Är det rätt att utsätta barn för religiös påverkan? Frågan är högaktuell, bland annat då konfessionella friskolor ofta ifrågasätts i samhällsdebatten. Många anser att samhällets institutioner bör vara neutrala i religiöst hänseende. Men när allt kommer omkring handlar det inte bara om val av skola. För en troende förälder handlar det över huvud taget om att förmedla något av sin djupaste livserfarenhet till sina barn. Ser man det så, kan det snarare vara befogat att vända på frågan, och i stället undersöka om det går att undvika religiös påverkan.
Ytterst är det här en fråga om människosyn. Alla är nog överens om att föräldrar har till uppgift att tillgodose sina barns behov både kroppsligt och själsligt. Men om vi till detta fogar, att människan också har en andlig dimension, så inställer sig frågan hur den andliga utvecklingen förlöper och vilka andliga behov ett barn kan ha. De som förespråkar en neutral hållning, eller att man ska undvika påverkan, tycks ju mena att frågor som är av andlig natur inte är relevanta för barn. Kanske till och med skadliga. Ett sådant synsätt reducerar religionen till en fritt vald åsikt, som man både kan ha och vara utan. Och religionen ska man tydligen inte ta ställning till förrän i vuxen ålder. Ett sådant synsätt är emellertid fjärran från det som sker och alltid har skett i olika kulturer.
I själva verket är religionen djupt förankrad i kulturen och svår att helt och fullt särskilja från denna. Det är svårt att föreställa sig att det skulle kunna vara på något annat sätt. Man kan säga att religionen är en del av det livssammanhang där barnet växer upp, förutsatt att någon eller några i barnets närhet är aktivt troende. Då finns tron med i det sätt man gestaltar sitt liv, hanterar olika livshändelser och valsituationer, men också i vardagens vanor, gudstjänstbesök och bön. Jag väljer att ta min utgångspunkt i detta, att tron är en del av barnets enkulturation. Innebörden i enkulturation är ”den inlärningsprocess genom vilken människor tillägnar sig sin egen kultur” (NE). Termen introducerades år 1948 av den amerikanske antropologen J.M. Herskovits, som menade att denna process inleds redan hos det nyfödda barnet.
Det betyder att barn som växer upp utan kontakt med någon som är troende präglas på ett annat sätt. Förmodligen med en viss avsaknad av förståelse, eller åtminstone en brist på igenkännande i det som är trons språk och symboler. I själva verket är barnets hela uppväxttid en tid för inlärning och inget barn kan utvecklas i ett värdeneutralt tomrum. Föräldrar utan intresse för religion eller med ett aktivt avståndstagande påverkar naturligtvis också sina barn. Föräldrarna inte bara kan utan bör förmedla det som har värde för dem: sättet att vårda sitt inre liv, respekten för andra människor, ett socialt engagemang. Det kan betyda olika saker för olika människor. Och det faller sig naturligt att den som hittat vägen till kyrkan också tar med sina barn dit.
Livet gestaltas i hur vi förhåller oss till varandra och religionen representerar bandet mellan individen och gruppen, som grund för en enhet och ett uttryck för gemensamma föreställningar och värderingar. Att undanhålla barnen intryck från religionen innebär att de går miste om väsentliga delar av vårt kulturarv. Det sammanhållande kittet måste då formuleras på annat sätt. Och det är naturligtvis fullt möjligt.
Utvecklingspsykologiska aspekter
Synen på barn och förståelsen för samspelet mellan föräldrar och barn har förändrats mycket under de senaste decennierna. Under 1980-talet skedde en stark utveckling av spädbarnsforskningen, mycket tack vare bättre forskningsmetodik. Fram till dess hade den tidiga utvecklingen huvudsakligen beskrivits genom en rekonstruktion byggd av fragment från vuxna människors minnen, drömmar och mer eller mindre vederhäftiga föreställningar. En psykoanalytisk ansats hade länge varit förhärskande och gett upphov till allehanda bilder av det nyfödda barnet som autistiskt, symbiotiskt, fyllt av inre spänningar och intensiva driftsuttryck. Nyare spädbarnsforskning har rensat upp i denna obskyra begreppsapparat. Man har genom videoinspelningar av det nyfödda barnet kunnat visa att det redan från början är inställt på samspel och interaktion. Ett nyfött barn är en egen individ som träder in i en dialog med sin omgivning, det har förmåga till imitation redan under sina första levnadsdygn. Tidigt i livet finns mentala föreställningar, som visar sig i att barn följer rörliga föremål med blicken och uttrycker förväntan.
