Barnhäxor förr och nu

Den europeiska härgalenskapen är numera historia, men i princip fortsätter den att upprepa sig.

Den återvänder ständigt i nya och pålitliga förklädnader. Under de senaste tio-femton åren har västvärlden hemsökts av häxgalenskap i en av dessa nya förklädnader, men innan jag går in på den saken måste jag fästa läsarens uppmärksamhet på att häxgalenskap inte är samma sak som häxtro. De är två olika fenomen, och vi måste skilja mellan dem om vi skall förstå häxförföljelsens dynamik. Det allmänna antagandet att härgalenskapen bara är en förstärkt form av häxtron är en oacceptabel förenkling. Häxgalenskapen är en explosiv utveckling, förorsakad av att vanliga människors föreställningar om häxor tillfälligt sammanföll med de mer specialiserade och bildade klassernas föreställning. För Europas del kan vi säga att vi å ena sidan hade den folkliga häxtron i byarna, och å den andra teologernas och juristernas demonologiska häxtrosteorier. Den lärda traditionen hörde hemma i teologernas och juristernas studerkammare, och så länge den stannade där var den oskadlig. Faran uppstod när prästen från predikstolen, eller domaren i rätten, försökte tillämpa de lärda teorierna i de konkreta fallen. Det var i dessa situationer som ett nytt mönster blev möjligt – denna farliga mentalitetsprodukt, som utvecklade sig så snabbt att den överrumplade både hög och låg: häxgalenskapen.

Låt mig helt kort peka på några av de viktigaste skillnaderna mellan häxtron och häxgalenskapen: häxtron bygger på muntlig tradition under långa tidsrymder, medan häxgalenskapen är ett ögonblicksfenomen som grundas på rykten och propaganda. Häxtron har en rad sociala funktioner i lokalsamhället – som del av en livsåskådning, som del av en moralkodex och som säkerhetsventil för en icke accepterad social aggression. (En man förväntas till exempel behandla sin svärmor med respekt, men om han lyckas övertyga alla om att hon är häxa är han löst från alla förpliktelser.) Häxgalenskapen saknar å andra sidan varje social funktion, i varje fall på den lokala nivån. Häxtron kännetecknas av en sparsam och osystematisk mytologisk överbyggnad, där förbundet med djävulen är någonting oviktigt och i regel helt frånvarande. Häxgalenskapen har däremot en utförlig och genomarbetad mytologi, där förbundet med djävulen är den helt centrala föreställningen. I häxtroende samhällen är det i regel mycket få personer som misstänks för att kunna ”göra ont”, men under ett utbrott av käxgalenskap kan mer än hälften av ett lokalsamhälles befolkning bli misstänkt.

När vi väl har förstått den grundläggande skillnaden mellan de båda fenomenen, står det klart för oss att häxtron är en utdöende tradition. I Europa har den bara överlevt i vissa konservativa kulturmiljöer, som vi ännu kan finna på Ärö, i Schleswig-Holstein eller i Polen. Häxgalenskapen är däremot ett mönster som fortsätter att upprepas. Det är detta fenomen som har en tendens att komma tillbaka gång på gång i nya förklädnader.

Nittonhundratalets ”barnhäxor”

Ett av de senaste exemplen är några rättsfall, som har brett ut sig i västvärlden sedan början av åttiotalet. Fallen handlar om sexuellt utnyttjande av barn i samband med någonting som beskrivs som satanistiska ritual. Barnen berättar de mest bisarra historier om hur de har blivit sexuellt utnyttjade av sina föräldrar eller släktingar, eller hur de har våldtagits av personalen på sin skola eller på sitt daghem. Låt mig en gång för alla understryka att det inte är avslöjanden av sexuella övergrepp i allmänhet som jag här talar om. Att barn utsätts för incest, missbrukas för pornografi eller blir sexuellt utnyttjade på andra sätt är tyvärr ett allt för väl dokumenterat faktum. De berättelser jag avser är av särskild karaktär, så till vida som barnen berättar om rituella sammankomster där de inte bara utnyttjas sexuellt, utan också tvingas dricka urin eller äta avföring. Dessutom berättar de om människooffer, uppgrävning av lik på kyrkogårdar, kannibalism och andra fruktansvärda ritual. I USA och Storbritannien har med tiden många människor blivit dömda, otaliga familjer krossats och familjefäder hängt sig i fångelserna, därför att ingen trodde på att de var oskyldiga.

