Baptister och romerska katoliker i samtal

Förbättrade kommunikationer har under vårt sekel radikalt ökat möjligheterna till kontakter mellan olika delar av kristenheten. De mötesplatser som t.ex. studentrörelsen, Kyrkornas världsråd och Lausannerörelsen givit människor från olika konfessioner och världsdelar, har påverkat atmosfären mellan kyrkor och enskilda kristna. Det tjugonde århundradet har inneburit ett närmande mellan kristna människor på många sätt, internationellt, nationellt och lokalt. Den globala byn är en verklighet också på detta område.

Förtroendefulla samtal kan leda till ökad förståelse och fördjupad tacksamhet. Erfarenheter av detta har nog de flesta människor. Samma vittnesbörd får man när man läser rapporter från de många lärosamtal som har ägt rum mellan representanter från olika konfessioner. Regelbundet återkommer i dem, i inledningen eller avslutningen, tacksamheten för vad mötena och samtalen inneburit i form av kristen gemenskap i samtal, tillbedjan av och bön till Gud och ökad värme deltagarna emellan.

En i den långa raden av dessa dialoger är den som ägt rum mellan baptister och romerska katoliker, världens två geografiskt mest spridda konfessioner. Samtal har tidigare skett regionalt och lokalt, men nu har det också för första gången ägt rum på internationell nivå. En studiegrupp har under fem år arbetat på uppdrag av Baptisternas Världsallians och Vatikanens sekretariat för främjande av kristen enhet. Rapporten ”Summons to Witness to Christ in Today’s World: A Report on the Baptist-Roman Catholic International Conversations” sammanfattar samtal under åren 1984-1988.

Inom baptismen har det inte alltid varit självklart att ta del i lärosamtal med andra kyrkor. Det hör ju till den baptistiska grundkategorin att den kristne och hans lokala församling är självständig i förhållande till andra kristna. Hierarkiska strukturer med inbyggd auktoritet är man i grunden avvisande till. Teologiskt motiveras detta utifrån att man inte vill binda sig vid någon annan auktoritet än Skriften allena och att hierarkiska strukturer lätt blir ett normativt komplement till Bibeln. Det har därför inte varit självklart att en internationell samarbetsorganisation – likt Baptisternas Världsallians – skulle kunna tala för baptisterna i ett enskilt land (samma sak gäller naturligtvis förhållandet en viss församling – samfundet). Ett visst motstånd höjdes därför inom den baptistiska gemenskapen inför starten av denna dialog med romersk katolska kyrkan. Det kom inte minst från latinamerikansk baptism som hade svårt, även av historiska skäl, att tro att något gott skulle komma ur sådana kontakter.

Den gemensamma studiegruppen kom att bestå av 16 personer: nio nordamerikaner, två italienare, två från Australien, en västtysk, en från Argentina samt en ryss. Syftet var – enligt rapportens förord – att söka en gemensam förståelse av likheter och skillnader i synsätt i olika frågor samt att etablera goda relationer/kanaler för gemenskap i uppgiften att proklamera Kristus för världen.

Det valda temat ”Att vittna om Kristus i dagens värld” gav inriktning åt samtalen. Gruppen möttes en gång om året 1984-1988 och bearbetade olika teman: kyrkans uppdrag, kristologi och omvändelse/lärjungaskap samt kyrkan som Andens gemenskap (koinonia). 1 den fjärde samlingen skedde en summering. Likt andra ekumeniska dialogdokument spelar bibelmaterialet en viktig roll. Gruppens rapport består av tre delar: inledning med presentation av arbetet (1–3), en avdelning med redovisning av i huvudsak gemensamma ståndpunkter (4–44), samt en tredje del som visar på ett antal frågor som behöver ytterligare bearbetning (45–58).

