Samverkan i kyrkan

Biskopssynoden, dvs. den regelbundet återkommande samlingen av ombud för det katolska världsepiskopatet, ägnas hösten 1987 åt en diskussion om lekmännens roll i kyrkan och världen 20 år efter andra Vatikankonciliet. I ett förberedelsematerial som sänts ut inför synoden (Lineamenta) har man vädjat om svar från hela världen på ett antal frågor i sammanhanget: Hur har de lokala kyrkorna förverkligat konciliets lära om lekmännens centrala roll? Vilka nya frågor har uppstått när lekmännen aktivt försökt leva upp till sin höga kallelse? Har lekmännens unika och oersättliga ställning i en kyrka som säger sig vara ”ett universellt sakrament för frälsningen” rönt någon djupare förståelse? Har man väsentligt förändrat förhållandena, så att man tillvaratagit lekmännens kapacitet och med förtroende givit dem nya uppgifter? Har lekmännen själva blivit medvetna om sin speciella uppgift i världen och det ansvar som den medför? Har de inbördes relationerna i församling och stift befrämjats, så att det uppstått ett gott arbetsklimat?

Även här i Sverige kommer Lineamenta att bli föremål för studium och tankeutbyte, i olika sammanhang och på olika nivåer. Ingenstans kunde frågeställningar som de nämnda vara aktuellare än här. Den katolska kyrkan i Sverige, med sin speciella bakgrund och sammansättning, är fortfarande i hög grad i avsaknad av en ”pastoral strategi”, en genomtänkt plan för hur den skall fullgöra sin uppgift som lokal kyrka – en plan som givetvis måste revideras tid efter annan. Såsom framhölls i ett tidigare nummer (Signum 1/1985 s. 4) måste ett nytänkande framför allt handla om att ta tillvara kyrkans inneboende resurser. ”Det hör till vår tro att räkna med att de resurserna räcker en bra bit.” Det saken gäller är hur katolikerna i Sverige blir bättre rustade och mera kapabla att framträda som kristen kyrka och aktualisera den kristna tron och kristna alternativ i samhället. Ett nervöst och ideligt framhävande av ämbetets roll i det sammanhanget kan inte verka annat än hämmande på en riktig utveckling – samtidigt som utvecklingen inte far gå ut på att lekmännen inom kyrkan övertar ämbetets specifika uppgifter.

Ämnet väcker dock principiella frågor: Vad är egentligen lekmännens respektive de vigda åmbetsbärarnas roll i kyrkan och i – som det brukar heta – ”världen”?

Den riktiga utgångspunkten

Vanans makt över tanke och handling är som bekant stor. Fortfarande spelar gamla, ohållbara formuleringar och tankemodeller en avgörande roll. Det gäller att hitta rätt i de grundläggande principfrågorna om man skall hitta rätt i tillämpningen. Det gäller att försöka skilja mellan oföränderligt och föränderligt i kyrkans liv.

Den katolska kyrkan har länge definierats s.a.s. uppifrån Beskrivningen av kyrkan har gått från påven och biskoparna via prästerna, det lägre klerus och ordensfolket ner till dem som s.a.s. blir över, lekmännen. Till de dystrare inslagen i denna idétradition hör synen på lekmannaståndet som en beklagansvärd eftergift åt den mänskliga svagheten: fullvärdig kristen kunde man egentligen bara vara inom ”det andliga ståndet”. Detta andliga stånd uppfattades i sin tur i kategorier som innebar en sammanblandning av prästernas roll i kyrkan med munkarnas livsform – en sammanblandning som den katolska prästbilden väl än idag inte helt frigjort sig från.

Andra Vatikankonciliet strävade medvetet efter att ersätta denna vedertagna bild av kyrkan med en annan och bättre underbyggd: bilden av kyrkan som en gemenskap där alla kyrkomedlemmar har sina speciella gåvor och uppgifter. Denna strävan är tydlig både i konstitutionen om kyrkan Lumen gentium och i dekretet om lekmannaapostolatet Apostolicam actuositatem (båda 1965). Men egentligen är det först i den 1983 utkomna nya kyrkolagen, Codex iuris canonici, som bilden av kyrkan kommit i full balans. I den första delen av dess andra bok ”Om Guds folk” (§ 204-329) behandlas kyrkomedlemmarnas uppdrag, rättigheter och plikter i en ordningsföljd som är avsiktlig och signifikativ: först kyrkans medlemmar generellt (vare sig lekmän eller ämbetsbärare), så lekmännen, först därefter ämbetsbärarna.