Drivkraften i den nya häxförföljelsen är tre myter. Den första går ut på att incest är någonting mycket utbrett, och att de få fall som avslöjas bara är toppen på isberget. Incestpaniken går tillbaka till sjuttiotalet, då psykoterapeuter i USA började använda hypnos för att avslöja så kallade multiple personalities (jämför Signum 1994:6, s. 174). Den andra myten går ut på att västvärlden håller på att undergrävas av satanistiska grupper, som i största hemlighet utövar de avskyvärdaste ritual. Satanistskräcken har götts av fundamentalistiska kristna i USA, men sedan har den fått inträde också i många andra kretsar. De båda myterna uppträder i regel samtidigt, men även var för sig kan de sätta i gång en häxjakt. Härtill kommer den tredje myten, enligt vilken barn alltid talar sanning och inte kan ljuga (Sebald 1995).

Det hela började i USA, förmodligen 1980 med boken ”Michelle Remembers”. Michelle var en vuxen kanadensiska, som under terapi började minnas hur hon som ung hade varit med i en satanistisk sekt, vars ritual bland annat bestod av sexuella övergrepp på barn. Själv hade hon varit en av sektens ”barnaföderskor”, det vill säga hon skulle lämna foster till sektens människooffer (Smith 1980). Michelles medförfattare var hennes terapeut!

I kölvattnet efter denna bok började terapeuter i USA, Kanada och Storbritannien träda fram med beskrivningar av sina vuxna konfidenter, så kallade survivors, som hade berättat om liknande upplevelser från barndomen eller den tidiga ungdomen. Hittills hade man inte vågat offentliggöra dessa berättelser, därför att man inte trodde man skulle bli tagen på allvar på grund av de otroliga detaljerna.

Under loppet av bara några år började de så kallade daghemsskandalerna dyka upp. En av dem som uppmärksammats mest i media var McMartin-affären 1984. De anställda på en privat förskola i Manhattan Beach i Kalifornien anklagades för hundratals övergrepp av rituell karaktär på barn, som hade tagits om hand där. Det hela hade pågått en längre tid, men barnen hade inte vågat avslöja någonting. Man hade nämligen hotat dem med att deras föräldrar skulle bli dödade och de själva brända om de avslöjade något. Efter flera år slutade fallet med frikännande. Det kom fram att modern till det första vittnet, en pojke på två och ett halvt år, inte var tillräknelig. Det var hennes sjuka fantasier som den lille pojken hade upprepat för polisen och terapeuterna, och det var på den grunden som hela undersökningen inleddes.

På mitten av åttiotalet spreds denna typ av rättsfall till Storbritannien (Cleveland, Nottingham, Rockdale, Orkneyöarna), Nederländerna (Oude Pekele) och Tyskland (Mänsterland). På nittiotalet dök de upp i Skandinavien: Sverige (Södertälje och Umeå), Norge (Bjugn) och Danmark (Roum). Det finns dock en väsentlig olikhet mellan rättsfallen. I USA utspelas de till övervägande del i medelklassmiljöer, och anklagelserna förs inte fram av de offentliga myndigheterna utan som följd av moraliska föräldrakampanjer mot påstådda sexualförbrytare. I Europa tillhör de anklagade i allmänhet underklassen, och processerna inleds av offentliga institutioner. Detta hänger antagligen ihop med att satanistskräcken här är mest utbredd bland socialarbetare och terapeuter och sprids genom böcker och seminarier med begränsat deltagarantal.

