Bangladesh – mellan nationalism och religion

År 1971 utkämpades ett brutalt krig i vad som då var Östpakistan. Tekniskt talat var det ett inbördeskrig, eftersom regeringen – under militärdiktatorn Yahya Khan – sände ut armén för att krossa den demokratiska och nationalistiska rörelsen bland bengalerna, som utgjorde majoriteten i landets östra del och dessutom hade vunnit det senaste demokratiska valet.

Konflikten fick stor uppmärksamhet i medierna och stor sympati för den militärt mycket underlägsna bengaliska motståndsrörelsen väcktes hos många i västerlandet. De som var unga då minns i synnerhet George Harrisons konsert till stöd för det utsatta landet. Politiskt låg det annorlunda till. USA övervägde starkt att träda in på Pakistans sida, med anledning av vad som verkade som socialistiska tendenser hos de bengaliska ledarna. Det kalla kriget rådde fortfarande och alla lokala konflikter var potentiella arenor för stormakternas spel.

Efter att ha tagit emot flera miljoner flyktingar från grannlandet ingrep till slut Indien och besegrade den pakistanska armén på två veckor. Bland flyktingarna fanns många hinduer som förföljdes svårt av den pakistanska armén och dess muslimska bengaliska anhängare. Det sägs att Indira Gandhi skall ha föreslagit Sheik Mujibur Rahman, bengalernas triumferande ledare, att låta den befriade provinsen bli en del av Indien. Sheik Mujibur tackade nej och bildade en egen stat som gavs namnet Bangladesh, ”landet där man talar bengali”. En grundlag författades mycket snabbt och vann stor internationell uppskattning, demokratiska strukturer upprättades och den berömde arkitekten Louis Kahn byggde en parlamentsbyggnad som har förblivit ett landmärke i huvudstaden Dhaka. De amerikanska farhågorna visade sig inte helt ogrundade när landet blev en ”folkrepublik” och upprättade hjärtliga relationer med Kina, men det regerande partiet, med Sheik Mujibur i spetsen, förklarade att det nya landet ville ha goda relationer med alla och försvara allas rättigheter utan hänsyn till ras eller religion eller kast.

Början var alltså ytterst lovande, men situationen urartade snabbt. Hungersnöd utbröt, Sheik Mujiburs regim antog totalitära drag och den 15 augusti 1975 mördades landsfadern med hela sin familj av ett antal missnöjda officerare. De enda överlevande var två döttrar, som befann sig utomlands just då – något som skulle komma att ha avsevärda konsekvenser för framtiden. Under de följande femton åren skulle landet få den ene diktatorn efter den andre och bli känt över hela världen som en misslyckad stat, ett hem för naturkatastrofer, korruption och politisk instabilitet. Efter demokratins återupprättande 1990 kom en annan, dittills latent, konflikt i dagen, personifierad i de två kvinnor som än i dag leder landets största partier, och som ger vid handen att den offentliga berättelsen om den totala uppslutningen bakom Sheik Mujibur 1971 och Bangladeshs tillblivelse kanske inte är hela sanningen. Den ena av kvinnorna, Sheik Hasina, är den yngre dottern till den mördade landsfadern och den andra, Khaleda Zia, är änka efter en mördad militärdiktator, Ziaur Rahman. Sheik Hasina har svurit att dra inför rätta och straffa alla som samarbetade med den pakistanska armén 1971, av vilka flera har beskyddats av Khaleda Zias parti i det förflutna. De flesta tillhör det islamistiska partiet Jamaat Islami, som regerat i koalition med Khaleda Zias parti flera gånger. Ett antal av de anklagade har redan dömts till döden och somliga avrättats, alltid med strejker och politiska oroligheter som resultat. Bland anklagelser finns tvångsomvändelser till islam, vilket förmodligen är unikt för ett land med muslimsk majoritet.

Man kunde tro att Bangladeshs ledare skulle kunna enas om en väg framåt med en befolkning på nära 180 miljoner i ett land vars storlek är en tredjedel av Sveriges yta, med den fjärde största muslimska befolkningen i världen och på förstaplats bland länder som hotas av klimatförändringar, uppdämda floder och miljöförstöring. Men ännu 44 år efter krigets slut har landet inte kunnat ta sig ur det trauma konflikten 1971 gav upphov till.

