Thomas More – trons försvarare

I den engelske monarkens titulatur ingår de latinska orden defensor fidei, trons försvarare. När Henrik VIII tilldelades detta epitet av påven Leo X år 1521 var det väl knappast påvens mening, att framtida styresmän av den reformerade Church of England skulle fortsätta att bära titeln. Det var nämligen för sin skrift till försvar av de sju sakramenten, ett gott teologiskt lekmannaarbete, som konungen blev belönad. Men den som hjälpte till vid dess avfattande kunde med så mycket större rätt bära benämningen trons försvarare, då han gav sitt eget liv för den katolska tron: Thomas More.

Thomas More är en sällsynt komplex personlighet, vilket bidrar till att göra hans bild levande och engagerande. Det är som om medeltiden och den nya tiden hade stämt möte i honom och sökt överbjuda varandra i att bidra med det bästa de hade att ge i denne statsman, teolog, författare och filosof. Många ledande gestalter under renässansen kan verka frånstötande genom sin cynism och sitt tygellösa liv, sitt ogenerade flirtande med antik hedendom och sin brutalitet. Hos More finns inget av detta, han var en helgjuten och ädel kristen personlighet. Samtidigt är det på många sätt tydligt att en ny tidsanda talar genom honom. Han hade skådat djupare in i den antika filosofin än de flesta samtida, men var fullt hemmastadd i högmedeltidens subtila teologiska frågeställningar. I vissa skrifter framträder han med en nästan obegränsad tilltro till renässansens människoideal, i andra sammanhang yttrar han den djupa misstro till människans förmåga, som hänger samman med varje äkta kristen övertygelse. Han var av borgerlig härkomst men nådde fram till Englands högsta ämbete, dittills reserverat för lorder och kardinaler. Han var fullt insatt i den europeiska stormaktspolitikens labyrinter, men ville helst diskutera grekiska filosofer med sin gode vän Erasmus.

Källorna till Mores liv är mycket rika, i varje fall för den som är van vid de sparsamt flytande källorna till den samtida nordiska historien. Först och främst har vi hela raden av officiella dokument, såsom kungliga brev, parlamentsprotokoll, m.m. Vidare en mängd brev av Mores egen hand. Mores tryckta skrifter fyller en ansenlig rad av volymer. Av samtida biografier bör särskilt nämnas två: den ena av Erasmus av Rotterdam, den andra av Mores svärson William Roper. Den moderna litteraturen om More är nästan oöverskådlig. Det finns ett lärt sällskap, Amici Thomas Mori, som inte sysslar med annat än att utbreda kunskapen om denne märklige engelsman.

En lovande yngling

Som så ofta när det gäller människor från denna tid känner vi inte exakt födelsedatum, men i detta fall ligger alternativen nära varandra: More föddes den 6 eller 7 februari 1477 eller 1478. Hans fader hette John More och var advokat i London, modern hette Agnes Granger och var dotter till en ålderman, som i sinom tid blev Londons sheriff. På båda sidor härstammade More alltså från det etablerade borgerskapet och hela livet kom han att vistas i London (dit vi även måste räkna Chelsea). Som pojke vistades Thomas hos ärkebiskop John Morton i Lambeth Palace. Detta kan väl ses som en motsvarighet till den betydligt senare sedvänjan att sända barn till internatskolor – i ärkebiskopens hushåll skulle han lära sig att redan i unga år umgås i maktens boningar. ”Manners maketh man” är valspråket för Winchesters public school, men var givetvis lika aktuellt för en lovande yngling under renässansen.

Från London kom More till Oxfords universitet redan vid fjorton års ålder, då och långt fram i tiden ingen ovanlig ålder. Vistelsen i Oxford varade endast ett par år och tycks inte ha haft någon större betydelse för More – vi vet för övrigt inte ens vilket college han tillhörde. More blev i sinom tid universitetskansler, men nämner nästan aldrig sina år vid lärosätet. Redan 1494 var han tillbaka i London.

Valet av levnadsbana var ännu inte klart för honom. Under en tid vistades han hos kartusianerna i London och tycks ha haft allvarliga planer på att gå i kloster, men, som Erasmus skriver, han valde att bli en trogen make i stället för en otrogen präst, så snart han blivit klar över att hans kallelse var att ingå äktenskap. Detta gjorde han också, och med sin hustru Jane Colt fick han fyra barn. Han hade nu blivit en framgångsrik advokat i London och satt för första gången med i ett parlament 1504, det sista som samlades under Henrik VII:s regering. Att han kom att ägna sig åt juridiken berodde till stor del på faderns enträgna uppmaningar.