Möjligheten att sådana ritual kan äga rum i verkligheten kan inte uteslutas, men sannolikheten är mycket liten. Socialantropologen Jean la Fontaine har till exempel granskat 85 rättsfall i England och Wales, där sexuella och kroppsliga övergrepp på barn påstods ha ägt rum som inslag i satanistiska ritual. Undersökningen omfattade perioden 1988-1991. Hon kom fram till den helt klara slutsatsen att det inte finns några bevis för att de påstådda ritualen – tortyr, sexuella övergrepp mot barn och vuxna, tvångsabort och människooffer, kannibalism och bestialitet – har ägt rum ”in any of the 84 cases studied” (la Fontaine 1994:30). En amerikansk rapport, som omfattar hundratals liknande fall från perioden 1982-1992, drar exakt samma slutsats (Lanning 1992)

Barnhäxor i historien

Den moderna hysterin kring rituellt utnyttjande av minderåriga har mycket gemensamt med de så kallade barnhäxprocesserna. Dessa var en relativt sällsynt form av häxtrosepidemier på 1600-talet, kända framför allt i Baskien (1608-1614) och norra Sverige (1668-1676). På båda ställena påstod tusentals barn och ungdomar att de hade förts till sabbat på natten och tvingats deltaga i häxornas avskyvärda ritual. Dessa minderåriga ”barnhäxor” användes sedan som vittnen i rättssaker på samma sätt som våra dagars ”child victims” eller ”survivors” gör det i satanistprocesserna. Både i Pays de Labourd, i franska Baskien norr om Pyreneerna, och i norra Sverige ledde härgalenskapen till massavrättningar. I Sverige brändes flera hundra människor. Till och med barn slutade i några fall på häxbålet.

Ännu fruktansvärdare kunde det gå till i spanska Baskien söder om Pyreneerna, där inkvisitionen inledde en storstilad häxjakt och höll en autodafe med elva avrättningar i november 1610. På våren 1611 utfärdade spanske generalinkvisitorn ett nådesedikt med löfte om den heliga inkvisitionens förlåtelse för de häxor som anmälde sig inom en viss tidsfrist, väl att märka på villkor att de angav sina medskyldiga. När amnestin hade löpt ut, i början av 1612, stod inkvisitionen med namnen på 5000 misstänkta, mot vilka processer skulle inledas. De baskiska provinserna löd under inkvisitionstribunalen i Logrono, och här var de båda äldsta domarna övertygade om att stora delar av den baskiska befolkningen i hemlighet hade gått över till djävulens sekt. För att skrämma de unga häxorna tillbaka till den kristna fållan hade tribunalen planer på att bränna deras egna läromästare ”framför dörrarna till deras eget hus” (Henningsen 1987:235).

Häxgalenskapens anatomi

Till all lycka var den tredje och yngste inkvisitorn i Logrono av helt annan uppfattning. Det var honom som generalinkvisitorn hade skickat i fält med nådesediktet till medlemmar av häxsekten, och samtidigt hade han ålagts att skaffa fram bevis för att detta härväsende existerade. Resan varade i åtta månader och förde honom genom hela spanska Baskien. Efter hemkomsten skrev han i sin rapport till generalinkvisitorn och hans råd i Madrid: ”Jag har inte funnit ett enda bevis, ja, inte ens indicier, varav det kan utläsas att något häxeri reellt och kroppsligt har ägt rum. Jag har tvärtom kommit fram till… att häxornas egna vittnesutsagor är helt otillräckliga. och alls inte berättigar till något enda fängslande… med mindre än att deras påståenden styrks av fakta som väl att märka bevittnas av personer som inte själva är häxor” (Henningsen 1987:266).

Därmed var det upplagt för en lång och seg maktkamp mellan de tre inkvisitorerna om vilket öde som skulle drabba de 5000 misstänkta häxorna. Det blev den yngste inkvisitorn som avgick med segern. År 1614 kom order från Madrid att alla processerna skulle bordläggas. Vid samma tillfälle införde inkvisitionen ett nytt regelverk för häxprocesser, och detta ställde så hårda krav på bevisföringen att Spanien blev ett av de första länderna som slutgiltigt slutade upp att bränna häxor. Låt mig bara citera en enda av paragraferna i det epokgörande regelverket:

”När inkvisitorerna bedömer bekännelserna skall de vara särskilt uppmärksamma på om någon del av dessa bekännelser låter sig bekräftas av icke inblandade vittnen, eller om något av det som häxorna berättar kan ha försiggått utanför deras sammankomster” (Henningsen 1980:283).

