Dessa frågor blir extra påträngande när dikterna i fråga behandlar religion i vår tid. Då blir texten gärna en labyrint, där förnekelsen och bejakelsen byter sida. Upplevelsen bakom orden verkar ofta helt privat, oberörd av ett allmänt bekant metafysiskt system, och blir då svår att förmedla med modernismens endast antydande stil.

Dikter om tro och tvivel är undertiteln på en antologi, vilket kunde få någon att vänta sig tydlighet i ämnet, särskilt som redaktören är Ylva Eggehorn, välkänd för sin kristna tro. Det är emellertid något annat hon vill förmedla, vilket också titeln antyder, Orden som sökte mig. Det är ett brett, stundom oväntat tvärsnitt genom svensk poesi från 1900-talet, främst från de senare decennierna, en mycket vackert framställd volym.

Redaktören har delat in materialet i åtta underavdelningar och skrivit en inledning till var och en av dem. Det framgår tydligt att hon inte vill ha entydiga läsningar. Frågan blir i vilken utsträckning de valda texterna överhuvudtaget har, eller förmedlar, en religiös dimension, i motsats till en allmän undran eller saknad eller glädje inför någonting, osagt vad.

Här möter välkänd suggestion men också inåtvänd modernism. Ekelöf och Vennberg är rikt representerade liksom Espmark och Tranströmer men också, mer överraskande och klart intressant, Cornelis Vreeswijk. Med en egen ton, som ger nya infallsvinklar, tolkar Helge Jedenberg centrala begrepp som bön och nåd. De kvinnliga rösterna är väl företrädda, många av dem alltför litet kända idag, som Anna Greta Wide och Ebba Lindqvist, därtill kristna som Majken Johansson med sin mörka glättighet och Ylva Eggehorn, med påfallande många dikter.

Redaktören avvisar helt tanken på att det skulle finnas kristna dikter. Det finns bara kristna diktare. Denna distinktion behöver man inte nödvändigtvis instämma i, men av de mest konfessionella dikterna här att döma är det smärtsamt ont om svenska poem från 1900-talet som uttrycker en kristen tro på ett övertygande sätt. De glider ofta undan i anspelningar och lek med ett språk för en sluten krets. De utgår från den tro som de vill förmedla endast med antydningar, associationer, tankesprång. En okristen tid skulle behöva en ordbok, inte bara lustigt flätade sammanställningar av ord. Är det för mycket att begära detta av de kristna poeterna, när de använder sin egen tids litterära uttryck? Eller gäller det att vänta på dem som vill tala till oss på ett känslornas språk som vi själva verkligen förstår?

Av alla de ord som sökte mig, vilka var det som också berörde mig? Så väcker denna antologi många frågor som vi själva blir rikare i själen av att ställa.