Amerikanska biskoparnas herdabrev om ekonomi och rättvisa

Mindre än en vecka efter det att Reagan hade vunnit sin jordskredsseger vågade sig Amerikas katolska biskopar på att ta upp frågan om en rättvisare fördelning av landets ekonomiska tillgångar till en ny diskussion. Biskoparna lät offentliggöra det första utkastet till ett herdabrev angående den katolska läran om samhällsmoral (”socialläran”) och dess tillämpning på den amerikanska ekonomin. Genom sitt brev ville biskoparna ta avstånd från myten om den fria marknadsekonomins välsignelser, som hade hjälpt till att föra Reagan till denna stora valseger. Genom sitt gemensamma uttalande väckte de frågan om de fattigas lidande till förnyad prövning. Med kraft och konsekvens hävdade de ”att den skillnad som finns i det amerikanska samhället – och än mer i världen i stort – mellan fattig och rik vad gäller inkomst och förmögenhet är så stor att den ej kan tålas ur moralisk synpunkt”.

Hur kan en förbättring åstadkommas?

Dokumentet är i likhet med biskoparnas brev i fredsfrågan långt, sammansatt och invecklat samt till sin utformning rätt tekniskt. Trots att dokumentet kallas ”herdabrev” – och är avsett som läsning för alla katoliker i de amerikanska kyrkoprovinserna – är skrivsättet sådant som om det mer vänder sig till beslutsfattare och experter.

Denna typ av opinionsbildning mottogs med blandade känslor. Från många håll begärdes ett kortare och enklare dokument. Den politiska högern och många i mitten – såväl republikaner som demokrater – nöjde sig med att läsa sammandrag vari biskoparnas förslag till åtgärder hade utelämnats. De fann att förslagen hade fatt en utformning som alltför mycket liknade ett partipolitiskt program och att dokumentet därför hade karaktär av kyrklig inblandning i politiken. Inom vänstern hade man inte dessa betänkligheter. Här ville man istället framhålla de konkreta förslagen till mått och steg och få dessa tydliggjorda i ett kortare och mer lättfattligt dokument. Det skulle bättre kunna tjäna som vägledning även för katoliker på gräsrotsnivå. Det mer komplicerade dokumentet borde ha publicerats för sig utan omedelbart samband med de mer uppfordrande inslagen.

Ingen av de båda kritiska tendenserna blev helt tillgodosedd i den första egentliga redaktionen. De orienterande inslagen fanns med i detta, om än i annan utformning. Inte heller kortades texten ner för att bättre kunna spridas bland de katolska lekmännen.

Utformningen var alltjämt sådan att den föga svarade mot behovet av ett lättbegripligt diskussionsunderlag, tillgängligt för de breda folklagren. Dokumentet förutsatte vidare att landets politiska struktur skulle förbli oförändrad och att alla reformer skulle genomföras inom den givna sociala strukturen.

I detta dokument vände sig de kyrkliga toppmännen till sina likar inom politik, affärsvärld och universitet. Vissa kritiker fann att dokumentet saknade en systematisk analys av problemen och inte vågade förespråka en radikal lösning av Amerikas ekonomiska problem. I detta fall skulle radikala förslag knappast ha fatt något gensvar hos den tänkta mottagarkretsen. Ett sådant dokument skulle för övrigt inte ha godtagits av biskopskonferensen.

Dokumentets innehåll

Dokumentet speglar ett djupt känt bekymmer för landets och världens fattiga. Låt oss lyssna på biskoparna: ”Rättesnöret för vårt handlande måste vara en prövning hur det eller det beslutet eller den eller den politiken hjälper de fattiga och vanlottade. Leder åtgärden till ett mer aktivt deltagande i det ekonomiska livet från deras sida?” § 21. Utan tvivel så har biskoparna valt sida och begär att politiska beslut skall utformas så att de gynnar de fattiga. Denna tendens genomsyrar dokumentets text från dess början och fram till sista raden. Detta ställningstagande för de fattiga grundar sig på en tolkning av bibeltexter, varifrån man hämtat nyckelorden ”förbund”, ”gemenskap” och ”skapelse”. Begreppet ”rättvisa” är en princip som också den har lyfts fram klart och tydligt. Det är rättvisa och fred i samhället som eftersträvas. Utgångspunkt är hebreiska ”shalom” – en samhällelig balans som ger det sant mänskliga rum för utveckling och växt. Men shalom kan inte komma till stånd – om inte särskild omsorg ägnas åt fattiga och förtryckta.

Det val som de amerikanska biskoparna här har gjort har inte riktigt samma innebörd som när samma termer används i den latinamerikanska befrielseteologin. I dokumentet uppmanas de som har möjlighet att göra sig hörda, att använda sig av sin röst för att föra de fattigas talan, värja och stödja dem. Det rör sig om en etisk princip för att värdera livsstilar, samhälleliga inrättningar och politiska beslut. När inrättningar och beslut är så beskaffade att de ekonomiskt och socialt gynnar de fattiga bör dessa också stödjas.

