Den 13 oktober 2007 publicerades ett långt och viktigt brev om fred och dialog mellan muslimer och kristna. Brevet har undertecknats av 138 framstående muslimer som vill fördjupa dialogen mellan muslimer och kristna. De skriver att mer än häften av världens innevånare tillhör dessa två religioner, och därför är fred och samförstånd mellan dem avgörande för världens framtid.
Avsändarna vill lyfta fram kärleksbudskapet som grunden för förståelse och samarbete mellan muslimer och kristna. De skriver att budet att älska Gud och sin nästa är centralt i både islam och kristendomen. Med det som utgångspunkt kan muslimer och kristna mötas i dialog för att bygga upp fred och rättvisa i världen.
Man kan säga att undertecknarna tar påven på orden i dennes första encyklika Deus caritas est som ju hade just kärleken som tema. Men man vänder sig också mot dem som inte vill arbeta för fred och försoning bland de egna troende: ”Till dem som ändå finner glädje i våld och förstörelse för dess egen skull eller som tror att de kan tjäna på sådant säger vi att det faktiskt är våra eviga själar som är i fara om vi misslyckas med att anstränga oss till det yttersta att skapa fred och harmonisk gemenskap.”
Brevet säger att det pågår en fruktbar dialog mellan muslimer och kristna på många olika håll i världen. Undertecknarna har förhoppningen att deras budskap ska kunna utgöra en gemensam grundval för sådana dialoger i fortsättningen.
Det försonliga anslaget understryks av att bibeln citeras för att visa på hur Gud talar till de kristna genom den, och den traditionella kritiken mot de kristna för att vara ”associatörer” (dvs. att kristendomen vill lägga något till Gud, alltså läran om Kristi gudom) finns inte med i brevet.
Brevet uppmanar de kristna att inse att muslimerna är ”med dem och inte mot dem, så länge de kristna inte för krig mot muslimerna på grund av deras religion, inte förtrycker dem eller jagar bort dem från deras hem” (vilket väl är en anspelning på Palestinafrågan).
Brevet riktar sig till ”alla ledare för kristna kyrkor, överallt”. Det nämner först påven och därefter de ortodoxa patriarkerna, ärkebiskopen av Canterbury och ledare för de internationella sammanslutningarna för lutheraner, metodister, baptister och reformerta.
Brevet kommer just vid Id al-Fitr, festen som avslutar fastemånaden Ramadan. Men det kommer också precis ett år efter att 38 muslimska lärde skrev till påven och inbjöd till dialog i efterdyningarna av påvens tal i Regensburg (se Signum 8/2006). Man kan nog märka en viss besvikelse bland undertecknarna över hur pass lite intresse som då visades för dialogen mellan de två religionerna. Det nya brevet är mycket mer omfattande och tar ett större grepp. I efterhand kan man nu förstå att det nya brevet har förberetts under flera år, och att man förra året tog den uppflammande krisen efter talet i Regensburg som anledning för att publicera ett svar som byggde på det som man hade hunnit komma fram till då.
Lika imponerande som den långa listan över adressater är den ännu längre listan över avsändare. Det är 138 muslimska lärde, från alla fem kontinenterna, som kommit samman på ett sätt som enligt avsändarna inte har sett sin like sedan profetens tid. Bland undertecknarna finns stormuftierna från Egypten, Palestina, Oman, Jordanien, Syrien, Bosnien och Ryssland, liksom imamer och muslimska lärde från såväl sunnitisk som shiitisk och sufisk tradition. Också muslimska ledare från Europa och USA finns bland undertecknarna. Brevet har skickats från det kungliga Aal Al-Bayt-institutet för islamiskt tänkande i Jordanien. Hela dokumentet och mycket annat kan hittas på hemsidan www.acommonword.com.
Enligt fader Etienne Renaud, som undervisar vid Påvliga institutet för arabiska språk och islamologi i Rom och som citeras i den franska katolska tidningen La Croix, är ”samstämmighet bland ansvariga personer en viktig källa till auktoritet i islam, efter Koranen och traditionen. Denna samstämmighet finns alltså här.”
Undertecknarna säger sig ha velat undvika polemik för att i stället hävda den traditionella muslimska positionen att respektera de kristnas heliga skrifter och uppmuntra de kristna att bli mer, och inte mindre, trogna bibelns budskap.