Arkitekten bakom det nya regelverket var Logronotribunalens yngste inkvisitor, 50-årige Alonso de Salazar Frias. Hans visitationsresa i Baskien 1611 mitt under den värsta häxpaniken hade närmast haft karaktären av en vetenskaplig expedition. Hans rapporter till generalinkvisitorn gör det möjligt att rekonstruera hur häxgalenskapen uppstår och brer ut sig. Ingen annanstans är det möjligt att följa fenomenet på så nära håll.

Ett av de mest överraskande resultaten av Salazars undersökning var att innan förföljelsen inleddes, var häxsekten helt okänd bland baskerna. Det hade funnits lokala föreställningar om byhäxor som kunde skada sina grannar med onda ögat, men ingen hade hört talas om att häxorna skulle ha en hemlig organisation. Ja, gamla människor sade rent ut att de aldrig hade hört talas om vad en häxsabbat var för någonting. Det fick de reda på först 1609 när domaren Pierre de Lancre från parlamentet i Bordeaux dömde bortemot hundra häxor från Pays de Labourd till döden på bålet. Häxgalenskapen hade då redan rasat ett par år, men det var först 1609 som den gick över gränsen till Spanien. Upplysningar om den påstådda häxsekten spreds genom olika kanaler: genom rykten från Frankrike och från folk, som hade rest upp till Bayonne för att se på när de franska häxorna brändes, och slutligen genom predikningar av ortens präster, som inkvisitionen hade eldat upp till att avslöja de häxor som man förmodade fanns i deras församlingar.

Historikern Bengt Ankarloo har uppmärksammat att häxgalenskapen inte kan jämföras med en epidemi, utan snarare följer samma mönster som en kulturell förnyelseprocess (Ankarloo 1987:264). 1609 var det bara fem eller sex små städer vid gränsen mot Frankrike som blev offer för häxgalenskapen. I alla andra delar av Logronotribunalens distrikt rådde lugn och ro ända fram till hösten 1610. Vid denna tidpunkt sändes predikanter upp i bergen i avsikt av omvända alla dem som måste ha påverkats av den onda sekten. Strax därpå, i november 1610, hölls en autodafe i Logrono med de första häxorna, och 30 000 människor strömmade till från när och fjärran för att höra domarna läsas upp och se häxorna bli brända. Predikokorståget och autodafen ledde till en explosiv spridning av häxgalenskapen, men i by efter by kan vi iakttaga samma mönster.

Häxpaniken började alltid som en drömepidemi. Ett stort antal människor, för det mesta barn och umgdomar, berättade att de fördes till häxsabbat på natten, när de låg i sängen och sov. Natt efter natt hade de samma dröm om hur häxorna hämtade dem och förde dem till sabbaten. Drömmarna var så livliga att det efteråt var svårt att skilja dem från verkligheten. Så snart ”de förhäxade barnen” berättade om sina nattliga äventyr kom häxpaniken i gång. Men drömmarna blev inte till häxerianklagelser med en gång, för det tog en viss tid innan barnen bestämde sig för att avslöja vem det var som kom och hämtade dem på natten. I en av städerna bland Navarras berg höll barnens mardröm på i flera månader, men härjakten kom inte i gång förrän en far hade fått sin lille son att avslöja att det var koherden Iricia som förde honom till häxsabbat. Fadern gick genast till Iricia, satte svärdet mot bröstet på honom och frågade honom varför han hade förhäxat hans son. Nästa dag kom trettio andra barn i byn överens om att koherden hade tagit dem också med sig till häxsabbaten. Strax efteråt, när koherden hade satts i inkvisitionens fångelse i Logrono, enades barnen om att de nu hämtades till sabbaten av en sextioårig kvinna. Då hon också fängslades, riktade barnen sina beskyllningar mot en annan kvinna.

Overallt i den baskiska häxgalenskapen finner vi tre beståndsdelar: indoktrinering, drömepidemi och framtvingade bekännelser. Och byborna tillgrep alla tänkbara former av tortyr för att tvinga människor att bekänna. Några bands fast vid fruktträd och tvingades stå ute den långa, kalla vinternatten. Andra tvingades sitta med fötterna i vatten tills det frös till is omkring dem. Det folkliga våldet i Navarras berg krävde fler offer under vintern 1610-1611.

