Ämbete och symbol

Dagens diskussion om huruvida prästämbetet bör vara förbehållet män som lever i celibat fokuserar sig kring några kritiska områden, bland dem frågan om de bibliska källorna och den västliga kyrkans tradition. Ett annat betydelsefullt diskussionsområde gäller symbolen. Av dessa tre områden torde det vara det sista som utövar det mest omedelbara inflytandet på de troende. Jag tänker överlämna den bibliska och den teologiska diskussionen till andra, och i stället belysa frågan om symbolen och dess relation till prästämbetet.

Under ett antal sekler i västerlandets katolska värld har symbolerna framhävt vår förståelse för den historiske Jesus – den individ som levde i tiden, i en speciell kultur, och som i sin person utförde frälsningens återlösande gärning. Den mest signifikanta symbolen för denna verklighet är korset. Speciellt i kyrkoarkitekturen har det intagit en framträdande plats, och drar vår uppmärksamhet till den historiska händelse som är förknippad med denna Gudamänniska Jesus.

Den religiösa konsten i västerlandet sedan renässansen har koncentrerat sig på avbildandet av mänskliga varelser, centrala för vår katolska tradition. Det var den mänskliga och historiska dimensionen i Jesu liv, trots att den utspelade sig i renässansmiljö, som betydde mest för konstnärerna. Vi ser detta i den ökande populariteten för julkrubban, och Michelangelos, Caravaggios och Raphaels konst. Det är tydligt, att vi ser bibliska gestalter, avbildade i hela sin mänsklighet i de händelseförlopp som finns omtalade i Bibeln.

Mässan, i synnerhet sedan konciliet i Trident, uppfattades strikt i termer av det historiska händelseförlopp som passionshistorien och vår Herres offerdöd på korset utgjorde. Detta faktum ger oss en viss uppfattning om i hur hög grad liturgin var knuten till det historiska på ett sätt som låg avsevärt mycket bortom den tidiga kyrkans erfarenheter. En sådan fokusering och en sådan tolkning fick ett stort inflytande på det sätt på vilket prästen, enligt traditionen uppfattad som ”alter Christus,” blev betraktad. En viktig konsekvens blev att han representerade den historiske personen Jesus, som var man.

Kristi kropp

Trots att många decennier har gått sedan encyklikan Mystici Corporis (1943), som talar om kyrkan, Guds folk, som Kristi levande kropp, och trots att tjugo år har passerat sedan det Andra vatikankonciliet, som i huvudsak tog upp de teologiska och mystiska aspekterna på Kristushändelsen, så finns det fortfarande en viktig rest kvar, som sedan århundraden tillbaka lägger tyngdpunkten på den historiske Jesus.

De teologiska och de mystiska dimensionerna dominerar ännu inte i katolskt tanke och gudstjänstliv. Med teologisk menar jag den verklighet i inkarnationen som sträcker sig bortom gränserna för könsidentiteten. När Gud blev människa var det nödvändigt att detta konkretiserades i en särskild individ, och historiskt sett var det lämpligt att denna individ var man. Men den teologiska verkligheten är mera omfattande än identitetens begränsningar: Gud iklädde sig vår natur. Med mystisk menar jag verkligheten hos den uppståndne Kristus som är de troendes kropp, dvs. kyrkan såsom Paulus beskriver den. Vi är Kristi kropp, mystikens inkarnerade Gud, närvarande i världen. Dessa sistnämnda två dimensioner är betydelsefulla i vår värld idag, och vi måste finna symboler för att uttrycka dem. Evkaristin är den centrala händelse då dessa Kristusrealiteter upplevs och blir symboliserade. Riten äger förmågan att uttrycka det teologiska och mystiska, men behöver avlägsna sig från den alltför stora betoningen av det historiska.

Ett annat inslag i denna diskussion om symbol och prästämbete är den kulturella utvecklingen som fäster mindre vikt vid människan som könsrollsvarelse, och mera vid henne som person. Därmed inte sagt att könsidentiteten har gått förlorad eller att den har blivit oviktig, utan snarare att den blivit sekundär i förhållandet till hela människan i hennes djupgående relationer. Tro och delaktighet i den mystiske Kristus, där det varken finns ”herre eller slav, man eller kvinna, jude eller grek,” är en sådan djupgående relation.

Den historiske Jesus

Kan det då vara rimligt att låta kvinnor få vara präster? Ett argument mot en sådan tanke har sitt ursprung i en begränsad förståelse för symbolen i dess relation till den historiske Jesus: Eftersom Jesus var man måste prästen som agerar genom Kristi person också- vara man för att troget representera honom. Vatikanens deklaration ”angående kvinnans tillträde till prästämbetet” går tillbaka på Thomas av Aquino, då han säger, ”De sakramentala tecknen representerar det som betecknas genom naturlig likhet.” Samma likhetens princip gäller för såväl personer som ting. När Kristi ställning och funktion i eukaristin skall framställas sakramentalt, så föreligger inte denna ”naturliga likhet”, som måste finnas mellan Kristus och hans tjänare, om inte Kristi ställning och funktion företräds av en man. Annars kan man i prästen endast svårligen skönja Kristi avbild. ”Kristus själv var och förblir ju man.”