Undertecknarna kommer alltså ur islams moderata majoritet. Somliga kommentatorer har anmärkt lite syrligt att denna strävan efter dialog med kristna ledare kanske snarast strävar efter att stärka de moderata ledarnas egna positioner gentemot mer extrema tolkningar av islam. En annan kritik kommer från biskopen av Rochester i Church of England, dr Michael Nazer-Ali, som menar att de muslimska undertecknarna försöker att ensidigt bestämma villkoren för samtalet genom att göra den muslimska uppfattningen om Guds enhet till utgångspunkt för en framtida dialog.
Hur det än är med den saken så är det väl svårt att förneka brevets utgångspunkt, nämligen att fred och försoning mellan muslimer och kristna är av stor betydelse för världens framtid.
I slutet av brevet lyfter man fram en tanke som var central för Christan de Chergé (som dock inte nämns i brevet). Han var abbot i trappistklostret i Thiberine i Algeriet och mördades tillsammans med sex av sina klosterbröder 1996. Han menade att Gud har lagt ner en djup och fruktbar hemlighet i den till synes enbart negativa åtskillnaden mellan kristna och muslimer. Denna tanke ledde broder Christian att i årtionden arbeta för möte och dialog mellan kristna och muslimer, och fick honom att fullborda sitt martyrium genom att be för sina mördare.
I detta sammanhang citerar man Koranen och uppmanar muslimer och kristna till att tävla i kärlek till nästan. Fred och samförstånd mellan muslimer och kristna är inte endast en fråga för religiösa ledare:
”Om Gud hade velat hade Han helt visst gjort er till ett enda samfund, men det var Hans vilja att sätta er på prov genom det som Han har skänkt er. Tävla därför med varandra om att göra gott! Till Gud skall ni alla vända åter och Han skall upplysa er om allt det som ni var oense om” (5:48).
Dokumentet inleds med en sammanfattning som här följer i översättning från franskan:
”I Guds, den nåderikes, den barmhärtiges namn!
Ett gemensamt budskap mellan er och oss
(resumé och sammandrag): Muslimer och kristna utgör entydigt mer än hälften av jordens befolkning. Utan fred och rättvisa mellan dessa religiösa gemenskaper kan det inte bli verklig fred i världen. På så sätt beror världens framtid på fred mellan muslimer och kristna.
Grunden för en sådan fred och ömsesidig förståelse finns redan. Den är en av de principer som är dessa två religioners verkliga grundvalar: kärleken till den ende Guden och kärleken till nästan. Dessa principer upprepas många gånger i islams och kristendomens heliga skrifter. Guds enhet, nödvändigheten att älska Honom och nödvändigheten att älska sin nästa blir därför en plats för samförstånd mellan islam och kristenheten. Se här några exempel:
Om Guds enhet säger Gud i den heliga Koranen: ”Säg: ’Detta är Gud, den Ende, Gud, den Evige, som är Orsak till allt.’” (112:1–2). Om nödvändigheten att älska Gud uppenbarar Koranen: ”Åkalla alltid din Herres namn och ge dig i din andakt hän åt Honom med hela din själ” (73:8). Om nödvändigheten att älska sin nästa har profeten Muhammed (frid och gudomlig välsignelse över honom) sagt: ”Ingen av er är troende som inte älskar för sin nästa det som han älskar för sig själv”.
I Nya testamentet har Jesus Kristus (frid över honom) sagt: ”Viktigast är detta: Hör Israel, Herren vår Gud, är den ende Herren och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte” (Mark 12:29–31).
I Koranen uppmanar Gud muslimerna att rikta följande anrop till de kristna (och till judarna – till Skriftens folk):
”Säg: ’Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Låt oss samlas kring en regel, gemensam för oss och för er – att vi inte skall dyrka någon utom Gud och inte sätta något vid Guds sida och inte erkänna andra människor som våra herrar och beskyddare i Guds ställe.’ Och säg, om de vänder er ryggen: ”Vittna då, att det är vi som har underkastat oss Hans vilja” (3:64).
Uttrycket ”inte sätta något vid Guds sida” handlar om Guds enhet, medan uttrycket ”att vi inte skall dyrka någon utom Gud” visar att vi ska vara helt hängivna åt Gud. På så sätt uttrycker de alltså det första och viktigaste budet. Enligt en av de äldsta kommentarerna till Koranen som har auktoritet betyder uttrycket ”inte erkänna andra människor som våra herrar” att vi ”inte ska lyda varandra så att vi blir olydiga mot det som Gud har befallt”. Här uttrycks det andra budet, därför att rättvisan och religionsfriheten är viktiga aspekter av kärleken till nästan.
I trohet mot Koranen inbjuder vi, i egenskap av muslimer, de kristna att bli eniga med oss kring det som är gemensamt för oss alla, och som är det viktigaste i vår tro och vår praktik: de två kärleksbuden.”