Anknytning är det ord man använder för att beskriva barnets behov av kontakt med en vårdare. Det känsliga samspelet i livets början gestaltar grunden för relationsbyggandet som sedan påverkar oss under hela livet. Barnets sinnen utvecklas redan i fosterstadiet och det nyfödda barnets hjärna rymmer oanade möjligheter. Barnet föds inte som ett oskrivet blad, en tabula rasa, tvärtom föds det med en genetiskt bestämd läggning, och därtill en sällsam kapacitet för inlärning. I själva verket är det så, att det inte bara bildas nya kopplingar i nervsystemets intrikata väv, utan det är också många potentiella kopplingar som inte skapas därför att de inte används och följaktligen avvecklas. Utveckling betyder alltså inte enbart att gå från det enkla till det mera komplexa utan i lika hög grad tvärtom. En mångfald av möjliga livsvägar ligger öppna, för att sedan smalna av. Vissa reaktioner och beteenden förstärks på bekostnad av andra. Barnets temperament bestäms i stor utsträckning av ärftliga faktorer, men det är i mötet med andra, som den unika personligheten tar form. Det är människor i barnets omgivning som bär ansvar för att ge den växande individen erfarenhet.
Den första tiden kan tyckas enkel men är inte desto mindre viktig. Det gäller det kroppsliga omhändertagandet, att hålla barnet stadigt i famnen och ge följsam omvårdnad. Barnets första livsuppgift är att urskilja dygnets struktur genom rytmen av olika återkommande händelser. Det välkända ger trygghet och vardagens enkla rutiner rymmer tillräcklig stimulans för ett spädbarn. Att bekanta sig med nya miljöer och människor kan gärna få vänta. Själva förändringen, att lämna livmoderns skyddande hölje för att möta livets många intryck, kan vara nog så omstörtande. Spädbarnet behöver sova mycket och den vakna tiden begränsar sig till 4–6 timmar per dygn under de första månaderna. Successivt ökar tiden för vaken uppmärksamhet och det lilla barnet söker mer omväxling och berikande stimulans. Det sker framför allt genom ögonkontakten, att någon finns där och besvarar leendet och jollret. Tillsammans utgör detta byggstenar i den begynnande dialogen, det inkännande tilltalet som lägger grunden för språk och tanke. En förberedelse för förmågan att ta in och hantera en allt större mängd sinnesintryck.
Vår inre föreställningsvärld byggs upp av alla dessa intryck. Vår självbild är en återspegling av hur andra har sett på oss, i bästa fall med en god och bekräftande blick. Men tilliten till andra kan grumlas och i varje barns framtida liv finns därmed också en uppgift att hantera något av det svåra.
Det går inte att skjuta upp frågan om kristen fostran. På varje stadium i barnets utveckling har tron relevans. Även om religionen inte är föremål för någon intellektuell värdering i första skedet, så kan en känslighet och mottaglighet för andliga kvaliteter både stimuleras och dövas. Tilliten till dem som barnet är beroende av kan rymma trons språk. Trovärdiga auktoriteter ger möjlighet att så småningom utveckla och omfatta de trosföreställningar som förmedlas. Tron förmedlas inte på ett abstrakt sätt utan från människa till människa. En inkännande blick, ett ord som berör, en människa som gestaltar sitt liv som en förebild, allt detta gör bestående intryck. Mödrars betydelse har betonats i religionspsykologiska sammanhang, för barnets tidiga utveckling i synnerhet. Men fröet till tro kan sås av många, det kan ske även efter de första årens formbara lyhördhet.
De generella utvecklingspsykologiska principerna, som betonar att olika teman återkommer i olika form på olika nivåer i utvecklingen, bör också tillämpas för att rätt förstå trosutvecklingen. Den andliga dimensionen i livet utgör inte en strikt avgränsad domän, skild från det kroppsliga och själsliga. På samma sätt som kropp och själ står i ömsesidigt förhållande, en ständig växelverkan, så är den andliga dimensionen involverad i det som kan betecknas som kroppslig och själslig mognad.
