Antisemitismen

Fasan över holocausts skräckvälde med utrotningen av över sex miljoner judar kvarstår. Men likväl står judar och kristna, religiösa och icke-religiösa alltjämt inför uppgiften att övervinna varje ny ansats och varje nytt försök till antisemitism. I detta syfte visas i Stockholm på Kulturhuset november månad ut en utställning som kommer från Holland där den invigdes 1989 av Elie Wiesel och som sedan dess ambulerar. Här dokumenteras judeförföljelser under nära 2000 år. Anne Frank-stiftelsen har gjort det till sin uppgift att lägga fram bilddokument som visar vad främlingsfientlighet och okunnighet kan åstadkomma.

Till utställningen utkom boken Antisemitismen. En historisk skildring i ord och bild. I omslagstexten påpekas: ”Den här boken är först och främst en historisk skildring i bild: ett antijudiskt bildspråk som utvecklats under hundratals år /… /. För det andra är detta (dvs. det som här berättas) historien om en bild: den bild av juden som antisemiten skapat med hjälp av uttalanden, texter, böcker, lagar och avhandlingar av inflytelserika tänkare och ledare. För det tredje behandlas följderna av denna bild: antijudisk politik och våld mot judar.”

När man uppmärksamt granskar bokens text och bilder chockeras man onekligen djupt av fenomenet antisemitismen och av den verklighet som här framställs inte bara i dess viktigaste utvecklingslinjer och moment under historien utan också genom en lång rad uppskakande bilder. En kristen läsare kan dessutom inte undgå att med fasa konstatera att den moderna antisemitismen har haft djupa rötter i en pseudoteologisk antijudendom under den kristna historien. Först i och med Andra vatikankonciliets s.k. judedeklaration i Nostra aetate (1965) har den katolska kyrkan helt tagit avstånd från denna antijudendom och därmed banat väg för en dialog med judendomen.

Vid enskilda tillfällen skulle man ha önskat vissa nyanseringar i bokens framställning (jfr t.ex. s. 122 där det påstås att Andra vatikankonciliets s.k. judedeklaration har urvattnats ”till en kortfattad, halvhjärtad förlåtelse för judarnas skuld för korsfästelsen”). Men i stort sett är framställningen en saklig redogörelse.

En annan fråga är det emellertid om en sådan framställning kan uppfylla syftet att övervinna eller åtminstone motverka antisemitismen. Här kan man vara tveksam. Just ett så emotionellt laddat ämne som antisemitismen borde kunna behandlas utan att väcka nya emotioner genom ett skakande bildmaterial. Ännu viktigare torde det vara att i en inträngande analys utreda de olika felaktiga och ödesdigra motiv som under historiens gång på mångfaldigt sätt har fått så omänskliga följder och som än i dag finns kvar hos många människor. Det fanns exempelvis varken i det förkristna Alexandria eller i de traditionella kristna kyrkorna en rasantisemitism, inte ens under korstågen. Hitler begagnade sig emellertid av det traditionella judefrentliga mönstret för att popularisera sin rasideologi. Antijudaismen är en ideologi som återkommer tiderna igenom i olika situationer och med hjälp av politiska, samhälleliga och religiösa manipulationer har den kunnat anta nya skepnader i varje epok (jfr t.ex. i dag Rock-antisemitismen, höger- och vänsterextremistiska grupper m.m.).

En föredömlig bok för att motverka antisemitismen finner vi i den judiske professorn Bruno Bettelsheims Minnen och tankar. Han satt själv i koncentrationslägren Dachau och Buchenwald. I tredje och sista delen, Om judar och koncentrationsläger, beskriver han sina känslor vid ett återbesök i Dachau efter kriget. Som pedagog, psykolog och psykiatriker funderar han över de svåra skador som tillfogats barn som överlevde kriget genom att de kunde gömmas undan. De fick aldrig mera se sina föräldrar. Och hur har återigen den överlevande generationens egna barn drabbats? Bettelsheim återger sina funderingar på ett så övertygande mänskligt sätt att man känner djup sympati med hans judiska livsöde.

Viktigt är att de kristna kyrkorna på ett vidgat och fördjupat sätt fortsätter den dialog som påbörjades efter andra världskriget för att finna ett nytt förhållande till judendomen. Det rör sig såsom Karl Barth påpekat om en tungt vägande ekumenisk uppgift. Påven Johannes Paulus II har hänvisat till att ”Gamla och nya testamentet står i en dialog inom den kristna kyrkan”. Just detta faktum borde uppfordra de kristna till ny solidaritet med judendomen som religion och som folk.