Erasmus, hans bäste vän

Men More ägnade sig inte bara åt att föra processer och att delta i politiken. Även om hans tid i Oxford inte blivit så lång var han redan en av Englands lärdaste män. More var en hängiven anhängare av renässansens humanistiska förnyelse, och delade fullt Erasmus’ inställning i denna sak. Mellan More och Erasmus kom att utvecklas en innerlig vänskap, som avbröts först genom den förres död. More var som skapad för vänskap, skriver Erasmus.

More hade också andra vänner. Bland dessa bör främst nämnas biskopen av Rochester, John Fisher, som skulle komma att dela Mores öde, och som i mångt och mycket framstår som en tvillingsjäl till honom. Båda dessa blev indragna i en strid som nu kan synas något kuriös. Studiet av grekiska var en hjärtesak för humanisterna men möttes med ett ibland ganska häftigt motstånd. Särskilt i Oxford var man vid denna tid hängiven de gamla idealen, och kunde omöjligen förstå varför man skulle studera grekiska. Som ett viktigt argument framfördes att latin var ett levande språk i motsats till den döda grekiskan! Det hela var kanske inte så bisarrt som det kan förefalla oss, då latinet faktiskt band samman Europa i en kulturell enhet och många lärde – däribland Erasmus – även tänkte på latin. More älskade latin och skrev sina viktigaste arbeten på det språket, men hade klart för sig att kunskaper i grekiska också var nödvändiga.

En renässansfurste

Vid denna tid ägde Henrik VIII:s tronbestigning rum. Då denna händelse för all framtid kom att bestämma Mores liv, är det nödvändigt att med några ord beskriva den unge monarken. Liksom More var en typisk representant för renässansens lärdomsideal, så var Henrik VIII en typisk representant för renässansens fursteideal. Alla skildringar stämmer överens i att kungen kunde utveckla en fullkomligt oemotståndlig charm, när han så ville. Han var inte lärd men hade en betydande beläsenhet på flera områden, inte minst i teologi, han ägde i rikt mått ledaregenskaper och kunde som ingen annan framträda på ett furstligt sätt. Han hade många goda egenskaper, men också många diaboliska. Som More en gång sade: ”Om mitt huvud kunde skaffa honom ett slott i Frankrike, skulle han inte tveka att offra det.” I Mores liv känner vi inget brutet vänskapsförhållande, i Henriks liv inget obrutet.

I våra dagar är Henrik VIII mest känd för sina komplicerade äktenskapsaffärer. Även om det ligger en viss sanning i att med en engelsk historiker kalla honom för ”verv over-sexed” far man inte glömma, att det för konungen var livsviktigt i ordets egentliga mening att trygga tronföljden. Tudor var ännu en helt ung dynasti och måste till varje pris säkra successionen. För att göra detta var konungen redo till att uppoffra allt och alla. Kom hinder i vägen röjdes de undan – snabbt och effektivt. Viktor Rydberg skrev om Caligula: ”Sedlig idiot var han för ingen del någon dumbom.” Samma kan sägas om kejsarens engelske kollega, som med frejdigt mod började reducera motståndet mot sina planer till behändiga proportioner. Så blev hans regering en tid, i jämförelse med vilken Stockholms blodbad på sin höjd ter sig som en provinsiell distraktion.

I denne konungs tjänst trädde nu Thomas More, av egen fri vilja och med uppsåt att tjäna honom efter bästa förmåga. Man kan möjligen ana dålig människokännedom bakom detta. Men det skall kommas ihåg, att Henrik visade sina bästa sidor ända till dess han ville skiljas från sin första drottning, Katarina av Aragonien, och att vilken katolik som helst skulle ha varit glad att tjäna den konung, som gentemot Luther skrev en teologisk traktat till försvar för de sju sakramenten. Dessutom var More liksom de flesta i sin samtid djupt övertygad om kungadömets gudomliga befogenheter. Han hade själv skrivit en biografi över Rikard III (knappast ett av hans bättre verk), och kunde med Shakespeare i Rikard II bekänna:

Not all the water in the rough rude sea Could wash the balm from the anointed king.

