Filippinerna på indignationens tröskel

Filippinerna uppvisar en kontrastrik bild. Ett land mitt i ekonomisk utveckling, med ett lugnt socialt och optimistiskt klimat som gynnar tillväxten. Den politiska makten kan förlita sig på ett kompetent team. Men korruptionen är fortfarande utbredd, fattigdomen oroande och klimathoten ständigt närvarande.
Filippinerna uppvisar en kontrastrik bild. Ett land mitt i ekonomisk utveckling, med ett lugnt socialt och optimistiskt klimat som gynnar tillväxten. Den politiska makten kan förlita sig på ett kompetent team. Men korruptionen är fortfarande utbredd, fattigdomen oroande och klimathoten ständigt närvarande.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Filippinerna uppvisar en kontrastrik bild. Ett land mitt i ekonomisk utveckling, med ett lugnt socialt och optimistiskt klimat som gynnar tillväxten. Den politiska makten kan förlita sig på ett kompetent team. Men korruptionen är fortfarande utbredd, fattigdomen oroande och klimathoten ständigt närvarande.

Vykortsbilderna saknas inte på Filippinerna, eftersom landet varje år tar emot flera miljoner turister och är på väg att bli ett uppskattat resmål. Sålunda blandas i framställningarna av landet stränderna och palmerna, megastaden Manilla, en dynamisk ekonomi, en utbredd korruption, återkommande naturkatastrofer, jordbävningar och cykloner, de väpnade upproren, prostitutionen, de filippinska gästarbetarna utspridda över hela jorden eller på all världens båtar. Bilden är otydlig. För att kunna se klarare måste man framför allt följa det politiska spåret, för att sedan undersöka de ekonomiska elementen, in¬nan man kan urskilja några pågående sociala förändringar.

Efter EDSA:s fredliga revolution

Utan att behöva gå tillbaka ända till självständigheten är det dock nödvändigt att påminna om perioden omedelbart efter president Ferdinand Marcos diktatur, som varaktigt präglade landet genom att förneka demokratins spelregler och inte respektera lagen. I februari 1986 förde EDSA:s (namnet på den gata där den ägde rum: Epifanio De los Santos Avenue) revolution Cory Aquino till makten. Hon blev resultatet av en samverkan mellan ett beslutsamt agerande från den katolska kyrkan och en grupp av militärer, av vilka några fruktade att Ferdinand Marcos, som var allvarligt sjuk, skulle följas av ett delat ledarskap mellan Imelda Marcos och den ytterst omstridde överbefälhavaren general Ver.

Detta var något som många ville förhind¬ra och därför fick den självständighetsförklaring som de lanserade effektivt stöd från kardinal Sin och miljoner fredsengagerade filippiner. Men några militärer tyckte att deras seger hade blivit stulen. Med Cory Aquino vid makten gjorde de flera försök till statskupp och hotade till och med presidentpalatset. Cory lyckades dock hålla stånd. Till hennes förtjänst hörde att hon återupprättade demokratin och sammanställde en ny konstitution, vilket inte vill säga litet. Men hon kunde inte styra landet: hon hade ingen tydlig politisk idé, hon lät de stora familjerna återvända, hon genomförde inte någon jord¬reform, hon eliminerade inte korruptionen. Även om hon utnämnde några utomordentliga ministrar, som hälsoministern, dr Bengzon, som bland annat på sex år eliminerade polion, så reformerade hon inte administrationen.

Under åren som följde begicks en rad förfärliga misstag när det gällde allmännyttan. Om general Ramos visste att förvalta arvet, blev de båda följande presidenterna, Joseph Estrada och Gloria Macapacal Arroyo, ställda inför rätta för korruption. Den förre satt 10 år i husarrest efter sin dom innan han benådades av sin efterträdare. Den senare avgick som president efter misstankar om röstköp innan hon tillsammans med ett flertal av sina ministrar blev föremål för en förundersökning i oktober 2013 rörande missbruk av fonder som härrörde från utvinning av gas och olja på ögruppen Palawan, Malampaya Fund.

Utan någon som helst skam i kroppen ville Estrada åter ställa upp till val 2010.1 För att undvika ett nytt riskfyllt mandat ombads Noynoy Aquino, Corys son, att kandidera. Han blev vald utan problem men förblir egentligen den som aldrig sökte posten efter att ha varit senator. Även om hans heder inte ifrågasätts, så har jakten på korruptionen under honom tillfälligt avtagit. Vad gör han? Han kompromissar, han tvekar, han hävdar att han inte är en tjuv,2 något som ingen anklagar honom för att verkligen vara. Även om han inte har några stora planer för nationen, så vet han att föra sig som en programledare för ett lag med högt uppsatta funktionärer som är synnerligen aktiva. Han är i detta avseende mer en lagledare för ett regeringsteam än en president med stora visioner.

En regeringschef

I det årliga nationaldagstalet, hållet några dagar efter firandet av halva hans mandatperiod (2010–2016) den 22 juli 2013,3 visade president Noynoy Aquino tydligt att han avser att fullfölja sitt handlingsprogram, som krönts med verklig framgång under de tre första åren. Hans första tid hade fortfarande hade varit inriktad på det förgångna och på att göra upp räkningen med sin föregångare, Gloria Macapacal Arroyo, men nu skulle han nu helt och hållet bli inriktad på nuet och framtiden.

Med denna inriktning kritiserade han öppet vissa statliga samhällsfunktioner och krävde att de skulle göra bättre ifrån sig – tullverket, den nationella myndigheten för vattenfrågor och framför allt invandrarverket, vars direktör, Ricardo David, fick sparken. ”Mitt tålamod är slut”, dundrade presidenten. Han noterade även tillkortakommandena hos polisen, som inte förhindrat mordet på en gängledare, Ricky Cadavero, när denne satt i fängelse.

I gengäld gratulerade han vissa av sina ministrar: utbildningsministern, Armin Luistro, som flerfaldigat antalet skolor (men det saknas fortfarande 23 000 klasser och 60 000 lärare); ministern för offentliga arbeten, Rogelio Singson, som förenklat avtalsprocesserna inom området; turistministern, Ramon Jimenez, som överträffat målet för antalet turister.

Han har förstått att omge sig med ett hederligt team, som är kompetent och trofast. För att hjälpa de mest fattiga familjerna har han startat ett hjälpprogram av brasiliansk modell, som ger varje fattig familj rätt att ta emot en liten summa (1 200 pesos per familj och månad, motsvarande 20 euro) på villkor att barnen regelbundet går i skolan och att familjerna besöker ett hälsovårdscentrum. Detta program berör fyra miljoner familjer. Det borde nå upp till 4,6 miljoner familjer 2015 (det vill säga 28 miljoner människor).