Innan Bangladesh blev det land som nu markeras på kartan var det alltså Östpakistan. Innan det blev Östpakistan var det Östbengalen, en av de två bengaliska provinserna i brittiska Indien från 1905, och dessförinnan var det helt enkelt den östra delen av Bengalen, som var mittpunkten i det brittiska imperiets kronjuvel, Indien. I Bengalen fanns huvudstaden Calcutta, och där hade engelsmännens stora äventyr börjat på allvar.

Innan britterna kom var denna ytterst bördiga slättmark, deltat av många floder som kommer ned från Himalaya och tömmer sig i Bengaliska bukten, en del av mogulernas kejsardöme. Mogulerna, ursprungligen islamiserade mongoliska stammar från Centralasien hade tagit över området från lokala kungar som antingen var hinduer eller muslimer och vars rike hade suddiga gränser; men även de hade kommit utifrån. Koloniseringen av Bengalen började långt innan européerna dök upp.

Det är först när vi går riktigt långt tillbaka i tiden som vi kommer till landets guldålder. Den inträffade under den buddhistiska Paladynastin (med början på 700-talet), då det legendariska klostret och universitetet Nalanda låg inom dess gränser och bengaliska munkar gav sig ut som missionärer till Kina och Tibet.

Etniskt talat anses bengalerna komma från de stammar som ursprungligen bodde på slätten och som så småningom uppgick i den befolkning som strömmade in från väst efter den ariska invasionen. Bengalerna är i regel betydligt mer mörkhyade än andra nordindier, om man bortser från urgamla stamfolk av dravidiskt ursprung som santaler och oraoer. Om denna teori är riktig kan bengalerna betraktas som landets urinvånare.

Religionen är och förblir av största betydelse i hela den indiska kultursfären. Det är emellertid viktigt att understryka några väsentliga skillnader mellan den västerländska uppfattningen och den som finns i Indien och i många andra delar av världen beträffande religionen. Protestantismen och än mer pietismen har gjort att religionen i västerlandet uppfattas främst som ett ställningstagande, ett personligt engagemang. Religion är om inte en privatsak, så åtminstone något som grundas i ett personligt beslut. I Indien där­emot är religionen först och främst tillhörighet, en identitetsmarkör. Det är i detta sammanhang inte en självmotsägelse att presentera sig som muslimsk ateist eller kristen agnostiker. När nobelpristagaren Amartya Sen i sin ungdom djärvt förklarade för sin far att han var agnostiker påpekade denne att han därigenom hade anslutit sig till carbaka-läran inom hinduismen. I hinduismens fall införlivas alltså agnosticismen utan minsta besvär i religionen och i de andra fallen uppfattas religionen först och främst som kultur och solidaritet med en bestämd grupp.

Om religionerna lämnade skikt i männi­skosinnet, på samma sätt som olika tidsåldrar lämnar geologiska skikt som kan studeras, skulle man finna flera sådana hos männi­skorna i Bengalen. Först var de hinduer, vilket är detsamma som att säga att de dyrkade sina egna gudar. Buddhismen, när den kom, segrade över hela Bengalen och stora tempel byggdes i vad som nu är Bangladesh (spår av dessa påträffas fortfarande). Så småningom vände hinduismen tillbaka, nu i en annan form, och en blandreligion uppstod där esoterism och tantrism frodades. Denna lämnade djupa spår i folksjälen. Under medeltiden uppträdde sufier och muslimska köpmän i landet – araber i sydöst och perser i norr och väster. Islam togs emot av många, men satt löst. Ännu på 1800-talet var engelsmännen förbryllade över att vissa byar som haft muslimsk majoritet i en folkbokföring hade hinduisk majoritet i nästa, utan att nämnvärt många hade flyttat in eller ut. Synkretismen faller sig naturlig för människorna i ett land där floder ständigt byter plats, mark försvinner eller nybildas, och alla är underkastade samma klimat, stormar och sjukdomar.

Man kan diskutera i vilken mån tvång förekom i islamiseringen. Under muslimernas välde, i synnerhet under kejsar Aurangzeb (1658–1707), underlättades säkert islams utbredning av militär makt, men de sufiska predikanterna var i långa loppet betydligt viktigare och gav upphov till den toleranta och synkretistiska form av islam som fortfarande dominerar. Det var under muslimernas välde som den store mystikern och visionären Chaitanya (1486–1534) gav ny kraft åt den extatiska dyrkan av Krishna, vilket förnyade och stärkte hinduismen i Bengalen. Dess följder kan ses än i dag, för det är ur denna sjungande, dansade kult till Krishna som Hare Krishnarörelsen har hämtat sin inspiration.

