Efter Lambeth

I somras var det Lambethkonferens i Canterbury, England. Den inträffar vart tionde år och samlar biskoparna från hela den världs-vida anglikanska kyrkogemenskapen till överläggningar under ledning av ärkebiskopen av Canterbury, som denna gång hette Rowan Williams.

Men denna konferens var inte lik någon tidigare, ty mer än 200 biskopar uteblev. Några veckor tidigare hade ett annat möte samlats i Jerusalem med omkring 300 biskopar som tagit avstånd från Canterburys ledarskap. Mötet, kallat GAFCON (Global Anglican Future Conference) riktade sig framför allt mot den liberala hållningen hos de engels-ka och än mer de nordameri-kans-ka biskoparna, särskilt ifråga om präst- och biskopsvigningar av homosexuella och samkönade äktenskap. Mötesdeltagarna var huvudsakligen bis-kopar från tidigare kolonier i de brittiska imperiet – inte minst från Afrika – och största delen tillhörde den lågkyrkligt-evangelikala riktningen som framför allt betonar troheten mot bibeln och dess bud. De beslöt att trots allt stanna kvar i den anglikanska gemenskapen men bröt samtidigt med de liberala episkopalkyrkorna i USA och Kanada och planerar en fortsatt samverkan genom nya möten. Särskilt anmärkningsvärt var att de afrikanska biskoparna såg de västerländska kyrkornas liberalism som en ny form av kolonialt förtryck.

Samma spänning mellan de evangelikala och de liberala biskoparna märktes också vid Lambethkonferensen, trots att så många dissidenter uteblev. Anglokatolikerna, den tredje fraktionen, som i sin syn på den kyrkliga traditionen står nära den katolska kyrkan, var mer upptagna av en annan fråga: vigningen av kvinnliga biskopar, som är accepterad i olika provinser och nu också i England, fastän ingen vigning ännu ägt rum där. 1 300 präster har förklarat att de kommer att lämna den engelska kyrkan om någon kvinna vigs till biskop. Konferensen kunde dock slutföras i hjälpligt god ordning, och man fattade beslut om ett nytt organ, ett ”pastoralt forum” som skall ange riktlinjer för hela gemenskapen: bland dem nämndes att kyrkorna bör avstå från att viga öppet homosexuella till biskopar eller präster, och likaså från att viga samkönade par. Hur mycket det kommer att respekteras är en annan fråga.

Ärkebiskop Williams försökte hela tiden hålla samman bis-koparna men invecklade sig också i oklarheter. Han tycktes ta ställning mot vigning av homosexuella och samkönade äktenskap, men efter konferensen publicerades ett antal brev där han framförde en motsatt åsikt. Det har förklarats med att han har en uppfattning som privatperson och en annan som kyrkoledare, men det har inte stärkt hans trovärdighet. Efter Lambethkonferensen är den anglikanska kyrkan djupt splittrad, och ingen kommande försoning är i sikte.

I slutet av konferensen höll kardinal Walter Kasper ett tal där han påminde om de mångåriga och som det tycktes framgångsrika förhandlingarna mellan den anglikanska och den katolska kyrkan. Relationerna har nu tagit ett stort steg tillbaka, sade han, och det är ovisst hur de skall kunna återupptas i framtiden. Detta är säkert en realistisk bedömning. Den anglikanska kyrkan – både den liberala och den evangelikala riktningen – har visat sig höra hemma inom protestantismen, de drar åt var sitt håll, och anglikanismens ofta framförda anspråk på att vara ”en katolsk kyrka” kan inte längre upprätthållas.

De stora förlorarna är anglokatolikerna som här hamnar i ett vakuum. Redan på 1990-talet bröt sig ett tjugotal grupper ut ur episkopalkyrkan i USA i protest mot vigningen av kvinnor till präster, och de flesta lever vidare som continuing churches med inbördes olika program. Den största dissidentkyrkan är den världsvida Traditional Anglican Communion som räknar omkring 400 000 medlemmar och leds av en biskop i Australien. I oktober 2007 begärde den hos Vatikanen att bli kollektivt upptagen i den katolska kyrkan. Kardinal Levada har i sommar svarat respektfullt på deras begäran, men problemen kvarstår hur detta skall gå till. I allmänhet sker varje upptagning i kyrkan individuellt, och corporative reunion är tills vidare mer ett önskemål än en verklighet.

Många präster och församlingar har från 1990-talet övergått direkt från den anglikans-ka kyrkan till den katolska. När den engelska General Synod 1992 beslöt att införa kvinnliga präster var det flera hundra präster och ett stort antal lekmän som fattade beslutet to swim the Tiber, som det så målande heter. Efter Lambethkonferensen har präster i stiftet Fort Worth, Texas – enligt vad som sägs en majoritet – anhållit hos den katolske bis-kopen att bli kollektivt upptagna i kyrkan, men biskopen i stiftet, som själv är anglokatolik, har inte gett det sitt stöd, och det återstår att se om planen är realistisk. Att detta sker just i Texas är kanske ingen tillfällighet. Just i Texas har sex anglikanska församlingar övergått till den katolska kyrkan enligt ett ovanligt arrangemang som kallas pastoral provision. Det godkändes av Johannes Paulus II 1980 och medger att gifta anglikanska präster får vigas till katolska präster – något som vi känner till också från Sverige – men också att församlingarna tillåts ha en egen gudstjänstordning, kallad Anglican Use. Den är i grunden den katolska mässan men firas enligt traditionell anglikansk sed på Thomas Cranmers och Miles Coverdales 1500-talsengelska. Den innehåller också vissa böner, övertagna från Book of Common Prayer. Om denna ordning får en vidare användning återstår att se. Det är ju angeläget att församlingarna blir verkligt katolska och inte något slags anglikanska associerade.

En tillströmning av angli-kans-ka präster till den katolska kyrkan är ingenting som katolska biskopar nödvändigtvis välkomnar. Å ena sidan frågar de sig om de nya prästerna verkligen har lämnat anglikanismen bakom sig och accepterar den katolska kyrkans lära och spiritualitet i grunden. Å andra sida har liberala katolska biskopar, särskilt i England, oroat sig för att dessa präster skulle bli alltför traditionella – de kommer ju från en medvetet traditionell grupp i sin tidigare kyrka. Det har därför visat sig rätt svårt för dessa präster att bli tagna på allvar i sin nya omgivning, och de har ofta haft ett besvärligt motstånd att övervinna. Men biskopar med erfarenhet av ex-anglikaner i sina stift har i olika sammanhang uttryckt sin tillfredsställelse med dem och har funnit att de är i hög grad plikttrogna och solidariska och har varit en tillgång för stiften. Många av dessa frågor hänger ännu i luften, men åtskilligt kommer nog att hända under de kommande åren.