Helt öppen korruption

Men en annan sida av landet visade sig i juli 2013, när Philippine Daily Inquirer, den främsta dagstidningen, rullade upp en serie skandaler där en stor del av den politiska klassen var inblandad. För att göra en lång historia kort: En viss Janet Lim-Napoles hade sedan 2002 justerat ett system som möjliggjort att summorna som svarade mot de projekt som kontrollerades av kongressledamöter gick till falska bolag som gjorde utbetalningar av vilka de senare överförde 50 procent av fonderna till politikerna i fråga, där 10 procent gick till några projekt och 40 procent till ovannämnda Napoles. Bedrägerierna uppgick totalt till 10 miljarder pesos (motsvarande cirka 170 miljoner euro) under tio år. Tre senatorer (varav en tidigare ordförande för senaten) blev föremål för en förundersökning om korruption. Upprördheten blev stor. Äntligen hade korruptionens varböld brustit. Denna affär har sedan dess dominerat tidningarnas förstasidor. Det mest förvånande är att allt detta hade varit väl känt inom den politiska världen, men ingen har sagt något, inte ens de mest hederliga. Detta därför att var och en skyddar sig själv, så länge som den översta toppen tiger. Men eftersom affären nu är ett faktum går den inte längre att stoppa.

Detta är bara toppen på ett isberg, eftersom korruptionen finns överallt, i hanteringen av offentliga byggkontrakt, markexpropiering, byggnadstillstånd, utfärdandet av högskoleexamina, läkemedelscertifikat, inkomstskatter etc. Köpet av vagnar till Manillas tunnelbana blev ett tillfälle av pinsamma avslöjanden i form av en muta på 30 miljoner dollar som tunnelbanans direktör, Al Vitangol III, hade krävt.

Korruptionen praktiseras också i anslutning till valen, där röster köps i stort antal, från 500 till 1 000 pesos (mellan 10 och 20 euro). Genom mord på politiska personligheter kan den avskräcka politiska kandidater från att ställa upp i valen eller journalister från att undersöka känsliga dokument.4 Således är vissa kronvittnen föremål för ett extraordinärt skydd, med skottsäkra västar även i rättssalen. Det är lätt att förstå att korruptionens aktörer i Napoles-affären inte kommer att ge sig så lätt. Journalisterna själva riskerar också att dras med i detta kretslopp av korruption.

Dynastier

Alla dessa affärer ger intrycket av att lagen och regeltillämpningarna ofta sker utifrån andra prioriteringar: det egna intresset eller familjens. Denna verklighet har upphöjts till landets ordnande politiska princip genom de så kallade dynastierna.5 De stora familjerna sköter politiken eller affärerna, från generation till generation. Således är Imelda Marcos alltid representant för kammaren medan hennes son är senator och hennes dotter guvernör. Andra familjer, Osmena, Lopez, Angara eller Romualdo styr på nationell eller lokal nivå.

Ute i provinserna är det inte ovanligt att en guvernör efterträds av sin hustru, medan hans son eller dotter är borgmästare i regionens storstad. Detta system har sina fördelar i form av en viss dynamik, men nackdelarna är många – bristen på demokrati och framför allt den ständiga stora ojämlikheten, på grund av denna maktkoncentration till några få händer. Detta ger näring åt tendenser till klientelism som ibland slutar i ren korruption, och det vidmakthåller en beskyddarkultur, som blir nödvändig för att få fördelar. Alltför många politiska aktörer under senare tid har blivit kandidater vid valen genom att spendera förmögenheter i avsikt att berika sig och inte för att tjäna det gemensamma.

Men de upprörda reaktionerna på de många skandalerna och dynastiernas brott visar att många medborgare börjar inse, att demokratin skulle fungera bättre om var och en vände sig till de institutioner som är avsedda att hjälpa problemgrupper (hälsa, utbildning, etc.). Individen betraktas inte längre endast som en funktion av sin beskyddares inflytande. Han eller hon kan uttrycka sig direkt i vetskap om att korruptionen är en frestelse som var och en bör bekämpa oavsett var han eller hon befinner sig.

Opinionen är mycket känslig för detta fenomen som regelbundet dyker upp i medierna. Försök har gjorts att lagstifta för att hindra att denna samhällsform utvidgas. Valkommissionen ville utesluta alla som kunde betraktas om medlemmar av en ”politisk dynasti”. För att få till stånd en debatt om en sådan lag krävs det 5,2 miljoner underskrifter, men projektet har inte fått mer än några tusen. Som så ofta faller det mediala och folkliga intresset snabbt efter den tillfälliga upprördheten.

De höga funktionärernas beslutsamma agerande

Åtgärderna mot korruptionen är av två slag: först och främst en mycket striktare kontroll av de medel som anslås till utvecklingsprojekt, och vidare inrättandet av en ämbetsmannakår av funktionärer som vinnlägger sig om att tjäna det allmänna i ordets bästa bemärkelse, det vill säga att tjäna alla. Aktiviteten hos många av de höga funktionärerna går i den riktningen.

Se på justitieministern, Leila De Lima, som är särskilt effektiv med stor integritet. Hon utvecklar en ny kultur inom rättsväsendet, som fick en god hjälp på traven när ordföranden för Högsta domstolen, Renato Corona, skildes från sitt ämbete den 12 december 2011, efter en lång offentlig process inför senaten. Riksrevisorn, Grace Pulido-Tan, är också en av presidentens kvinnor med hårda nypor, tillsammans med De Lima, skattechefen Henares och Conchita Carpio Morales (Filippinernas ombudsman). Även budgetministern, Butch Abad, är fast besluten att tillämpa lagarna.

Tullsektorn, en av de mest känsliga punkterna för importen och skatterna, har blivit föremål för en storstädning av chefen för tullverket, Ruffy Biazon.6 Smugglingen är svår att kontrollera i ett land som är så öppet mot havet: enbart genom den illegala handeln med cigaretter förlorar staten 16 miljarder pesos (motsvarande 300 miljoner euro) i skatteintäkter varje år. Totalt gick 200 miljarder pesos (cirka 3,5 miljarder euro) i tullavgifter förlorade per år under Estradas presidenttid.

Republikens president står själv i centrum för diskussionerna. Som representant för en betydande dynasti, Cojuancgo-Aquino, har han blivit en del av dess revolution genom att äntligen, efter 25 års funderande, dela ut cirka 5 000 hektar mark från sin familjs lantegendom, Luisita, till 6 000 jordbrukare.

Lika uppenbar som presidentens tvekan är inom vissa områden, lika ständigt närvarande är han i medierna, som om vore han den ende som styrde landet genom något slags hyperpresidentskap.7 På så sätt löste han Zamboanga-krisen där 200 rebeller under 15 dagar ockuperade flera kvarter och höll ett hundratal personer som gisslan. Han tillbringade en vecka på plats. Samma sak efter jordbävningen i Boholprovinsen, som krävde cirka 200 döda i oktober 2013: han åkte dit två gånger och tillbringade en natt i tält, något som gjorde starkt intryck. Redan dagen efter cyklonen Yolanda/Haiyan fanns han på plats i Tacloban, staden som drabbades värst av orkanen. Han återvände upprepade gånger till platsen.

