Att övervinna dödsdriften

När ett sekel, eller ett årtusende, närmar sig slutet brukar obehaget inför den okända framtiden göra människorna oroliga. De jämna årtalen skrämmer. År 1000, och ännu mer år 1500, gick man nervöst och väntade på den yttersta domen. Dessa tider av fin du siècle-stämning plägar utmärka sig genom social oro och sexuell frigjordhet. 1990-talet faller såtillvida inte utanför ramen. Nya sekter kommer säkert att bildas för att exploatera människors ångest inom den närmaste tiden. Inte blir det bättre av lågkonjunktur och arbetslöshet eller av att allting håller på att stöpas om genom de politiska omvälvningarna, där gränser bokstavligt och bildligt öppnas eller utplånas.

Sin ångest kan man bekämpa på olika sätt. Man kan kontrollera den, eller man kan leva ut den, eller man kan övervinna den. Kontrollerar den gör man när man stänger sig inne i den lilla världen, spinner in sig i en hemtrevlig kokong av välbekanta ting och drömmer sig tillbaka till en svunnen tid, när allt var ordning och reda och alla visste sin plats. Solidaritet är inte längre inne, den var ju också rätt så jobbig. En sund marknad mår bäst av att det livsodugliga försvinner.

Man lever ut sin ångest när man inte uthärdar sysslolösheten och ovissheten inför framtiden utan finner något att skylla sina olyckor på. Det brukar vara det främmande som skrämmer. I det forna DDR dämpas ångesten i en olycksbådande välbekant omramning och i förskräckande omfattning. När den kommunistiska tvångströjan avlägsnats känns friheten outhärdlig. Tidigare hade någon på dagis eller arbetsplatsen dikterat vad som skulle göras, och varför. Nu övertas den rollen av snaggade unga män, som genom att angripa invandrare och zigenare snabbt erövrar en angenäm känsla av makt och mening. I det ännu rätt välmående Sverige anställer man mordbrand på flyktingförläggningar och invandrares hem. Också här vågar nynazismen öppet visa sig efter att i decennier ha varit lika rumsren som en soptunna.

Inom en del av ungdomskulturen råder desperation. Den stora världen, samhället, klassen, facket, rörelsen, yrkesstoltheten eller släkten, tillhandahåller inte längre några gemensamma värden eller hedersbegrepp som alla väntas leva upp till. Arbete står inte längre att få, och den som har ett får inga poäng för lång och trogen tjänst; kanske blir man friställd. Samhället sätter få gränser, det finns inget moraliskt system att ens göra uppror emot. Detta skapar ångest, och sexualiteten fungerar som utagering för en del av oron. Intressant är att notera terminologin i en undersökning om aids-skydd bland gymnasister i Västerås (redovisad i radion 30 oktober): en relation anses etablerad efter tredje samlaget, och en sådan relation varar i normalfallet tre veckor. Då är man i gengäld absolut trogen sin partner, meddelar undersökaren utan all ironi och kallar livsstilen successiv monogami.

Inom den akustiska underhållningsindustrin erbjuds sedativa medel genom allt starkare effekter. Det senaste i rockmusiken heter Death Metal. Några av de bästa svenska deathmetalbanden är Morbid Angel, Massacre, Entombed, Immolation, Dismember, Grave, Filthy Chnstians, Necrophobic, Crem story, Leukemia, Cemetery, Grotesque och Cancer. Ur de bästa skivorna under senaste halvåret väljer vi titlarna Blessed Are the Sick, Dawn of Possession, Cursed, Into the Grave, Where No Life Dwells, Death Shall Rase och Condemned. Folk dras till konserterna som flugor till en sockerbit, försäkrar man. Symbolen för Death Metal är ett upp-och-nervänt kors. Liksom hos nazisterna och Ku-Klux-Klan är parodier på korsets tecken överhuvud vanligt bland de morbida rörelserna.

Det går en våg av oresonlig rädsla och hat genom de länder som nyss befriat sig från diktaturen; det galna våldet i Jugoslavien är endast ett exempel. I sterbhuset efter Sovjetunionen slipar man sablarna mot grannarna. Friheten leder till ångest, och man bereder sig med nyvunnen vitalitet på att göra om gamla misstag med nya friska takter. Eller med ord av Martin Luther: Människan är som en full bonde på väg hem – när han tagit sig upp ur vänstra diket trillar han genast i det högra. Om man skall vara fullt ärlig måste man inse att det i den mänskliga naturen också finns något som hälsar utsikterna till våldsam urladdning som en befrielse. Civilisationen och dess självbehärskning känns efter hand nervpåfrestande, och med jämna mellanrum får varje folk sin Heidenstam som blickar upp ur rusets dimmor och skaldar: ”det är bättre av en hämnare nås än till intet se åren förrinna, det är bättre att hela vårt folk förgås och gårdar och städer förbrinna.” Man måste vara klar över att denna frestelse återkommer med en periodicitet av låt säga några generationer.

En opinionsundersökning visar samtidigt att två tredjedelar av svenskarna är för aktiv dödshjälp, dvs. att man med en spruta gör slut på livet för hopplöst sjuka. På dödsbädden och i moderlivet och däremellan ser man livet som ett problem som kan lösas med hjälp av död.

Vi skall inte ett ögonblick inbilla oss att humaniteten sitter i den västerländska civilisationens ryggmärg. Inför befolkningsexplosionen och dess utmaning har den, som det brukar heta, aktade brittiska tidskriften The Lancet ifrågasatt den västerländska kristna etiken vad gäller u-ländernas barnkullar. Barnens höga status, påpekar dr Maurice King med rätta, är en tämligen ny företeelse. Man bör därför, menar han, inte rädda livet på fattiga barn genom vaccination och diarrébehandling, eftersom man då bara ökar antalet manår av mänsklig misär.

Så här ser det ut i den globala by vi bor i. Vad återstår att göra, om inte att övervinna det onda med det goda? Det kräver att man håller huvudet kallt, vet vad som är i görningen och vägrar att svepas med av rädslan, som är hatets mor och dödens mormor.

Den traditionella humanistiska/humanitära livssynen kommer på nytt att anfrätas efterhand som de demografiska realiteterna tränger sig på i ett samhälle, där gränserna har öppnats. Vi genomlever det sista decenniet av ett århundrade av aldrig skådad grymhet. Om de ideal, som de flesta ännu bekänner sig till med läpparna, skall överleva i en kall omvärld, måste de bäras av människor som inte bara hyser dem av traditionella skäl. Redan har det blivit möjligt att med bevarad samhällelig aktning gå till öppet angrepp mot dem. Och de som gör det säger bara vad många tänker tyst.

Därför måste de så kallade humanitära idealen förankras i en mycket medveten reflexion. Annars blir de stora orden ur den kristna traditionen först tomma och sedan cyniska.