Som en kuriositet kan nämnas att det vid denna tid snarast var More som fick söka moderera kungens extremt höga uppfattning om påvedömets värdighet. More antydde för den kunglige författaren att denne i boken om de sju sakramenten kanske väl energiskt upphöjt påvedömet. Påven var ju, menade More, en världslig furste liksom Henrik, och det kunde hända att de av politiska skäl skulle bli oense – en klarsynt profetia! Detta ville dock konungen inte lyssna på. ”Nej”, sade han, ”vi är så förbundna vid den heliga stolen att vi inte kan hedra den alltför mycket.” Ord, som More säkert hade anledning att erinra sig.

Englands verklige regent vid denna tid var dock inte konungen utan kardinal Wolsey. Han kom att bli Englands enda motsvarighet till Frankrikes mäktiga kardinaler och statsministrar. Som lordkansler försökte han att manövrera sig fram i tidens intrikata maktspel mellan den tysk-romerske kejsaren, Frankrike och påven. I diplomatin hade han vissa framgångar, men i sitt förhållande till Henrik VIII fick han rik anledning att besinna sig på Psaltarens ord: ”Förlita er icke på furstar.” Att meditera över psalmer var nu knappast Wolseys favoritsysselsättning – i likhet med sin kunglige herre men i motsats till More var han en praktälskande njutningsmänniska.

Det humanistiska Utopia

Vid denna tid (1515) publicerade More sitt i särklass mest kända litterära verk, Utopia, skrivet med stor lärdom, poetisk hänförelse och mäktig konstruktiv fantasi. Det har fatt ge namn åt en hel litterär genre, och även om det i viss mån griper tillbaka på Platons dialoger Staten och Lagarna är det fråga om en betydande nyansats i Europas litteratur. More skildrar här livet och samhällsordningen på en fiktiv ö, Utopia. Grundtanken är densamma som hos Platon: i det ideala samhället måste härskarna bli filosofer eller filosoferna bli härskare. More skildrar livet och samhällsordningen på en fiktiv ö. Men, som redan Erasmus framhöll, författaren vill inte så mycket ge en skiss av den ideala staten som att uppvisa varifrån det onda i de redan existerande staterna kommer. Det märks särskilt i inledningen, där More med av patos vibrerande penna ger en skarpsinnig analys av sin tids sociala huvudproblem. Genom att storgodsägare köpte ut jordar med tidigare bärkraftiga jordbruk och där höll stora fårhjordar som inte gav många arbetstillfällen, skedde en proletarisering av landsbygdens befolkning med åtföljande kriminalitet. Mot denna hade överheten endast ett recept: galgen. More visar övertygande vari roten till det onda ligger och gör detta på ett sätt som slående erinrar om Marx’ Kapitalet.

Likväl vore det fel att i Utopia se en marxistisk samhällsteori. Även i denna skrift är More främst en kristen humanist. Visserligen kan hans tankar om egendomsgemenskapen erinra om kommunistiska teorier, men åtskilligt annat går inte att förena med den mest utopiska socialism. Påfallande är att författaren framställer religionen på Utopia som en mycket tolerant förnuftsreligion, föga lik sin samtida katolicism. Man bör då komma ihåg att det ännu var tillåtet att göra tankeexperiment med religionen. Den möjligheten skulle snart upphöra bl.a. genom reformationen, då den teologiska debatten ensidigt kom att centreras kring frågan sant och falskt. Det är också lärorikt att jämföra med en annan engelsman från vår egen tid, J. R. R. Tolkien. Denne tillåter sig inga experiment med religionen i sin fiktiva värld, och måste därför göra den helt religionslös.

Utopia är knappast någon munter läsning. Hur mycket författaren än försäkrar oss att invånarna på ön är lyckliga har man svårt att tro honom. Livet är i detalj reglerat och lämnar inget utrymme åt fantasi och frihet. Men kanske denna skildring inte avses att tas helt på allvar. Kanske har utläggare av Utopia läst boken på ett alltför allvarligt sätt. Utopia verkar vara skriven med en betydande glimt i ögat, med humor och satir. När det gäller More vet vi att glädjen var ett grundläggande element i hans liv. Ordet ”merry” återkommer oftare än kanske något annat i hans skrifter. Samtida betygar att det ofta var svårt att veta när More skämtade eller var allvarlig. Det vore då orätt att pressa detaljerna i Utopia på en mening. En sak är säker: några möjligheter att förverkliga Utopia i den engelska verkligheten fick aldrig More, om han till äventyrs längtat efter det. Själv skriver han till biskop Fisher: ”Det var med den största ovillighet som jag kom till hovet – det vet alla och kungen själv skämtar ofta om det. Jag passar lika illa här som en dålig ryttare i sadeln.”

