Eliternas förfall och svek

Christopher Lasch (1932-1994) blev känd för sin bok Den narcissistiska kulturen (Norstedts 1982) som har sålts i stora upplagor över hela världen. I denna skärskådas det sentida amerikanska samhället med en civilisationskritisk skärpa som är ovanlig för att komma inifrån det förlovade landet självt. Lasch var historiker vid universitetet i Rochester men hans berömmelse grundar sig på de samhällskritiska arbeten han gett ut som en mer fristående verksamhet. Förutom Den narcissistiska kulturen finns Den belägrade familjen (Norstedts 1983) och Det Minimala jaget (Norstedts 1985) tillgängliga på svenska. The True and Only Reaven. Progress and its Critics (W W Norton 1991) är än så länge oöversatt.

Efter hans död har en samling artiklar utkommit av honom med titeln Eliternas uppror och sveket mot demokratin (SNS Förlag 1995, översättning Margareta Eklöf). Titeln anknyter till en bok av den spanske filosofen och kulturhistorikern jose Ortega y Gasset, med titeln Massornas uppror (1929). Ortega y Gasset var på sin tid läst och diskuterad i vida kretsar. Det han såg som typiskt för massan, i en tid när kommunism och fascism bredde ut sig över stora delar av Europa, var dess brist på historiska förpliktelser. Den var hatisk och självgod och förnekade ”allt av kvalitet, allt individuellt, kvalificerat, exklusivt”. Som bortskämda barn krävde man allt i ”förvissningen om att världen i morgon blir ännu rikare, frikostigare, mer fulländad, som om den hade en spontan, outtömlig tillväxtförmåga”. Massan hatade det som skilde ut sig från dem själva och man var oförmögen att känna förundran eller aktning. Individuellt fungerade man som ohämmade kravmaskiner och rent subjektivt upplevde man sig som små gudomligheter. Lasch vänder på Ortega y Gassets resonemang och hävdar att det som han såg som karaktäristiskt för massorna under tjugo- och trettiotalet, numera i stället utmärker de amerikanska eliterna.

Den nya aristokraten som turist

Lasch är inte nådig när han analyserar det moderna USA; speciellt påtaglig blir vreden när han synar just dessa eliter som flyter ovanpå mediasamhället utan tillstymmelse till ansvar för något förutom den egna bekvämligheten. ”De som vill bli medlemmar av den nya intelligensaristokratin dras till kusterna, vänder ryggen åt landets hjärta och odlar kontakter med den internationella marknaden i snabbrörliga pengar, glamour, mode och popkultur. Man kan undra om de över huvud taget uppfattar sig som amerikaner. Patriotismen står förvisso inte högt på deras lista över dygder. Att vara ’mångkulturell’ passar dem däremot perfekt. Det manar fram en angenäm bild av en global basar där exotisk mat, exotiska kläder, exotisk musik och exotiska stamseder kan avnjutas i en enda röra utan att någon höjer på ögonbrynen och utan att man behöver binda sig för något. De nya eliterna trivs bara på resande fot, på väg till en konferens på toppnivå, till det storslagna öppnandet av en ny franchiseanläggning, till en internationell filmfestival eller till en semesterort som ingen annan har hört talas om. De betraktar världen med turistens blick, ett perspektiv som knappast stimulerat ett lidelsefullt engagemang för demokratin.”

Denna mediasamhällets yuppiearistokrati har bibehållit den gamla aristokratins laster men saknar dess dygder, de vägrar erkänna några personliga förpliktelser gentemot sina sämre lottade medmänniskor. Om de rent verbalt ger sken av medkänsla är det när de inte behöver riskera något för egen del. ’Törpliktelserna’ har avpersonaliserats, det är också arbetarklassen och den lägre medelklassen som på en oproportionerligt hög nivå, via staten, får bära den ekonomiska bördan av det sociala understödet till de fattiga. När de vita liberalerna, som utgör huvuddelen av dessa nya eliter, stödjer desegregeringen av skolorna berörs de aldrig personligen – man befinner sig på tryggt avstånd från både svarta och andra fattiga grupper. Förskansade i sina förorter kan de glänsa med sin tolerans och fordra uppoffringar av de etniska minoriteter som delar innerstäderna med de fattiga. Äldre tiders borgerlighet byggde fabriker och företag och tog ett visst ansvar för den omgivning där de slog sig ner. De nya eliterna däremot är lika flyktiga som de monetära skentransaktioner de ägnar sig åt, de har som Lasch påpekar gjort sig till turister i den postmoderna verkligheten.

