Helig skapelse

En gång åt jag middag med Torgny Lindgren. Jag tror att året var 1991. Han var i London på något litterärt möte och jag arbetade på den svenska ambassaden där. Vi gick till en italiensk restaurang nära Marble Arch. Samtalet böljade hit och dit till dess att Torgny Lindgren bestämde riktningen: ”Nu ska vi prata om Bibeln”. Det gjorde vi. Exakt vad vi avhandlade minns jag nu inte, men förmodligen var det något om nyöversättningar och den därmed förenade risken för språklig utarmning.

Innan vi skildes åt berättade han om sitt aktuella projekt: ”Jag håller på att skriva om helgon.”

Det gick några år och 1995 publicerades hans roman Hummelhonung, den som kom att följas av Pölsan och Dorés bibel, alla tre senare sammanfattade under titeln Nåden har ingen lag. Efter att ha läst John Sjögrens inkännande essä om Torgny Lindgrens författarskap inser jag ännu tydligare att det var denna romansvit som han hade i tankarna när han berättade om sina litterära planer.

Inga helgon i konventionell mening möter oss i de böcker som nu är en viktig del av den svenska litteraturen. Vi presenteras närmast för ett slags heliga dårar som knappast utsöndrar någon andlig väldoft utan som för omvärlden oftare framstår som trasiga och avsigkomna existenser. Nyckeln till deras status hittar man i några rader i Dorés bibel där den icke namngivna författarinnan berättar att hon hela sitt liv varit besatt av helgon och helighet, men att hon till sist insett det omöjliga i att särskilja helgonet från den vanliga människan. Det är ur detta perspektiv hon betraktar sina medmänniskor och för den delen också hela tillvarons mysterium. John Sjögren citerar ur boken: ”De senaste decennierna hade hon endast i tillbakadragenhet och tystnad begrundat detta: Själva existensen uppfattad som sakrament.”

Det är uppenbart att Torgny Lindgren genom sitt litterära språkrör vidgar begreppet sakrament bortom den konventionella historiska förståelsen. I detta är han ändå inte ensam. Jag associerar direkt till den rysk/fransk/amerikanske teologen Alexander Schmemann som i olika sammanhang talade om ”världen som sakrament” i kraft av att skapelsen (eller existensen) uppenbarar och förmedlar livet i Gud. Detta från en östkyrklig utgångspunkt där den skolastiska begreppsexercisen kring sju sakrament egentligen aldrig har varit förankrad utan där de heliga handlingar som låter själva materien (vatten, bröd och vin) transfigureras är vad som betecknas som de i yttersta mening sakramentala.

John Sjögren betonar i sin meditation kring författarskapet att Lindgrens katolskt sakramentala utgångspunkt förenas med tanken på nåden, en biblisk livssyn som också finns i den västerbottniska fromhetstradition som författaren burit med sig från sin uppväxt: ”Mycket av det Lindgren skrivit kan läsas som ett slags nådens trosbekännelse. Här fungerar nåden som den obetvingliga men laglösa kraft som bär människan genom livet.” Han citerar ur en intervju som Kaj Schueler en gång gjort med författaren: ”Själva existensen är en alldeles särskild nåd. Tillvaron i sig är en balansgång på slak lina över en ohygglig avgrund, och de som snavar men inte faller ned, där handlar det om nåden.”

Det finns mycket skrivet om Torgny Lindgrens författarskap, också med teologiska analyser. Jag är inte alls förtrogen med den litteraturvetenskapliga forskningen men jag har en känsla av att John Sjögren genom sin speciella teologiska utgångpunkt utvinner nya dimensioner ur texterna. I en intressant recension som Claes Ahlund 1993 skrev om Ingela Pehrsons pionjäravhandling kring Lindgrens 80-talsromaner möter jag begreppet ”sakramentaliseringen av människans kulturella skapande”. I just detta kan man se själva utgångspunkten för John Sjögrens essäsamling.

Det är ett perspektiv som ligger mer eller mindre fast för alla de nio essäer som den aktuella boken innehåller. Även texten om Gustav Mahler och hans symfonier får mig att med John Sjögren som lyhörd vägvisare lyssna till en musik som jag inte haft något närmare förhållande till. Detsamma gäller den avslutande essän om Bruce Springsteen och det moderna musikaliska skapande som de flesta i min ålder säkert inte upplevt på samma genomgripande sätt som yngre generationer.

Om Bruce Springsteens förhållande till religionen har det skrivits åtskilliga spaltmeter i speciellt amerikanska medier. Hans katolska bakgrund är ytterst påtaglig i många av hans texter. Samtidigt har han ivrigt förnekat att han är troende. Ändå är han ett utmärkt exempel på hur även den som ställt sig vid sidan om barndomens religiösa miljö för alltid är präglad av dess språk och begreppsvärld. Om man tror på närheten mellan teologi och poesi ger han i sitt litterära och musikaliska skapande påtaliga bevis för att teologins ikoniska värld är lämpad för att förmedla mänskliga erfarenheter bortom alla konfessionella etiketter.

John Sjögrens presentation av honom under rubriken ”Bruce Springsteen och gemenskapens sakrament” fick mig att gå till just den amerikanska debatten och där ta del av en essä som den kände katolske prästen och sociologen Andrew M. Greeley redan 1988 publicerade under rubriken: ”The Catholic Imagination of Bruce Springsteen.” Där skriver han bland annat: ”There is a powerful link between religious imagery, which is created by the Sacraments, and works of artistic and literary creativity.” Han vänder sig mot dem som letar efter renlärighet och bekännelse i sångarens verk och han skriver: ”If you assume that the church exists to serve people by bringing a message of hope and renewal, of light and water and rebirth, to a world steeped in tragedy and sin, you rejoice that such a troubadour sings stories that maybe even he does not know are Catholic.”

Det jag här har skrivit om Torgny Lindgren och Bruce Springsteen visar vilka viktiga impulser till egen fördjupning i olika konstnärskap som jag fått genom John Sjögrens synpunktsrika bok. Det skulle finnas mycket annat att säga om de intressanta presentationer som han i de övriga små essäerna ger av poeter som Bruno K. Öijer och Inger Christensen eller författare som Jon Fosse och Mare Kandre. Skulle jag rikta någon kritik mot boken är det närmast att några av presentationerna är så kortfattade att de inte hinner att ge verkligt djup åt komplexa författarskap. Jag tänker till exempel på de rätt fåtaliga sidorna om Birgitta Trotzig, som trots allt kanske är den svenska författare som djupast delar Torgny Lindgrens teologiska grundsyn.

Skulle jag önska något när det gäller John Sjögrens fortsatta skrivande skulle det vara just en fördjupande studie kring Birgitta Trotzig och hennes sakramentalt präglade författarskap i spänningsfältet mellan katolska och östligt ortodoxa influenser. Jag tror att han är rätt person att ta sig an den uppgiften.

Torsten Kälvemark är teolog och kulturskribent, Södertälje.