Så talar inte precis den hängivne hovmannen, och i själva verket gick More omkring som en uppenbarelse från en annan och bättre värld vid Henriks frivola hov. Detta hindrade honom inte från att göra en förnämlig karriär. Som advokat hade han fatt ett utomordentligt anseende för juridiska insikter, och nu blev han i snabb följd ledamot av det kungliga rådet, underskattmästare (treasurer of the exchequer), knight och kansler för hertigdömet Lancaster. Gång på gång användes han vid viktiga diplomatiska förhandlingar med Frankrike. I 1523 års parlament var han talman.

Ämbetsman i statlig tjänst

Någon större ram för en självständig politik bör vi inte tänka att More hade. Vid denna tid var han snarast den effektive ämbetsmannen i statlig tjänst, som såg fram mot fritiden då han kunde vistas med sin familj i Chelsea, där han köpt ett hus. Där undervisade han sina fyra barn, umgicks med sina vänner och skrev sina böcker. På den kyrkliga fronten hade orosmoln börjat segla upp från kontinenten. Martin Luthers skrifter började bli kända i England och det var med verklig oro som More tog del av dem. Inte så att han skulle ha förnekat att kyrkan verkligen behövde reformeras. Det var nog ytterst få som förnekade det omkring 1500. Varje nytillträdd påve avlade högtidliga löften om att reformera kyrkan och stora kommissioner tillsattes för att utreda saken – men inget hände. More och hans vänner, särskilt Erasmus och John Fisher, hade en klarare insikt i det kyrkliga förfallet än många andra och var övertygade att en reformation var av nöden. Men de var lika övertygade om att denna reformation måste komma inifrån Kyrkan, i full lojalitet med läroämbetet och utan att äventyra kyrkans enhet.

Luthers skrift Om kyrkans babyloniska fångenskap var hans ditintills största angrepp på den romerska kyrkan. Henrik VIII:s försvarsskrift för sakramenten, Assertio septem sacramentorum, var ett svar, men More förstod att det behövdes fler. I det syftet gav han 1529 ut Dialogue concerning heresies. Denna gång skrev han på engelska så att fler skulle kunna läsa boken. More vänder sig här särskilt mot Tyndale, en av reformationens främsta förespråkare i England och den som först översatte Nya testamentet. More hade alls inget mot att man översatte Bibeln till folkspråket, tvärtom. Han var själv en ivrig befordrare av Erasmus’ grekiska utgåva av Nya testamentet, och påpekade vikten av att Bibeln översattes till folkspråket. Men han menade att Tyndales översättning var tendentiös och kritiserade på många andra punkter hans reformatoriska åskådning. More framhöll att kyrkan fanns innan Bibeln, att kyrkan ensam hade gudomligt uppdrag att utlägga Bibeln och att kyrkans enhet var nödvändig. Mer än kanske någon annan engelsman hade han fördjupat sig i kyrkofädernas skrifter, och gärna citerar han ett yttrande av Augustinus: ”Jag skulle inte tro evangeliet om det inte vore för den katolska kyrkans auktoritet.”

Mores kontroversteologiska skrifter hör inte till hans mest lyckade. Kontrovers låg inte väl till för en man med hans ljusa och glada sinne. Det var endast tvingad av yttre omständigheter som han grep till pennan för denna sak. Men vi far inte tänka oss More som en velig och kompromissvillig man. ”Tjuvar, mördare och heretiker avskyr jag” sade han, och liksom Paulus hade han svårt att fördra dårar med jämnmod. Sådant hörde nu en gång för alla till tiden – med några få lysande undantag. I Luthers stridsskrift mot Henrik VIII. Contra Henricum regem Angliae, kallas majestätet för bl.a. skurk, lögnernas konung, åsna och thomistiskt svin.

Än så länge var den lutherska faran inte akut i England. En tysk teolog som besökte England 1525 skriver att Luthers namn hör man endast i form av förbannelser. More och Fisher var bland de första som förstod vad som kunde komma att hända. More kunde få informationer från sin vän Erasmus, som redan var indragen i en kontrovers med Luther.

