Auktoritet byggs av förtroende

Den av förre kulturministern Bengt Göransson ledda, allt för snabbt glömda, Demokratiutredningen avsatte, förutom slutbetänkandet En uthållig demokrati, 32 småskrifter och 13 forskarvolymer. Utredningen tar bland annat upp frågor kring centralisering och decentralisering. Den problematiserar ”den starka statscentrering vi haft i Sverige” som har skett på bekostnad av den ”lokala strävan efter autonomi” och menar att det här finns anledning till självkritik (SOU 2000:1 s. 245). Utredningen diskuterar denna problematik inte bara vad gäller relationer-na mellan stat, region (landsting) och kom–mun, utan också med avseende på medborgar- och folkrörelseinitiativ. Ett uttryck som förekommer i detta sammanhang är det välkända ”vi och dom”. Ordvalet illustrerar en del av den känsla som lätt infinner sig hos dem som drabbas av konsekvenserna av centralisering: känslan av främlingskap och maktlöshet.

Vad har nu detta med katolska kyrkan att göra?

Att det även inom kyrkan finns anledning att reflektera över relationerna mellan centrum och periferi, mellan beslutsfattande på lokal eller regional nivå, alltså församling och stift å ena sidan, och central nivå, ”Rom” och ”Vatikanen” å den andra, är inget nytt. Sådana frågor har gett upphov till inomkyrkliga uppgörelser och även splittring från kristendomens begynnelse. Det kan därför vara befogat att ta vara på litet världslig klokhet även när det gäller kyrklig maktfördelning och maktutövning.

Man kan också formulera det så: ’världslig’ centralism har sedan länge nästlat sig in i kyrkligt tänkande. Det romerska rikets statsuppfattning och regleringsiver har gått i arv – inte bara i kyrkan. Detta ligger så att säga i sakens natur, en inneboende tendens hos den stora organisationen. Det rör sig med andra ord inte bara om rädsla och kontrollbehov utan om ett strukturellt problem, där den andliga sfärens jordiska uttryck inte visat sig vara immuna mot centraliseringens smitta. Det kan vara på sin plats att betrakta dessa problem ur både demokratiutredarens och organisationsteoretikerns synvinkel. I forskningen om myndigheters, organisationers och företagens värld ifrågasätter man ibland centraliserade styrningsformer och man söker efter metoder som medger både kontroll och en viss självständighet för till exempel lokala enheter. Detta betyder inte demokratisering, men det innebär försök att öka utrymmet för individuella beslut och – i förekommande fall – arbetstillfredsställelse.

När det gäller kyrkan skärps problemen rörande makt, maktutövning och maktspråk om vi låter våra resonemang även omfatta den enskilde medlemmen i organisationen Katolska kyrkan. Frågan var teologisk kompetens och kyrklig ämbetsauktoritet nödvändigtvis måste få sista ordet är inte lätt att besvara. Men här talar vi inte om centrala trosfrågor utan om det vida fältet av alla slags ordnings- och organisationsangelägenheter, liksom om katolsk livsföring i största allmänhet. Inte minst på detta fält, där faktiskt de flesta inomkyrkliga kontroverser utspelar sig, existerar det en ständig debatt om den sköra balansen mellan å ena sidan den enskildes eller den lokala opinionens möjligheter att göra sig gällande, och å den andra sidan den nödvändiga lojaliteten med helheten, som ju representeras av ”centrum”.

I likhet med nationalstaten Sverige, med sin tendens till stark centralisering, har även katolska kyrkan som organisation, dock med global räckvidd, ett legitimitetsproblem. En världskyrka som inte ger ett rimligt medansvar åt sina lokala organ, vilka står de troende nära, liksom åt de enskilda troende själva, (utan att man behöver tala i termer av ’autonomi’) riskerar att förlora i förtroende. Det handlar här alltså inte om kristendomens grundläggande trossanningar, inte om påvens ställning och ofelbarheten, inte om konciliers läroauktoritet, utan om ett hierarkiskt tänkande som griper in på områden som inte alls eller enbart perifert har med kyrkans tro att göra. Sådana ingripanden kan leda till förlorat förtroende, vilket i värs-ta fall får mer djupgående och fatala konsekvenser: passivitet och främlingskap, men även tvivel på kyrklig auktoritet på mer centrala trosområden och till slut likgiltighet inför tron som sådan. I bästa fall leder sådant kyrkligt maktspråk till milt överseende leenden, i sämsta fall till utanförskap. Man behöver inte resa till Rom för att studera fenomenet. Även företeelser i lokala församlingar och föreningar kan duga som illustration.

