”Barn behöver sina föräldrar”

Hör ni möjligen till de iakttagare av samhällsutvecklingen som är oroade av barns anpassning i en allt instabilare familjesituation? Kanske den mycket lågmälda debatten om daghemmens nyttighet för alla barn har trängt fram? Den väl betygade ökningen av ungdomsbrottsligheten, larmrapporter om flera självmord bland unga människor? Som tyckt er i den beskrivning av känslomässig utarmning och ”avmoralisering av personliga relationer” se en diagnos av tendenser ni uppfattat i dagens svenska samhälle, liksom i de flesta andra jämförliga?

Ni kan vara alldeles lugna. Läget är under kontroll. Kommittéer tillsatta, betänkanden publicerade, regeringen finner ingenting oroande. Sådant är budskapet. SOU 1985:33,: några barn- och ungdomsfrågor 198?-1985, betänkande av den statliga barn- och ungdomsdelegationen.

Av förordet framgår att det socialdemokratiska partiet redan under valperioden 1979-82 tillsatte en sådan delegation, som uppenbarligen omvandlades till en offentlig utredning efter regeringsskiftet 1982. Ordf. för delegationen var statsministern själv och flera regeringsledamöter och statssekreterare ingick.

Det är en liten tunn skrift som ger en snabb överblick just över några barn- och ungdomsfrågor. Men den är inte som andra utredningar koncentrerad på något reellt problem, utan dess problem är föreställningen om att det skulle finnas speciella problem som direkt sammanhänger med utvecklingen av den moderna välfärdsstaten och det permissiva samhället.

”Barn behöver sina föräldrar.” Så lyder den första av de teser kring vilka skriften är uppbyggd.

Någon kunde nu tycka att just ett sådant konstaterande vore en naturlig utgångspunkt för en seriös diskussion om den snabba förändringen av familjestrukturen i Sverige. Men icke, visserligen var familjestabiliteten en helt annan i föräldra- och far/morföräldragenerationen. Men vi behöver inte gå längre tillbaka än till 1800-talet för att finna att den kortare livslängden gjorde familjers upplösning och omgifte lika vanliga som i vår tid. Det är med andra ord ingenting att oroa sig för. Sällan ser man återgången till 1800-talsförhållanden framställt som normalt, men här sker det. De data om familjesituationen som publiceras är mycket väl valda för att ge ett intryck av att det inte är så farligt. Ensamstående mödrar med barn är i stort en storstadsföreteelse. Vem som skall tröstas av denna upplysning är inte lätt att förstå. Det svenska barnet är inte så ensamt som ibland påstås. 85 % av 7-åringarna hade minst ett syskon. Det är korrekt, om man med syskon också avser barn ur en annan ”kull” levande i samma familj eller med samma föräldrar.

Förutom den massivt idylliserande tendensen är det första avsnittet i skriften påfallande illa stavat: ”skilts”, ”skiljde”.

Familjens förvandling

Trots att man uppger sig utgå från barns och ungdomars perspektiv, definieras kvinnor med sitt förvärvsarbete, inte med förekomsten av barn. Det behövs alltså åtgärder för att förvärvsarbetande kvinnor skall få större möjligheter att umgås med sina barn. Någon som helst diskussion om de mödrars lott som utsätts för ekonomisk diskriminering just för att de anser att små barn behöver dem, förekommer givetvis inte. Delegationen visar stundom en briljant advokatyr. Man ger siffror för de senaste åren, 37 000 ingångna äktenskap, 20 000 skilsmässor. Men påståendet att hälften av alla äktenskap går till skilsmässor kan inte baseras på siffror av detta slag. Detta är helt riktigt, dvs. att påståendet inte kan baseras på dessa siffror. Konstaterandet suggererar givetvis att skilsmässofrekvensen är långt mindre än hälften, men skilsmässobenägenheten, baserad på de relevanta siffrorna var för det senaste år som jag sett den återgiven i en internationell jämförelse, 43 %, och sedan dess bör den ha ökat några procentenheter. Så gott som vartannat äktenskap går alltså till skilsmässa, låt vara att beräkningen ”inte kan baseras på siffror som dessa.”