Wolsevs makt stod nu på sin höjdpunkt. I juli 1527 drog han iväg med inte mindre än 900 följeslagare för att förhandla med den franske konungen i Amiens. Vi har från detta tillfälle en hänförd beskrivning av kardinalens praktfulla resa från London via Rochester och Canterbury till Dover. Framför kardinalen bars i tåget två silverkors, två stora ljusstakar av silver, rikets stora sigill och kardinalshatten. Wolsey var utrustad med utomordentliga fullmakter och innehade en i Englands historia enastående maktställning. Det är tänkvärt att denna händelse äger rum bara en månad efter det att en riksdag samlades i Västerås under betydligt enklare former.

När parlamentet inkallades 1529 blev det tydligt för envar hur försvagad Wolseys position var. Konungen var missnöjd med sin lordkansler av en dubbel anledning. Kardinalens utrikespolitik hade inte nått målet, och freden i Cambrai mellan Karl V och Frans I lämnade England utan franskt bistånd. Detta i sin tur lämnade kejsaren möjlighet att öva påtryckningar på påven Clemens VII. Därigenom kom Henriks utsikter att få sitt äktenskap med Katarina av Aragonien upphävt att minskas betydligt. Med Katarina hade han endast fatt dottern Maria – den blivande drottningen – nu ville han gifta sig med Anne Boleyn.

Juristen och teologen

Det är oklart om Henrik verkligen tänkt sig att Thomas More skulle ha kunnat bidra till att förverkliga detta mål. Visserligen hade påvliga dispenser och annulleringar i äktenskapsrätten givits på ganska generösa grunder tidigare, men de politiska komplikationerna var ovanligt stora i detta fall. Katarina hade ett betydande folkligt stöd, som inte ens konungen kunde ignorera. Men Henrik hade under sin bibelläsning gjort ett fynd av största vikt. I 3 Mos 20:21 kunde man läsa: ”Om någon tar sin broders hustru, så är det en oren gärning … barnlösa skall de bli.” Eftersom Katarina under ett halvår varit gift med Henriks äldre bror Arthur borde denna bestämmelse vara tillämplig på konungens äktenskap. Här fanns en gudomlig stadga som inte ens påven kunde sätta ur kraft! Däremot underlät konungen visligen att erinra om att han redan fatt dispens för giftermålet med Katarina. Likaså underlät han att citera 5 Mos 25:5, där det stadgas att en man skall gifta sig med sin avlidne broders änka.

Vi vet inte vad More hade för tankar om denna kungliga historieskrivning. Det hade annars varit intressant, då han i eminent grad var både jurist och teolog. Vad vi vet är att han den 25 oktober 1529 utnämndes till Wolseys efterträdare som lordkansler. Kardinalen hade förvisats till sin stiftstad York och fallit i hjälplös onåd. En ny lordkansler behövdes alltså, men det är inte klart vad som gjorde att valet föll just på More. Möjligt är att konungen på detta sätt ville vinna över More till sin sida i äktenskapsfrågan och så kunna påskynda avgörandet i Rom. More var en internationell auktoritet, och inför en sådan borde även den sluge medicipåven Clemens VII bringas till förnuft.

Om Henrik haft sådana förhoppningar blev de grundligt svikna. Som den erfarne statsman More redan hade hunnit bli uppträdde han med den största försiktighet inför konungen och undvek att säga något förpliktande. I den mån han sökte förmå konungen till att avstå från planerna på skilsmässan gav han snart upp. Det var som att söka fånga ett lejon med spindelnät. Henrik var inte tillgänglig för några slags argument i denna fråga. Hans enda intresse var att föra in så många betydande personer som möjligt under trollkretsen av sin charm för att göra dem till brinnande anhängare av tanken på Anne Boleyn som ny drottning. Och i de allra flesta fall hade han inga problem i denna sak. Biskopar, lorder, domare – alla insåg de vad som hörde till deras frid och styrde kurs på lyckan alldeles som vana resenärer självklart väljer de bästa platserna i en kupé.

For why? Because the good old rule

Sufliceth them, the simple plan,

That he should take who has the power

And he should keep who can.

Mores dilemma var att han hade en kristen tro och ett upplyst samvete. Båda är de späda plantor, som lätt förtvinar i skuggan av höga troner.