Hierarkiskt tänkande kan slå igenom på många områden. Det kan röra sig om att kyrkliga instanser lägger sig i politiska val, där det handlar om så mycket mer än enbart enstaka moralfrågor. Det kan gälla fall när den kyrkliga auktoriteten tränger ut den nödvändiga sakkunskapen när liturgiska texter ska översättas till folkspråket. Det kan handla om journalistisk eller publicistisk kompetens. Andra exempel är när man flyttar runt folk utan att lyssna noga på opinionen i den lokala kyrkan. Inte minst utnämningspolitiken, exempelvis när det gäller stiftens ledare, biskoparna, kan framstå som okänslig eller alltför stängd gentemot insyn, eftersom det är höljt i dunkel hur pass representativa de rådgivande organen är och det förblir oklart om och hur mycket hänsyn som tas till Guds folk ”på plats”. Ändå har det på detta område funnits olika praxis inom kyrkan genom årtusendena, inte bara centralstyrning. Frågan måste ställas om inte de gångna årtiondenas utnämningspolitik uppvisar avsevärda brister, med negativa följder för kyrkfolkets lojalitet på många håll i världen. Detta sagt i medvetande om att problemen är mycket olika i Sverige och Kina, i Zimbabwe, i New York och i Österrike, och att lokalkyrkan kan befinna sig i en situation då den kyrkliga enhetens krav måste ’slå ut’ den lokala opinionen.

Problemen som diskuteras här handlar alltså både om centralisering kontra decentralisering och om synen på kompetens, vilken – det vet vi alla av egen erfarenhet – inte sammanfaller med en persons ställning inom hierarkin, världslig eller andlig. Det finns ingen anledning att betvivla att församlingspräster, biskopar och kuriekardinaler hängivet sköter kyrkans administration och finansförvaltning, och att de gör sitt bästa när de tar ansvar för allt detta. Men det finns heller ingen anledning att räkna med att kyrkoherdar, biskopar och kardinaler är de mest kompetenta av alla katoliker på dessa områden. Därför tar de givetvis hjälp av lekfolk. Men sista ordet är likväl de prästvigdas, även när det gäller sådana frågor. Här kan kanonisk rätt och världslig klokhet kollidera med varandra, men svårigheterna bör inte vara oöverstigliga. Även vår Herre tycks ju mena att ”världens barn” är klokare på administrationens och finansförvaltningens område (Lukas 16:8). Att acceptera lekfolkets kompetens och även beslutsförmåga, att hierarkin – präster på kyrkans alla nivåer – litar på lekfolket och tillåter att denna tillit även får sina organisatoriska uttryck, är en viktig uppgift som inte fylls genom att ritualmässigt förkunna att vi alla är ”Guds folk”. Till detta kommer dessutom att utformningen av ämbetsstrukturen bidrar till att särskilt kvinnors kompetens ofta inte tas till vara i kyrkliga beslutsprocesser.

Både när det gäller frågor kring centralism och den nödvändiga hänsynen till kompetens kunde åtminstone en del av lösningen ligga i den av den katolska socialläran förordade subsidiaritetsprincipen (Quadragesimo anno, 1931, nr 80 m.fl.), en princip som också tas upp i några av demokratiutredningens skrifter. Men fungerar det så i praktiken? Tolkningsföreträdet, nämligen vad som subsidiärt kan överlåtas åt den lägre nivån (t.ex. lekfolkets sammanslutningar), där eventuellt den större kompetensen finns, åvilar ju ändå hierarkin. Och i själva verket har den katols-ka kyrkan väl knappast velat tillämpa subsidiaritetsprincipen på de egna beslutsgångarna utan endast på ordningsstrukturer i världsligt socialt och politiskt liv.

Då kan det återigen vara nyttigt att ta del av organisationsteori som skiljer mellan makt och auktoritet. Makten handlar om det faktiska övervinnandet av motstånd. Auktoritet handlar om vägledning, där den vägledde ändå självständigt tar ställning. Det är då egentligen den underställde som delegerar uppåt, genom att visa förtroende, alltså genom att acceptera auktoritet och därmed ledning. Förutsättningen – kontrollen, om man så vill – ligger i en gemensam värdegrund som är den verkliga styrfunktionen.

Det finns en dialektik mellan kyrkans anspråk på ledning av de troende och de troendes acceptans av denna ledning, genom ett nerifrån givet förtroende, ett förtroende som är den enskildes eget beslut utifrån det egna samvetet. Det som håller samman är just den gemensamma värdegrunden, vilket i en katolsk ’organisationsstruktur’ är tron, till sist den enskildes kristna tro som del av Kristi kyrka. Detta enhetens band ovanför allt ”vi och dom” gör att katolska kristna kan leva i ett sekulärt samhälle med dess demokratiska institutioner, jämlikhetsideal och inte minst positivistiska rättsuppfattning, och samtidigt acceptera kyrkans hierarkiska struktur, en struktur som bottnar i evangeliet, ett fundament som ingen demokratiutredning kan hänvisa till.

Kyrkans uppgift i en sekulariserad värld är svår nog när det gäller att hävda den kristna tron och dess krav, rättigheter och skyldigheter. Desto viktigare är det att ta till vara kompetensen hos alla dem som vill leva denna sin tro, alla de ”vi” som tillsammans utgör kyrkan. Trons förkunnare måste förstå att det förtroende som de möter hos de troende är en gåva från dem. Utan denna gåva kan den auktoritet som givits av Gud åt kyrkans ämbete inte verka och bli till en förändrande kraft.