Herdabrevets princip om att välja de fattigas förmån innebär inte en kompromisslös solidaritet. Kyrkan kan inte ställa alla sina resurser till förfogande i deras kamp för en position i samhället och kulturlivet. Brevet innehåller ej heller en tolkning av den heliga skrift eller av samhället utifrån de fattigas och utstöttas utgångspunkt, de som inte har fatt någon plats inom samhällssystemet

Att vara kristen betyder att man engagerar sig i ett arbete för att inom samhällets ramar främja den mänskliga värdigheten – en social solidaritet där de fattigas bästa tas som riktmärke.

Herdabrevet utgår från den katolska kyrkans traditionella lära när det gäller vad som utmärker ett rättvist samhälle. Med stöd av Johannes Paulus II:s rundskrivelse Laborem exercens och Johannes XXIII:s Pacem in Terris erinras om att den traditionella kyrkliga läran om de mänskliga rättigheterna innehåller vad den mänskliga värdigheten kräver ifråga om medmänsklig solidaritet. I ett kort stycke – av redaktionskommitténs ordförande, ärkebiskop Rembert Weakland, kallat brevets hjärta – manas Förenta Staterna att sträva efter följande tre mål:

1. Att skapa en ny och samstämd syn på landets ekonomiska struktur som innebär att samhället skall tillerkänna varje samhällsmedlem garanterade ekonomiska rättigheter.

2. Att ta initiativet till och vidmakthålla en diskussion rörande inrättningar och åtgärder, som behövs för att en sådan ekonomisk garanti skall kunna realiseras.

3. Att sträva efter en nationell omprövning på det personliga och organisatoriska planet för att hjälpa envar till en roll som aktiv deltagare i landets ekonomiska liv. (De tre punkterna §§ 86-89.)

I brevet föreslås att man skall försöka nå en samstämmighet i vad gäller varje individs ekonomiska minimirättigheter på samma sätt som nu gäller de allmänna medborgerliga rättigheterna. De ekonomiska garantierna skulle bli ett värdefullt tillskott i den nuvarande amerikanska demokratin. Detta skulle göra nationen bättre rustad i kampen mot hunger, bostadsbrist, arbetslöshet, orättvisor i utbildningssystemet, ras- och könsdiskriminering, regional ekonomisk underutveckling, brist på fritid, på tid för eftertanke, kontemplation och bön – allt detta som klart och tydligt vittnar om ett misslyckande på det ekonomiska planet.

Andra delen av brevet består av fem avdelningar vari bestämda sektorer av den amerikanska ekonomin behandlas och de etiska normer, som hade redovisats i den första halvan, finner föreslagna tillämpningar. Dessa förslag till förändringar är klokt och försiktigt formulerade. De fem valda områdena är lönevillkor och anställningstrygghet, fattigdom, livsmedelsproduktion och jordbruk samt Förenta Staternas roll i världshushållet. Man tar särskild hänsyn till underutvecklade områden och syftar till att ge en bild av hur den katolska socialläran skall kunna användas inom bestämda fält.

I en avdelning fördöms rasdiskriminering, etnisk diskriminering, könsdiskriminering och orättvisor vad gäller fördelning av arbets- och kapitalinkomster. Företeelser som är roten och upphovet till den fattigdom som råder på många håll i Förenta Staterna. I dokumentet föreslås krafttag för att driva igenom en ekonomisk förändring som skall ge arbete åt alla, drägliga löner, skattelättnader samt offentliga företag, som syftar till att ge de behövande hjälp till självhjälp. Man begär även bättre utbildning åt de unga, bättre barnomsorg, bättre allmänsocialt bistånd och ett slut på varje form av diskriminering. I några satser säger biskoparna klart ifrån att det nu är tid att sluta med gängse tal om att socialbyråerna försörjer skojare med bidrag – stereotypa påståenden som ledsamt och ständigt valsar runt.

I ett kapitel med namnet ”Ekonomisk utveckling genom samverkan – en uppgift för dagens amerikaner” uttalas en önskan om att kapitalismens individuella frihets och konkurrensideal skall få en motbild i form av mer lagarbete och omsorg om det gemensamma bästa. Här påkallas också behovet av mer arbetsplats- och företagsdemokrati. I brevet förklarar biskoparna sig också beredda att uppmuntra samarbete mellan alla som bär på någon form av ekonomiskt ansvar, på varje nivå – lokalt, regionalt och landsomfattande.

