Bara en mor

Det är en enorm upplevelse att delta i Guds eget skapelseverk, att avla, bära och föda barn – en erfarenhet som kanske många kvinnor upplevt som sin märkligaste, starkaste livserfarenhet som aldrig kan trängas bort utan alltid göms och bevaras i hjärtat. Detta moderskap kan generaliseras, jag har avlat, burit, fött, ammat ett barn. I princip kan jag föreställa mig alla människor som barn, mina barn. All världens nöd är först barnens nöd, de mest oskyddade och mest utsatta. Utstötta och oönskade i ett genomkommersialiserat samhälle eller utmärglade i den fattiga hungrande världen måste de till varje pris skyddas. Så kan en mor känna. Det är ingen tillfällighet att kvinnorörelsen och till exempel fredsrörelsen är så nära lierade.

En osedvanligt intensiv upplevelse av moderskapet förmedlar Margret Hebblethwait i sin bok Motherhood and God (1984), nyligen utkommen i svensk översättning av Karin Segolom under titeln Det gudomliga moderskapet på Petra förlag. Bokens första del är den mest realistiska och även naturalistiska skildring av hur det är att leva som mor till ett, två och omsider tre ungefär lika gamla barn, som jag läst och här inkluderar jag gärna en del barnpsykologisk facklitteratur. Djupaste förtvivlan och saligaste lycka, periodvis fullständig utmattning utmålas sida efter sida. Den som varit i en liknande situation kan bara skratta respektive gråta: så var det. Hur orkar hon? Hur orkar en människa vara mamma? Det som ju gör modeskapet speciellt svårt är att en mor inte kan fly undan när förhållandena blir outhärdliga.

Det är en nyttig läsning för alla föräldrar. Författarinnan har verkligen formulerat ett budskap. Hon tecknar konturerna till en lekmannaspiritualitet. ”Vi har just denna situation? MH ger oss ett mycket personrättmätiga möjligheter till religiös utveckling och hur vi skall kunna ta vara på deras speciella erfarenhet av Gud. Den här boken försöker vara ett första steg på den vägen. Hur är det möjligt att leva ett andligt liv i just denna situation?” MH ger oss ett mycket personligt exempel på hur hon finner Gud i moderskapet och moderskapet i Gud. ”Om vi är Guds barn kan det kanske vara till hjälp om vi föreställer oss i hennes livmoder. Man kan inte tänka sig en bättre symbol för värme, trygghet, skydd. . . . Vart än Gud vår Moder för oss är vi säkra och väl omhändertagna … ty vår Moders kroppsliga närvaro omsluter oss.” Genom sina egna erfarenheter som mor hämtar hon näring för sitt andliga liv från den kärleksfullt utgivande Modern, från Gud. Det är en intressant infallsvinkel som säkert kan bli förebild och inspiration för många mödrar. Detta är bokens egentliga budskap och förtjänst. Den visar hur nödvändigt det är att integrera det andliga livet med vardagslivet och hur viktigt det vore med en genomtänkt själavård för familjen.

Men hur inspirerande MH:s sätt att gestalta sitt liv än må vara finns ändå många anledningar att ventilera tveksamheter och även invändningar inför denna bok.

När makarna medvetet säger till varandra att nu är det dags att skapa barn, en levande människa, nu vill vi lämna vårt gemensamma arv efter oss till omvärlden i ett märkligt förkroppsligande i bokstavlig mening av en kärlek som söker uttryck, döljs faktiskt denna principiella andliga öppenhet något bakom ett ordflöde om de materiella tingen: ”Vi ville också ha . . . ’trampet av små, små skor’ små, små kläder på tork på klädstrecket eller hopvikta i lådor i den lilla byrån. En barnkammare med Nalle Puhbilder och söta gardiner och en hylla med bilderböcker. Vi vill ha nallar och badleksaker som en del av möblemanget och hemkänslan.” Det första MH gör när graviditetstestet visar positivt resultat är att omtumlad gå in i ett varuhus och köpa ett dussin blöjor och en ullig mössa. När det gäller att inreda sitt hem snuddar MH själv vid tanken: ”man är tveksam till att för mycket betona det materiella i hemmet. Att göra sitt hem vackert, bekvämt kan kosta så mycket pengar att man knappt vågar tänka på de belopp man har lagt ner på sådant som egentligen kan betraktas som lyx. Det känns genant när man tänker på den påtagliga fattigdomen som råder i stora delar av världen.” Denna tanke borde MH ha fördjupat och kanske kunnat gestalta mer konkret i det familjeliv som hon beskriver, ty nog måste väl en autentisk kristen lekmannaspiritualitet i dag försöka lära sig stå fri från överkonsumtion i välfärden och medvetet undvika att svälja hela överflödssamhället. Men i stället fortsätter hon att skapa sitt hem så cosy som man bara kan tänka sig. Kanske är det något speciellt med det anglosaxiska pyntandet och prylrikedomen? Kanske beror denna invändning på en kulturkrock? Skandinavisk design är annorlunda. Men när MH beskriver förberedelserna för julfirandet som den tid under det kristna året när hemmet formligen dignar av mat, presenter, julpynt, järnek och mistel som . . . ”en period då andlig förberedelse skärs ner till ett minimum, beroende på den enorma mängd brådskande uppgifter som måste utföras”, då har MH tveklöst fallit offer för kommersialiseringen av en religiös högtid trots att hon själv påstår motsatsen.