Detta hyper-presidentskap ger en bild av förtroende och stabilitet som gynnar ekonomin.8 De stora ansträngningarna i tal och politisk handling mot korruptionen kommer att förstärka denna bild.

En växande ojämlik ekonomi

Filippinerna har aldrig tidigare upplevt en sådan tillväxt, och med en tillväxttakt på 6 procent för 2012 och på 7,8 procent för första kvartalet 2013 tävlar Filippinerna med de nya asiatiska tigerekonomierna. Byggbranschen, turismen, gruvorna och det offentliga byggandet, industrin och tjänstesektorn utvecklas. Filippinernas kreditbetyg förbättras hos alla internationella kreditvärderingsinstitut. Det har blivit mycket enklare att göra affärer tack vare nettoförbättringar inom ett flertal sektorer som kreditmarknaden, el-marknaden, skatterna, internationell handel, byggnadslov etc., även om det fortfarande krävs alltför mycket pappers¬exercis för att registrera ett nytt företag.

Statens tillgångar växer, tack vare en mycket kraftfull politik för att driva in skatterna under skatteministern, Henares, som är särskilt aktiv och på hugget: 200 anmälningar om skattebrott har gjorts, men, klagar hon, ”ingen har ännu hamnat i fängelse på grund av skattefusk”.9 Hon har redan skaffat sig många fiender, men presidenten har fortsatt förtroende för henne. Det som hon verkligen vill förändra under de sex år som Aquinos presidenttid varar är det reflexmässiga fuskandet.

Detta ekonomiska system i hög tillväxt är ytterst ojämlikt. Landets stabilitet har visserligen möjliggjort ett ekonomiskt uppsving. Men fattigdomsnivån är i praktiken oförändrad sedan 2006, när 28,8 procent av befolkningen befann sig under denna nivå, jämfört med 27,9 procent för 2012. Fattigdomen är mest utbredd i södern, i Mindanao, där den uppgår till 47 procent av befolkningen.

Två problem är särskilt svårartade, det ena är de extremt fattiga områdena i de stora städerna, där det finns en växande brist på hälsovård, utbildning, livsmedel, arbete etc. Det går inte att föreställa sig livsvillkoren i dessa kvarter! Det andra problemet är avlägset belägna landsbygds- och jordbruksområden, som ofta är isolerade och underskattade. Bönderna har inte tillräckligt med arbete och produktionen är mycket liten.

På nationell nivå förblir arbetslösheten det allvarligaste bekymret. Den uppgick i juni 2013 till 26,1 procent av den aktiva befolkningen10 och har ökat sedan dess, trots att ekonomin går bra, vilket visar att de ekonomiska grundvalarna inte är sunda. Med 2,9 miljoner arbetslösa och 7,9 miljoner undersysselsatta är det uppenbart att tillväxten inte tagit sig uttryck i fler anställningar. Som i många utvecklingsländer lindrar den informella arbetsmarknaden frånvaron av den deklarerade sysselsättningen men utan att möjliggöra regelbundna och tillräckligt stora inkomster.

Ett av kännetecknen på denna utveckling är en sorts apartheid mellan fattiga och rika. Fenomenet med avgränsade bostadsområden, bevakade zoner till vilka endast registrerade boende har tillträde, har blivit ett mycket utbrett fenomen och skapar de facto en separation mellan folkgrupperna. Fenomenet är ännu lömskare i vissa nya kvarter, som Global City i Manilla, där allt är skapat för att återspegla 2000-talets utveckling, med vackra bostadsfastigheter, med shoppingcentra och butiker av internationellt snitt. Men stadsbussarna är förbjudna, liksom populära transportmedel som jeepney eller trehjuliga cyklar. Övervakad av vakter var 50:e meter besöks en sådan stadsdel endast av en välbärgad klass eller av utlänningar.

En medelklass håller långsamt på att utveckla sig: man reser till de stora shoppingcentrumen, här kallade malls och börjar ta lågprisflyg som trafikerar landet i alla riktningar. Bilarna blir fler och fler och håller på att kväva de stora städerna och i synnerhet Manilla, som befinner sig i ett tillstånd av konstanta trafikstockningar och som dessutom har en otillräckligt utvecklad kollektivtrafik.

Även om fattigdomen inte kan tryckas tillbaka i en handvändning, så leder Aquinos presidentskap landet på rätt väg. Ett flertal initiativ på lokal och kommunal nivå möjliggör goda resultat. Men svagheterna är sådana att man frågar sig vilka chanserna är att lyckas på nationell nivå.

Sårbarheter

En första sårbarhet beror på olika interna militära hot: i den sydostligaste delen av ön Mindanao är den senaste händelsen, när 300 rebeller ockuperade Zamboanga, betecknande. Denna stad har flera gånger blivit ockuperad under de senaste åren, men varje gång har rebellerna genom förhandlingar fått fri lejd efter det att de tagit gisslan, för att sedan återvända några år senare. Denna gång hade regeringen bestämt sig för att inte låta någon komma undan, vilket ledde till att 200 rebeller dödades och 100 arresterades. Även om just denna konflikt löstes, så kvarstår problemen överallt i denna del av Mindanao: önskan om autonomi på grund av kulturella och religiösa skillnader, krav på utveckling av landets fattigaste region.

Men det finns även andra sårbarheter. Praktiskt taget varje vecka rapporterar tidningarna om en rebellattack i söder, på Mindanao (Cotabato), eller i norr, på Luzon där kommunisternas fäste aldrig eliminerats. De utgör inget hot mot landets säkerhet, men de skapar en osäkerhet och hindrar utvecklingen av dessa regioner. Ön Mindanao, rik på mineraler, jordbruksmark (för utvinning av palmolja) och skog skulle kunna vara ett stort utvecklingsområde.

Andra skäl till sårbarheten är landets rent fysiska placering i en zon hotad av klimatförändringar och jordbävningar. Varje dag skapar översvämningar dramatik i den ena regionen efter den andra, på grund av en för kraftig monsun eller en cyklon, starkare än vad som någonsin registrerats, exempelvis Yolanda/Haiyan, som skördade tusentals offer och förstörde hundratusentals hem på landets centrala öar. Jag räknar här inte upp de extraordinära fenomenen, som jordbävningar och vulkanutbrott (exempelvis när berget Mayon exploderade i augusti 2013). Filippinerna räknas bland de tio länder som hotas mest av klimatförändringarna,11 på grund av sitt geografiska läge i cyklonområdet, sina många öar och den avskogning som de är utsatta för.