Symbolernas logik

Även om detta argument äger giltighet vad det gäller vår historia, säger den nödvändigtvis ingenting om dagens förståelse av kyrkan, såsom den har blivit definierad i Mystici Corporis och i Andra vatikankonciliets dokument. Eftersom argumentet handlar om symbolen och dess möjlig

het att förmedla en innebörd skulle jag vilja framlägga ett förhållningssätt som kan berika prästämbetet, och som inte innebär ett hinder för kvinnor att bli upptagna i dess led, åtminstone inte från detta perspektiv. Den amerikanske filosofen Charles Sanders Peirce föreslår en symbolernas logik, som erbjuder en del fruktbara möjligheter för förståelsen av prästens symboliska roll. Han föreslår tre kategorier, som kan beskriva tre symbolnivåer. Den första symbolnivån representerar varje okomplicerad verklighet, som skapar ett igenkännande hos iakttagaren som sedan namnger den, t.ex. då ett barn far syn på sin mor utropar det ”mamma”. En verklighet är närvarande och blir igenkänd som en del av ens förflutna. Det rör sig om ett grundläggande och okomplicerat igenkännande av en person, som identifieras med ett namn. Förståelse på denna nivå är mycket enkel, och stöder sig på den erfarenhet vi har av en människa eller ett ting ur det förflutna. Den andra nivån ger uttryck för den formella aspekten på den verklighet som vi känner igen och förnimmer. På denna nivå söker vi större klarhet och sanning hos symbolen genom abstrakta definitioner. Denna symbolnivå är beroende av nivå nummer ett, men hämtar sin mening ur någon annan källa, t.ex. naturvetenskapen eller någon allmänt accepterad definition. Använder vi oss av ovanstående exempel, ser vi, att barnet vid en viss given punkt, genom inlärning av något slag, förstår att den person som de kallar för mamma, är samma person som bar barnet i sin mage, och som födde det och gav det mat.

På denna nivå är förståelsen av en mera formell natur, eftersom man har lärt barnet innebörden av den upplevda verkligheten, en innebörd som inte har uppstått ur barnets omedelbara intryck. En viss klarhet har uppnåtts, tillsammans med en djupare förståelse, trots att definitionen verkar en aning artificiell i jämförelse med verklighetens upplevelser.

Den tredje symbolnivån – uttrycker verklighetens djup och dynamik. Den sträcker sig bortom nivåerna ett och två, på så sätt att meningen inte enbart kommer från ett namn eller en definition utan från samspelet mellan en individ och en verklighet av något slag. Även om en person vore oförmögen att tillhandahålla en definition som kunde uttrycka innebörden i en händelse eller en verklighet (2), så skulle han eller hon fortfarande vara i stånd att uttrycka dess mening på grundval av de förnimmelser som uppstår i samspelet med den. Detta därför att Peirce uppfattar nivå nummer tre som den tydligaste meningsnivån.

Han hävdar att iakttagaren på denna nivå förnimmer en handling eller en konsekvens, som tveklöst ger uttryck åt den sanna innebörden i den upplevda verkligheten. Det vore riktigt att säga, för att fortsätta med vårt exempel, att innan barnet lär sig att på ett formellt sätt definiera en mor, så äger det en verklig vetskap om vad mamma betyder: värme, ömhet och skydd. Peirce uttrycker meningen på denna nivå med den logiska formeln: ”Om en normal människa skulle utföra eller uppleva detta, då skulle speciella insikter följa”.

Samspel på meningsfullare nivå

Symbolen på den tredje nivån innefattar en normal person som utför en viss handling med en speciell upplevelse som följd. Det finns ett dynamiskt samspel mellan individen och det andra, vare sig det är fråga om ett föremål eller en människa. I detta samspel avslöjas mycket mer än på den första eller andra nivån. På denna nivå kan en människa innefatta en djupare och helare mening än vad själva namnet eller en formell definition förmedlar. Enskilda individer kommer i kontakt med de aktiva aspekterna av verkligheten och utvinner mening inte bara ur tinget som det är i sig självt utan också ur hur det påverkar dem. Genom detta samspel blir varje människa vidrörd på en meningsfullare nivå. Eftersom denna mening involverar interaktionen, finns det en framtida drivkraft till meningssträvan, eftersom verkligheten inte är känd enbart såsom en persons förflutna upplevelser av den, som på den första nivån, utan också som något som fortsätter att uppenbara innebörder genom framtida erfarenheter.

Alltså i sammandrag, barnet igenkänner en kvinna och kallar henne mamma utifrån tidigare upplevelser. När barnet växer och ställer frågor börjar det inse vad ordet ”mor” innebär på den formella nivån. Men under tiden som barnets förståelse växer för vad det innebär att vara mor genom samspelet med modern, så fortsätter denna förståelse att fördjupas för varje ny erfarenhet.