Häxpaniken nådde sin höjdpunkt under sommaren och hösten 1611. Det var just under denna period som Salazar och hans medhjälpare reste runt i landet med inkvisitionens nådesedikt. Varje gång ediktet offentliggjordes i en kyrka predikades det mot härsekten, och det med så många levande och suggestiva detaljer att Salazar blev bekymrad. ”I det osunda klimat som råder just nu”, skrev han i mars 1612, ”är det skadligt att över huvud taget ventilera dessa ting offentligt, eftersom det skulle kunna vålla folket ännu större och mer utbredd skada än det redan utsatts för.” Som ett passande medel mot häxgalenskapen rekommenderade Salazar i stället ”stillhet och diskretion”, ty som han själv noterade: ”Jag har lagt märke till att det varken fanns häxor eller förhäxade i en by, innan det talades och skrevs om dem” (Henningsen 1996).

Från och med då började häxgalenskapen minska och året efter, alltså 1613, hade den försvunnit helt, utom i några avlägsna dalar i Pyreneerna, vilka hade angripits vid en sen tidpunkt. Ingenstans varade härpaniken mer än två eller tre år. Den främsta orsaken till fenomenets korta livstid var dess monstruösa utformning. I några byar ledde galenskapen till att mer än hälften av invånarna anklagades för att vara häxor: barn, kvinnor och män, unga och gamla, rika och fattiga, präster och lekmän – ingen social grupp klarade sig undan. Alla började anklaga varandra. Barn angav till och med sina egna föräldrar, och vice versa. När folk litet senare insåg att häxjakten höll på att leda till samhällets totala sammanbrott blev de mer kritiska till barnens berättelser, och föredrog att betrakta dem som drömmar och ingenting annat.

På den lokala nivån reglerade häxgalenskapen alltså sig själv. Men en lokal försoning kunde förhindras om de centrala myndigheterna blev inblandade, ty de insisterade i regel på att utrensningen skulle genomföras tills alla de anklagade hade blivit dömda och straffade. Det var just detta som hände under barnhäxepidemierna i Pays de Labourd i sydväxtra Frankrike 1609, och i norra Sverige ett halvt sekel senare. Att det inte gick likadant i Spanien var i hög grad Salazars förtjänst.

Låt oss nu återvända till de moderna processerna om rituella övergrepp på barn, och se hur mycket de har gemensamt med de historiska barnhäxprocesserna. Om vi betraktar det historiska och det moderna barnhäxsyndromet typologiskt och bortser från lokala och individuella varianter, kan man peka på följande paralleller.

En jämförelse

1. Den moraliska paniken. Nu som förr börjar häxjakten med rykten och propaganda om en inre samhällsfiende, en större grupp av ”onda människor”, som under oskuldens mask och i djupaste hemlighet begår en avskyvärd förbrytelse.

2. Solidaritetsbrottet. Häxjägaren är i regel någon som kommer utifrån eller som står utanför gemenskapen. Så länge folk håller ihop, blir det ingen häxjakt. Häxjakten förutsätter ett slags förräderi, där den ena gruppen förråder den andra. När häxjakten väl är i gång, delar befolkningen upp sig i två grupper: ”troende” och ”icke troende”.

3. Mättnadspunkten. Häxjakten har en självförstärkande effekt, och den antar med tiden sådana dimensioner att ingen är höjd över alla misstankar. Vid en viss tidpunkt uppnås dock en mättnadspunkt. Den kan komma när de avslöjades antal är mer än hälften av befolkningen, eller när anklagelserna riktas mot framstående personer. Då vänder utvecklingen.

4. Förbrytelsens hemlighet. Argumentet att förbrytelsen är av så hemlig art, att den inte kan avslöjas utan att man prutar på reglerna för det rättsliga förfarandet. Förr motiverades detta med att den anklagade stod i förbund med djävulen, nu är det för att barnoffren är beroende av de vuxna lagbrytarna.

5. Häxtecken och häxprövningar. Häxorna kan kännas igen på olika tecken. På de historiska häxprocessernas tid använde man det så kallade nålprovet för att leta efter ”häxmärket”, ett okänsligt ställe på kroppen där djävulen hade märkt sin undersåte. Även barnhäxorna blev märkta. Våra dagars incestjägare opererar med en lång lista på tecken, på vilka man kan känna igen child victims (jämför Kutchinsky 1991).

