Bach utan Bibeln

”Bachs musik tål att frigöras och användas till att få oss alla att tänka efter vad och vilka som är viktiga för oss.” Så skrev den musikaliske ledaren i programförordet till ”Matteuspassionen” som Folkoperan satte upp under årets fastetid. Denna enda mening antyder att det handlade om en uppsättning där Bachs verk var kliniskt fritt från evangeliets innebörd. I stället framhölls genomgående ett mellanmänskligt perspektiv. Denna artikel vill komma fram till huruvida det är möjligt att göra så just med ett Bachverk och huruvida uppsättningen i så fall kan behålla originalets titel.

Johann Sebastian Bach (1685–1750) var en av de främsta tonsättarna inom barocken. Han hade en gigantisk produktion inom både vokal och instrumental musik, främst orgelmusik. Sedan han 1723 fått tjänst i Leipzig, som musiklärare och kantor i två kyrkor, skrev han mestadels musik som kunde användas i kyrkoårets gudstjänster. Så tillkom exempelvis 200 kantater men även stora verk som ett juloratorium och två passionsoratorier med Johannesevangeliet respektive Matteusevangeliet som grund. Varje komposition, oavsett genre, undertecknade han med initialerna S.D.G. som står för Soli Deo Gloria (Endast Gud tillhör äran).

Johannespassionen, som uppfördes första gången 1724, är komprimerat dramatisk och behändig att framföra med mindre vokala och instrumentala resurser.

Monumentalverket, Matteuspassionen, kom tre år senare. Bach presenterade det första gången i Thomaskyrkan i Leipzig på långfredagen 1727 och uppförde det vid ytterligare tre tillfällen. Därefter föll det i glömska tills det återuppväcktes av den tyske kompositören och dirigenten Felix Mendelssohn (1809–1847) som lät framföra det 1829. Sedan dess har det funnits, år efter år i passionstid, i oräkneliga katedralers och större kyrkors repertoar.

Det är inte för djärvt att säga att det som gör Matteuspassionen odödlig är att den är trogen originaltexten. Det är alltså inte enbart musiken, i sig, som gör att vi fortfarande är inne i den Bachrenässans som inleddes för 185 år sedan. Nej, musiken hör organiskt ihop med den text den är skriven för. Detta kan intygas av vemhelst som har medverkat som korist i ett framförande av detta oratorium. Orden och musiken sitter i kroppen, tillsammans.

I Matteuspassionens originalversion ingår två orkestrar, två körer, en koralkör och solister. De utvalda instrumenten är obligata, det vill säga nödvändiga för att framhäva, rentav symbolisera, vissa partier och roller i verket. Ett exempel är hur stråkarna omsluter Kristusgestaltens insatser.

Berättelsen förs framåt av evangelisten med hjälp av de övriga solisterna som med sina olika röstlägen gestaltar evangeliets centrala personer eller återger de enskilda människornas tankar över det som händer.

Körernas uppgifter är till stor del att beskriva folkmassans skiftande reaktioner.

Bachs tonspråk är genialiskt. Inkännande återger det evangelietextens dynamik. Här finns variationerna inom tempo och harmonik, instrumentens växlande intensitet och körsatsernas konstfulla stämflätor.

Med allt detta sagt är frågan om Bachs Matteuspassionen ska betraktas som ett oförgripligt verk, utan medgivande till ändringar och förvanskningar? Svaret måste bli ja.

Genom historien har Bibelns innehåll, särskilt passionsberättelsen, fått nya tolkningar och musikaliska dräkter. Det religiösa budskapet har många gånger fått stå tillbaka för de dramatiska effekterna. Men det finns näppeligen något konstnärligt verk i faste- och påsktid som inte använder evan¬geliets texter, om än ibland i stor frihet, med Jesu lidande som utgångspunkt.

Det var här det problematiska med Folkoperans uppsättning uppstod. Den stod alltför långt från ursprunget.

Musikaliskt höll ”Matteuspassionen” en hög kvalitet. Delar av Bachs musik hade plockats ut och användes i original eller översättningar och arrangemang. Körens röster var täta och uttrycksfulla och några av solisterna gjorde ypperliga insatser.

Den stora behållningen, men också överraskningen, var orkestern Rebaroque som hanterade obligata instrument trots att Bachs markörer för evangeliets innehåll saknades. Om intentionen var att publiken med hjälp av hans musik skulle associera till passionshistoriens händelser och gestalter var den alldeles för långsökt. De tidstrogna instrumentens ljuvliga klanger tillsammans med rösternas skönhet gav ändå stor behållning.

I den mån det fanns någon handling var denna givetvis inte tagen ur Matteusevangeliet. Musikinslagen, lösryckta som droppar i ett duggregn, varvades med filmer där korister fick tala om sina privatliv. Det var stundtals rörande berättelser inom ämnen som förlåtelse, skuld och oro.

Dramaturgiskt var uppsättningen fyndig: Samtidigt som berättarna framträdde på filmduken var de belysta där de satt på scenen. Kören vände sig på snurrbara stolar mot de enskilda sångarna och deltog som stämningsskapare. Och de ständiga förflyttningarna gav spelet spänst.

Men frågan är: Var detta Matteuspassionen? Här måste svaret bli nej.

Uppsättningens regissör skriver i förordet att han ville ”undersöka om verkets budskap kan ha relevans i vår samtid …”

Vilket verk och vilket budskap menade han då? Eftersom Bach vävde samman Bibelns berättelse med sin musik går det inte att tala om hans budskap utan att tala om evangeliets budskap. Hans tanke var att människor ska ta fasta på Jesu offer för att förstå sitt eget lidande.

De mellanmänskliga aspekterna är alls inte oviktiga i våra liv. Men Bach, som kallas Den femte evangelisten, hade andra aspekter. För honom berättade Matteuspassionen om förlåtelse för och försoning med det onda som händer oss och som vi tillfogar andra – i ljuset av Kristi försoningsoffer. Det är precis vad tiotusentals människor år efter år vill få bekräftat.

Folkoperan satte inte upp ”Matteuspassionen” förgäves. Den hade stora fördelar med sina medmänskliga ingångar och musikaliska höjdpunkter. Kritiken har också varit övervägande positiv, ibland helt betagen. Men ingen som har varit på Folkoperan kan säga sig ha upplevt Matteuspassionen. Det handlade således om falsk marknadsföring.

Så enkelt det hade varit att kringgå problemet genom att ge uppsättningen ett annat namn! Kanske det hade räckt att, med en förklaring i förordet, göra som här: sätta citattecken kring originalverkets titel.

Birgit Ahlberg-Hyse är journalist och kulturkritiker, Västerås.