Konsekvenserna av Förenta Staternas ekonomiska politik sträcker sig långt utöver landets egna gränser. Biskoparna konstaterar att det ekonomiska systemet behöver reformeras på det internationella planet. Det gemensamma goda bör därför bestämmas utifrån en internationell aspekt och den ekonomiska tillväxten främjas medelst internationella organ. Eftersom det inte finns någon internationell myndighet, som med kraft kan se till att dessa reformer i det ekonomiska livet genomförs på ett globalt plan, uppmanas de ansvariga i Förenta Staterna att verka för att landets resurser gynnar de fattiga även internationellt. Landets hållning mot tredje världen kritiseras häftigt. Man bör avskaffa handelshinder och skriva av de fattiga ländernas stora utlandsskulder. Man bör ta bort besvärande villkor för uhjälp samt visa lydnad mot Förenta Nationernas regler gällande investeringar i andra länder. Förenta Staternas regering uppmanas vidare att minska sin vapenexport. Landet bör gå i spetsen för en världsomfattande demokratiseringskampanj, att verka för en rättvis ekonomi samt ta initiativet till en internationell politik som är nödvändig för att en mer rättvis världsordning skall kunna upprättas.

Reaktioner på brevet

Biskoparnas egen reaktion på detta utkast till herdabrev blev – när de träffades för överläggningar i november 1984 – genomgående positiv. De berömde dokumentets fasta uppbyggnad samt betecknade det som ärligt och modigt. De hälsade texten som en lämplig utmaning mot reaganadminstrationens arbete med att skära i socialbudgeten. Den i Förenta Staterna inrotade uppfattningen att privat egendom är något oantastligt, ställs i brevet i ett socialt perspektiv. Några biskopar erinrade om att kravet på arbetsplatsdemokrati borde kunna få viktiga konsekvenser för den katolska kyrkan själv. Om kyrkan skall göra ett trovärdigt intryck, borde hennes egen organisation vara en förebild för den rättvisa som hon krävde av andra.

Om nu biskoparna visade sig belåtna med arbetsutskottets utkast var gensvaret annat på konservativt håll. Några dagar innan dokumentet offentliggjordes, utsände en grupp konservativa ett ”lekfolkets brev” med rubriken ”Mot framtiden – den katolska läran om samhället och Förenta Staternas ekonomi”.

Många som något känner de problem som är förknippade med det rådande ekonomiska systemet – utan att för den skull med hull och hår vara försvurna till den ”demokratiska kapitalismens ideologi” – fann att detta dokument var mer propagandistiskt än verkligt analyserande. Efter att i förstone ha rönt en betydande uppmärksamhet i massmedia förlorade detta konservativa ”lekfolkets brev” snart allmänhetens intresse.

Efter ”lekfolkets brev” förefaller högern att ha tagit till andra metoder. Man har gjort betydande ansträngningar för att diskreditera biskopsbrevet i en samstämmig kör. Dagarna efter det att det biskopliga brevet hade publicerats kom en strid ström av artiklar och inlägg i pressen. Innehållet i dessa måste rimligen anses stå på ett lågt plan. För flertalet av dem gäller att det verkar som om författarna hade försummat att ordentligt läsa igenom brevet och göra sig förtrogna med textens mening. I den också i Europa välkända Wall Streei Journal hävdade Philip Lawler att biskoparna hade varit alltför påverkade av världsliga tankar i tiden och att de slösade bort sina andliga tillgångar. Kolumnisten James Kilpatrick klagade över att vissa biskopar – sedan de nu först hade beskärmat sig över de fattigas elände – hade synts äta middag på en av New Yorks dyraste restauranger.

Trots denna konservativa kritik behandlades brevet på de flesta håll med respekt och allvar. Leonard Silk skrev på följande sätt i New York Times:

”Många ekonomer av facket kommer att konstatera, att biskoparna har förenat en skicklig ekonomisk analys med klarsyn rörande Förenta Staternas verkliga situation, liksom den som råder i andra länder. De kommer att applådera biskoparna för att de har vågat stå upp så pass kraftfullt och för att ha uppmanat landet att ompröva och ändra sin nu förda politik,”

I Times och Washington Post återgavs stora delar av herdabrevet. Efter detta explosionsartade intresse i samband med publiceringen har de väckta frågorna diskuterats inom universitetsvärlden, vid offentliga möten och vid mer blygsamma lokala sammankomster.

Tungt vägande kritik – är de föreslagna botemedlen otillräckliga?

En av de främsta förebråelserna mot vad biskoparna hade föreslagit kom från en grupp kända kritiker. De menade att biskoparna var både infantila och illa underrättade. Det som föreslogs hade tidigare utan framgång prövats. Charles Krauthammer – redaktören för New Republic – skrev ”Var har de tillbringat det förflutna kvartsseklet? En hel generation har nu haft erfarenheter av den liberala socialpolitik som biskoparna först nu förefaller att ha upptäckt. Frikostigheten med pengar för sociala ändamål har ej inneburit något misslyckande. Långt därifrån – betydande framgångar har vunnits och dessa har ett stort värde.

