Avlatens evangelium – Luthers teser och senmedeltidens avlatsförkunnelse

”Ingen har någonsin förkunnat en så omfattande avlat som Luther.” Orden fälldes av den framstående teologen kardinal Robert Bellarmin i hans skrift om avlaten 1599. Bellarmin hade uppenbarligen sett sambandet mellan den senmedeltida avlatsförkunnelsen och Martin Luthers kamp för en nådig Gud, ett samband som blivit allt tydligare i nyare reformationsforskning.

Luther spikade inte upp de 95 teserna

Den traditionella bilden är att Luther bekämpade ett avlats- och botsystem som tvingade människor att förtjäna förlåtelsen – med egna gärningar eller krassa penningtransaktioner. Mot detta protesterade Luther, när han den 31 oktober 1517 på dörren till Slottskyrkan i Wittenberg spikade upp sina 95 teser. Motsättningen mellan den senmedeltida ”gärningsläran” och evangeliet om syndernas förlåtelse genom tron allena (sola fide) kunde inte vara större. Denna bild håller dock på att krackelera.

”Luther spikade inte upp sina 95 teser på kyrkdörren i Wittenberg” hävdade den katolske reformationsforskaren Erwin Iserloh 1962, efter en utförlig granskning av källorna. I varje fall nämner Luther själv aldrig detta, utan det bygger på hans medhjälpare Philip Melanchthon som inte själv befann sig i Wittenberg vid Allhelgonahelgen 1517. ”När Martin Luther den 31 oktober 1517 sände sina 95 teser om avlaten till sin egen ärkebiskop, kardinalen Albrecht av Magdeburg och Mainz, var det hans avsikt att till debatt ta upp en utveckling inom kyrkan som han ansåg fjärmade den från evangeliet”, skriver den svenske reformationsforskaren Åke Andrén (d. 2007). Intressant nog finns detta brev bevarat i det svenska Riksarkivet. ”Att han dessutom skulle ha spikat sina teser på kyrkporten till Wittenbergs slottskyrka har senare forskning ifrågasatt. Däremot är det känt att de trycktes av hans vänner och fick stor spridning”, tillägger Andrén. Iserloh visar att tesernas syfte var att få igång en diskussion bland kyrkoledare och teologer. Brevet till ärkebiskopen, och till andra biskopar, förutsätter att teserna inte var offentliga. Först när han inte fick något svar, spred Luther teserna till sina vänner. De handskrivna teserna väckte anklang hos mottagarna och spreds snabbt vidare. De första trycken tillkom i slutet av 1517, mot Luthers uttryckliga intention. Eftersom teserna egentligen inte var för vanligt folk, skrev Luther i mars 1518 en ”Predikan över avlaten”, så att de oavsiktligt spridda teserna inte skulle missförstås. I augusti publicerade han utförliga, teologiska förklaringar av teserna, Resolutiones. Luthers tillvägagångssätt kan verka inkonsekvent. Men Iserloh menar att Luther inte sällan accepterade sakernas gång och försökte vända dem till sin egen fördel, även om han inte direkt avsett utvecklingen. Med tanke på den explosiva utveckling som följde, är det märkligt att Luther hela sitt liv igenom höll fast vid att han endast avsett att få igång en diskussion om ett ämne där han var osäker. ”Jag visste inte vad avlaten var …”, skrev han. Den ”disputation” han avsett kom aldrig till stånd. Det var heller ingen regelrätt akademisk disputation han avsåg. Då skulle han valt en annan dag, det vill säga en vardag, och offentliggjort sina teser på flera platser i Wittenberg. För övrigt säger Luther i tillbakablickar att en akademisk disputation på denna plats skulle gått obemärkt förbi, den skulle ha varit som ett ”surr i ett hörn av landet” (in angulum susurrare). Luther ville verkligen ha en diskussion, men i första hand med de kyrkligt ansvariga och teologiska experter.

En rent akademisk diskussion?

Legenden om uppspikandet av teserna, som det rimligtvis bör kallas, är belagd första gången i Melanchthons förord till andra bandet av Luthers samlade verk, utgivna efter dennes död 1546: ”Brinnande av iver för den rätta fromheten skrev Luther de teser om avlaten som trycks i detta band. Han anslog dem på slottskyrkan i Wittenberg kvällen före Allhelgonadagen 1517”. Varken Melanchthon eller någon annan nämner före 1546 uppspikandet. Melanchthon är också dåligt underrättad om andra händelser i Luthers liv före 1518. Ingen bildframställning finns som kan dateras till Luthers livstid och som skulle kunnat visa på att den föregivna händelsen var allmänt känd.