I en utmärkt sammanfattande artikel i Population 1985:2 s 223-245 ger Thora Nilsson internationell läsekrets en bild av Les Ménages en Suède 1960-1980. I hennes konklusioner betonas den snabba och genomgripande förändring i familjestrukturen som skett sedan slutet av 60-talet. Orsakerna finner hon delvis oförklarade och oförklarliga. Påfallande är minskningen av den genomsnittliga hushållsstorleken, från 2,84 personer 1960 till 2,38 1980, alltså med en halv personenhet eller med en sjättedel. Frånsett enpersonshushållen är minskningen från 3,31 till 2,97 personer per hushåll. Andelen av befolkningen som lever ensam har på 20 år fördubblats från 7 till 14 %. Andelen som lever i hushåll med minst fem medlemmar har däremot halverats, från 26 % till 14 %.

Skilsmässosubventionerna

Bland aktuella frågor som delegationen inte alls uppmärksammar, är de märkliga konsekvenserna av lagen om bidragsförskott. Riksdagens revisorer har slagit larm, och det blev några tidningsartiklar mitt i sommaren (SvD 1985-07-07 med uppföljare). Däremot nämndes bidragsförskotten över huvud inte i valdebatterna. Räkenskapsåret 1983/84 betalade statskassan ut två miljarder i bidragsförskott för barn från upplösta förhållanden. Endast en tredjedel av denna summa betalades tillbaka av underhållsskyldiga. Dessa pengar skulle alltså räcka till en ökning av barnbidraget med 800 kr. per barn och år. Hälften av dessa kostnader för det allmänna är efterskänkta underhållsbidrag (preskriptionstiden är endast tre år) och resten utfyllnad, när den underhållsskyldige inte anses kunna betala vad vårdnadshavaren skall ha för barnets underhåll.

Denna situation uppkommer genom bestämmelserna i lagen från 1979 om ”förbehållsbelopp”. Dvs. en förälder som inte längre sammanlever med vårdnadshavaren kan tillgodoräkna sig medel för vissa kostnader innan det finns underlag för underhållsbidrag. Dessa regler går inte minst ut på att skydda en ny familj. Underhållsskyldighet mot denna har ett slags förtur före ansvaret för tidigare barn. Lagstiftarna har t.o.m. gått så långt att den omgifte eller nysamboende kan göra avdrag för hemmamake/maka.

Avdrag för ”ny” hemmafru

Som bekant är det för många en dyrbar princip att hemmaman/fru skall betraktas som en lyx. Väljer man för barns behov av sina föräldrar att vara hemma och inte ställa sig till arbetsmarknadens förfogande, gäller ju inte vanliga regler för rätt till socialhjälp. Helt annorlunda alltså när makan är ny. Det förbehållsbelopp som hennes hemarbete alstrar kan den underhållsskyldige dra från underhållet till den första makan, hon som aldrig hade någon möjlighet att ge upphov till något förbehållsbelopp. I realiteten är det staten, alltså skattebetalarna, som här står för ett slags hemmamakabidrag. Inte ens och allra minst Familjelagssakkunnigas utförliga argumentering i SOU 1977:37 s 179-181 kastar något ljus över varför endast hemmafruar, där maken tidigare har barn med någon annan, skall medföra statliga subventioner.