Vi har betonat hur de första levnadsårens snabba utveckling inte bara omfattar fysisk tillväxt och motoriska färdigheter utan också språk och sociala förmågor. Tidigt konfronteras barnet med situationer som handlar om rätt och fel, olika viljor ställs emot varandra och barnet kan uppleva att tryggheten inte är absolut utan måste sökas på nytt och på nytt. Förälderns gensvar på barnets ord och handlingar är avgörande för hur barnets självbild formas. I detta samspel har också hänvisningar till trons föreställningsvärld sin plats. Det blir tydligt att föräldern också måste vårda sitt inre liv, mogna i sin egen tro, för att kunna förmedla en sund religiositet. Då kan barnet behålla den tillitsfulla öppenhet som kännetecknar varje förtroendefull kontakt. Möjligheten till en obruten dialog gör att det växande barnet kan förvärva moraliska levnadsregler och finna trygghet i en djupare livsmening, baserad på en kristen människosyn.
Skola och utbildning
De första skolåren är en händelserik tid när livet utanför hemmet blir allt viktigare. Likväl är det tryggheten därhemma som betyder så mycket för hur barnet mår och hur vardagen formas. Mycket av barns utveckling sker genom lek tillsammans med jämnåriga och på egen hand. Men man ska inte underskatta betydelsen av stöd och vägledning av vuxna. Inte bara föräldrarna utan även andra är med och hjälper barnet att skapa sig en inre föreställningsvärld där också tron kan införlivas. God inlärning gör livet överskådligt och begripligt. Den låter oss vila i en trygghet trots en otrygg värld. Där har trosundervisningen en plats, en undervisning som på intet sätt står i motsatsförhållande till den undervisning i olika ämnen som skolan ska tillhandahålla.
Det är viktigt att inte blanda ihop dessa olika områden, så att man börjar tumma på den vetenskapligt baserade verklighetsbeskrivningen och skapa någon halvmesyr. Det finns sådana exempel, där varken tro eller vetande beskrivs på ett korrekt sätt. Det är viktigt att slå fast, eftersom det förmodligen är i det här avseendet som de konfessionella friskolorna blir föremål för misstro. Men trosundervisningen ersätter inte, utan den ger något mer utöver skolans reguljära kunskapsförmedling. Den öppnar för ett annat perspektiv som också har relevans för förståelsen av livet. Scener ur Jesu liv kan lätt tas emot av ett barn under uppväxtåren. Innebörden i de många gånger dramatiska budskapen ger ett djup åt verklighetsuppfattningen, en föraning om att livet inte endast består av lek utan också av ett allvar där vi alla är inbegripna. Att ha lyssnat till bibliska berättelser skapar inre beredskap inför olika händelser som livet kan föra med sig. Att ha följt kyrkoåret ger en upplevelse av rytm, som ger mening åt växlingarna mellan vardag och högtid, en lika självklar rytm som naturens skiftningar genom årstiderna. Deltagandet i mässan gör att de kristna grundbegreppen förvärvas på en nivå bortom vårt diskursiva tänkande. Att praktisera tron betyder att skapa tid för självrannsakan och plats för självförglömmelse, att lägga grunden för ett utåtriktat liv och ett engagemang för andra, att inte bara utgå från vad jag vill, utan att överlåta sin vilja åt Guds heliga vilja, att bli ledd och att låta sig ledas.
Men undervisningen i sig räcker inte för att inympa kristen tro; hos många lämnar den inga spår över huvud taget. Därutöver fordras också lyhördhet för det personliga tilltalet. Om detta vittnar många berättelser av framträdande personligheter i kristenhetens historia. Därför kan man inte släpa det motvilliga barnet till kyrka och trosundervisning med den missriktade uppfattningen att kunskap ska tvingas in. Det är inte bara lönlöst, det kan till och med vara av ondo. Det finns många människor som kan vittna om hur religionen har begränsat och tyngt dem. Avarter finns i alla sammanhang och ett exempel är när föräldrar och andra använder trons språk för maktutövning och förtryck, en auktoritär uppfostran som kanske inte är så vanlig idag, men som finns kvar i minnet bland många i den äldre generationen. En sådan fostran får ofta motsatt effekt än den avsedda. Barn och unga vänder sig givetvis emot tvång och hot som plågar och skrämmer dem. Ibland kan befrielsen från allt det som kyrka och tro kommit att representera, bli en verklig lättnad och befrielse. Det finns till och med forum i Förbundet Humanisternas regi för dem som lämnat kyrkan och som behöver hjälp att orientera sig i det tomrum som uppstår när man kastar av sig oket av en fördömande och begränsande religion.