Trots detta hävdar Göttingenprofessorn Thomas Kaufmann i en av de nyaste reformationshistorierna att ”med största sannolikhet … fäste Luther upp ett tryckt anslag med sina teser på slottskyrkan i Wittenberg 31 oktober 1517”. Kaufmanns kollega i Tübingen Volker Leppin, även han evangelisk teolog, hävdar dock att Iserloh har rätt. En anteckning av Luthers sekreterare Georg Röhrer i en bibel som Luther använt under sin livstid har sörjt för en ny diskussion. Men inte heller Röhrer var ögonvittne. På Allhelgonaaftonen 1517 var den stora reliksamlingen i Wittenbergs slottskyrka utställd till beskådande och vördande. Om Luther verkligen hade anslagit sina teser på dörren en kväll när så mycket folk var i rörelse, hade det väckt stor uppmärksamhet. Varför skulle Luther ha förtigit denna händelse under resten av sitt liv?

För Iserloh är det givet att Luthers egen version av händelseförloppet är sann. Den stämmer också med det tillvägagångssätt som kunde förväntas i en quaestio disputata – en öppen fråga som kunde diskuteras just genom uppställande av ett antal teser. Avlatsläran var vid denna tid inte klart definierad. Först med konciliet i Trient fick den en auktoritativ, men ganska allmänt hållen, utformning. När Luther skrev sina teser pågick en avlatskampanj i hans trakter. De anvisningar för avlatspredikanterna som ärkebiskop Albrecht hade ställt ut var, ”inom ramen för den då gängse uppfattningen om avlaten korrekta” (Iserloh). Visserligen väckte kommersialiseringen av avlaten mycket kritik, men försäljningen av så kallade avlatsbrev byggde naturligtvis på den urgamla kristna uppfattningen att penninggåvor och allmosor utgör goda gärningar. Trientkonciliet avskaffade avlatshandeln, men varken katoliker eller lutheraner har ifrågasatt givandet av allmosor för fromma ändamål.

Diskussionen om tesernas uppspikning kan tyckas rent akademisk. Men Iserlohs tes stärker tvärtom tesen att Luther inte avsett en brytning med kyrkan utan blivit reformator mer eller mindre mot sin vilja. Ansvaret för att inte ha tagit upp diskussionen med Luther vilar därför tungt på de samtida kyrkoledarna. Om Luther menade allvar med sitt ofta upprepade påstående att han ”inte visste vad avlaten var” och att teserna ”innehöll många tvivelaktiga påståenden” hade möjligen ett sansat meningsutbyte kunnat ge ett annat händelseförlopp.

Teserna och senmedeltidens teologi

Oklarheten om kyrkans förpliktande avlatslära, liksom senmedeltidens nominalistiska teologi, hade lämnat många frågor öppna. Luthers 95 teser innehåller också många kristna självklarheter, och de mottogs positivt av flera som sedan inte följde med honom vidare på vägen. Ändå hävdar Iserloh att reformationen faktiskt började den 31 oktober 1517, alltså när Luther skrev sitt brev till ärkebiskopen. Luthers teser innehöll en Sinnspitze, en udd som i förlängningen ifrågasatte den kyrkligt reglerade nådesförmedlingen. ”Tesernas teologiska räckvidd fick inte omedelbart sin fulla verkan”, skriver Iserloh. Luther bejakar bikten, säger att han inte vill avskaffa avlaten, medger att påven kan ålägga botgörare kanoniska straff och dessutom reservera vissa synder för påvlig absolution. Men i grunden ifrågasätter Luther nycklamaktens räckvidd. Skärseldsläran vilar på osäker grund. Förböner för de döda kan möjligen ha en funktion, men kyrkans jurisdiktion sträcker sig inte dit. Luther visste att han motsade Thomas av Aquino och den avlats- och skärseldslära som understöddes av påvemakten. Ytterst gällde saken kyrkans och hierarkins roll i förmedlingen av evangeliet. Hos de senmedeltida nominalisterna hade en klyfta öppnat sig mellan mänskligt och gudomligt handlande. Gud låter mänskliga ord och handlingar (sakramenten) vara en yttre anledning för sitt frälsningshandlande men går i verklig mening inte in i dem. Luthers radikalisering av detta finns redan i avlatsteserna och blir allt tydligare efter hand.

Avlaten och reformationen – samma andas barn?