Buddhismen överlevde i sydöstra delen av landet, i djungeln vid gränsen till Burma, bland bengaler och mongoliska stamfolk. Kristendomen kom med portugisiska sjömän, äventyrare och köpmän till kustregionerna och till de norra och västra delarna med missionärer av olika slag och ursprung under den brittiska perioden. Bland dem är främst William Carey (1761–1834) anmärkningsvärd, den fattige engelske skomakaren som blev frälst och for till Indien med hela sin familj för att sprida Guds ord. Han visade sig vara ett språkligt geni och översatte Bibeln till bengaliska, en översättning som används än i dag i många sammanhang och anses vara ett litterärt mästerverk. Carey och andra missionärer uppskattades inte av engelsmännen, som ansåg att de utgjorde en fara för kommersen, och Carey var tvungen att verka utifrån den danske kungens lilla kolonialområde i Srirampur i nordvästra Bengalen.

När det brittiska Indien stabiliserades var redan en majoritet i östra Bengalen muslimer, åtminstone till namnet. Det fanns en icke oväsentlig sociologisk skillnad mellan muslimerna i gemen och hinduerna: de förra var ofta fattiga bönder, medan de senare oftast var stadsbor, med tiden allt oftare utbildade. Fram till Indiens självständighet beboddes nästan alla städer i nuvarande Bangladesh huvudsakligen av hinduer (med det viktiga undantaget Dhaka) och hinduerna – i synnerhet brahminerna – dominerade totalt kulturen och politiken.

Kristendomen tog sig aldrig i någon högre grad bland bengalerna, men hade däremot en stor framgång bland huvudjägarna i Assam. Många missionärer föll offer för malaria och andra sjukdomar bland bergen i vad som nu är den indiska delstaten Meghalaya, men folkgrupperna garo och kashia, båda av mongoliskt ursprung, kristnades helt och utgör nu en fjärdedel av den kristna befolkningen i Bangladesh, som är mindre än 0,5 procent av hela befolkningen.

Bengalen har också gett upphov till en inhemsk religion, baul, som är ett slags blandning av islam, hinduism och tantrism. En något gåtfull historisk gestalt, en vandrande fakir och diktare, Lalon Fakir, är dess store profet. Hans mycket poetiska och mystika sånger är fortfarande oerhört populära. Nutida islamister har vid flera tillfällen anfallit och försökt att omvända de rödklädda, vandrande sångarna som företräder baulreligionen, något som man kan tolka som ett tecken på att den fortfarande vinner anhängare och därför upplevs som ett hot.

En följd av att religionen är mer tillhörighet än övertygelse är att den blir en naturlig del av det sociala och politiska landskapet. Ett religionsneutralt samhälle, vilket Indien och även Bangladesh utger sig för att vara, är alltså utan alla de komplex som komplicerar förhållandet till religionen i västerländs­ka samhällen, som till exempel Frankrike och nu på sistone även Sverige. Alla religioner skall få plats, på sina egna villkor; ingen religion eller religiös yttring får trängas undan eller ignoreras. Att göra det vore detsamma som att diskriminera en bestämd folkgrupp, eftersom religionen är det som markerar en tillhörighet, inte en övertygelse. I Bangladesh liksom i Indien är juldagen offentlig helgdag, trots att de kristna inte utgör ens 1 procent (att jämföra med Frankrike, där muslimerna, 5 procent av befolkningen, inte har en enda offentlig helgdag). Flera hinduiska fester är också helgdagar.

Det innebär dock också att religionen och spänningarna mellan olika religiösa grupper används i det politiska spelet på alla nivåer. Det är vad som kallas kommunalism i indiskt språkbruk. Det var utan tvivel detta som engelsmännen gjorde när de splittrade Bengalen. De ledande figurerna i den bengaliska motståndsrörelsen var brahminer, medan Östbengalens majoritet utgjordes av fattiga muslimska bönder utan mycket sympati för högrekast-hinduer, som av rituella renhetsskäl inte ens kunde umgås med dem. Engelsmännen ville utnyttja detta för att splittra motståndet. Men det fanns mer än en aspekt på den bengaliska kampen mot britterna.