Liberalismens kris och det därmed sammanhörande sökandet efter nya idéer är en frukt av att de medel, som har använts, ej duger till alla ändamål och att ytterligare framgångar därför ej kan väntas.”

Biskoparna borde – skrev Robert j Samuelson i Newsweek – åka och titta på hur man har ordnat det i Europa. Den kapitalism med mänskligt ansikte som de förordar är i själva verket någonting som för länge sedan är knäsatt i Europa. De rättviseprinciper, som ingår i denna, vore en av de främsta orsakerna till den stora arbetslösheten och den allmänna ekonomiska orkeslösheten, som hämmade skapandet av nya arbetstillfällen, i Västeuropa.

Charles Krauthammer redaktören för New Republic sammanfattade kritiken i ”Vad Västerlandet lärt – och detta gäller nu även Ostasien – är att den kapitalistiska vägen med stor sannolikhet är den snabbaste vägen till ekonomiskt välstånd och att kapitalismen därför är det som man bör satsa på om man verkligen vill de fattigas bästa.”

Herdabrevets försvarare genmälde, att den stora skillnaden mellan den statistiska ökningen av antalet nya arbeten – nitton miljoner – i Förenta Staterna och det stillastående Europa berodde på att den amerikanska produktiviteten hade stagnerat under det att den europeiska hade ökat och därmed rensat bort många arbeten såsom obehövliga. De menade också att de amerikanska åtgärderna för att stödja de fattiga och behövande på det hela taget hade medfört gynnsamma resultat under de senaste åren. Först sedan president Reagan hade börjat att skära bort delar av socialbudgeten hade de verkligt nödställda ökat i antal och skillnaden mellan fattig och rik vidgats. Detta vittnade klart om den tidigare socialpolitikens värde. Man borde utvärdera det som hade gjorts och verka för ett effektivare socialt bistånd – att kasta yxan i sjön och vända de behövande ryggen vore en dålig lösning.

Diskussionen är långtifrån avslutad. En rad skickliga ekonomer – välkända och respekterade av sina kollegor – har försvarat biskoparnas brev och bemött den kritik som skulle kunna göra upphovsmännen tvehågsna. Bland försvararna av brevet befinner sig för övrigt två nobelpristagare i ekonomi.

Herdar utan hjord?

Efter andra världskriget har det gått bättre för katolikerna i det amerikanska samhället. Bättre utbildning och en gynnsam social utveckling har medfört att de, om man undantar de spansktalande invandrarna, inte längre tillhör de fattiga befolkningsskikten. Katoliker finner man även bland ledande grupper inom näringslivet, affärsmän och högre tjänstemän samt i fria yrken. Dessa katolska familjer har lämnat den fattigdom som ofta är invandrarens lott.

Herdabrevets teologi och moral har som riktpunkt att så gott som varje vägval skall göras så att de fattigas sak främjas. Denna inriktning ter sig främmande för flertalet amerikanska katoliker och ger intryck av att vara teologi utan verklighetsförankring, hämtad från kyrkans erfarenheter från något annat och väsensskilt land.

Klagomålen över biskoparnas ställningstagande har yppat sig på många sätt. Vissa av kritikerna har begärt att de skall gå ifrån principen om de fattigas nytta och istället återvända till den traditionella läran om det gemensammas bästa, vilken innesluter att envar – fattig som rik – skall tillgodoses.

Andra har reagerat mot denna tanke och hävdat att principen, att det är de nödlidande, som främst bör tillgodoses genom den sociala lagstiftningen, endast är en tillämpning i ett speciellt fall av den klassiska regeln om det gemensammas bästa.

Detta förtydligande hjälper till att nyansera debatten. Likväl har det inte räckt för att göra flertalet amerikanska katoliker förtrogna med biskoparnas tanke och för att övertyga dem om att brevet grundar sig på kyrkans kontakt med dagens amerikanska samhälle och därmed också angår dem själva. De har inte kunnat finna att brevet speglar deras egen ekonomiska situation.

En del kritiker har fäst sig vid andra saker. Brevet handlar inte om de faror, som hotar dem som lyckas väl inom det nuvarande systemet. Välfärden har en förmåga att fördärva sig själv. Den överdrivna individualismen med sin konkurrens och konsumtionslystnad är nedbrytande för både individ och samhälle. Om dessa aspekter hade infogats i biskoparnas budskap skulle det haft större utsikt att tas emot av förmögna eller välbärgade katoliker. En förändring av den rådande obalansen mellan rik och fattig kan också ses som steg att ge de rika storkonsumenterna ett bättre och mer meningsfyllt liv, ett liv i ett samhälle där shalom även gäller de välbärgade.