Skolastikerna hävdade att konträra motsatser tillhör samma genus, släkte. Enligt den evangeliske medeltids- och reformationshistorikern Bernd Hamm finns en stor likhet mellan avlatspredikanternas och reformatorernas evangelieförkunnelse. I en bok med titeln Ablass und Reformation. Erstaunliche Kohärenzen (Avlaten och reformationen. Förvånande koherenser), visar han utförligt på den tematiska överensstämmelsen mellan avlatspredikan och reformationen.

Det är ett metodiskt problem, menar Hamm, att historieforskningen för det mesta tar Luthers kritiska utsagor om senmedeltidens religiositet som en diagnos av de verkliga förhållandena och särskilt som ett tecken på en fundamental motsättning, när de i stället bör ses som ett perspektiv och en tolkning. Hamm har analyserat de senmedeltida källorna och får ur detta fram en helt motsatt tolkning, en nästan omvänd spegelbild: ”Under de två århundradena före reformationen kan man konstatera en dynamisk utveckling, som innebär en förstärkt betoning av nådesteologi, barmhärtighetsteologi och Guds skänkande och skyddande godhet.” Avlatsförkunnelsen var en del av och ett uttryck för detta. ”Avlaten, särskilt plenaravlaten, är rätt förstådd evangeliet i sin fulla utveckling”, skriver Hamm och fortsätter: ”detta är, ur avlatspredikanternas perspektiv det högsta erbjudandet om syndaförlåtelse, som var möjligt inom ramen för senmedeltida teologi, fromhet och kyrkoauktoritet. Det var en yttersta stegring, ett maximum av nåd och syndaförlåtelse, på vilket Luther svarade med en frapperande annorlunda stegring och maximering av den gudomliga barmhärtigheten.” Hamm menar förvisso att Luthers svar är radikalt och revolutionerande. Men utan det ”senmedeltida koordinatsystemet” är Luther knappast historiskt begriplig. För övrigt är Luthers uttalande ”evangeliet är den rätta avlaten” inte så märkvärdigt. Ordet avlat hade sedan länge använts också i den allmänna betydelsen av syndernas förlåtelse, efterskänkande av skuld och straff.

Den kyrkliga boten och avlatens uppkomst

Avlatens historia är komplicerad och mångskiftande. Det yttersta ursprunget ligger i den fornkyrkliga botgöringen. Dopet gav fullständig syndaförlåtelse och förpliktade till ett heligt liv. Den som efter dopet begick en allvarlig synd (avgudadyrkan, mord, äktenskapsbrott) uteslöts från kommunionen och måste bekänna sina synder inför biskopen. En längre tids botgöring följde, varvid botgöraren skulle vädja om sina medkristnas och biskopens förbön. Botgörarens återupptagning i gemenskapen ansågs vara ett tecken på Guds förlåtelse. Detta botsystem fanns kvar långt efter förföljelsetiden, men den stränga botgöringen gjorde att folk uppsköt boten till sjuk- eller dödsbädden. En förändring kom under tidig medeltid när iro-skotska munkar införde bruket att bekänna sina synder enskilt för prästen och få avlösning direkt. Botgöringen fick därför ske efter avlösningen, men var fortfarande mycket kännbar. Under tidig medeltid uppkom också den så kallade tarif-boten. I botböcker som blev allmänt spridda och använda av prästerna, utan att vara officiellt sanktionerade, listades olika synder och vilken bot som var lämplig. Här infördes också möjligheter till mildring av botgöringen genom så kallade redemptioner och kommutationer, ett steg på vägen mot avlaten.

Avlaten i egentlig mening har sitt ursprung i korstågstiden. Påven Urban II proklamerade 1095 en fullständig avlat: deltagande i det första korståget skulle gälla ”för hela boten”. Påvlig plenaravlat behöll sin koppling till korstågen intill slutet av 1200-talet, medan (lokala) del-avlater knutna till vallfartsorter blev vanliga efter Fjärde Laterankonciliet 1215. I samband med påven Celestinus V:s kröning 1294 gavs dock en allmän avlat för de närvarande, eller dem som på årsdagen besökte kröningskyrkan. Så uppstod seden att knyta avlaten till en bestämd kyrka, vilket ökade avlatserbjudandena och minskade kraven.

