Varning katolik!

Den religiösa internationalismen (företrädd av den katolska kyrkan och islam) är ett av tre skeenden som hotar Sverige (de övriga två är de multinationella företagen och den politiska internationalismen, främst marxismen) enligt Ulf Ekman, beryktad ”framgångsteolog” och ledare för bibelskolan Livets Ord i Uppsala.

Att det religiösa vacuum som råder i Sverige föder extrema andliga rörelser är inget att förvåna sig över. Det är givetvis inte heller märkligt att många människor i sin vilsenhet griper efter vad de uppfattar som frälsarkransar. Människan är till sin natur en sanningssökare, och ett sådant ärligt sökande är värt all respekt. Ja, det är det pluralistiska samhällets stora utmaning att politiska och religiösa idéer här kan mötas i ärlig dialog. Ur denna idéernas smältdegel kommer förhoppningsvis det helgjutna och äkta att framstå profilerat och konturskarpt. För denna prövning räds inte den katolska kyrkan.

Men när en rörelse med demagogiska appeller skyller ett lands påstådda svagheter på djävulska faror utifrån, när man med rappa ord och svepande generaliseringar stämplar bland annat den katolska tron som en fara för Sverige, så har man avslöjat sin bristande respekt för andras sanningssökande och sin ovilja inför den dialog som är en grundläggande nödvändighet i ett pluralistiskt samhälle.

Det verkligt allvarliga med Ekmans förkunnelse är nu inte att den bygger på en förfalskad och förvrängd verklighetsuppfattning eller att den skulle såra katolsk självkänsla, utan att orden är slag under bältet mot några av vårt samhälles svagaste grupper. Ulf Ekman inte bara smutskastar det som för stora invandrargrupper utgör en del av deras identitet som människor utan beskriver tillika deras tro som ett djävulskt hot mot Sverige som nation. Trots bedyranden om motsatsen är Ekmans förkunnelse i detta avseende inget annat än tarvlig rasism. Förunderligt nog har, enligt tidningsuppgifter, tretusen människor med dunkanden och applåder kunnat förmå sig att ge sitt bifall till sådana åsikter.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, brukar det heta. Stämmer påståendet i detta fall eller rör det sig om en cynisk spekulation i åhörarnas skräck för det annorlunda, det främmande? Osökt går tankarna till dr Goebbels, Tredje Rikets propagandaminister, som i ett direktiv lät meddela: ”Det är fel att driva propagandan så, att den kan utstå de intellektuellas kritiska prövning. Den intellektuelle kommer aldrig att ha kraft nog att göra mannen på gatan förtrogen med sina idéer, långt mer rättar sig alltid den intellektuelle efter det som den lille mannen tänker och vill. Ministern betonar, att han vid sina senaste tal åter har märkt att de mest primitiva argumenten är de mest tilldragande och finner mest instämmande hos massan.”

Sannolikt är Livets Ords skräck för ”den religiösa internationalismen” nordamerikansk extremprotestantisk importvara. På ett lika brutalt som konkret sätt har för övrigt katolikerna i till exempel Guatemala och El Salvador fått uppleva konsekvenserna av denna inställning när den omsatts i praktisk politik. Knappast någon grupp inom svensk frikyrklighet har väl för övrigt så intensiva förbindelser med trosfränder i utlandet som just Livets Ord. Visar inte detta i blixtbelysning den religiösa internationalismens ofrånkomlighet?

Givetvis handlar kristen tro om hur det ”utländska” ska kunna bli det ”inhemska”, om en ständig och tålmodig inkulturationsprocess i nya länder, nya förhållanden och nya generationer. Kort sagt – utan en vilja till äkta katolicitet hade sannolikt det kristna triumftåget både börjat och slutat i Palestina. Och en otvivelaktigt positiv sida med så kallad religiös internationalism är till sist att den reducerar inflytandet från lokala småpåvar med messiaskomplex.