Tvister och maktspråk

Denna diskussion som rör åtskilda grupper väcker en rad frågor. En av dokumentets svaga punkter är det rationella sättet att beskriva den sociala utvecklingen. Det finns en bestämd hake i brevet – de som har haft framgång här i livet – ekonomiskt och politiskt – är den tänkta läsekretsen, allsköns makthavare. Eftersom systemet väl har passat dem själva är de föga benägna att lyssna på biskoparnas manande ord, detta oavsett hur solid deras argumentation är. De reagerar endast under starkt tryck från väljare eller kunder. I sin givna form sköt brevet över målet, _det ligger ovanpå den tänkta målgruppens normala tankeförmåga eller kanske vi skall säga intresse. Det som nu har inträffat med biskopsbrevet i den sociala frågan påminner rätt mycket om vad som hände med motsvarande brev rörande freden. Biskoparna har försummat att dra upp linjerna för de stödorganisationer som måste finnas för att deras tankar skall kunna bära frukt. Det som erbjuds på det organisatoriska planet är alltför fragmentariskt och skissartat för att kunna bli till praktisk nytta. Biskoparna har av kritiska läsare fatt klart besked om denna brist och de ämnar nu lägga till ett kapitel rörande mått och steg för verkställande av de kungjorda reformförslagen.

De motsättningar som har fatt komma till tals genom denna – av biskoparna beaktade kritik – går emellertid så djupt att den ingalunda kan väntas bli avhjälpt genom att ytterligare några sidor läggs till herdabrevets text. Texten går inte till grunden med frågan om den politiska makten och de sociala konflikterna. Man har exempelvis försummat att beakta den roll som utnyttjande av slavar och utsugning av industriarbetare har haft i Förenta Staternas ekonomiska historia. I brevet talas det om fackföreningar men inte ett ord om de våldsamma strider som fördes av arbetarna i århundradets början för att få rätten att organisera sig fackligt. I brevet finns endast en vag anspelning på det tysta krig som arbetsgivarna i våra dagar för mot fackföreningarna. Tystnaden är total vad gäller de medel som används för att muta och korrumpera politikerna. Från det berömda Society of Christian Ethics till universitetsdebatter, symposier och lokala föreningsmöten har det sagts att biskoparnas maning klingar falskt. Den enhet mellan skilda delar av det amerikanska samhället som man vill främja går inte ihop med förhållandet att motstridiga ekonomiska intressen skiljer dem åt och att makten är ojämnt fördelad.

Den mästrande tonen i brevet har också kritiserats. Tanken på att de ekonomiska ledarna skulle kunna vara i stånd att finna på något gott på egen hand borde ha respekterats. Det är kanske inte nödvändigt att – som biskoparna gjorde – vädja till den politiska makten och begära lagstiftning. Det kan finnas andra sätt att låta den kristna tanken få en aktiv och konstruktiv verkan i det ekonomiska livet. Maria Riley – som arbetar inom Center of Concern – har påpekat att biskoparna såg kvinnorna antingen som offer för det rådande ekonomiska systemet eller som en del av de problem som förgiftar samhällsekonomin. Ingenstädes syns deras arbetsinsats – ute på arbetsplatserna eller i hemmet – ha uppmärksammats som positiva bidrag i det ekonomiska livet.

Det bör erkännas att brevet förutsätter att presidenten och vissa enskilda organisationer besitter makt i den utsträckningen att den kunde användas för att dana en mer rättfärdig ekonomisk ordning på såväl det nationella som på det internationella planet. I maktens inre cirklar har brevet lästs – och detta redan då det endast fanns som utkast. Frågan om social rättvisa har blivit en angelägen fråga i de högsta politiska kretsarna, i den akademiska katedern och i partikanslier. Ett underutskott inom den amerikanska kongressen har utrett vad som stod i brevet när man arbetade med 1986 års budget.

Emellertid har dokumentets verklighetsfrämmande sätt att beskriva maktens karaktär – i såväl positiv som negativ måtto – förlänat det rykte såsom en framgrubblad skrivbordsprodukt. Om inte nästa redaktion av brevet kommer att innehålla en historiskt förankrad verklighetsbeskrivning av ekonomin – varvid man ej bör väja för att beskriva den politiska och ekonomiska maktens betydelse och den bittra kampen mellan stridiga intressen – finns det anledning att frukta att det missar sitt syfte som vägvisare för det framtida samhällsbygget.

Politiskt styre och subsidiaritet

Till makten hör alltid ansvar och med ansvaret sammanhänger makt. Makt och ansvar betingar varandra. Maningen till en nationell uppslutning för att främja ekonomisk rättvisa har framkallat många frågor. Vilka skall vara ansvariga för att en eventuell rättvisa skall få bestå? Vem skall ha makt för att skydda de ekonomiska och medborgerliga rättigheterna mot intrång och skada?