Världen som ett köpcentrum

Lasch tillhör den populistiska traditionen i USA, det är en tradition som inte ska sammanblandas med vad vi normalt betecknar som populism i Europa. Om vi här betraktar en populistisk politiker, framträder han mestadels i skepnad av en demagog som frammanar pöbelinstinkter hos folket, egenskaper som han sedan kan nyttja för egna syften i sin kamp mot de etablerade politikerna. I USA är populismen en decentralistisk och folklig rörelse med gamla anor; man står för en medborgaranda som sill värna om överskådliga sammanhang där den enskilda människan tar del av det offentliga politiska livet på ett ansvarsfullt sätt. Man är misstänksam mot den federala makten och vill se få inskränkningar i den lokala självbestämmanderätten. I dessa kretsar är man också fientlig mot banker, storfinans och ohämmad kapitalism. Man blandar vissa traditionella höger- och vänsterideer och kan således förena en ekonomisk radikalism med gammaldags hedersbegrepp och en konservativ kultur och familjepolitik. Man är normalt trogen den religiösa tradition man övertagit från sina tidigare anförvanter. Lasch som under sextiotalet betraktades som tillhörig vänstern har alltså under trycket av det amerikanska samhällets utveckling kommit att orientera sig i riktning mot denna populism. Egentligen är det inget uppseendeväckande brott han begått mot sina tidigare åsikter, den vänster han tillhörde delade Herbert Marcuses kritik av det moderna konsumtionssamhället och den ”endimensionella människa” som man hävdade att kapitalismen skapat. Botemedlet såg man i en levande närdemokrati där fantasi och kreativitet skulle frigöra människorna.

När Lasch skrev sina böcker om familjen var det utifrån sina egna erfarenheter som far till flera barn. Han förfårades av barnens och ungdomarnas verklighet. Skolan förmedlade vare sig kunskaper eller någon social och moralisk fostran. Ett förslummat kulturutbud med sina typiska framgångsschabloner och sitt obligatoriska sex och våld fullkomligt belägrade barnens sinnevärld från morgon till kväll. Med profetisk stämma gisslar Lasch sin samtid, han är inte feg utan sparkar uppåt.

Samhället har ruttnat från toppen och han anser att det råder en dehumanisering på alla områden i samhället. Städerna byggs ut och förändras på ett sätt som gör en lokal offentlighet omöjlig. Alla dessa gigantis

ka förstäder har inget centrum – köpcentrum finns visserligen men de syftar inte till att få människor att utbyta erfarenheter. Lasch hyllar den gammaldags puben med sina kontaktmöjligheter mellan olika samhällsgrupper. Men utvecklingen går i motsatt riktning, hamburgerrestauranger och andra snabbmatsinrättningar dominerar och den höga ljudvolymen på krogar i övrigt förhindrar sociala gränsöverskridanden och givande samtal som kan förändra miljön. Den offentlighet Lasch eftersträvar har underminerats både lokalt och nationellt. Det förfall som han upplever i samhället gör att han frågar sig om demokratin över huvud taget har en framtid i USA.

Simulerad verklighet

Eliternas undanglidande ekonomiska transaktioner sprider sig i vulgariserade former till de lägre samhällsskikten men enligt Lasch finns det fortfarande ansvarskänsla inom mellanskikten och hos delar av arbetarklassen. Dessa grupper har en fysisk förankring som räddar deras verklighetssinne. Så förhåller det sig inte med dem som arbetar intellektuellt. Lasch skriver: ”De intellektuella klasserna står livsfarligt fjärran från livets fysiska sida, vilket är förklaringen till deras klena försök att kompensera detta genom att ägna sig åt ansträngande motion. Deras enda förbindelse med den produktiva arbetskraften består av att de konsumerar. De har ingen erfarenhet av att tillverka något substantiellt eller varaktigt. De lever i en värld av abstraktioner och bilder, en simulerad värld som består av datoriserade modeller av verkligheten – ’hyperverkligheten’, som den har kallats – till skillnad från den påtagliga, omedelbara, fysiska verkligheten där vanliga människor vistas. Deras tro på ’verklighetens sociala konstruktion’ – det postmodernistiska tänkandets centrala dogm – speglar att de har levt i en artificiell miljö där allt som motstår mänsklig kontroll (oundvikligen även allt som är välbekant och lugnande) noga har stängts ute. De har blivit besatta av kontroll. I sin strävan att isolera sig mot risker och nödsituationer – mot de oförutsägbara tillfälligheter som man råkar ut för i livet – har de intellektuella klasserna avskurit sig från världen runt omkring sig och från själva verkligheten.”

Den amerikanska värld som Christopher Lasch beskriver har klart apokalyptiska drag – det är. cent på jorden och trots att det kryllar av människor i storstäderna förmedlas intrycket av tomhet och ödslighet. Den moderna människan tycks vilja bli kvitt sin mänsklighet. En underton av desperation präglar Laschs analyser – samhället har hamnat i en återvändsgränd men han har svårt att se en reell möjlighet att ta sig ur den. De nuvarande amerikanska eliterna kan upplevas som mänskligt avskräckande, trots det verkar den livsstil som de grundlagt bli stilbildande, om än på olika ekonomiska nivåer, för stora delar av världen.

Obönhörligt försöker man förvandla den jordiska omgivningen till ett jättelikt varuhus där man själv står för huvudparten av både försäljning och konsumtion. Även om Lasch misströstar över utvecklingen, får man som läsare av hans böcker ändå inte intrycket av en handlingsförlamande pessimism. Det finns klarsyn och en beslutsam vrede som känns befriande; till skillnad från de eliter som han kritiserar värnar han om samhället och sina medmänniskor.

Christopher Lasch, Eliternas uppror och sveket mot demokratin. SNS Förlag 1995