American Psycho

sägs att Sverige förlorade sin oskuld i och med Palmemordet – att det också blev något av ett nationellt trauma framgår inte minst av den s.k. buggningsrättegången, som nu är inne på andra varvet i hovrätten. Efter mordet lät polisen omflytta nästintill alla resurser till detta spaningsarbete. Följden blev att flera viktiga andra fall fick läggas på is. Ett av dessa fall var det med de båda styckmordsåtalade läkarna. Först något år senare kunde den rättsliga processen inledas. Med alla sina juridiska turer och sitt makabra innehåll, framstår hela historien som en fasansfull värdemätare på tillståndet i vårt moderna samhälle. Med en närmast parodisk effekt ställdes den ”goda” välfärdsstatens rättssystem inför avgrundslika mänskliga handlingar. Den första reaktionen blev en kombination av handfallenhet och beskäftighet. Man resonerade om bevisvärden på ett fullkomligt förblindat positivistiskt sätt, verkligheten fragmentariserades så att de mest övertydliga sammanhang gick förlorade. Domen rymmer i sig hela processens vanvett. Man fann läkarna skyldiga till styckningen, vilket innebar brott mot griftefriden, men det brottet hade i sin tur på grund av Palmemordet redan hunnit bli preskriberat. Alltså inget mord, bara styckning, vilket ur positivistisk synvinkel måste ses som beundransvärt konsekvent. Att -det sedan krävdes många turer innan läkarna, först i regeringsrätten, förlorade sina legitimationer förvånar då inte längre.

För dem som följde styckmordsrättegången tillför den nu så omtalade boken av Bret Easton Ellis American Psycho egentligen inte så mycket till sakfrågan om den här typen av brott. Det den emellertid gör, är att visa på omfattningen av de föreställningar som får sina yttersta konsekvenser i just den här typen av brott. American Psycho har inga större litterära kvaliteer, den är däremot en betydande brotts- och samhällsstudie. Intressant är att författaren Bret Easton Ellis i en intervju hävdade att han skrivit sin bok utifrån känslan att han var ett medium för andra makter. Medvetet tillfogade han bara detaljer till tortyr och styckningsscenerna. De citat Ellis gjort till bokens motto förtjänar också att uppmärksammas. Han väljer bl.a. att citera ur Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål. ”Både författaren till dessa Anteckningar och Anteckningarna själva är naturligtvis påhittade. Ändå icke bara existerar sådana människor som författaren av dessa Anteckningar i vårt samhälle, utan måste otvivelaktigt också existera, med tanke på de generella omständigheter varunder vårt samhälle tagit form.”

Ytterligare några ord om författaren. Han tillhör den generation av bemedlade unga amerikaner, som föräldrarna skickade till internatskolor med välfyllda checkhäften, så att var och en därefter kunde ägna sig åt sitt. I en tidigare roman Noll att förlora (Prisma) beskriver Ellis sina generationskamrater i en värld av obegränsade möjligheter … Den yttre friheten är maximal, droger och sex i alla variationer står till förfogande. American Psycho är en bistrare variant på samma tema. Geografiskt befinner vi oss i New York; det är åttiotal och yuppievärlden upplever sin blomstringstid. Det somliga varnat för som”tvåtredjedelssamhället” är här ett faktum. Uteliggare och tiggare är ett påtagligt inslag i den annars högteknologiskt kommersiella stadsbilden. Huvudpersonen Patrick Bateman har sitt på det torra. Pengar, intelligens, utbildning, utseende och allt vad som därav kan följa. Det som följer är en modern variant av den amerikanska drömmen.

Bateman och hans umgängeskrets (man kan inte tala om vänkrets i den här miljön), är noga med de ting de omger sig med. Extra noga är de med den egna kroppen. Vi får mycket naturalistiskt följa B:s morgontoalett och hans näringsmässigt beräknade frukost. Vi får också följa med till hans eleganta träningsinstitut. Det hör också kläder till en vältränad kropp. Det gamla talestättet att det är kläderna som gör sin man, är här något som blivit upphöjt i kvadrat. Klädmedvetenheten är alltså extrem och nästan varje kapitel i boken har en ingående scenanvisning till hur varje deltagare är klädd. Till kläderna hör givetvis också en klädsam solbränna och detaljer kring solariebesök; om man nu inte har ett sådant hemma i våningen.

Man bygger helt sin personlighet på de ting man lever med – tv, video, stereo, rolexur m.m. är med sina olika prestanda delar av ett signalsystem som uttrycker personlighetens djup. Förutom tingens centrala del i personligheten tillkommer åtminstone två mer eller mindre uttalade grundvärderingar eller ryggmärgstankar. Dessa är att den starkes makt är både självklar och riktig och att den erövrade samhällspositionen ska användas till att maximera den personliga njutningen och lusten. Teoretiskt uttryckt är det fråga om ett socialdarwinistiskt och hedonistiskt förhållningssätt. Man ser på varandra som en serie funktioner som man kan använda i olika sammanhang som affärer, sexuell njutning, förbättrat hälsotillstånd m.m. Barn och gamla har inget utrymme i den här världen.