I bästa överensstämmelse med konciliets anda och intention läggs här en hållbar grund för eftertanke och diskussion om lekmäns och ämbetsbärares gemensamma resp. olikartade uppdrag och kompetensområden. Varje återfall i ett annorlunda sätt att tänka sig kyrkan är patetiskt: det faktiska förhållandet lekmän/ämbetsbärare i kyrkan torde vara cirka 2 000/1, och det borde inte direkt inbjuda till att betrakta de 2 000 som den rest som blir över när den endes uppdrag beskrivits. Ur teologisk synpunkt och allmän attitydsynpunkt leder det till en överskattning av vigningssakramentets vikt i jämförelse med grundsakramenten dop och konfirmation. Vidare skymmer det blicken för möjliga nyorienteringar i kyrkans sätt att fungera- nyorienteringar som skulle kunna frigöra krafter och bland annat minska förslitningen av ämbetsbärarna.

På det språk som hör Codex till heter det: ”Kristtrogna [dvs. fullvärdiga kyrkomedlemmar] är de som genom dopet har inlemmats i Kristus och gjorts till Guds folk och som av detta skäl, var och en på sitt sätt, har del i Kristi prästerliga, profetiska och kungliga ämbete och, i enlighet med vars och ens speciella ställning, kallas att utöva det uppdrag som Gud anförtrott kyrkan att utföra i världen” (§ 204:1). ”Mellan alla kristtrogna består, i kraft av pånyttfödelsen i Kristus, en verklig jämlikhet (aequalitas) i fråga om värdighet och i det gemensamma handlandet, i kraft av vilken alla i enlighet med sin speciella ställning och sitt speciella uppdrag bidrar till uppbyggandet av Kristi kropp” (§ 208).

Om detta är sant, är det riktiga sättet att närma sig frågorna inte att först klara ut allt det som ämbetsbärarna kan tänkas göra för att därnäst komma till vilka uppgifter och vilket ansvarsområde som eventuellt blir över åt lekmännen. Ett sådant sätt att tänka – tron att ämbetsbärarna är kyrkans kärna i alla avseenden – kommer att leda till ett illa fungerande kyrkoliv. I stället är frågan: Vilket är det gemensamma uppdraget? Vad av detta kan lekmännen göra? Vad måste anförtros vigda ämbetsbärare?

Det för alla kyrkans medlemmar gemensamma uppdraget kan i ord beskrivas på många olika sätt. Den nyss citerade texten formulerar det på i gammal tradition välförankrat språk som ”delaktighet i Kristi prästerliga, profetiska och kungliga ämbete”. Inom ramen för det uppdrag som kyrkans alla medlemmar har gemensamt, och som rimligtvis kan utövas på ett riktigt och fruktbärande sätt endast med allas bidrag och erfarenheter, finns tre olika dimensioner: att tillbe Gud och låta sig helgas av honom, att vittna om honom i handling och ord, att utveckla den värld han lagt i människors händer på ett sådant sätt att det märks att världen är hans. Denna tjänst utövas på olika sätt alltefter personlig utrustning, nådegåvor, livssituation osv., och det gemensamma uppdraget utesluter inte speciella deluppdrag.

Kyrkan i världen

I katolsk teologi har inte så sällan införts en språklig dikotomi mellan å ena sidan ”kyrkan”, å den andra ”världen”, som här inte visar sig alltigenom lycklig. Konciliet ville motverka ett alltför schablonmässigt sätt att tänka och tala om förhållandet kyrka/värld när det utfärdade en pastoralkonstitution om kyrkan i världen av i dag (Gaudium et spes). Anda spelar tudelningen kyrka/värld en viss roll när det gäller att försöka klara ut inom vilka områden kyrkomedlemmarnas olika, särpräglade uppgifter ligger. ”Lekmännen utövar ett äkta apostolat dels när de medverkar till att evangelisera bland människorna och att helga dem, dels när de försöker genomsyra och fullkomna de timliga tingens ordning med evangeliets anda” (konciliets dekret om lekmannaapostolatet, n. 2). Det inte alltigenom lyckade i denna hänvisning av lekmännen till livet ”bland människorna” och ”de timliga tingens ordning” är lätt att konstatera. Ty det är givetvis teologiskt lika sant att säga: ”Ambetsbärarna utövar ett äkta apostolat dels när de medverkar till att evangelisera bland människorna och att helga dem, dels när de försöker genomsyra och fullkomna de timliga tingens ordning med evangeliets anda.” Ändå opererar inflytelserika moderna teologiska arbeten med i grund och botten samma tudelning: ämbetsbärare/lekmän = kyrka/värld.

Denna tudelning äger väl ett visst berättigande. Sedan länge har kyrklig heltidssysselsättning varit förbehållen vigda ämbetsbärare (något som dock håller på att förändras). Lekmännens livsområde har varit den icke specifikt ”kyrkliga” sfären av livet, ”världen” med alla dess uppgifter – varmed följer ett speciellt uppdrag att helga denna livssektor, där man ju lever, genom föreningen med Kristus. Men tudelningen far inte göras alltför genomgående. Kyrkan befinner sig konkret ingen annanstans än i världen, detta odelade men komplexa livssammanhang som omger oss alla – alltid, även i den heligaste handling och i den mest undanskymda existens bakom de tjockaste klostermurar.