6. Frånvaron av tekniska bevis. Varken inkvisitionen eller polisen lyckades någonsin hitta någonting som lämnats kvar efter de ritual som barnhäxorna påstått sig ha deltagit i. Deras möten och aktiviteter har heller aldrig setts av någon utomstående.

7. Hjärntvätt. Förhören är ofta så intensiva och håller på så länge att vittnena, som hålls isolerade från sina anhöriga och från omvärlden, så småningom blir oförmögna att skilja mellan fantasi och verklighet, eller mellan drömupplevelser och upplevelser i vaket tillstånd.

8. Den moraliska pressen. Häxförhören hade ofta biktkaraktär. De anklagade uppmanades att bekänna för att få Guds förlåtelse, de som nekade hotades med evig förtappelse. De moderna barnhäxorna utsätts också för moralisk press. De förmås att bekänna för att hjälpa sina kamrater. De som nekar kallas för dåliga kamrater, därför att de inte vill hjälpa de andra att ”minnas” det som skett.

9. Den omedvetna påverkan av vittnena. Både i de historiska och i de moderna häxprocesserna pågår ett omedvetet samarbete mellan vittnet och förhörsledaren. På videoinspelningar har man sålunda kunnat lägga märke till hur förhörsledaren med sitt kroppsspråk och tonfall signalerar att han är nöjd eller missnöjd med vittnets uppgifter, och att han på så vis omedvetet leder vittnet fram till de ”rätta” svaren.

10. Kommunikation mellan vittnena. Den påverkan som barnen utsätter varandra för, när de i oövervakade stunder berättar för varandra om förhören, spelar nu som förr en viktig roll för utformningen av barnhäxornas förklaringar.

11. Förhörets oregelmässigheter. Både i de historiska och i de moderna barnhäxprocesserna är förhören ofta fulla av ledande frågor, man struntar i vittnets förnekelser och använder alla möjliga knep för att locka fram medgivanden, och efteråt redigeras detta i förhörsprotokollet, så att allt ”oväsentligt” utesluts. Tillåt mig ännu ett citat från inkvisitor Salazar, denna gång ur hans självkritik av det sätt på vilket han och hans kolleger hade gått till väga ide första häxprocesserna:

”Vi underlät att skriva i processakterna om många väsentliga ting, som hände med de anklagade både i och utanför tribunalen. Det hela reducerades till vad som efter mycket prat fram och tillbaka kom att stå som deras slutliga förklaring på varje punkt. På detta vis undertryckte vi också alla självmotsägelser och allt det nonsens, som ytterligare kunde ha försvagat den anklagades trovärdighet… Det togs heller ingenting till protokollet om de ständiga löftena och försäkringarna till var och en av dem som förnekade allt, att de skulle sättas på fri fot om de bekände…

Ja, vid vissa tillfällen togs det inte ens till protokollet att speciella återtaganden skedde i rättssalen av det som tidigare hade bekänts, för att vi hoppades kunna fa dem att avstå från dessa återtaganden genom att utsätta dem för ovan nämnda [övertalnings] metoden, om vilka det inte heller skrevs något i förhörsreferatet” (Henningsen 1987:295 f.).

Som en tolfte parallell mellan dåtidens och nutidens barnhäxsyndrom har vi följande postulat: Bekännelsernas inbördes överensstämmelse bevisar att de måste vara sanna. Detta var demonologernas och käxdomarnas stående argument. Samma argument möter vi hos den moderna häxjaktens förkämpar: psykologer, pedagoger, socialarbetare. Svenskan Maggi Wikström, som har skrivit en utmärkt översikt över den moderna häxhysterins expansion, drar således följande slutsats – som jag måste säga är ganska överraskande (citat):

”Det är kanske så att vi lever i en värld där ’Satanistskräcken’ växer, och det kan finnas många yttre orsaker och grumliga motiv som bidrar till detta. Men detta förklarar inte varför barn från olika delar av världen, oberoende av varandra, berättar om hur de harutsatts för sexuella övergrepp under rituella former” (i samband med Lundgren 1994:318).