På det lokala planet hopar sig sårbarheterna i styrandet av städerna. Byggplanerna blir föremål för köpslående, den privata sektorn bygger gladeligen utan att de offentliga inrättningarna följer efter. Där återkommer problemen med kvaliteten på vatten, på luft, problemen inom de offentliga transporterna, inom trafiken. Staden Baguio belägen i bergen i norr är en liten stad på hög höjd och känd för sitt klimat: den har fördärvats genom en anarkistisk och okontrollerad urbanisering. I Manilla är kollektivtrafiken som exempelvis tågtrafiken försummad: endast tre tunnelbanelinjer för en stad med mer än 12 miljoner invånare, utan någon utvecklingsplan för framtiden. Det gör vardagens förflyttningar till en veritabel mardröm för hundratusentals resenärer. När regnen blir alltför omfattande, översvämmas de låglänta stadsdelarna. Sopor av alla slag proppar sedan igen alla avlopp. Det händer att staden blir avspärrad genom sjöar som översvämmar gatorna, vilket hände måndagen den 19 augusti, efter cyklonen Habagat, då det inte längre var möjligt att nå flygplatsen.

Den demografiska frågan

En av de mer delikata frågorna ställer internationella befolkningsexperter, som oroar sig för Filippinernas växande befolkning (nästan 100 miljoner invånare) på en begränsad yta (300 000 kvadratkilometer), det vill säga en befolkningstäthet som redan överskrider 300 invånare per kvadratkilometer, och som är underkastad naturkatastrofer. Överbefolkningen är en konkret fråga för ett land med begränsade resurser, när det gäller exempelvis vattenförsörjning och hanteringen av resurserna från det kustnära fisket.

Inför en sådan situation och inför det ökande antalet tonårsgraviditeter har president Aquino, som är praktiserande katolik, åter tagit upp idén om en lag om reproduktiv hälsa, som kongressens båda kamrar debatterat i 14 år. Han har bjudit in till en omröstning om en lag som föreslår sexualundervisning i skolorna och gratis utdelning av preventivmedel. Efter långa diskussioner, där den katolska kyrkan mycket starkt markerade sitt motstånd mot detta projekt, passerade lagen till sist de båda kamrarna. Den undertecknades av presidenten i december 2012. Då abort enligt grundlagen inte är tillåten, har denna lag redigerats och begränsats i sin verkan för att undvika aborterna, som är mycket vanliga i landet (cirka 800 000 per år enligt Världshälsoorganisationen). Sedan lagen blivit föremål för regress (återremiss) är lagen sedan februari 2013 föremål för undersökning av Högsta domstolen som har gjort flera granskningar av frågan.

I juli 2013 röstade Högsta domstolen nej med åtta röster mot sju för, att man skulle fortsätta att låta bli att tillämpa lagen. Den har två år på sig från det att lagen undertecknats att meddela sitt utslag. Debatten är väldigt hård, och omröstningen är offentlig, vilket ger opinionsrörelser stor tyngd.

Påven Franciskus formulering: ”Vi kan inte envisas med frågorna om abort, samkönade äktenskap och preventivmedel. Det går inte. Detta bör inte diskuteras utanför sitt sammanhang, inte hela tiden”12 har förvånat biskoparna och den allmänna opinionen. Biskopskonferensen vidhåller sin opposition mot lagen av principiella skäl och hoppas att Högsta domstolen ska förklara lagen som grundlagsvidrig.

Det sociala klimatet

Opinionen är trögrörlig. En västerländsk betraktare förvånas över avsaknaden av större social oro samtidigt som livsvillkoren ofta är extremt svåra. De politiska och sociala alternativen lyser med sin frånvaro eller är knappt synbara. I praktiken finns det ingen opposition. Opinionsundersökningarna är extremt gynnsamma för presidenten, på en nivå som de aldrig nådde upp till under Cory Aquinos tid, även om den senaste cyk¬lonen även påverkade hans opinionssiffror. 74 procent av filippinarna är nöjda med hur demokratin fungerar. Redan vid valet av Noynoy Aquino var de 70 procent. Men de var inte mer än 44 procent vid valet av Gloria Macapacal Arroyo 2004. Ett lugnt och optimistiskt socialt klimat gynnar ekonomin och tillväxten. Dessa siffror visar dock inte mer än en sida av verkligheten. En majoritet av de fattigaste uttrycker inte sin åsikt om sina svårigheter och sin brist på perspektiv.

Korruptionsfrågan är långt ifrån den som engagerar de flesta. De politiska partierna, föreningarna och kyrkan kallade till en stor manifestation i Luneta-parken i centrala Manilla den 26 augusti 2013 mot korruptionen, konkretiserad i Napoles-affären. Kardinal Tagle, Manillas ärkebiskop, var där och höll ett kort tal. Trots framgången samlade denna manifestation inte mer än 100 000 personer, långt ifrån den miljon som organisatörerna hade förväntat sig. Denna mobilisering har inte upprepats. Men biskoparna fortsätter att hålla en mycket hård linje mot korruptionen.

Sålunda verkar Filippinerna vara mer utvecklat 30 år efter Marcos försvinnande, men med samma politiska och sociala beteende som lamslår invånarna i deras längtan efter förändring. De kommande åren kommer att visa om den nuvarande starka mobiliseringen mot korruptionen bara var ett utslag av indignation eller om det är början på en förvandling.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études februarinummer 2014.

Noter

1Han valdes till borgmästare i Manilla 2013.

2Ett tv-sänt tal den 31 oktober, som ett svar på ett angrepp från senator Estrada, som själv var föremål för en förundersökning och som ville avleda uppmärksamheten.

3State of the Nation Address, SONA: se de olika redogörelserna i Inquirer, 23 juli 2013.

4Det riktade mordet på Vergel Bico, en journalist från Calapan City, den 4 september 2013, den 158:e journalisten som mördats sedan 1986 då demokratin etablerades, Inquirer, den 3 oktober 2013.

5Se den utmärkta boken av Alfred McCoy, An Anarchy of Families, State and Family in the Philippines, 1998.

6Han blev själv skild från ämbetet den 4 december 2013 efter ha ställts till svars i Napols-affären den 1 december.

7Han har kallats teflonpresidenten på vilken kritik inte fastnar, Inquirer 29 oktober 2013.

8Förtroendesiffrorna för presidenten är fortsatt höga. Enligt en undersökning i juni 2013 var 76 procent av de tillfrågade positiva. I september var andelen 68 procent och enligt andra 64 respektive 49 procent, en nedgång efter två månaders debatt om korruptionen.

9Inquirer, 27 oktober 2013; Boxningskändisen Manny Pacquiao anklagas även han för skattefusk.

10Second Quarter Social Weather Survey, utgiven av Business World. Regeringens statistik anger den officiella arbetslöshetssiffran till 7,3 procent! Den räknar inte med de informella anställningarna.

11Enligt en studie av det brittiska riskanalysföretaget Maplecroft, publicerad den 30 oktober 2013.