I en tidningsintervju svarar en av socialutskottets socialdemokratiska ledamöter: ”Frågan om bidragsförskott är mycket känslig. Allra bäst vore ju om alla äktenskap höll.” Och frågan blir naturligtvis allt känsligare eftersom antalet föräldrar som kommer i åtnjutande av dessa statliga subventioner med varje år blir allt större, och redan är en grupp väl så stor som t.ex. flerbarnsföräldrarna. Men dessa allmänna subventioner är inte det mest påfallande, utan det är statens förskottering av bidrag, av vilka endast en liten del betalas tillbaka. Med en preskriptionstid på tre år förefaller ju heller inte avsikten har varit att få igen dessa pengar. Den samlade skulden för underhållsskyldiga till staten är nästan en miljard kronor.

Det är ju uppenbart att dessa förhållanden inbjuder till missbruk. Många vinner uppenbarligen betydande medel på att skilja sig. I tv har man hört hur barnfamiljer med svårigheter att klara ekonomin som en självklarhet framställt skilsmässa som ett alternativ, utom bidragsutfyllnad och bidragsförskott också lägre dagistaxa, förtur i kön etc. … I tidningar har man sett uppgifter om att föräldrar i dagiskön t.o.m. skulle fått rådet av myndigheterna att skilja sig.

Det råder ingen tvekan om att många frånskilda har en svår social och ekonomisk situation, där ofta skilsmässan är en följd eller en orsak. Men att hjälpa dessa med generella bidrag som subventionerar skilsmässor med miljarder om året förefaller orimligt. Varför vanliga skatteskulder har mycket längre preskriptionstid än bidragsförskott är gåtfullt. B-skattebetalare har särskilt lätt att undandra sig återbetalning, varför bidragsförskotten fungerar som ett extra ”småföretagarstöd”.

”Det utanförliggande samhällets beredskap”

Familjelagssakkunniga skrev i sitt första betänkande Familj och äktenskap SOU 1972:41: ”Det kan också fastställas att möjligheterna att upplösa en familj i åtskilliga hänseenden är direkt beroende av det utanförliggande samhällets beredskap att överta uppgifter som dittills fullgjorts i familjen och att i övrigt lösa problem som blir en följd av upplösningen.” Det utanförliggande samhället har verkligen visat sin beredskap. Enligt sakkunniga är äktenskapet grundat på frivillighet och valfrihet, och att garantera just friheten att upplösa ett äktenskap eller samboförhållande utan några materiella uppoffringar, har varit lagstiftarnas ambition. Friheten har sitt pris, brukar det heta. Även i dessa fall. Dock behöver de som nyttjat sin valfrihet inte själva betala priset, utan den skyldigheten har överförts på skattebetalarna.

Äktenskapet contra föräldraskapet

Det borde inte vara svårt att se att i den senaste svenska samhällsutvecklingen barnen har kommit i kläm för de vuxnas ”valfrihet”. Förhållandet uttrycktes mycket klart av Rita Liljeström i hennes installationsföreläsning för en forskningsrådsprofessur nyligen. Enligt referat i Dagens Nyheter sade hon: ”Överallt sönderfaller genus- och generationssystemet i två delar, dels äktenskapet/paret, dels föräldrauppgiften/barnen – förhållandet mellan generationerna.

En dragkamp mellan olika intressen präglar förhållandet mellan de bägge systemen, en dragkamp som pågår mitt inne i familjen. Snabb förändring och frihetslogik präglar äktenskapet, långvariga förpliktelser och nödvändig trofasthet föräldraskapet.”

Av detta har delegationen ingenting erfarit. Tvärtom framkastar man tanken att vi nu skulle nått ett harmonitillstånd, med så få barn som människor egentligen alltid velat ha.

I slutet av delegationens betänkande antyder man att det funnits kritiker som varit oroliga för utvecklingen av familj och samliv, och utan namns nämnande syftar man uppenbarligen på Christopher Lasch, Kristina Humble och kanske Lorentz Lyttkens (nu också Rita Liljeström). Men suveränt avfärdas dessa misstankar om att vi inte skulle leva i den bästa av världar: ”De här tankarna har inte funnit någon genklang hos delegationen.”

I sanning ett tröstens ord.