Men även en alltför undfallande uppfostringsstil, präglad av låtgåmentalitet, lägger en tung börda på barnet självt. Om barnet ges alltför stor frihet och ingenting har att förhålla sig till, då saknas vägledning och stöd, vilket helt enkelt är ångestskapande. Som så ofta ligger det ideala någonstans mitt emellan dessa ytterligheter, i en uppfostran och undervisning präglad av en auktoritativ (inte auktoritär) hållning. Det betyder att de vuxna tillmäter sin egen erfarenhet så pass stor betydelse att de ser det som väsentligt att förmedla denna vidare till sina barn. Det är genom välvillig ledning av någon som utgör en positiv förebild som barnet kan ta emot undervisning. Förälderns eller någon annan vuxens inflytande måste ha positiva förtecken, krav och värme i väl avvägda doser.
För den som saknar tro betyder det förmodligen att man visar på andra inslag i livet som ger mening och livsinnehåll. Oavsett tro kan man visa respekt för barnets egenart, ha en dialog med barnet som med en medmänniska med egna mål för sitt liv, mål som ligger bortom förälderns egen horisont. Man kan inte bestämma över barnets inre föreställningsvärld, men man kan ge stoff att arbeta med. Och om man inte ger barnet tillgång till undervisning om tron, så innebär det att de heller inte får någon riktigt bra grund för att ta ställning, därför att hur ska man kunna bejaka eller ta avstånd från något som man inte har någon kunskap om?
Omkring 11–12 års ålder sker en utveckling av barnets tänkande som gör att barnet börjar se sig självt som en avgränsad individ, med en framtid som han eller hon själv kan förfoga över. En löftesrik känsla av framtida möjligheter kan i bästa fall öppna sig, men för många även en period av ökad ångest och osäkerhet inför krav som väntar.
Mot det vuxna livet
Personlighetsutvecklingen pågår under hela barnets uppväxttid och man kan börja se den vuxna färdiga personligheten ta form någon gång vid tonårstidens mitt. Då har förmågan till reflektion och eftertanke gett tonåringen en chans att bilda sig en uppfattning om sin framtida plats i livet. Det som brukar kallas högre mentala funktioner utgörs av minne, det vill säga att organisera tidigare erfarenhet, men också av mera framåtsyftande funktioner som att formulera mål och planera sin tillvaro. Till de högre mentala funktionerna, som skiljer oss från djuren, hör också att omfatta olika värderingar, liksom flexibilitet och kreativitet, förmågan att såväl uttrycka som behärska känslor och infall. Alla dessa förmågor behöver vi ha för att fatta kloka beslut och hitta lösningar på olika problem. För inte så länge sedan ansåg man att denna fortgående utveckling av hjärnans högre funktioner pågick fram till ungefär 16 års ålder, sedan avslutades den, vilket skulle innebära en stagnation. Nyare rön har flyttat fram tidpunkten till 24 års ålder. En gissning är att det kan handla om högst individuella skillnader, där den som behåller sin kreativitet och öppenhet kan vidareutveckla de högre mentala förmågorna hela livet. Kanske en fortgående process av att välja och välja bort, prioritera det viktiga och nå fram till den avklarnade vishet som är så få förunnad. Det friska åldrandet innebär förmåga att öppna sig för nya tankemässiga perspektiv. Precis som tron kan gestaltas i den unga människans sökande efter livsmening, så kan den fortsatta utvecklingen fördjupa den åldrade människans blick för andras behov. En fortgående utveckling och förnyelse.