12Intervju med påven Franciskus publicerad i Études [se Signum nr 6/2013, s. 12, övers. anm.]

Pierre de Charentenay är jesuitpater, gästprofessor vid Ateneo de Manilla University och tidigare chefredaktör för Études.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Filippinerna uppvisar en kontrastrik bild. Ett land mitt i ekonomisk utveckling, med ett lugnt socialt och optimistiskt klimat som gynnar tillväxten. Den politiska makten kan förlita sig på ett kompetent team. Men korruptionen är fortfarande utbredd, fattigdomen oroande och klimathoten ständigt närvarande.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Filippinerna uppvisar en kontrastrik bild. Ett land mitt i ekonomisk utveckling, med ett lugnt socialt och optimistiskt klimat som gynnar tillväxten. Den politiska makten kan förlita sig på ett kompetent team. Men korruptionen är fortfarande utbredd, fattigdomen oroande och klimathoten ständigt närvarande.

Vykortsbilderna saknas inte på Filippinerna, eftersom landet varje år tar emot flera miljoner turister och är på väg att bli ett uppskattat resmål. Sålunda blandas i framställningarna av landet stränderna och palmerna, megastaden Manilla, en dynamisk ekonomi, en utbredd korruption, återkommande naturkatastrofer, jordbävningar och cykloner, de väpnade upproren, prostitutionen, de filippinska gästarbetarna utspridda över hela jorden eller på all världens båtar. Bilden är otydlig. För att kunna se klarare måste man framför allt följa det politiska spåret, för att sedan undersöka de ekonomiska elementen, in¬nan man kan urskilja några pågående sociala förändringar.

Efter EDSA:s fredliga revolution

Utan att behöva gå tillbaka ända till självständigheten är det dock nödvändigt att påminna om perioden omedelbart efter president Ferdinand Marcos diktatur, som varaktigt präglade landet genom att förneka demokratins spelregler och inte respektera lagen. I februari 1986 förde EDSA:s (namnet på den gata där den ägde rum: Epifanio De los Santos Avenue) revolution Cory Aquino till makten. Hon blev resultatet av en samverkan mellan ett beslutsamt agerande från den katolska kyrkan och en grupp av militärer, av vilka några fruktade att Ferdinand Marcos, som var allvarligt sjuk, skulle följas av ett delat ledarskap mellan Imelda Marcos och den ytterst omstridde överbefälhavaren general Ver.

Detta var något som många ville förhind¬ra och därför fick den självständighetsförklaring som de lanserade effektivt stöd från kardinal Sin och miljoner fredsengagerade filippiner. Men några militärer tyckte att deras seger hade blivit stulen. Med Cory Aquino vid makten gjorde de flera försök till statskupp och hotade till och med presidentpalatset. Cory lyckades dock hålla stånd. Till hennes förtjänst hörde att hon återupprättade demokratin och sammanställde en ny konstitution, vilket inte vill säga litet. Men hon kunde inte styra landet: hon hade ingen tydlig politisk idé, hon lät de stora familjerna återvända, hon genomförde inte någon jord¬reform, hon eliminerade inte korruptionen. Även om hon utnämnde några utomordentliga ministrar, som hälsoministern, dr Bengzon, som bland annat på sex år eliminerade polion, så reformerade hon inte administrationen.

Under åren som följde begicks en rad förfärliga misstag när det gällde allmännyttan. Om general Ramos visste att förvalta arvet, blev de båda följande presidenterna, Joseph Estrada och Gloria Macapacal Arroyo, ställda inför rätta för korruption. Den förre satt 10 år i husarrest efter sin dom innan han benådades av sin efterträdare. Den senare avgick som president efter misstankar om röstköp innan hon tillsammans med ett flertal av sina ministrar blev föremål för en förundersökning i oktober 2013 rörande missbruk av fonder som härrörde från utvinning av gas och olja på ögruppen Palawan, Malampaya Fund.

Utan någon som helst skam i kroppen ville Estrada åter ställa upp till val 2010.1 För att undvika ett nytt riskfyllt mandat ombads Noynoy Aquino, Corys son, att kandidera. Han blev vald utan problem men förblir egentligen den som aldrig sökte posten efter att ha varit senator. Även om hans heder inte ifrågasätts, så har jakten på korruptionen under honom tillfälligt avtagit. Vad gör han? Han kompromissar, han tvekar, han hävdar att han inte är en tjuv,2 något som ingen anklagar honom för att verkligen vara. Även om han inte har några stora planer för nationen, så vet han att föra sig som en programledare för ett lag med högt uppsatta funktionärer som är synnerligen aktiva. Han är i detta avseende mer en lagledare för ett regeringsteam än en president med stora visioner.

En regeringschef

I det årliga nationaldagstalet, hållet några dagar efter firandet av halva hans mandatperiod (2010–2016) den 22 juli 2013,3 visade president Noynoy Aquino tydligt att han avser att fullfölja sitt handlingsprogram, som krönts med verklig framgång under de tre första åren. Hans första tid hade fortfarande hade varit inriktad på det förgångna och på att göra upp räkningen med sin föregångare, Gloria Macapacal Arroyo, men nu skulle han nu helt och hållet bli inriktad på nuet och framtiden.

Med denna inriktning kritiserade han öppet vissa statliga samhällsfunktioner och krävde att de skulle göra bättre ifrån sig – tullverket, den nationella myndigheten för vattenfrågor och framför allt invandrarverket, vars direktör, Ricardo David, fick sparken. ”Mitt tålamod är slut”, dundrade presidenten. Han noterade även tillkortakommandena hos polisen, som inte förhindrat mordet på en gängledare, Ricky Cadavero, när denne satt i fängelse.

I gengäld gratulerade han vissa av sina ministrar: utbildningsministern, Armin Luistro, som flerfaldigat antalet skolor (men det saknas fortfarande 23 000 klasser och 60 000 lärare); ministern för offentliga arbeten, Rogelio Singson, som förenklat avtalsprocesserna inom området; turistministern, Ramon Jimenez, som överträffat målet för antalet turister.

Han har förstått att omge sig med ett hederligt team, som är kompetent och trofast. För att hjälpa de mest fattiga familjerna har han startat ett hjälpprogram av brasiliansk modell, som ger varje fattig familj rätt att ta emot en liten summa (1 200 pesos per familj och månad, motsvarande 20 euro) på villkor att barnen regelbundet går i skolan och att familjerna besöker ett hälsovårdscentrum. Detta program berör fyra miljoner familjer. Det borde nå upp till 4,6 miljoner familjer 2015 (det vill säga 28 miljoner människor).

