Barnet gör modern

”Barnet gör modern” läste jag i ett gammalt tidningsurklipp från slutet av 1990-talet. Orden är en av systrarnas vid invigningen av Heliga Hjärtas kloster. Uttrycket förbryllade mig och fick mig att fundera. I vilken mening blir celibatära kvinnor (som nunnor) mödrar? Kan vi bli mödrar utan att ha fött? Är det hos barnet som makten att ”utkora” modern ligger? I så fall kanske den som tar emot barnet emotionellt och praktiskt blir dess mor och då kanske modern inte med nödvändighet är samma person som har fött det till världen? Cilla Neumanns bok Bära barnet hem som kom i höstas handlar om adoption, delvis. Men på ett djupare plan handlar den om moderskap: Vem är en mor? Eller, med författarens egna ord: Kan jag vara mor åt dig?

Handlingen är utformad som två parallella berättelser som inte har någon annan kontaktyta med varandra än staden Bogotá, som är huvudstad i Colombia. I den ena berättelsen möter vi en svensk kvinna (som vi inte vet namnet på), på väg från Stockholm till Bogotá tillsammans med sin 22-årige son, Adam, för att möta hans biologiska mamma, Magda, som han har fått kontakt med via Facebook. Efter många missfall som ung har huvudpersonen och hennes man adopterat tre barn från Bogotá och under årens lopp har de varit tillbaka till landet ett flertal gånger. Bogotá är därmed lite av deras andra hemstad. Men den här gången är det annorlunda. Föreställningarna om ”den riktiga mamman” är många och känslorna kring hur det kommer att vara att stå öga mot öga med den kvinna som fött, men som sedan lämnat, präglas av både skuld, rädsla och tacksamhet.

Den andra, parallella, berättelsen handlar om Ana. Ana arbetar som hushållerska och barnflicka i en rik colombiansk familj i Bogotá. Hon vet inget om vare sig sin mor eller sin far eftersom hon hittades övergiven, invirad i en grön filt. Det närmaste hon kommer ett slags födelseattest är den lapp som satt fästad under navelsträngsstumpen när hon hittades och som av okänd anledning har bevarats. Där stod: ”Min dotter föddes den 3 februari. Hon heter Ana. Mitt namn har ingen betydelse. Ingen vet att jag gör detta. Må Gud hjälpa oss.”

Ana växte upp hos nunnor i ett katolskt kloster och som tonåring blev hon skickad till en hushållsskola. Som vuxen har hon arbetat i flera olika familjer och hon har äntligen fått råd till ett eget boende utanför familjen där hon arbetar. Hon hyr ett rum med kokplatta, låt vara att det ligger på andra sidan Bogotá. Det egna rummet är viktigt för henne och trots fruns enträgna önskan om att hon ska sova i jungfrukammaren för att fortare och lättare kunna finnas till hands när de behöver henne, insisterar hon på att varje kväll ta bussen hem och att varje morgon ta bussen tillbaka. Kanske är det just denna bevarade avskildhet som i överförd mening gör det möjligt för henne att ”göra rum” för de barn hon vårdar.

Vi får följa Ana under en arbetsdag och mitt emot huset hon arbetar i ligger ett av stadens alla barnhem. Varje dag när hon stryker tvätt kan hon från fönstret se paren som kommer för att hämta något av barnen med sig hem. Överlämnandena ser olika ut – liksom paren som hämtar. Medan Ana städar det stora huset får vi ta del av glimtar från hennes egen uppväxt och ett av de starkaste minnena från tiden hos systrarna är när Ängeln (en flicka som arbetade som volontär i klostret och som egentligen hette Beate) fotograferade vart och ett utav barnen och plastade in bilderna i ett gemensamt album. Varje barn som lämnade barnhemmet fick med sig bilden, och efterhand tömdes albumet på bilder.

Att hämta och att lämna är återkommande ord i boken. För att kunna hämta ett barn behöver någon annan ha lämnat det, och skulden som är förknippad med detta löper som en underström genom båda berättelserna. Ana känner dessutom skuld för att hon ger Mateo bröstet trots att hon inte är hans amma och trots att hon inte har någon mjölk att ge. Och för att hon varje dag lämnar pojken på förskolan trots att han varje dag gråter högljutt när hon går. För den svenska mamman blandas skulden över att ha hämtat en annan kvinnas barn med den tacksamhetsskuld hon känner till samma kvinna.

Det finns en del katolska inslag i boken som ger den en särskild värme. Som redan nämnts växer Ana upp hos katolska nunnor, en uppväxt som har sina avigsidor men som ändå skildras med värme. Ana är katolik, men hennes långa dagar och veckor i familjen gör det svårt för henne att gå i mässan, men vid varje måltid och sänggående ber hon med Mateo, minstingen som hon har ett särskilt förhållande till. Hon lär honom att be de böner som hon själv lärt sig att be under åren i klostret.

Mötet mellan adoptivmamman och den biologiska mamman Magda och Adam är fint skildrat. Här ställs frågan kring vem som är en mor på sin spets, men mer kan nog inte sägas om detta möte utan att riskera att förstöra läsupplevelsen. Den svenska adoptivmammans dementa mor finns också med som en del av berättelsen, något som adderar ytterligare dimensioner till frågan. Särskilt när den som en gång var en mor blir som ett barn.

Kort sagt: den här boken går rakt till hjärtat. Läs den! Den är vacker och ömsint, utan att bli vare sig sötaktig eller sentimental, och den behandlar frågan om moderskap på ett sätt som går långt utöver biologins ramar utan att vare sig underkänna betydelsen av dessa ramar eller gömma frågan bakom en androgyn fråga om föräldraskap.

Barnet gör modern. Det perspektivet är tydligt i boken. Ana blir mor genom Mateo, den svenska mamman genom Adam. Mor blir alltså den som barnet utväljer, den som svarar jakande på barnets fråga: Får jag rum hos dig? Eller, som titeln antyder, den är en mor som får Bära barnet hem. Detta rymmer också ett djupt teologiskt perspektiv.

Lovisa Bergdahl är fil.dr i pedagogik, lektor vid Södertörns högskola.