Förmodligen förekommer ingen pappaledighet i Oxford, men många gånger finns anledning att fråga sig om den kvinnoroll som MH tar på sig är förenlig med den jämlikhet mellan könen som börjar bli allt självklarare åtminstone i vårt land. Vart tar pappa vägen i barnens liv? I boken är han i högsta grad en bifigur. Moderskapet breder ut sig intill allsmäktighet, alltunder det att modern av klart förståeliga skäl sviktar under bördan och vänder sig i tårar och förtvivlan till Gud sin Moder. Kanske är denna obalans en förklaring till Guds könsbyte, och finessen med detta skulle förmodligen bli mindre under jämlikare och mindre traditionellt könsfördelade förhållanden.

Det finns en annan risk när Gud så antropomorft till hundra procent blir vår mor eller vår far. Vi har erfarenhet av vår egen mor, vår egen far. Den bär vi med oss. Alla mödrar och alla fäder är inte älskade, kanske inte ens älskvärda.

MH skriver mycket om bönen. Det är utmärkt. Utan bön inget andligt liv. Periodvis har hon bara 60 minuter om dagen till sitt eget förfogande. Att göra något kreativt med händerna under så kort tid vore fåfängt, men genom att endast utnyttja den tiden till bön blir det en relativt lång tid, en sanning att begrunda. Något egendomlig förefaller dock iden att i sitt hem inrätta och inreda ett slags bönegrotta som beskrivs mycket detaljerat. Hör det inte till den kanske just för en lekman mest angelägna uppgiften att söka skapa detta rum för bön inom sig själv, ett utrymme för den intimaste relationen med Gud i sitt eget medvetande, att bära Kristus med sig överallt, i all verksamhet och inte låta detta invärtes utrymme bli möblerat alls?

Ett kapitel i boken har rubriken Teologi. MH har studerat mer teologi än de flesta mödrar. Ändå är detta bokens svagaste avsnitt. All personlig andlig erfarenhet måste inte nödvändigtvis omvandlas till teologi. Gör vi det blir ordet teologi så allomfattande att det blir näst intill meningslöst. Teologi som baseras på erfarenhet kan bli lite riskabel. Den egna begränsade erfarenheten kan också begränsa Gud, göra henne mindre. Snubblande nära till hands ligger här det som Feuerbach tar upp i sin religionskritik: Gud är blott inbegreppet av människans egenskaper, gudstron resultatet av mänskligt önsketänkande.

”Jag har tvingats lära mig koncentrera mig på Gud och min tro på ett sätt som stämmer med min personlighet och min erfarenhet.” Som kristet personligt vittnesbörd är detta en styrka men som teologi blir det en svaghet. Vi har uppenbarelsen, traditionen i kyrkan och den fortsatta uppenbarelsen i våra egna liv men Gud är inte teolog och inte som teologerna.

När i1IH studerar den kristna traditionen och dem som fört dialogen före henne finner hon rikt stöd för sin tanke om Gud som mor. Hon anför exempel från Ps 131:2. Jes -19:1, Gregorius av Nyssa, Augustinus osv.. en serie texter väl värda att tas fram. Men det är ändå en mycket ensidigt personlig bild av Gud, Modern som hon tecknar. Det är småbarnsmodern.

En dag med en trotsig treåring kan förefalla lång som en evighet. Men snart är småbarnstiden förbi. Barnen växer. Om tio, tolv eller femton år har MH säkert anledning att skriva en ny bok om sitt moderskap. Vi lägger erfarenhet till erfarenhet. Gud låter oss göra erfarenheter. Att vi sedan låter dem bli andliga erfarenheter är viktigt men ger oss också anledning till reflexionen: Detta var en del av mitt liv. Ingen kvinna framlever sina år som småbarnsmor. Barnen växer. Tonårsföräldrar har andra problem. Det finns ingen modersmjölk i världen som kan mätta en äventyrslysten ung tågluffare. Vuxne barn har också föräldrar som står i ett speciellt förhållande till dem.

Bilden av Gud som en småbarnsmor är en mycket begränsad och i detta fall en mycket personligt anpassad gudsbild.

Johannes av Korset använder i Själens dunkla natt bilden av Gud som modern. ”Så snart själen beslutar sig för att tjäna Gud på ett generöst sätt börjar Gud vanligen lyfta upp henne och vårda henne som en älskande mor vårdar sitt lilla barn. Hon värmer det vid sitt modersbröst, när det med söt mjölk och mild välsmakande mat, bär det i sina armar och smeker det. Allteftersom barnet tillväxer bemödar hon sig om att avhålla sig från smekningar, hon avlägsnar det från bröstet vilket hon bestryker med besk aloesaft och sätter det på golvet för att det skall lära sig att gå och lämna sina barnsligheter och så småningom vända sig till mer väsentliga ting.” (Ur Själens dunkla natt Kap. 1:2.) Sina mest älskade barn sänder Gud ”ut i den mörka natten”. ”Sålunda är denna dunkla natt med sin torka och tomhet det medel vi har för att känna Gud och oss själva” (12:6) ”I torkan och tomheten under denna sinnenas natt ökas också själens ödmjukhet” (12:7).

Vilken mor beter sig så mot sitt barn? Ut i mörkret! Ut i natten! Kan vi vara längre bort från Gud, amman, den alltutgivandc stödjande modern? Mänsklig upplevelse och personlig troserfarenhet kan tillsammans öppna nya spännande perspektiv men vi kan aldrig så helt fånga Gud och inordna honom i våra mänskliga erfarenheter som MH gjort i den teologiska delen av denna bok. Det måste alltid finnas utrymme för det outsägliga.