Helt öppen korruption

Men en annan sida av landet visade sig i juli 2013, när Philippine Daily Inquirer, den främsta dagstidningen, rullade upp en serie skandaler där en stor del av den politiska klassen var inblandad. För att göra en lång historia kort: En viss Janet Lim-Napoles hade sedan 2002 justerat ett system som möjliggjort att summorna som svarade mot de projekt som kontrollerades av kongressledamöter gick till falska bolag som gjorde utbetalningar av vilka de senare överförde 50 procent av fonderna till politikerna i fråga, där 10 procent gick till några projekt och 40 procent till ovannämnda Napoles. Bedrägerierna uppgick totalt till 10 miljarder pesos (motsvarande cirka 170 miljoner euro) under tio år. Tre senatorer (varav en tidigare ordförande för senaten) blev föremål för en förundersökning om korruption. Upprördheten blev stor. Äntligen hade korruptionens varböld brustit. Denna affär har sedan dess dominerat tidningarnas förstasidor. Det mest förvånande är att allt detta hade varit väl känt inom den politiska världen, men ingen har sagt något, inte ens de mest hederliga. Detta därför att var och en skyddar sig själv, så länge som den översta toppen tiger. Men eftersom affären nu är ett faktum går den inte längre att stoppa.

Detta är bara toppen på ett isberg, eftersom korruptionen finns överallt, i hanteringen av offentliga byggkontrakt, markexpropiering, byggnadstillstånd, utfärdandet av högskoleexamina, läkemedelscertifikat, inkomstskatter etc. Köpet av vagnar till Manillas tunnelbana blev ett tillfälle av pinsamma avslöjanden i form av en muta på 30 miljoner dollar som tunnelbanans direktör, Al Vitangol III, hade krävt.

Korruptionen praktiseras också i anslutning till valen, där röster köps i stort antal, från 500 till 1 000 pesos (mellan 10 och 20 euro). Genom mord på politiska personligheter kan den avskräcka politiska kandidater från att ställa upp i valen eller journalister från att undersöka känsliga dokument.4 Således är vissa kronvittnen föremål för ett extraordinärt skydd, med skottsäkra västar även i rättssalen. Det är lätt att förstå att korruptionens aktörer i Napoles-affären inte kommer att ge sig så lätt. Journalisterna själva riskerar också att dras med i detta kretslopp av korruption.

Dynastier

Alla dessa affärer ger intrycket av att lagen och regeltillämpningarna ofta sker utifrån andra prioriteringar: det egna intresset eller familjens. Denna verklighet har upphöjts till landets ordnande politiska princip genom de så kallade dynastierna.5 De stora familjerna sköter politiken eller affärerna, från generation till generation. Således är Imelda Marcos alltid representant för kammaren medan hennes son är senator och hennes dotter guvernör. Andra familjer, Osmena, Lopez, Angara eller Romualdo styr på nationell eller lokal nivå.

Ute i provinserna är det inte ovanligt att en guvernör efterträds av sin hustru, medan hans son eller dotter är borgmästare i regionens storstad. Detta system har sina fördelar i form av en viss dynamik, men nackdelarna är många – bristen på demokrati och framför allt den ständiga stora ojämlikheten, på grund av denna maktkoncentration till några få händer. Detta ger näring åt tendenser till klientelism som ibland slutar i ren korruption, och det vidmakthåller en beskyddarkultur, som blir nödvändig för att få fördelar. Alltför många politiska aktörer under senare tid har blivit kandidater vid valen genom att spendera förmögenheter i avsikt att berika sig och inte för att tjäna det gemensamma.

Men de upprörda reaktionerna på de många skandalerna och dynastiernas brott visar att många medborgare börjar inse, att demokratin skulle fungera bättre om var och en vände sig till de institutioner som är avsedda att hjälpa problemgrupper (hälsa, utbildning, etc.). Individen betraktas inte längre endast som en funktion av sin beskyddares inflytande. Han eller hon kan uttrycka sig direkt i vetskap om att korruptionen är en frestelse som var och en bör bekämpa oavsett var han eller hon befinner sig.

Opinionen är mycket känslig för detta fenomen som regelbundet dyker upp i medierna. Försök har gjorts att lagstifta för att hindra att denna samhällsform utvidgas. Valkommissionen ville utesluta alla som kunde betraktas om medlemmar av en ”politisk dynasti”. För att få till stånd en debatt om en sådan lag krävs det 5,2 miljoner underskrifter, men projektet har inte fått mer än några tusen. Som så ofta faller det mediala och folkliga intresset snabbt efter den tillfälliga upprördheten.

De höga funktionärernas beslutsamma agerande

Åtgärderna mot korruptionen är av två slag: först och främst en mycket striktare kontroll av de medel som anslås till utvecklingsprojekt, och vidare inrättandet av en ämbetsmannakår av funktionärer som vinnlägger sig om att tjäna det allmänna i ordets bästa bemärkelse, det vill säga att tjäna alla. Aktiviteten hos många av de höga funktionärerna går i den riktningen.

Se på justitieministern, Leila De Lima, som är särskilt effektiv med stor integritet. Hon utvecklar en ny kultur inom rättsväsendet, som fick en god hjälp på traven när ordföranden för Högsta domstolen, Renato Corona, skildes från sitt ämbete den 12 december 2011, efter en lång offentlig process inför senaten. Riksrevisorn, Grace Pulido-Tan, är också en av presidentens kvinnor med hårda nypor, tillsammans med De Lima, skattechefen Henares och Conchita Carpio Morales (Filippinernas ombudsman). Även budgetministern, Butch Abad, är fast besluten att tillämpa lagarna.

Tullsektorn, en av de mest känsliga punkterna för importen och skatterna, har blivit föremål för en storstädning av chefen för tullverket, Ruffy Biazon.6 Smugglingen är svår att kontrollera i ett land som är så öppet mot havet: enbart genom den illegala handeln med cigaretter förlorar staten 16 miljarder pesos (motsvarande 300 miljoner euro) i skatteintäkter varje år. Totalt gick 200 miljarder pesos (cirka 3,5 miljarder euro) i tullavgifter förlorade per år under Estradas presidenttid.

Republikens president står själv i centrum för diskussionerna. Som representant för en betydande dynasti, Cojuancgo-Aquino, har han blivit en del av dess revolution genom att äntligen, efter 25 års funderande, dela ut cirka 5 000 hektar mark från sin familjs lantegendom, Luisita, till 6 000 jordbrukare.

Lika uppenbar som presidentens tvekan är inom vissa områden, lika ständigt närvarande är han i medierna, som om vore han den ende som styrde landet genom något slags hyperpresidentskap.7 På så sätt löste han Zamboanga-krisen där 200 rebeller under 15 dagar ockuperade flera kvarter och höll ett hundratal personer som gisslan. Han tillbringade en vecka på plats. Samma sak efter jordbävningen i Boholprovinsen, som krävde cirka 200 döda i oktober 2013: han åkte dit två gånger och tillbringade en natt i tält, något som gjorde starkt intryck. Redan dagen efter cyklonen Yolanda/Haiyan fanns han på plats i Tacloban, staden som drabbades värst av orkanen. Han återvände upprepade gånger till platsen.