För dagen finns det inte något organ, som har till uppgift att vaka över de amerikanska medborgarnas grundläggande ekonomiska rättigheter. An mindre kan några ekonomiska minimirättigheter garanteras på det internationella planet. Konservativt sinnade kritiker fruktade, att biskoparna skulle begära kraftigt ökade maktbefogenheter åt den federala regeringen eller föreslå att en världsregering skulle upprättas. Oroade av sådana perspektiv har dessa kritiker manat fram bilden av det totalitära tyranniets spöke. Man anstränger sig att förvandla problemet till dilemmat: antingen personlig frihet eller en totalitär stat.

Alltsedan dokumentet publicerades har redaktionskommitténs ordförande, ärkebiskop Weakland, försvarat sig mot anklagelsen att brevet förespråkade etatism. Såväl Weakland som de andra kommittéledamöterna har framhållit att man hade vädjat till samhället – inte enbart till regeringen – att känna sitt ansvar för de åtgärder som läget kräver. Subsidiaritetsprincipen har sedan länge hemortsrätt i den katolska förkunnelsen. Den innebär att regeringen endast bör sysselsätta sig med sådant som ej kan utföras på en lägre nivå, av regionala eller lokala organ, av föreningar och enskilda personer. Regeringen bör hjälpa enskilda sammanslutningar som verkar för goda sociala syften, ej ersätta eller avskaffa dem. En del av detta stöd bör vara att främja samarbetet mellan sådana grupper.

Att regeringens initiativ bör minimeras behöver inte betyda att den inte kan få en viktig uppgift som övervakande, hjälpande och tillrättaläggande instans. Vidare bör man räkna med att större projekt – såsom exempelvis övergripande åtgärder i arbetslöshetsfrågan – kräver att regeringen handlar aktivt och samordnande. Om nu inte regeringen vill nöja sig med att bli den som kastar ut räddningsbojen åt företag i nöd måste den ställa upp kontinuerligt och garantera allas rätt till en dräglig ekonomi. Det bör tillkomma regeringen att vaka över att företag och andra ekonomiska inrättningar fullgör sina uppgifter till allas bästa. Att bestämma vilka dessa uppgifter är rent konkret måste räknas som den svåraste prövningen för det amerikanska folkets kreativitet och nybyggaranda.

En militariserad budget

Redan genom de stora försvarsutgifterna har den federala regeringen bundit stora delar av den amerikanska ekonomin. Reagan och hans regering har flyttat offentliga resurser från social- till försvarsbudgeten i rustningssyfte. Denna prioritering har stimulerat de tunga industrier som tillverkar krigsmaterial. De ökade anslagen till militär forskning och teknik har gjort att allt fler vetenskapsmän har sökt sig dit. De problem som här skall lösas kräver landets skarpaste hjärnor. Beträffande utlandshjälpen har det skett en omfördelning på så sätt att anslag har flyttats från det civila, humanitära biståndet till ett militärt.

De som ogillar denna omfördelning från socialbudgeten till försvaret förebrår biskoparna för att de skulle ha tagit på sig silkesvantar när de behandlade ekonomins militarisering. Biskoparnas herdabrev från år 1983 gällande freden hade gjort att många hade hoppats att biskopskonferensen skulle ge mer utrymme åt avrustningsproblemet klätt i ekonomiska termer. Möjligheterna att använda krigsindustrins stora kapacitet för fredliga ändamål hade exempelvis kunnat belysas.

Med tanke på de nuvarande militära planeringsramarnas allmänna betydelse och konsekvenser går det inte att bortse från dessa kritiska synpunkter. Med fog har de kritiska rösterna pekat på att folkhushållets militarisering och de omåttliga utgifterna på försvarsbudgeten samt den sammanhängande användningen av människor, teknik och administrativa resurser ytterst betalas av de fattiga och mest sårbara. Dessa kan inte längre räkna med att få ett ökat stöd inom ramen för en expanderande ekonomi. Härigenom går många amerikaner miste om möjligheten till ett drägligt liv.

Redaktionskommitten har lovat att utveckla dessa synpunkter i brevets nästa version. Förhoppningarna bör inte ställas för högt, det har nämligen varskotts att ämnet kommer att få en högst begränsad behandling även i den omarbetade versionen.

Brist på systematisk strukturanalys

Att biskoparna har förutskickat att problemet ekonomi och militärväsende endast kommer att ges ett begränsat utrymme i brevet är ett förhållande som belyser vissa teoretiska frågeställningar som har väckts i samband med dokumentet. I den första utgåvan fanns det särskilda avsnitt om sysselsättningen, fattigdomen, födan, jordbruket, det ekonomiska samarbetet och den internationella handeln. Frågorna ansågs som enhetliga och som tämligen artskilda. På vart och ett av dessa skilda problem skulle den katolska socialläran tillämpas.