Någon möjlighet att påverka politiken gavs inte åt More, som mest verkade i sin egenskap av vad vi skulle kalla president i Högsta domstolen. Redan 1532 lade han ner sitt ämbete och överlämnade rikets sigill till konungen. Som lordkansler efterträddes han av Thomas Cromwell, en den nya tidens man.

Om More hade hoppats att för framtiden få leva ett lugnt och stilla liv i Chelsea kom han att bli bedragen. De första åren gick det visserligen bra. Han fick möjlighet att ägna sig åt teologiskt författarskap, främst i polemiskt syfte mot reformatoriskt sinnade teologer. Så fick han nu tillfälle att utreda Kyrkans syn på nattvarden, något som låg honom särskilt varmt om hjärtat. Mores teologi är i ovanligt hög grad centrerad kring eukaristin. Genom alla skrifterna vibrerar som ett mäktigt ledmotiv hans genuina avsky för villoläror av alla slag. Säkert hämtade han styrka i denna kamp genom sitt studium av Kyrkans historia, inte minst Augustinus’ kamp mot donatisterna.

Genom svärsonen Roper har vi en initierad skildring av det patriarkaliska hemmet i Chelsea. Inte oväntat bildar den gemensamma bönen en fast ram kring dagen. Morgonandakten bestod av de sju botpsalmerna och allhelgonalitanian. På kvällen bad man Ps 25, 62 och 51, därefter Salve Regina och De profundis (Ps 130). Självklart gick man i mässan alla sön- och helgdagar. Här i Chelsea älskade More att promenera i den stora och vackra trädgården med besökande vänner från när och fjärran. Här lekte han med sina husdjur, däribland en apa. Här mottog han – alltmer med oro och bekymmer – nyheter från den värld, som han inte längre tog en aktiv del i.

Under tiden rullade den kungliga äktenskapssaken vidare. Ärkestolen i Canterbury hade i Cranmer fatt en innehavare som var tillgänglig för den kungliga argumentationen, och då Henrik gifte sig med Anne Boleyn i början av år 1533 förklarades detta äktenskap för giltigt av ärkebiskopen. När More fick nyheten lär han ha sagt: ”Gud förbjude att människor inom ett år tvingas avlägga en ed på detta!” I juli 1533 bannlyste påven Henrik och förklarade äktenskapet med Anne Boleyn ogiltigt. Det hade då gått sju år sedan saken första gången togs inför den heliga stolen – den tidsutdräkten bidrog starkt till reformationen i England.

När nu Anne Boleyn blivit drottning gällde det att säkra successionen. 1534 antog parlamentet en ny successionsordning. Endast en sjättedel av texten handlar emellertid om tronföljden, resten går utförligt in på bl.a. förhistorien och vill uppvisa hur det är ”biskopen av Rom” som obehörigt blandat sig i Englands angelägenheter. Någon reformation i ordets teologiska mening är det ännu så länge inte alls tal om. Men en sak hade Henrik klart insett: påven måste en gång för alla fråntas varje möjlighet att lägga sig i landets inre angelägenheter. Det är den sinnliga renässansmänniskan som vaknar till medvetande om sin egen makt och myndighet.

Edsvägrarna

Och helt naturligt måste detta tillstånd bekräftas med en ed. Nu inleds den period av engelsk historia som kan kallas för edernas århundraden. More och på 1600-talet edsvägrarna (nonjurs) hör till de mest kända offren för de sorgligt missbrukade ederna. Den nya successionsordningen föreskrev att envar medborgare av konungen kunde åläggas att begå ed på hela innehållet i lagen. Alltså inte bara stadgandet om successionen utan även upphävandet av äktenskapet med Katarina och tillbakavisandet av påvens auktoritet i denna sak.

More var villig att avlägga ed på den nya succesionsordningen. Den innebar ju endast ett accepterande av ett faktiskt förhållande. Däremot kunde han omöjligen avlägga ed på de båda andra punkterna. Som jurist och teolog var han övertygad om att äktenskapet med Katarina var giltigt, en uppfattning som nu även påven bekräftat. Den 12 april 1534 kallades More inför en särskilt tillsatt kommission för att avlägga eden. Roper har givit en gripande skildring av båtfärden på Themsen till Lambeth. Först tog More ett ömt farväl av sin familj, sedan satt han en god stund tyst i båten. Plötsligt sade han: ”I thank our Lord, the field is won”.