Den insikt i symbolens väsen som är förknippad med prästen berör i vanliga fall endast den första och andra nivån. Den tredje nivån går i normala fall förlorad eller döljs av kraften hos den första nivån, så som den symboliseras av den manliga prästen, i synnerhet från traditionens synvinkel. En mycket otvetydig mening kommer att förmedlas om vi betraktar prästämbetet ur symbolens synvinkel. Låt oss alltså betrakta prästen som man, då han officierar vid liturgin.

Omedelbart symboliserar eller betecknar han ”man”, och i sin speciella klädsel och på denna speciella plats betecknar han ”präst” (nivå nummer två). Genom katekesundervisningen vet de troende att prästen symboliserar eller representerar Kristus, och att denne Kristus är personen Jesus, Gudamänniskan, som iklädde sig vår mänsklighet och vars mystiska kropp är hans kyrka.

De historiska, teologiska och mystiska särdragen hos Kristusförloppet är kända, men bara på den formella definitionsnivån (nivå nr två) och inte genom sitt samspel med symbolen. I detta fall tenderar den historiska nivån att dominera, därför att prästen i egenskap av man belyser mannen Jesus i vars ställe prästen handlar. Av detta skäl tenderar de teologiska och de mystiska aspekterna (nivåerna) att bli överskuggade av den första nivån, och symbolens förmåga att förmedla innebörder förlorar mycket av sin kraft.

Gud i mänsklig natur

Om vi använder oss av Peirces terminologi, skulle vi kunna fråga oss hur den genomsnittlige katoliken skulle avsluta påståendet: Om den normale katoliken såg hur en man i prästkläder uttalar de ord Jesus uttalade vid påskmåltiden, då skulle denna person… veta att Jesus var närvarande? Veta att Jesus var man? Ja. Men skulle symbolen med kraft och klarhet säga att Gud iklädde sig vår mänskliga natur, eller att denna utstyrsel och person är Kristus då han erbjuder det fullkomnade offret till Fadern. Jag har mina tvivel. Det må vara sant, att ingen symbol på ett adekvat sätt kan ge uttryck åt innebörden i en tro. Och ändå är det meningen att symbolerna i all sin bristfällighet skall kunna förmedla innebörder, och i det centrala händelseförloppet i nattvarden är denna mening trefaldig: historisk, teologisk och mystisk. Låt mig nu spekulera över vilken innebörd som kan förmedlas med samma symbol, men med en viktig skillnad. Personen i den liturgiska klädedräkten som officierar vid nattvarden är inte man utan kvinna. Den första nivån förmedlar innebörden kvinna och präst. Den andra nivån förmedlar detsamma som ovan, men med en viss sammanblandning. Symbolen för den historiske Jesus skyms, därför att personen som handlar i stället för mannen Jesus är kvinna. Men om vi förflyttar oss till den tredje nivån blir möjligheten större att förstå symbolens djupare mening. Om den normale katoliken skulle bevittna en kvinnlig präst då hon sade de ord Jesus sade vid påskmåltiden, skulle den personen då förstå att den historiske Jesus (mannen) är närvarande. Troligen inte. Men skulle personen förstå, att den Gud, som iklädde sig vår natur är närvarande? Och vore det inte lättare att förstå, genom prästsymboliken, att det är hela Kristus, den mystiske Kristus som erbjuder detta offer till fadern, därför att den mera dominerande (framträdande) symbolen för Kristus (mannen) inte är närvarande. Det finns en möjlighet att den djupare dimensionen av verkligheten i Kristus lättare skulle kunna förmedlas genom den kvinnliga prästsymbolen. På denna tredje nivå skulle meningen uppenbaras i det dynamiska samspelet mellan präst och församling utan den dominerande symbolen för mannen Jesus.

Ett sådant samspel skulle lättare uppenbara prästen som den som handlar genom Kristus, som den som leder Kristi mystiska kropp då han erbjuder den som ett kärleksfullt offer till Fadern. Samspelet mellan dem som handlar i Kristi namn och församlingar som är Kristi kropp skulle bli mer betydelsefullt än könstillhörigheten hos den som utför handlingen. På så sätt skulle man förstå prästens mera dynamiska natur. För att beteckna hela verkligheten, den historiska likaväl

som den teologiska och mystiska, skulle det uppenbarligen vara nödvändigt att prästrollen blev uppburen både av män och av kvinnor. I stället för en minskning av prästämbetets symbolvärde genom kvinnors tillträde kan jag inte se annat än en klar fördel med en sådan möjlighet. För att sammanfatta: prästen som officierar vid nattvarden erkänns som en grundläggande identitet: man eller kvinna och präst. Genom katekesundervisningen vet de troende att hon eller han handlar genom människan Kristus. I samspelet mellan präst och människor bör Kristi natur erfaras som någon som har tagit på sig vår mänsklighet och som på ett mystiskt sätt bor bland oss såsom kyrka. Ifall prästämbetet endast kan vara förbehållet män, kan detta innebära att de troende lätt lämnas kvar på den första och andra medvetandenivån, därför att den historiska människan Jesus har blivit så livfullt symboliserad. Närvaron av en kvinnlig präst skulle ge den tredje nivån, den teologiska och mystiska, en större möjlighet att bli symboliserad.

Översättning: Pierre Kullbom