Detta sätt att närma sig problemen genom noggranna avgränsningar och vattentäta skott utmärker hela dokumentet under det att biskoparna har undvikit att ta ställning till de övergripande internationella ekonomiska problemen. De har nöjt sig med att konstatera att det finns två analytiska skolor, var och en med sin syn på saken.

Den ena skolan talar om grundläggande strukturella förändringar som ”orsakade av nutidens hårdnande internationella konkurrens, av industrier där stora skaror av arbetare ersätts av teknologiskt styrda och utförda processer, av övergången från manuellt fabriksarbete till en tjänsteekonomi med låga löner över lag„ ”(§ 9).

Den andra skolan är mer försiktig i sin analys. Man menar att det rör sig om vissa förändringar inom ramen för en given ekonomisk struktur (§ 10).

Det förefaller som om det vore nödvändigt att välja mellan de båda typerna av analys om man vill nå ordning och sammanhang i resonemang och förslag. Åtskilliga har menat att biskoparnas förslag till åtgärder för att lindra arbetslösheten i landet inte rimmar med vad som begärs i det kapitel som avhandlar den internationella handeln. Sambandet mellan amerikansk arbetslöshet och den internationella handelns organisation har nämligen – enligt dessa kritiker – ej observerats med tillräcklig skärpa.

En omstridd metod

Mitt i debattens virvlar har de amerikanska katolikerna, av alla grupper, berömt biskoparnas arbetssätt. Man har berömt det mod de har visat genom att arbeta inför öppen ridå, och lägga fram en första version och lyssna på kritik. En av dokumentets häftigaste och envetnaste kritiker är Michel Novak. Han har uttryckt ”sin djupa tacksamhet till biskoparna för att de ödmjukt har utfört sitt arbete på detta öppna sätt, utsatt sig för risken att störas av den offentliga debatten, gått med på att framträda offentligt för att lyssna, lära och skriva om. Det finns goda förhoppningar om att vi – från vitt skilda utgångspunkter – kommer att nå en samstämmighet som skall kunna vägleda och uppmuntra oss i ett gemensamt arbete för att nå de höga mål som den katolska läran om det goda samhället sätter och att därvid tillgodogöra oss de erfarenheter som har vunnits inom den amerikanska samhällsekonomin.”

Tidtabellen har ändrats. Efter månader av diskussioner och reaktioner på utkastet – som publicerades i november 1984 – kommer en omarbetad text att visas upp efter sommaren 1985 och denna skall diskuteras när biskopskonferensen sammanträder i november. Med ledning av den egna diskussionen och den väntade kritiken kommer en tredje version att utarbetas. Denna kommer att diskuteras under år 1986 och därefter bör det definitiva brevet kunna utsändas.

På det hela taget gick det till på samma sätt när biskoparnas brev i fredsfrågan utarbetades. Att metoden nu åter har använts hjälper till att befästa den som ett verkligt stort framsteg i den katolska kyrkans senare historia. Med denna metod kan de troendes tankar och känslor i vid mening införlivas i kyrkans läroämbete.

Det är väl känt att metoden har oroat Vatikanen och biskoparna i andra länder. Vissa röster klagar över att dessa konsultationer skulle underminera eller åtminstone försvaga det kyrkliga läroämbetets auktoritet. Kardinal Ratzinger har gått längre genom att förneka att biskopskonferensen som sådan skulle vara i besittning av någon läroauktoritet. Genom att gå så hårt fram har Ratzinger sagt emot sådant som han själv tidigare har yttrat samt dessutom bestridit uttalanden av påven och behöriga kuriakardinaler som rört likartade fall.

Det har anmärkts att biskoparna genom sitt ämbete bidrar till kvalitén på uttalanden, men inte ersätter avsaknaden av kvalité. Ett kyrkligt dokuments verkliga auktoritet och betydelse ankommer ytterst på vilket sätt det tas emot av de troende. Det yttersta kriteriet på det kyrkliga läroämbetets auktoritet är med andra ord den mänskliga erfarenhet för vilken kyrkans undervisning är ämnad att lämna hjälp och vägledning.

Teologen Avery Dulles, som är jesuit, skriver: ”Auktoritet är ett medel som tjänar ett visst syfte. Den bör nyttjas för att åstadkomma dokument som ger svar på allvarliga och påträngande frågor. I själva verket är det så att auktoriteten hos ett uttalande av en biskopskonferens, vilket också gäller påvliga rundbrev och konciliebeslut inte beror på dess ursprungliga, rent formella karaktär utan på dess verkliga, innehållsliga förtjänster. När ett auktoritativt uttalande väl en gång har offentliggjorts har det en tendens att själv skapa sitt öde. När skarpsynta läsare finner det klart och övertygande kan dokumentets auktoritet bli större och nå längre än dess kyrkorättsliga karaktär låter ana.”