Detta hyper-presidentskap ger en bild av förtroende och stabilitet som gynnar ekonomin.8 De stora ansträngningarna i tal och politisk handling mot korruptionen kommer att förstärka denna bild.

En växande ojämlik ekonomi

Filippinerna har aldrig tidigare upplevt en sådan tillväxt, och med en tillväxttakt på 6 procent för 2012 och på 7,8 procent för första kvartalet 2013 tävlar Filippinerna med de nya asiatiska tigerekonomierna. Byggbranschen, turismen, gruvorna och det offentliga byggandet, industrin och tjänstesektorn utvecklas. Filippinernas kreditbetyg förbättras hos alla internationella kreditvärderingsinstitut. Det har blivit mycket enklare att göra affärer tack vare nettoförbättringar inom ett flertal sektorer som kreditmarknaden, el-marknaden, skatterna, internationell handel, byggnadslov etc., även om det fortfarande krävs alltför mycket pappers¬exercis för att registrera ett nytt företag.

Statens tillgångar växer, tack vare en mycket kraftfull politik för att driva in skatterna under skatteministern, Henares, som är särskilt aktiv och på hugget: 200 anmälningar om skattebrott har gjorts, men, klagar hon, ”ingen har ännu hamnat i fängelse på grund av skattefusk”.9 Hon har redan skaffat sig många fiender, men presidenten har fortsatt förtroende för henne. Det som hon verkligen vill förändra under de sex år som Aquinos presidenttid varar är det reflexmässiga fuskandet.

Detta ekonomiska system i hög tillväxt är ytterst ojämlikt. Landets stabilitet har visserligen möjliggjort ett ekonomiskt uppsving. Men fattigdomsnivån är i praktiken oförändrad sedan 2006, när 28,8 procent av befolkningen befann sig under denna nivå, jämfört med 27,9 procent för 2012. Fattigdomen är mest utbredd i södern, i Mindanao, där den uppgår till 47 procent av befolkningen.

Två problem är särskilt svårartade, det ena är de extremt fattiga områdena i de stora städerna, där det finns en växande brist på hälsovård, utbildning, livsmedel, arbete etc. Det går inte att föreställa sig livsvillkoren i dessa kvarter! Det andra problemet är avlägset belägna landsbygds- och jordbruksområden, som ofta är isolerade och underskattade. Bönderna har inte tillräckligt med arbete och produktionen är mycket liten.

På nationell nivå förblir arbetslösheten det allvarligaste bekymret. Den uppgick i juni 2013 till 26,1 procent av den aktiva befolkningen10 och har ökat sedan dess, trots att ekonomin går bra, vilket visar att de ekonomiska grundvalarna inte är sunda. Med 2,9 miljoner arbetslösa och 7,9 miljoner undersysselsatta är det uppenbart att tillväxten inte tagit sig uttryck i fler anställningar. Som i många utvecklingsländer lindrar den informella arbetsmarknaden frånvaron av den deklarerade sysselsättningen men utan att möjliggöra regelbundna och tillräckligt stora inkomster.

Ett av kännetecknen på denna utveckling är en sorts apartheid mellan fattiga och rika. Fenomenet med avgränsade bostadsområden, bevakade zoner till vilka endast registrerade boende har tillträde, har blivit ett mycket utbrett fenomen och skapar de facto en separation mellan folkgrupperna. Fenomenet är ännu lömskare i vissa nya kvarter, som Global City i Manilla, där allt är skapat för att återspegla 2000-talets utveckling, med vackra bostadsfastigheter, med shoppingcentra och butiker av internationellt snitt. Men stadsbussarna är förbjudna, liksom populära transportmedel som jeepney eller trehjuliga cyklar. Övervakad av vakter var 50:e meter besöks en sådan stadsdel endast av en välbärgad klass eller av utlänningar.

En medelklass håller långsamt på att utveckla sig: man reser till de stora shoppingcentrumen, här kallade malls och börjar ta lågprisflyg som trafikerar landet i alla riktningar. Bilarna blir fler och fler och håller på att kväva de stora städerna och i synnerhet Manilla, som befinner sig i ett tillstånd av konstanta trafikstockningar och som dessutom har en otillräckligt utvecklad kollektivtrafik.

Även om fattigdomen inte kan tryckas tillbaka i en handvändning, så leder Aquinos presidentskap landet på rätt väg. Ett flertal initiativ på lokal och kommunal nivå möjliggör goda resultat. Men svagheterna är sådana att man frågar sig vilka chanserna är att lyckas på nationell nivå.

Sårbarheter

En första sårbarhet beror på olika interna militära hot: i den sydostligaste delen av ön Mindanao är den senaste händelsen, när 300 rebeller ockuperade Zamboanga, betecknande. Denna stad har flera gånger blivit ockuperad under de senaste åren, men varje gång har rebellerna genom förhandlingar fått fri lejd efter det att de tagit gisslan, för att sedan återvända några år senare. Denna gång hade regeringen bestämt sig för att inte låta någon komma undan, vilket ledde till att 200 rebeller dödades och 100 arresterades. Även om just denna konflikt löstes, så kvarstår problemen överallt i denna del av Mindanao: önskan om autonomi på grund av kulturella och religiösa skillnader, krav på utveckling av landets fattigaste region.

Men det finns även andra sårbarheter. Praktiskt taget varje vecka rapporterar tidningarna om en rebellattack i söder, på Mindanao (Cotabato), eller i norr, på Luzon där kommunisternas fäste aldrig eliminerats. De utgör inget hot mot landets säkerhet, men de skapar en osäkerhet och hindrar utvecklingen av dessa regioner. Ön Mindanao, rik på mineraler, jordbruksmark (för utvinning av palmolja) och skog skulle kunna vara ett stort utvecklingsområde.

Andra skäl till sårbarheten är landets rent fysiska placering i en zon hotad av klimatförändringar och jordbävningar. Varje dag skapar översvämningar dramatik i den ena regionen efter den andra, på grund av en för kraftig monsun eller en cyklon, starkare än vad som någonsin registrerats, exempelvis Yolanda/Haiyan, som skördade tusentals offer och förstörde hundratusentals hem på landets centrala öar. Jag räknar här inte upp de extraordinära fenomenen, som jordbävningar och vulkanutbrott (exempelvis när berget Mayon exploderade i augusti 2013). Filippinerna räknas bland de tio länder som hotas mest av klimatförändringarna,11 på grund av sitt geografiska läge i cyklonområdet, sina många öar och den avskogning som de är utsatta för.