Rapportens andra del, där de gemensamma ståndpunkterna redovisas, inleds med ett avsnitt om Jesus Kristus. I fråga om hans person och objektiva verk sägs att man till största delen är ense i sin förståelse därav (5–12). Detsamma kan sägas om innebörden i kallelsen till omvändelse, även om de båda traditionerna ser olika på dopets plats i detta skeende. Betoningen av att tro och dop hör ihop finns hos båda. Baptismen betonar att den personliga tron ska föregå och konfirmeras i dopet, medan den katolska ståndpunkten talar om dopet som en startpunkt för livet i Kristus, ett liv som alltmer ska bejakas genom personlig tro (13–18).

Det följande avsnittet om församlingen/kyrkan lägger betoningen på innebörden i ”koinonia”. Detta nytestamentliga uttryck bär med sig en djup innebörd av den delaktighet, i Guds liv och i varandra, som är det djupaste tecknet på kyrkan. Det betonas att detta är en gåva från Gud förmedlad genom lians Ande. Oundvikligen noteras här också den grundläggande skillnaden mellan romersk katolsk och traditionell baptistisk församlingssyn: tanken på att det finns strukturer med ecklesiologisk relevans över den lokala församlingen (19–23).

Rapporten fortsätter sedan med några avsnitt kring vårt vittnande i världen. Här diskuteras såväl innebörden i evangelisationen som relationen till icke-kristna religioner (24–28). Vidare förs ett långt resonemang kring proselytism, från början ett positivt laddat ord (en omvänd hedning), men som numera ofta används för att beskriva hur kyrkor värvar medlemmar från andra kyrkor. Samtidigt betonas här vikten av att människor får gensvara på evangeliets kallelse i frihet och utan tvång. Frågan om frihet från statlig inblandning i religionsutövandet behandlas också, sammanfattat i en uppmaning till myndigheterna i olika länder att respektera enskilda människors rätt att fritt utöva sin religion. Detta senare anses viktigt att betona både i länder där den romersk katolska kyrkan har ett dominerande inflytande och i områden som domineras av baptister (29–44).

I rapportens tredje del omnämns ett antal frågor som kräver fortsatta samtal. Inte oväntat finns här frågorna som traditionellt varit skiljande: förhållandet mellan skrift och tradition (45–47), förhållandet mellan lokal och universell församling (48), synen på dopet (49–51), innebörden i evangelisation (52–55) samt synen på Maria (56–57). Någon rejäl bearbetning sker inte av dessa frågor, och det kanske man inte heller kan begära i den första dialogen mellan dessa två konfessionella familjer?

Avslutningsvis betonas vikten av att man ändå samarbetar på de punkter man kan, även om man för närvarande inte ser ett fullt erkännande av varandra som möjligt (58).

Den här rapporten innehåller en hel del god bibelteologi, särskilt i början. Liksom i många andra dialoger har resultatet blivit att man insett att man har oerhört mycket gemensamt. Risken finns naturligvis att man skönmålar eller tonar ner de skillnader som finns. Rapportens tredje del visar dock på några av de frågor som fortfarande skiljer. Det kan samtidigt konstateras, vilket man gör i rapporten (2), att skilda betoningar och synsätt också finns inom de båda konfessionerna. Men någonstans måste man ju börja. Mellan baptister och romerska katoliker är detta början av början. Den här rapporten tar sin ansats missiologiskt: i uppdraget att bära evangeliet till världen. Det är en naturlig startpunkt för en baptist som alltid betonat missionen: ”ska man känna av baptismens hjärta, ska man delta i ett missionsmöte” (H. Wheeler Robinson). Reflektionen kring trons innebörd och relevans i det moderna samhället blir därmed en positiv drivkraft såväl till vittnesbörd som till fördjupad gemenskap kristna emellan.

Kanske man kan hoppas att rapporten ”Summons to Witness To Christ in Today’s World”översätts till svenska och blir föremål för samtal på lokalplanet mellan svenska baptister och katoliker? Eller är det ett alltför djärvt steg? Det vore väl inte helt omöjligt att deltagarna i en sådan process också skulle växa i förståelse för varandra och tacksamhet till Gud för hans verk i sin stora Kyrka.