Den metod för deltagande i arbetet med de båda herdabreven som använts har haft till syfte att nyttja det andliga erfarenhet som finns i många människors liv. Detta för att göra breven så mångsidiga som möjligt och därmed också slagkraftigare. Att Förenta Staterna är ett markerat pluralistiskt samhälle har beaktats. Breven utgör instrument med vilka kyrkan vill föra ut evangeliet i dagens pluralistiska värld.

I detta perspektiv ser vi hur den amerikanska katolska kyrkans ledare lämnar den hävdvunna synen på kyrklig auktoritet såsom något fristående i förhållande till de komplexa sociala problem som man vill försöka bota. Nu råder uppfattningen att man bör nyttja alla kyrkans resurser. En hållning som ur effektivitetssynpunkt måste betecknas som betydligt mer realistisk. Med denna metod kan man få till stånd en begränsad pluralistisk dialog på både det nationella och internationella planet. Det är inte fråga om någon kapitulation inför den allmänna folkmeningen och ett aningslöst införande av majoritetsbeslut inom ett område där sådana ej hör hemma. Det rör sig om en ansträngning för att utbilda och förankra ett kristet förhållningssätt att bedöma viktiga samhällsfrågor. Man har velat få en bred bas, god genomlysning av problemen och en dialog med landet och dess medborgare. Ett djärvt, svårt men nödvändigt steg.

Det finns delar i den katolska trosläran – men också viktiga pastorala skäl – som gör denna utveckling mot ökat deltagande i kyrkans beslut oundvikliga. Ärkebiskop Weakland har sammanfattat detta i sina svar på de oroliga frågor som har kommit från Europa gällande det kyrkliga läroämbetets auktoritet. En bestämd uppfattning rörande den synliga kyrkans natur åstadkommer denna ängslan. Kritikerna ser i kyrkan gestalten av en starkt hierarkiserad institution med undervisande biskopar i spetsen, innehavare av Helige Andes nådegåvor, vilka ger dem nödvändiga insikter för att de med fast auktoritet skall kunna vägleda de troende. Den kyrkosyn som ligger till grund för den amerikanska biskopskonferensens handlande är en annan. Den Helige Ande verkar i kyrkan genom alla hennes medlemmar och det gäller för hierarkin att lyssna, lära och ta vara på de nådegåvor som finns på flera håll inom den kristna församlingen. Att göra så är ej att underskatta biskoparnas och prästernas läroämbete. Det kommer istället bättre till sin rätt. Läroämbetets auktoritet blir stärkt. Urskillning, och inte bara ett utpekande av nya mål, blir ett viktigt element i kyrkans undervisning.

Användandet av denna konsultationsmetod bör ge ökad auktoritet åt biskoparnas undervisning i moralfrågor speciellt i det kulturellt pluralistiska Förenta Staterna. Det nya sättet att gå till väga gör kyrkan mer trovärdig, och vittnar om en större respekt för den Helige Andes gärningar inom hela Kyrkan.

Herdabrevet, version 2

När detta skrivs – före sommaren 1985 – håller redaktionskommittén på att urskilja inlägg och anmärkningar som har kommit den tillhanda. Det rör sig om tusentals sidor med påpekanden inför arbetet med brevets andra version. Redan innan arbetet har slutförts gällande denna etapp har utskottet givit besked om huvuddragen i dokumentets blivande gestaltning.

Den viktigaste förändringen består i en omstöpning i syfte att göra resonemangen mindre deduktiva. Det är ett svar på en mångstämmig kritik rörande dokumentets form. Den nya versionen börjar med ett kapitel – omarbetat och utökat – rörande tidens tecken och signaler. Det kommer att innehålla en hel del av den information som rör nutidens ekonomiska förhållanden som tidigare fanns som inslag här och var i de kapitel som ingår i brevets senare del. Man vill gärna hoppas att denna omdisposition skall resultera i att en bättre och mer samlad samhällsanalys kan utföras.

Under det att man arbetar med de ekonomiska problemen har andra och nya synsätt gjort entré. Kyrkans medlemmar har börjat upptäcka att tron har konsekvenser för deras samhällssyn. Denna fördjupning och sammanfogande av vad som hos tidigare generationer ansågs vara världsliga ting utgör en av de tyngsta och viktigaste beståndsdelarna i den utveckling som gäller katolikernas liv i det nutida samhället. Det är av stor vikt att katoliker organiserar sig för att bli bättre på att utforma kyrkans framtid. Denna livskraftiga reaktion i väsentliga tros- och rättvisefrågor utgör ett träffande svar på konciliets signaler till förnyelse. Det är ett värdigt sätt att fira andra vatikankonciliets tjugoårsminne.

Artikeln är tidigare publicerad i Études.

Översättare: Bengt Rur