På det lokala planet hopar sig sårbarheterna i styrandet av städerna. Byggplanerna blir föremål för köpslående, den privata sektorn bygger gladeligen utan att de offentliga inrättningarna följer efter. Där återkommer problemen med kvaliteten på vatten, på luft, problemen inom de offentliga transporterna, inom trafiken. Staden Baguio belägen i bergen i norr är en liten stad på hög höjd och känd för sitt klimat: den har fördärvats genom en anarkistisk och okontrollerad urbanisering. I Manilla är kollektivtrafiken som exempelvis tågtrafiken försummad: endast tre tunnelbanelinjer för en stad med mer än 12 miljoner invånare, utan någon utvecklingsplan för framtiden. Det gör vardagens förflyttningar till en veritabel mardröm för hundratusentals resenärer. När regnen blir alltför omfattande, översvämmas de låglänta stadsdelarna. Sopor av alla slag proppar sedan igen alla avlopp. Det händer att staden blir avspärrad genom sjöar som översvämmar gatorna, vilket hände måndagen den 19 augusti, efter cyklonen Habagat, då det inte längre var möjligt att nå flygplatsen.

Den demografiska frågan

En av de mer delikata frågorna ställer internationella befolkningsexperter, som oroar sig för Filippinernas växande befolkning (nästan 100 miljoner invånare) på en begränsad yta (300 000 kvadratkilometer), det vill säga en befolkningstäthet som redan överskrider 300 invånare per kvadratkilometer, och som är underkastad naturkatastrofer. Överbefolkningen är en konkret fråga för ett land med begränsade resurser, när det gäller exempelvis vattenförsörjning och hanteringen av resurserna från det kustnära fisket.

Inför en sådan situation och inför det ökande antalet tonårsgraviditeter har president Aquino, som är praktiserande katolik, åter tagit upp idén om en lag om reproduktiv hälsa, som kongressens båda kamrar debatterat i 14 år. Han har bjudit in till en omröstning om en lag som föreslår sexualundervisning i skolorna och gratis utdelning av preventivmedel. Efter långa diskussioner, där den katolska kyrkan mycket starkt markerade sitt motstånd mot detta projekt, passerade lagen till sist de båda kamrarna. Den undertecknades av presidenten i december 2012. Då abort enligt grundlagen inte är tillåten, har denna lag redigerats och begränsats i sin verkan för att undvika aborterna, som är mycket vanliga i landet (cirka 800 000 per år enligt Världshälsoorganisationen). Sedan lagen blivit föremål för regress (återremiss) är lagen sedan februari 2013 föremål för undersökning av Högsta domstolen som har gjort flera granskningar av frågan.

I juli 2013 röstade Högsta domstolen nej med åtta röster mot sju för, att man skulle fortsätta att låta bli att tillämpa lagen. Den har två år på sig från det att lagen undertecknats att meddela sitt utslag. Debatten är väldigt hård, och omröstningen är offentlig, vilket ger opinionsrörelser stor tyngd.

Påven Franciskus formulering: ”Vi kan inte envisas med frågorna om abort, samkönade äktenskap och preventivmedel. Det går inte. Detta bör inte diskuteras utanför sitt sammanhang, inte hela tiden”12 har förvånat biskoparna och den allmänna opinionen. Biskopskonferensen vidhåller sin opposition mot lagen av principiella skäl och hoppas att Högsta domstolen ska förklara lagen som grundlagsvidrig.

Det sociala klimatet

Opinionen är trögrörlig. En västerländsk betraktare förvånas över avsaknaden av större social oro samtidigt som livsvillkoren ofta är extremt svåra. De politiska och sociala alternativen lyser med sin frånvaro eller är knappt synbara. I praktiken finns det ingen opposition. Opinionsundersökningarna är extremt gynnsamma för presidenten, på en nivå som de aldrig nådde upp till under Cory Aquinos tid, även om den senaste cyk¬lonen även påverkade hans opinionssiffror. 74 procent av filippinarna är nöjda med hur demokratin fungerar. Redan vid valet av Noynoy Aquino var de 70 procent. Men de var inte mer än 44 procent vid valet av Gloria Macapacal Arroyo 2004. Ett lugnt och optimistiskt socialt klimat gynnar ekonomin och tillväxten. Dessa siffror visar dock inte mer än en sida av verkligheten. En majoritet av de fattigaste uttrycker inte sin åsikt om sina svårigheter och sin brist på perspektiv.

Korruptionsfrågan är långt ifrån den som engagerar de flesta. De politiska partierna, föreningarna och kyrkan kallade till en stor manifestation i Luneta-parken i centrala Manilla den 26 augusti 2013 mot korruptionen, konkretiserad i Napoles-affären. Kardinal Tagle, Manillas ärkebiskop, var där och höll ett kort tal. Trots framgången samlade denna manifestation inte mer än 100 000 personer, långt ifrån den miljon som organisatörerna hade förväntat sig. Denna mobilisering har inte upprepats. Men biskoparna fortsätter att hålla en mycket hård linje mot korruptionen.

Sålunda verkar Filippinerna vara mer utvecklat 30 år efter Marcos försvinnande, men med samma politiska och sociala beteende som lamslår invånarna i deras längtan efter förändring. De kommande åren kommer att visa om den nuvarande starka mobiliseringen mot korruptionen bara var ett utslag av indignation eller om det är början på en förvandling.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études februarinummer 2014.

Noter

1Han valdes till borgmästare i Manilla 2013.

2Ett tv-sänt tal den 31 oktober, som ett svar på ett angrepp från senator Estrada, som själv var föremål för en förundersökning och som ville avleda uppmärksamheten.

3State of the Nation Address, SONA: se de olika redogörelserna i Inquirer, 23 juli 2013.

4Det riktade mordet på Vergel Bico, en journalist från Calapan City, den 4 september 2013, den 158:e journalisten som mördats sedan 1986 då demokratin etablerades, Inquirer, den 3 oktober 2013.

5Se den utmärkta boken av Alfred McCoy, An Anarchy of Families, State and Family in the Philippines, 1998.

6Han blev själv skild från ämbetet den 4 december 2013 efter ha ställts till svars i Napols-affären den 1 december.

7Han har kallats teflonpresidenten på vilken kritik inte fastnar, Inquirer 29 oktober 2013.

8Förtroendesiffrorna för presidenten är fortsatt höga. Enligt en undersökning i juni 2013 var 76 procent av de tillfrågade positiva. I september var andelen 68 procent och enligt andra 64 respektive 49 procent, en nedgång efter två månaders debatt om korruptionen.

9Inquirer, 27 oktober 2013; Boxningskändisen Manny Pacquiao anklagas även han för skattefusk.

10Second Quarter Social Weather Survey, utgiven av Business World. Regeringens statistik anger den officiella arbetslöshetssiffran till 7,3 procent! Den räknar inte med de informella anställningarna.

11Enligt en studie av det brittiska riskanalysföretaget Maplecroft, publicerad den 30 oktober 2013.

12Intervju med påven Franciskus publicerad i Études [se Signum nr 6/2013, s. 12, övers. anm.]

Pierre de Charentenay är jesuitpater, gästprofessor vid Ateneo de Manilla University och tidigare chefredaktör för Études.