Var och en måste någon gång under ungdomsåren själv börja fatta beslut i sitt eget liv, men inspiration och vägledning av den som är äldre är en ovärderlig tillgång. Tonåringen måste finna sin plats i ett sammanhang, en plats som ingen annan än han eller hon själv kan söka sig till. Men bekräftelse och stöd av någon kan vara just det som behövs för att ta språnget. Känslan av att det finns ett liv därute som lockar och väntar, ett liv som erbjuder stimulans och spänning, det är det som ger livet mening för den som är ung. Inte sällan kan drömmar och ambitioner vara storslagna och kanske inte alltid realistiska. Likväl hör det tonåren till att vara lite visionär, att sikta högt och att vilja mycket. Det är i själva verket ett sunt tecken på att man samlar sig för en framtida insats. Att sträcka sig emot något som man gärna vill ger inre styrka och livsglädje. Verkligheten bjuder motstånd, besvikelserna kommer, men avgörande är förmågan att ständigt på nytt hitta sin inriktning, något att brinna för.
När allt kommer omkring är det kanske ett större problem idag, att många unga inte alls förmår ta fasta på och sträva emot olika mål. En del behöver dröja på steget, få mera tid för att samla sig och begrunda, för att så småningom ta sitt liv i egna händer. Återkommande redovisas hur den psykiska hälsan bland unga, speciellt flickor, försämras. Utvecklingen har gått dithän att kraven på utbildning är stora och förväntningarna att man ska ta för sig av alla möjligheter kan vändas till omöjliga krav. Det enkla livet i en mindre krets och med lägre krav, det som var tidigare generationers villkor, skulle vara mera realistiskt för många.
Framför allt är det när kärnfamiljen saknar naturliga band till en vidare krets av sociala system, som tonårsproblemen accentueras. Ungdomar, som söker sig till bra kamrater och intressen, kan ofta få en tonårstid som är ganska okomplicerad. De söker sig till miljöer som också föräldrarna känner till, inom kyrkans ungdomsverksamhet, i idrottsrörelsen eller i andra sammanhang där de kan odla intressen som föräldrarna uppmuntrar och stödjer. Ett fritt, självvalt fritidsintresse är det som bäst ger förutsättningar för självständighet och självtillit. Då har man hittat lusten i sitt liv, där energin för att engagera sig och verka tillsammans med andra har sin rot.
Om vi återvänder till den fråga som ställdes inledningsvis, nämligen om det är möjligt att inte påverka barn i religiöst hänseende, så har nog resonemanget så här långt visat att svaret blir nej. Enkulturationen betecknar en inlärningsprocess som pågår hela tiden, det vill säga att barn ser och hör vad som är viktigt i de vuxnas liv och bildar sig en uppfattning om det. Det här är något som varje vuxen bör ta på största allvar. Problemet idag är inte att vuxna och äldre påverkar barn och unga för mycket. Många vittnar om att det är precis tvärtom. Det är avsaknaden av stöd och vägledning, vuxna som abdikerat från sin föräldraroll, som utgör ett verkligt problem för barn och unga.
Där tron finns med i de vuxnas liv, förmedlas också intryck till barnen, men man kan givetvis välja i vilken utsträckning man låter barnen involveras eller stå fria. Oavsett i vilken utsträckning barnen deltagit i gudstjänstliv och kyrkliga aktiviteter sedan unga år, så kommer de så småningom att själva välja vägen vidare. Somliga kanske fördjupar ett religiöst engagemang som grundlagts tidigt, andra tar avstånd och vill söka sig till nya gemenskaper och sammanhang. För den som fått en generös och varm start i livet finns själva grunden för detta sökande och det berikar och främjar en fortsatt utveckling. Ingen kan tvingas att tro, men den som fått inblick i trosföreställningar, lärt sig att be, för den är det naturligtvis lättare att öppna sig för fortsatt andlig utveckling, än för den som inget vet.
Så finns en linje, där varje människa kan se en kontinuitet genom olika perioder i sitt liv, en känsla av att vara en sammanhållen person med en unik livshistoria. Tron visar att det finns en anknytning också till en historia i den egna släkten och i en vidare livsgemenskap med religiösa förtecken. I detta ryms också varje ung människas frihet att utforska och ta ställning i fråga om livssyn och värderingar.
Artikelförfattaren är fil.dr i klinisk psykologi och verksam vid Institutionen för neurovetenskap och farmakologi vid Uppsala universitet.