Den skolastiska teologin gav på 1100- och 1200-talet den definition och indelning av botsakramentet som förutsätts under senmedeltiden och som gäller än i dag. Boten består av hjärtats förkrosselse (contritio cordis), munnens bekännelse (confessio oris) och botgöringen (satisfactio operis). Eftersom man samtidigt kom att betrakta prästens roll i bikten som en domsakt, skilde man på de ”eviga straffen” som efterskänks i absolutionen, och de ”timliga straffen”, den aspekt under vilken nu botgöringen sågs. Avlaten innebär en ersättning eller ett efterskänkande (Ablass, indulgentia) av de timliga straffen genom att botgöraren i stället utför en fromhetsövning som föreskrivs i den relevanta avlatsförkunnelsen. Bernd Hamm kallar avlaten för en ”försäkring med självrisk”. Att Luther avskaffade ”självrisken” blir då den naturliga slutsatsen.

Det som mest bidrog till att sprida avlaten var när påven Bonifatius VIII år 1300 proklamerade ett jubelår. Fullständig avlat gavs dem som vallfärdade till Rom och besökte Petri och Pauli gravar. Snart nog överfördes denna romerska avlat till utvalda kyrkor i andra delar av Europa. Detta möjliggjorde för människor att få del av (plenar)avlaten utan att bege sig på den mödosamma pilgrimsfärden till Rom. Hamm sammanfattar utvecklingen så här: ”sedan 1300-talets slut öppnade påvarna slussarna för att avlatsnåden skulle kunna föras vidare till varje ort och så många troende som möjligt skulle kunna nås. … Den omvälvande dynamiken i detta etablerade en ny påvecentrerad och samtidigt enormt populär nådesordning bortom de traditionella formerna för syndaförlåtelsen …”

En särskild fråga utgör avlaten för de döda. Det var allmän uppfattning att de timliga straffen eller den botgöring som kyrkan å Guds vägnar ålade den biktande kunde fortsätta i skärselden. Skärseldslärans framväxt var ju en konsekvens av bönen för de döda. Om än ”i nådens stånd” dör de flesta som ofullkomliga kristna, och inte som helgon. Genom Kristi och helgonens förtjänster, den så kallade kyrkans skatt (thesaurus ecclesiae), kommer kyrkan dem till hjälp. Det var en teologiskt och kyrkorättsligt omstridd fråga om kyrkan endast hjälpte med sina förböner för den döde (per modum suffragii), eller om påven hade makt att direkt proklamera en avlat för de döda, som Sixtus IV gjorde i en bulla 1476. Detta kom att bli praxis under senmedeltiden.

Avlaten som nådeserbjudande

Avlatens betydelse och omfattning ökade under slutet av 1400- och början av 1500-talet. Särskilda avlatskommissarier utsågs, förutom den beryktade Johann Tetzel, nämner Hamm särskilt Raimund Peraudi och den honom närstående teologen Johannes von Paltz. Det är deras skrifter Hamm åberopar sig på, och han framhåller också vilken roll redan här boktryckarkonsten spelar. Bilder och avlatsbrev trycks och sprids i stora upplagor.

När påven eller den lokale biskopen proklamerade en avlat blev detta känt genom anslag eller förkunnelse. Det fanns också avlat riktad till en viss institution eller person. Alla dessa dokument kan kallas ”avlatsbrev”, men man behövde i regel inget sådant för att få del av en viss avlat. Ingen kunde heller få avlat utan att först ha biktat sig. Men avlatskampanjerna innehöll ett vidare erbjudande som gavs vid och förknippades med jubileums- och plenaravlaten. Genom personligt dedicerade så kallade biktbrev fick den enskilde rätt att fritt välja biktpräst och inte vara hänvisad till församlingsprästen. Den valde prästen kunde också lösa från synder som annars var reserverade för påven och från exkommunikation. Detta kunde sedan utsträckas på livstid, och dessutom förknippas med plenaravlaten.

Senmedeltida avlatsförkunnelse – och praxis – uttrycker en pastoral vilja att gå människorna till mötes i deras strävan efter att leva ett kristet liv. Bakgrunden är den stränga synen på synd och straff, förlåtelse och botgöring som man ärvt från fornkyrkan.

Raidmund Peraudi benämnde sig själv ”ivrare för själarnas frälsning”. Det gällde att underlätta även för de svåraste syndare att komma till bot och ett heligt liv. Fruktan för skärseldens plågor var en viktig drivkraft. Avlaten sågs som ett tröste- och frälsningsmedel för svaga kristna. Även den som saknade förkrosselse över synden (contritio) inbjöds till bikten. Genom Kristi lidande kunde en ofullkomlig ånger (attritio) förvandlas till en fullkomlig. Detta är för övrigt bakgrunden till Luthers kritik att avlatspredikanterna invaggar folk i en falsk säkerhet.