Bateman med umgängeskrets tar alltså för sig av livet, man äter på dyra restauranger och markerar samtidigt sina revir. Man sniffar kokain till sina drinkar och bedriver en form av kallsinnig flickflört. Utanför står tiggarna med skyltar och texter som ”Hungrig och hemlös, Var god och hjälp mig, Gud välsigne er”. Bateman gillar att sträcka fram en sedel för att se glimten av förväntan eller tacksamhet tändas i blicken – sen är det dags att med ett hånleende ta tillbaka den. Till en början handlar American Psycho om ett slags vräkig tomhet och vardagsondska, inte olik den i ordinära amerikanska tv-serier. Så småningom antar berättelsen former av ett dr Jekyll och Mr Hyde-drama; med den skillnaden att Bateman bara genomgår en beteendemässig förvandling. Häri ligger också en mycket viktig poäng – det är egentligen aldrig fråga om någon själslig förändring hos Bateman, han bara handlar utifrån det tillstånd han och hans gelikar redan befinner sig i! Det är alltså fråga om ett materialiserat själsdrama som författaren uppenbart ser som något betecknande för det egna landet.

Vad är det då konkret som händer? En kväll slår sig Bateman vänligt ner brevid en uteliggare med hund och samtalar uppbyggligt om fördelarna med att ha ett arbete. Sträcker sen som vanligt fram en sedel för att snabbt ta tillbaka den. Drar i stället kniv och sticker ut ögonen på uteliggaren, skär honom därefter sönder och samman. Innan han går bryter han också frambenen av hunden.

Detta är den chockerande upptakten till en orgie av vedervärdiga vålds- och tortyrscener. Våldet drabbar uteliggare, springpojkar, barn, äldre nattvandrare, men genomgående och i allra störst utsträckning kvinnor. När det gäller kvinnorna är mord och Tortyrscenerna sammanvävda med en perverterad sexualakt. Det är vämjeligt och inte läsbart i detalj. Som läsare måste man skydda sig bakom en analytiskt mask och försöka översätta den konkreta blodtörsten i mer psykologiska termer.

Bateman har valt sin väg i livet, han har valt sig själv som yttersta värde och måttstock. Han har dragit en glaskupa över sig själv och sin närvaro i världen. Trots all yttre aktivitet, all fart och fläng, trendkänslighet och intresse för livets yta – är det dödsmakterna som råder. Det är ett nekrofilt tillstånd av instängdhet som kräver våld och tortyr för att tillfälligt framkalla en existenskänsla. Livets och kärlekens starkaste domäner blir då livshatets främsta angreppspunkter – dvs. kvinnan, barnet och själva kärleksakten. Det är när Bateman kan förvandla sin medmänniskas öppenhet, oavsett om det är tiggarens förväntansfulla beroende, barnets öppna tillit eller kvinnans sexuella hängivenhet, till dödsskräck som ger honom njutning och närvarokänsla. Här står vi inför samma avgrunder som i styckmordsrättegången. Vad som emellertid komplicerar bilden är att Ellis i American Psycho faktiskt låter ett samhällstillstånd personifieras av sin huvudperson. I styckmordsrättegången var det mig veterligt ingen som vågade sig på att jämföra samhällstendenser med de båda läkarnas handlande. Det är också på det här området som reaktionerna på Ellis bok har blivit så missriktade men samtidigt också så talande.

Om vi tar vår samtid på allvar måste vi också se dess kulturella uttrycksformer, som något som också avspeglar vardagslivet och för upp reella konflikter i former, som åtminstone känslomässigt är något av pudelns kärna hos dem som befinner sig där. Det är knappast en tillfällighet att hårdrockbanden har valt de namn de har. (Morbid Angel, Massacre, Entomed, Grave, Cancer, Nirvana 2002, Filthy Christians, Necrophobic, Cemetery o.s.v.) Bateman är vid ett tillfälle på rockkonsert och upplever sig avslöjad av en av bandets medlemmar: ” – stadion är övergiven, bandet bleknar bort – och budskapet, hans budskap, vagt nyss, blir nu starkare och han nickar åt mig och jag nickar tillbaka, allt blir tydligare, min kropp lever och brinner, i lågor, och från ingenstans omsluts jag av en blixt av ett vitt och bländande ljus och jag hör det, känner bokstavligen, kan till och med urskilja bokstäverna i meddelandet som svävar över Bonos huvud i böljande orangea bokstäver: Jag är djävulen och jag är likadan som du.”

Vissa kritiker tycks uppfatta Ellis som smått identisk med Bateman, alltså ett slags pervers livshatare som i sitt författarskap vill göra livet surt speciellt för kvinnorna. Andra ser honom som en typisk amerikansk karriärist som måste ta till storsläggan för att bli uppmärksammad. Det är svårt att se det som ett missförstånd hos dessa kritiker utan mer som en ganska allvarlig form av förblindelse. En uppmärksam läsare av American Psycho märker mycket snart den underliggande tonen av sorg och moralisk vrede hos författaren – därtill kommer en radikal avsky för hela den livsstil som präglar en stor del av det amerikanska samhället. Jag tror också det är här skon klämmer för många kritiker – man vill ha kvar livsstilen men tycker att det är genant när Bateman också beteendemässigt blir en mr Hyde. Många av dessa amerikanska ”intellektuella” är ju typiska yuppies fullt upptagna med att producera pornografi och ”konstnärliga” våldsskildringar, samtidigt som man inte vill få sin fasad ifrågasatt. Ellis har oförskämt nog klampat in med kängorna på och upplöst gränsen mellan verklighet och fiktion.