Om konungen hade hoppats på en lättköpt seger blev han bedragen. Inför kommissionen framträdde More med all den försiktighet som endast en erfaren jurist kan visa, förklarade sig villig att avlägga ed på själva successionsordningen men inte de andra punkterna. Det samma hade biskop Fisher sagt och blev omedelbart sänd till Towern. Med More försökte man ännu ett tag nå fram till målet med övertalning. Cranmer föreslog att både More och Fisher skulle få avlägga eden på endast successionen, men att man utåt skulle tillkännage att de gått med på allt. Det hedrar åtminstone Henrik att han avvisade detta förslag. För More kunde resultatet endast bli ett. Också han sändes till Towern.

I Towern

I Towern skulle Thomas More och John Fisher komma att tillbringa femton månader. Det finns

ingen möjlighet att här redogöra för de komplicerade förhör och underhandlingar som ledde fram till det oundvikliga slutet för de båda. More hade till en början ganska stor personlig frihet, kunde motta besök och skriva brev. Särskilt hans dotter Margaret kom att stå honom nära under denna tid. Hon liksom resten av familjen kunde inte inse varför han hade sådana skrupler inför eden. Man kan delvis förstå dem. Suprematiakten hade ännu inte antagits av parlamentet, varför påvens andliga ledarställning inte var ifrågasatt. Framför allt var den katolska gudstjänsten ännu helt orubbad. Ingen hade begärt av fångarna i Towern att de skulle avsvärja sig den katolska tron. Och om nu alla biskopar utom Fisher hade funnit sig i att avlägga eden, varför skulle då en lekman som More göra motstånd. Det är en intressant omständighet med reformationens genombrott, att det var bland juristerna som det mest energiska motståndet fanns. Tiggarordnarnas stora konvent föll som mogna frukter, lärda teologer tänkte om med anmärkningsvärd lätthet, men en statsman som More med den kanoniska lagen i ena handen och Erasmus’ Nya Testamente på grekiska i andra handen bjöd ett segt motstånd.

Vi får dock inte tro att det var ett lätt beslut han fattat. ”The field is won” – bakom dessa ord ligger oro, ja, ångest. Det är inte en stoiker med ett upphöjt sinne som går mot döden. Ängslan för familjens öde, fruktan för pina, lidande och död går som ett mörkt tema genom hans sista bok, skriven i fängelset. Den heter Dialogue of comfort against tribulation och utgavs först 1553. Här återkommer han en sista gång till sina grundläggande tankar, framför allt den om Kyrkans enhet. Ännu en gång lyser hans intensiva kärlek till Bibeln fram. Nu var han berövad alla böcker, och den överväldigande mängden av bibelcitat måste bero på minnet. Särskilt tycks Psalm 91 (”Den som sitter under den Högstes beskärm”) ha betytt mycket för honom. I Towern skrev han vidare en utläggning av Kristi lidande på latin. Genom en lycklig slump kom Mores eget manuskript till denna bok att upptäckas i Valencia 1963. Handskriften med dess talrika ändringar ger en intressant inblick i Mores författarteknik.

Till de mest gripande vittnesbörden från tiden i Towern hör emellertid marginalnotiser i Mores tidegärdsbok. Det är korta böner, ofta bara ett par rader, som han klottrat ner. Som ingen annan skrift av hans hand ger de en blick in i hans innersta tankar under de sista månaderna. Det samma far sägas om ett av de sista breven till dottern Margaret. Det borde anföras i sin helhet, men några rader får räcka:

Därför, kära dotter, skall du aldrig bekymra dig över något som kan hända mig i denna värld. Bara det händer som Gud vill. Nu ber jag innerligt att du och dina syskon på allt sätt skall hjälpa och trösta er moder. Och jag uppmanar er av allt hjärta, att tjäna Gud och att alltid vara glada och fröjda er i honom (be merry and rejoice in him). Och om något allvarligt skulle hända mig, bed då till Gud för oss alla att vi en gång far mötas i himlen, där vi alltid skall vara glada (be merry for ever) och aldrig ha några bekymmer.