I själva verket hade bengalerna aldrig varit särskilt intresserade av Mahatma Gand­hi – deras hjälte hade varit den fascistiskt inspirerade Shubas Chandra Bose, allmänt kallad ledaren, som dog i en flygolycka i Taiwan under kriget. Även han hade kämpat för Indiens självständighet, men hans metod var allt annat än pacifistisk. Han var bengal, vagt socialistiskt sinnad och symboliserade bengalernas ledarroll i Indien. Det fanns alltså å ena sidan drömmen om ett land lett av bengaler (som var nationalistiskt och religionsneutralt) och å andra sidan drömmen om ett hemland för indiska muslimer (som var exklusivt och religionsgrundat). Båda utövade starkt inflytande på muslimerna i Östbengalen.

Östbengalens röst var viktig i folkomröstningen 1947 om Indiens splittring. Hade Östbengalen röstat mot den muslimska staten skulle Indien sannolikt ha förblivit enat. Men den ömsesidiga misstänksamheten, de högre kastens illa dolda förakt för alla lägre kast och icke-hinduer och engelsmännens intriger låg redan i vågskålen. Ingen ville egentligen ha något annat slags stat; problemet var att man inte litade på varandra och att det i båda lägren fanns sådana som ville dra nytta av situationen för att vinna större makt för sin egen grupp. Även kristna ledare tvekade och undrade vad som var bäst: att lyda under hinduerna eller att bo som två minoriteter tillsammans?

Pakistan kom till som en muslimsk version av Indien. Det skulle vara en religionsneutral demokrati med rum för alla. Men den kom till i ett blodbad. Miljoner hinduer och muslimer bytte land och massakrerade varandra när de möttes. Situationen var visserligen mindre dramatisk i Östpakistan, men de flesta rika och välplacerade hinduer hade sålt sina hus och flyttat till Calcutta eller någon annanstans i Västbengalen före splittringen. Inte desto mindre var 35 procent av befolkningen i Östpakistan hinduer i början på femtiotalet.

Hur den förmodat demokratiska och religionsneutrala nya staten skulle utvecklas visade sig snabbt. Västpakistan dominerades av punjaber som föraktade de politiskt medvetna, men fattiga bengalerna. En vilja till att ena landet kring en gemensam identitet gjorde sig snabbt gällande i det pakistanska ledarskiktet – och vad kunde den identiteten vara annat än islam i dess kulturella och religiösa former? Man deklarerade alltså att urdu, en blandning av persiska och hindi som skrivs med det arabiska alfabetet, skulle bli nationalspråk och började en systematisk diskriminering av hinduer. Detta gick naturligtvis rakt emot bengalernas intensiva nationalism och det utbröt upplopp och motstånd över hela Östpakistan till förmån för det bengaliska språket, som därmed blev till ny symbol för nationalismen.

Samtidigt skar det sig med Indien och 1965 blev det krig om Kashmir. I enlighet med gruppidentitetslogiken blev alla hinduer i Östpakistan fiender. Pogromer tillät muslimer att ta över hus och egendomar från hinduer som mördats eller tagit sin tillflykt till Indien. Även de kristna stamfolken i norra delen av landet flydde till Assam. Många blev kvar där efter krigets slut. Demografin förändrades till muslimernas fördel.

En aldrig tydligt uttalad konflikt utvecklades under denna tid mellan den bengaliska nationalismen och den muslimska identiteten. För flertalet bengaliska muslimer hade dessa två aldrig befunnit sig i konflikt – det upplevdes som något punjaberna hade hittat på. Men riktigt så enkelt var det inte. Landet hade trots allt kommit till som ett hemland för indiska muslimer – det var dess raison d’être och bengalerna hade röstat för det. Samtidigt upplevdes motståndet mot punjabernas kulturella översitteri och ekonomiska utnyttjande av Östpakistan som en direkt fortsättning på den nationalistiska rörelse som hade hyllat (den hinduiske) ledaren Shubas Chandra Bose och hade som galjonsfigurer den store (hinduiske) diktaren och nobelpristagaren Rabindranath Tagore och Nazrul Islam, som visserligen var muslim men också diktade sånger till Krishna och Radha och använde hinduisk mytologi i sina texter. Den var nu inte längre indisk utan uteslutande bengalisk.