Maggi Wikström och alla hennes meningsfränder blundar för de faktorer som bidrar till att få fram överensstämmande bekännelser. Genom TV och övriga massmedia är det ingen svårighet för sexövergreppsexperter i hela västvärlden att hålla sig orienterade om innehållet i dessa bisarra bekännelser, och hur man når fram till att höra samma sak ur de oskyldiga barnens mun har jag redan skisserat.

Moralen

I sin kartläggning av den satanistiska undre världen tycks nutidens psykoterapeuter göra sig skyldiga till samma fel som äldre tiders demonologer: med samtal med konfidenter som enda grund bygger man upp ett universum, som man sedan jämför med vad som har skrivits om satanismen. Däremot avstår man, nu som förr, från empirisk kontroll av de konkreta fallen. Om de moderna demonologerna och incestjägarna kan gå i land med det, vill de också hindra polisen från att kontrollera deras uppgifter – av hänsyn till barnen. Vad som än kan komma fram av empiriska bevis, så är det i allmänhet dessa människor fullkomligt likgiltigt.

Exempel på denna inställning kan man finna i övermått i en volym med essäer av militanta personer inom denna riktning: Treating Survivors of Satanist Abuse, utgiven av Valerie Sinason, som är psykoterapeut vid den ansedda Tavistoc-kliniken i London (Sinason 1994).

Här kan vi än en gång lära något av spanska inkvisitionen. Medan Salazar var på visitationsresa, skrev hans båda kolleger till generalinkvisitorn och bad om tillstånd att få fängsla en kyrkoherde, därför att han hade tillåtit sig att kritisera inkvisitionens häxjakt. Generalinkvisitorn Bernardo de Sandoval y Rojas’ som för övrigt var Cervantes’ beskyddare, svarade diskret men bestämt genom att ålägga sina inkvisitorer större öppenhet och tolerans:

”Om det i denna affär skulle finnas nitälskande och fromma kristna som önskar förklara något för er som kan stå i strid med den uppfattning ni själva kommit fram till, skall ni inte bli vreda. Tvärtom bör ni älskvärt och tacksamt lyssna till vad de har att säga. Ty det är viktigt att alla förstår att ni hela tiden är inställda på att få fram sanningen och är redo att godtaga fakta” (Henningsen 1987:198).

Må detta bli en uppmaning till vår tids domare, juridiska experter och sakkunniga var gång de blir inblandade i ett av dessa vanskliga rättsfall, som så lätt kan utvecklas till en modern häxgalenskap.

Övers. Gunnar Gällmo

Källor:

Ankarloo, Bengt: Trolldomsprocesserna i Sverige, Stockholm 1971 (2:a uppl. med ny efterskrift, Stockholm 1994).

Ankarloo, Bengt & Henningsen, Gustav (red.): Häxornas Europa 1400-1700, Lund 1987.

Henningsen, Gustav: Häxornas advokat, historiens största häxprocess, Stockholm 1987 (förkortad översättning av The Witches’ Advocate, Reno 1980).

Henningsen, Gustav: ”Los memoriales de Alonso de Salazar Frias y otros informes sobre la brujeria vasca (1610-14)”, planerad för 1997.

Kutchinsky, Berl: ”Häxjakt i Cleveland”, Apropå (1991 1/2) 1117.

La Fontaine, Jean S.: The Extent and Nature of Organised and Ritual Abuse: Research Findings, London 1994.

Lannings, Kenneth V: Lnvestigator’s Guide to Allegations of ”Ritual” Child Abuse, Quantico, Vir. 1992 [Internet]. Lundgren, Eva m. fl.: La de små barn komme till mig:

Barns erfaringer med seksuelle og rituelle overgrep, Oslo 1994. Sebald, Hans: ”Hexenkinder: Der Mythus der Kindlichen Wahrhaftigkeit”, Hessische Blätter fair Volkskunde XX 1995. Sinason, Valerie (red.): Treating Survivors of Satanist Abuse, London & New York 1994.

Ohrström, Lilian: Sex, lögner och terapi: verkligheten bakom vår tids häxprocesser, Stockholm 1996.