I november 1534 samlades parlamentet på nytt och under sex veckors förhandlingar beseglades ödet för Fisher och More. Den senare hade i samband med förhören gått över till en ny taktik. Han yttrade så litet som möjligt för att inget skulle kunna vändas mot honom. Biskop Fisher var inte så hemmastadd i denna världens angelägenheter. Honom lyckades förhörsledarna lura till att yttra de ödesdigra orden, att konungen aldrig kunde bli den engelska kyrkans överhuvud. Inte blev Fishers utsikter bättre när det blev känt att den nye påven, Paulus III, hade utnämnt honom till kardinal. Konungens raseri kände nu inga gränser. ”Om kardinalshatten når fram till honom”, sade han, ”far den placeras på skuldrorna, ty något huvud kommer Fisher då inte att ha.”

Så skedde också. Fisher avrättades den 22 juni 1535, sedan han av parlamentet funnits skyldig till högförräderi. För Mores del fortsatte förhören ännu några veckor. I sin slutplädering talar More för första gången fullt öppet om de kungliga anspråken på supremati över Englands kyrka. Han hävdar att det finns gudomliga inskränkningar i furstarnas rätt att förfoga över sina undersåtars samveten och liv. Ingen furste kan begära något som står i strid med den kristna läran. Och enligt vad den västerländska kyrkan lärt intill dess var påven kyrkans jordiska överhuvud. Till ytterligare begrundan erinrar More om en sats i den engelska frihetens huvudurkund, Magna Charta: Ecclesia anglicana libera sit. (Den engelska kyrkan skall vara fri.)

En trogen tjänare

Men nu var fältet vunnet. Dagen för avrättningen utsattes till den 6 juli 1535. Även i fallet More lydde domen på högförräderi. In i det sista behöll han sitt goda humör och sin förtröstan. Efter att ha förklarat att han dog som en trogen tjänare av både Gud och konungen och i den katolska kyrkans tro, knäföll han och läste Miserere. Begravningen skedde vid kapellet St Peter ad Vincula vid Towern.

När More besteg schavotten var han inte mycket lik det berömda porträttet av Hans Holbein d.y. Där är han framställd som en allvarlig statsman med gyllene ordenskedja runt halsen. Nu hade han åldrats kraftigt av den omilda behandlingen i fängelset och bar ett långt skägg. Vilka tankar kan ha flugit genom hans hjärna under de sista minuterna? Mindes han den första gången han framträdde som advokat och all den möda det kostade att sätta sig in i ett knivigt rättsfall? Tänkte han på de lyckliga stunderna i Chelsea, då han och Erasmus satt lutade över någon text av en grekisk kyrkofader, medan barnen stojade i rummet bredvid och den lilla apan klängde runt på bokhyllorna? Eller drog han sig till minnes den kungliga nådens zenit, då Henrik VIII kunde besöka sin lordkanslers hus och med armen runt hans hals vandra i timtal i den vackra trädgården, ”Merrily rejoicing with him”? Konungen hade han tjänat med den fulla charmen av all sin själs nobless, ridderlighet och lojalitet – och nu kom lönen på en schavott!

Henrik VIII är nu mest ihågkommen för alla sina hustrur, medan Thomas More och John Fisher helgonförklarades 1935 och nu kanske är de mest älskade av alla engelska helgon. Som så ofta är ett nederlag i världens ögon en seger i Guds ögon. Det är tacksamt att jämföra Mores liv med en annan engelsmans, som också stred för kyrkans frihet och också hette Thomas: Thomas av Becket, ärkebiskop av Canterbury. Denne Thomas är på ett helt annat sätt militant i sin kamp för kyrkans frihet. Hos honom kan man märka en vilja att utmana kungamakten, på honom kan tillämpas Karin Boyes ord:

Hög i sin renhets bjärta bågar

bjuder han strid.

Over hans panna lågar

hård ung medeltid.

I jämförelse med honom är Thomas More undfallande, konciliant, medgörlig. Mången kanske önskar att More varit mer försonlig mot Luther och mindre undfallande mot konungen. Nu blev det till sist ändå så att han föll offer för Henriks cyniska maktpolitik. More hade klart för sig var den avgörande gränsen gick: hit men inte längre. När det gjordes intrång i Kyrkans av Kristus givna område måste han protestera. Och han kunde göra det med gott mod, ty ”fältet var vunnet”. Han hade besegrat den största av alla onda makter, fruktan i sitt eget bröst.

De jordiska lämningarna av More finns i Canterbury. Längst ner på epitafiet står några redan anförda ord, som i eldskrift kan sättas över denna frihetskämpes livsgärning: Ecclesia anglicana libera sit.