I kampens hetta förbisågs det faktum att många bengaliska muslimer faktiskt också stod på den andra sidan: de ville ha ett enat Pakistan, grundat på den muslimska identiteten. När Sheik Mujibur förklarade, i triumfen efter Pakistans nederlag 1971, att detta skulle bli ett hemland för alla, ansåg han sig säkert tala för hela nationen, men i själva verket talade han för den nationalistiska rörelse som hans parti, Awami League, hade kommit att symbolisera. Detta parti hade emellertid själv delvis ett annat ursprung: när det grundades 1949 hade det hetat Muslim Awami League och skulle utgöra en motvikt till Muslim League som hade varit alternativet till Congress under frihetskampen. Det var samma parti, men nu med en bengalisk muslimsk tonvikt. Hur man än vänder och vrider på detta återkommer man till samma dilemma. Vilken var egentligen landets och folkets identitet – muslimsk eller bengalisk?

Som vi redan har påpekat är detta för många en abstrakt fråga. När man reser i landet dras man ofta in i samtal med andra resenärer, för bengalerna är nyfikna och sällskapliga. Det tas för givet att man är kristen, eftersom man tillhör västerlandet, och den man talar med är i allmänhet muslim (hinduernas antal ligger numera på omkring 8 procent), men denna lilla oväsentliga skillnad slätas snabbt över och ett pekfinger riktas mot tågets eller bussens tak. ”Är det inte en enda Gud som har skapat allt? Kommer vi inte alla från samma källa och går vi inte alla mot samma mål?” Retoriska frågor som det är överflödigt att svara på, det räcker med att entusiastiskt nicka. Pekfingret riktas nu på ens arm: argumentet skall underbyggas. ”Om man skär er i armen, är inte blodet rött? Om man skär mig i armen, är inte blodet rött? Vi är alla människor, och den sanna religionen är männi­skoreligionen – manobdharma.” Verklig religion är ömsesidigt tjänande. Denna lilla dialog upprepas ofta, det är nästan som en trosbekännelse.

Inom ramen för sådana tankegångar är det naturligtvis svårt att upprätta en på islam grundad intolerans av andra religioner, som pakistanierna och många efter dem har ansträngt sig att göra. Den persiska sufismen ligger säkert bakom detta, men också reformrörelser inom hinduismen och inte minst den kanske störste indiske mystikern av alla i moderna tider, Sri Ramakrishna (1836–1886), som var utpräglat synkretistisk i sin lära, och som själv var bengal. Kanske grunden till det hela finns i den avlägsna guldålderns buddhism.

Å andra sidan gör gruppidentitetslogiken att man lätt kan diskriminera religiösa grupper i nationalismens namn. De politiska ledarna i Bangladesh har gång på gång fallit för frestelsen att utnyttja religionen för att uppnå olika politiska mål, även helt nyligen. Samtidigt har landet naturligtvis inte förblivit isolerat från utvecklingen i den globala islamiska civilisationen. Den mycket trångsynta och intoleranta wahabismen har trängt in i landet främst genom imamer som har fått gratis utbildning i Mellanöstern och en lokal form av terrorism har inspirerats av vad som sker utomlands. Antalet koranskolor har ökat lavinartat medan den statligt understödda grundskolan bågnar under trycket av en enorm befolkning och bristande resurser. Galopperande korruption, politiska konflikter på alla nivåer och en grundläggande ovilja till kompromiss och dialog på högsta nivå har bidragit till att Bangladesh, med en hårt arbetande och på många plan kompetent befolkning, inte har kunnat nå lika långt i utvecklingen som annars skulle ha varit möjligt. Fattigdomen, frustrationen och korruptionen borde utgöra ett idealläge för islamisterna, men det gamla toleranta formen av sufisk islam har visat sig motståndskraftig – än så länge.

I den nya geopolitiska situationen sitter Bangladesh inklämt mellan den nära framtidens asiatiska jättar, Kina och Indien. Med en av de största muslimska befolkningarna i världen, fortfarande förhållandevis tolerant, och en förvaltning och ett demokratiskt system som förvisso är anfrätta av korruption och nepotism med mera, men ändå fungerar, står bengalerna kanske inför ett vägval. Det är fortfarande möjligt att ta sig ur de positioner som man låste sig vid för 44 år sedan och ta itu med uppbyggandet av den bengaliska nationen. Den enda frågan är hur länge den vägen skall ligga öppen.

Johannes Sandgren är Taizébroder, verksam i Bangladesh.