Dessutom visar historien att ekvationen ämbetsbärare – kyrkligt heltidsanställd inte är självklar. Trots vissa ansatser därtill redan i Nya testamentet blev ämbetsuppdrag en speciell livsform först så småningom i fornkyrkan, och inget säger principiellt att en diakon, präst eller biskop inte kan utöva ett civilt yrke – liksom inget principiellt hindrar att en lekman ägnar hela sitt liv åt kyrkligt arbete. Den principiella, bärande skillnaden mellan lekmän och ämbetsbärare ligger någon annanstans. Och i varje fall kan distinktionen kyrka/värld som grundkategori för bestämningen av ämbetsbärares/lekmäns uppgifter inte drivas därhän att ämbetsbärarna inte skulle ha något att skaffa med ”världens” och samhällslivets frågor medan lekmännen praktiskt taget inte skulle ha något att skaffa med det specifikt kyrkliga livet. Dagens alltmer hörda krav på lekmannainflytande på kyrkans inre liv och beslutsfattande är en rimlig reaktion mot en felutveckling härvidlag.

Om man tar den kyrkobild som framträder i konciliets dokument och i nya Codex på allvar, är det rimligare att bestämma förhållandet lekmän/ämbetsbärare så att man resolut säger: Allt det i kyrkans liv (internt och i samhället) bör behandlas som gemensamma uppgifter, som inte av principiella skäl måste förbehållas ämbetsbärare. I det liturgiska livet gäller en grundsats som tål att översättas till alla områden: ”Var och en skall göra allt det och endast det som honom/henne tillkommer.” Allt det – men endast det. Kyrkans nuvarande situation, inte minst i ett land som Sverige, inbjuder till en strävan att tämligen radikalt utöka området för allas medansvar och delaktighet och tämligen radikalt bestämma och därmed också begränsa de vigda ämbetsbärarnas uppdrag. Allt detta i avsikt att verkligen ta tillvara kyrkans inre resurser. Dessutom kan det bidra till en klarare identitet hos ämbetsbärarna – en mera profilerad roll för präster och diakoner.

Delaktighet och medansvar

Detta skulle innebära en strävan att verkligen engagera lekmän (kvinnor och män) i allt det i kyrkans liv som inte av principiella skäl är förbehållet ämbetsbärare. Prästernas speciella uppdrag skulle enbart ligga i att, med konciliets ord, ”leda, lära och helga”: leda gudstjänstlivet, predika, utöva själavård, stimulera till medansvar och skapa sammanhållning samt stå för ett visst beslutsfattande, men då under medvetna strävanden att alltid höra lekmannasynpunkter och visa respekt och förtroende för kompetens och erfarenhet hos lekmän. (Det ligger i öppen dag att detta i lika hög grad är en mentalitets- och attitydfråga som en strukturfråga.) Diakonernas speciella uppdrag skulle ligga i att, med vigningsritualets ord, tjäna i ”ordet, kärleken och liturgin”: förkunna ordet, ta fast ansvar för den medmänskliga omsorg som aldrig blir överflödig och vara medhjälpare i gudstjänstfirandet. (Endast med en resolut avgränsning av diakonernas uppdrag kan man väl förebygga att diakonerna blir ett slags miniprästerskap.)

Den katolska kyrkan kan aldrig bli en demokrati i vanlig mening. Uppdraget att avgöra vad som är kyrkans tro och auktoritativt lära ut den är enligt katolsk syn anförtrott åt kyrkans biskopar, och i deras läroämbete tar prästerna del. Dessutom krävs – därmed sammanhängande – en viss beslutsfrihet även i andra frågor för att kyrkans identitet skall vara garanterad. Men om kyrkan skall fungera i enlighet med sin natur om inte de insikter och erfarenheter hos lekmän som är mer än bara mänskliga skall komma på undantag och om inte en mängd kraft skall förspillas i onödan, gäller det för ämbetsbärarna att även i sådana frågor verkligen intresserat efterhöra råd och grundade synpunkter hos andra och sätta verkligt värde på intimt samarbete med andra. Öva den svåra konsten att delegera, sprida ansvar, få folk att känna sig fullt respekterade och medansvariga. Det är en viktig förutsättning för att det skall bli möjligt att förmedla en smittande erfarenhet av totalt beroende av Guds barmhärtighet. Ett medvetet övande av konsten att göra sig själv överflödig gör att det man har att bidra med till helheten framstår desto klarare – och kan bli desto mer efterfrågat. Och ju mer efterfrågat det specifika som ämbetsbärarna har att bidra med blir, desto mer maktpåliggande blir säkert deras speciella uppgift. Ingen tror nog att det är lättare att vara ämbetsbärare i en – med nödvändighet mera pluralistisk – kyrka där lekmännen tar sitt i dopet och konfirmationen givna uppdrag på fullaste allvar. Men vem har sagt att det skulle vara lätt?