En Gudsbild som kräver ett svar

Dialog mellan kristendomen och islam är numera ett prioriterat område, också om det motiveras på olika sätt i olika sammanhang. Taizébrodern Johannes Sandgren är sedan mer än 25 år engagerad inom detta fält, och han utkom för inte så länge sedan med en bok där han vill lämna ett bidrag i den pågående debatten. Detta kunde vara en bok bland alla andra, en bok som inte säger så mycket nytt och som många i Sverige med ett välvilligt intresse för frågor som rör religionsdialog skulle kunna läsa och säga att ”detta var ju sannerligen tänkvärt”. Men så är inte fallet. Johannes Sandgren skriver inte ur ett för oss i Sverige vanligt perspektiv där muslimer är invandrare och enstaka konvertiteter och kristna är de som känner sig som representanter för en majoritetsbefolkning och betraktar sig som generösa inbjudare eller initiativtagare till en dialog. Det intressanta med denna bok som kanske ger ett något mer anspråkslöst intryck än vad den egentligen förtjänar är just Sandgrens perspektiv. Han är svensk, boende i Mymensingh i Bangladesh, och hans syfte med boken är, enligt vad han skriver i bokens förord, att ge den svenska läsekretsen en inblick i den större internationella debatten som sällan blir synlig i Sverige.

Detta är ett mycket vällovligt syfte, för att inte säga ett mycket angeläget sådant. Genom att i översättning låta några olika röster bli hörda, eller i detta fall kanske snarare lästa, lyckas faktiskt Johannes Sandgren med sitt syfte att bredda debatten något och föra in ytterligare några nyanser. Boken är uppdelad så att det bitvis blir något av en antologi där några artiklar presenteras. I centrum står hela tiden den fråga som bokens titel anger, nämligen Jesus och Muhammed, och vilken gudsbild som finns i kristendomen respektive islam. I bokens inledning slås det fast att dialog inte är lätt och att det inte är möjligt att föra dialog med muslimer utifrån en neutral position, även om man ibland menar att vi i Europa befinner oss i en sådan neutral position. Sandgren har helt rätt i detta, och han har också rätt i att man ofta förbiser omöjligheten i ett dylikt resonemang. Europa har en kristen historia och tradition, och det vore helt befängt att förutsätta att vi själva eller någon annan utan vidare kan bortse från detta.

Jag har läst boken med stor behållning och det är, menar jag, en välgärning att publicera de texter av både muslimska och kristna skribenter som nu gjorts tillgängliga också på svenska. Även om några av artiklarna har några år på nacken är de läsvärda. Något som Johannes Sandgren i den senare delen av boken gör en poäng av, och en viktig sådan, är att vi i Sverige i dag alltmer ställs inför de frågor som sedan länge varit aktuella i många andra delar av världen när det gäller dialog med icke-kristna. Det är egentligen inte alls länge sedan frågor som handlade om hur vi ska förhålla oss till exempelvis den starkt missionerande världsreligionen islam helt enkelt inte var annat än hypotetiska eller teoretiska. I dag är det annorlunda, eftersom islam är en högst påtaglig del av det nutida Sverige. Johannes Sandgren menar att Svenska kyrkan på grund av sin särställning i landet har ett större ansvar än andra att ta tag i dessa frågor. Det framkommer dock att han är besviken på hur detta görs.

Ett längre avsnitt av boken ägnas åt en analys av den debatt som inför ärkebiskopsvalet 2014 fördes angående Jesus och Muhammed och om vem av dessa som ger en sannare bild av Gud. Till läsarens hjälp finns här också en återgivning av vad de respektive biskopskandidaterna egentligen svarade på frågan och hur de vidareutvecklade sina svar. Det som framhävs av författarens kommentar till detta är möjligtvis mer intressant än själva svaren, som ju vid det här laget är tämligen välkända. Med sin långa erfarenhet av att bo i ett land där majoriteten av befolkningen är muslimsk har han, menar han, ett annat perspektiv. Han skriver: ”Frågor som är akademiska under stillsammare förhållanden blir plötsligt dramatiska: ens liv kan hänga på om man tror eller inte tror att Jesus är Guds son. Nyanserna får vara – det är antingen ja eller nej” (s. 139).

Måhända är det riktigt att ta till vara att vi i Sverige har turen att leva i en situation där förhållandena är så stillsamma att vi kan unna oss den typ av diskussioner som vi är vana vid och inte tvingas till omedelbara ställningstaganden som kan kosta oss livet. Då och då kan man i den svenska interreligiösa dialogen höra suckar och beklaganden som går ut på att det är svårt att få med sig just de kristna som kommer från länder med situationer som liknar det Johannes Sandgren beskriver som sin egen vardag. Man kan undra om det för dem enbart handlar om fördomar, att de inte förstått vad sann islam egentligen är. Så skulle kunna vara fallet. Men det kan också vara så att de i en pressad situation inte har kunnat eller velat ägna tid åt det Johannes Sandgren kallar akademiska frågor. Med en allt större invandring från oroshärdar där religion och religiös tillhörighet är allt annat än akademiska skulle vi i Sverige nog kunna lära oss ett och annat genom att lyssna på den internationella diskussionen. Trots allt har man i många andra länder och sammanhang större och längre erfarenhet än vad vi i Sverige har när det gäller dialog mellan kristna och muslimer. Det kan vara värt att påminna sig om att kontakten med islam är mycket ung här i Sverige. Världen har kommit hit på ett sätt som man nog inte anade var möjligt för ett par generationer sedan. Även om vi i Sverige inte riskerar livet angående frågan om vem Jesus är förtjänar frågan att tas på stort allvar. Och här kan vi alltså ta den internationella debatten till hjälp. Boken Jesus och Muhammed. Den sannare gudsbilden är ett steg i denna riktning. Det återstår dock ännu några steg för att ytterligare berika och nyansera diskussionen i Sverige.

Hedvig Larsson är teol.dr i religionshistoria vid Uppsala universitet och lektor vid Ersta Sköndal.