De senmedeltida avlatskampanjerna erbjuder, enligt Hamm, ”syndaförlåtelse till minimivillkor, och en minimering av den egna botinsatsen”. Även penningbidragen kunde sänkas till ett minimum, eller för medellösa ersättas med bön och fastor.

Men handeln med biktbrev stötte tidigt på kritik. Före Luther ifrågasattes dock inte själva avlatens existens. Hamm framhåller tvärtom att de flesta reformteologer var varma förespråkare av avlaten. Deras kritik var ”systemkonform” och ”kyrkofrom”. Det som däremot väckte mest ont blod var när påvemakten vid utfärdandet av ny plenaravlat annullerade tidigare biktbrev. Plötsligt blev biktbrev som skulle gälla hela livet värdelösa, ett uppenbart bedrägeri som bidrog till att undergräva förtroendet för påvemakten.

Från minimikrav till inget – Luthers radikala steg

Hamm anser att den protestantiska forskningen notoriskt har överdrivit de ekonomiska intressen som låg bakom avlatskampanjerna, medan man underskattat de religiösa motiven. ”De allra flesta formerna av avlat kunde de troende få utan betalning, genom fromhetsövningar”, skriver Hamm. Att renässanspåvarna och ärkebiskop Albrecht av Mainz kunde utnyttja avlaten ekonomiskt förutsätter ju dess religiösa och folkliga förankring.

I sin bok går Hamm igenom de koherenser han finner mellan avlatspredikanternas skrifter och reformationen. Det som förenar är den pastorala inriktningen och viljan att gå människorna till mötes. Man vill erbjuda nådens fullhet och fullkomlig syndaförlåtelse. ”Det förskräckta samvetet” (Luthers uttryck) skall tröstas, bördorna lyftas av. Man framhåller Kristi försoningslidande som källan och vill övertyga om frälsningens visshet. Senmedeltida Kristusmystik och innerlig fromhet spelar roll för hela utvecklingen. Allt detta pekar på en samtida kontext som i sin koncentration på synd och nåd är främmande för de flesta kristna i dag, men som var gemensam för senmedeltiden och reformationen.

Poängen i Hamms argumentation är att Luther inte kan förstås utan denna bakgrund. Men Luthers radikalisering och nyformulering av de med senmedeltidens teologi och fromhet gemensamma utgångspunkterna innebär ändå ett Quantensprung von Minimum zum Nichts, ett kvantsprång från avlatslärans minimikrav till inga krav alls. Avlatslärans minimikrav behåller den tvåsidighet som kännetecknar förhållandet mellan Gud och människa i katolsk tradition. Visserligen är detta ett assymetriskt förhållande där Guds suveräna nådeshandlande förutsätter och omsluter människans cooperatio. Teologiskt sett är därför pengarnas roll i avlaten av symbolkaraktär, men tanken på gåva och gengåva bibehålles.

Den senmedeltida avlatsförkunnelsen syftade till att lätta tyngda samveten, minimera det mänskliga bidraget, varnade för att förtrösta på den egna fromheten och betonade tillförlitligheten i nådeserbjudandet. Dynamiken i allt detta, skriver Hamm, ”fördes vidare av den tidiga reformationen och radikaliserades. Vidareförandet och koherensen är revolutionär, eftersom Luther prisger tvåsidighetsstrukturen mellan den gudomliga nåden och den mänskliga medverkan, vilken genomsyrar hela den medeltida nådes- och frälsningsförståelsen.” Därmed bekräftar Hamms historieskrivning indirekt resultatet av nutidens ekumeniska dialoger: det är inte det centrala rättfärdiggörelsebudskapet som skiljer lutheraner och katoliker (jfr den Gemensamma deklarationen), utan frågan om kyrkans sakramentala natur i tillägnandet av nåden.

Litteratur

Åke Andrén: Sveriges kyrkohistoria 3. Reformationstid. Stockholm 1999.

Bernd Hamm: Ablass und Reformation. Erstaunliche Kohärenzen. Tübingen 2016.

Iserloh, Erwin: Der Thesenanschlag fand nicht statt, utg. Barbara Hallensleben, Münster 2016.

Thomas Kaufmann: Geschichte der Reformation. Darmstadt 2009.

Volker Leppin: Die Reformation. Darmstadt 2013.

En längre version av denna artikel publiceras i SEGL. Katolsk årskrift for religion og samfunn. Oslo 2017.

Gösta Hallonsten är professor i teologi vid Newmaninstitutet.