En odödlig äventyrare

Den kulturella nivån i ett land avspeglas på många sätt, av vilka ett är översättningarna av litterära storverk. Även där de överhuvudtaget finns, är de alltför ofta stelbenta, hopsatta av skribenter utan känsla för stil, eller språkligt sett numer hopplöst förlegade; båda dessa öden drabbar på svenska alltför ofta översättningar från de klassiska språken, alltså latin och grekiska, den västerländska litteraturens odiskutabla grund.

Svårigheterna är många, och en av de första är rytmen, alltså det faktum att de antika författarna vanligen skrev bunden vers. Till åtskilliga moderna språk är det praktiskt taget omöjligt att översätta ett sådant versmått som hexameter, men på svenska kan man alltsedan Stiernhielms barockepos om Hercules och hans vägval skriva fullt godtagbar hexameter; de sex betonade stavelserna i fallande rytm – daktyler och trokeer – kan i skickliga händer stimulera läsningen mer än vad en prosaversion någonsin förmår.

Det är vad Ingvar Björkeson gör med en fräsch tolkning av Odysseen, alla litterära äventyrs första begynnelse. Den västerländska litteraturen börjar ju med de två fulländade episka verk som tillskrivs Homeros: Riaden och Odysseen. Mycket skarpsinne och bläck har slösats på frågor om deras tillkomst och eventuella bakgrund i fakta, men i första hand är det fråga om rikt varierad underhållning, något som Björkesons ledigt flytande översättning verkligen gör rättvisa.

Redan förut fanns det respektabla tolkningar till svenska av Homeros, men den mest spridda går tillbaka till tiden före första världskriget, och sedan dess har både svenska språket och kravet på en ledig framställning förändrats på avgörande sätt. Var och en som någon gång har tyckt att man borde ju läsa Odysseen, men… kan lugnt pröva på denna nya version.

Den är skicklig, kunnig och medryckande, mycket bra, kort sagt. Någon gång kan det vara svårt att skandera hexametern rätt, när trokeerna radas efter varandra, och inför något dussin glosor kan ordvalet synas lite stillöst (betjänt, lakej, etapp, brutal, galant…) men detta är småttigheter inför själva faktum: att vi nu har fått en i ordets allra starkaste bemärkelse fullt läslig text.

Läsaren förutsätts känna till versformen och inte heller söka upplysningar utanför texten inför de många frågor man kan vilja ställa sig; vad har friarna för intresse av att inte lämna Penelope ifred, när hon har en vuxen son som är arvinge, och själv har kommit högt upp i medelåldern och inte vill gifta om sig?

Kommentarerna berör enbart detaljer i själva dikten. Kartor underlättar för den som vill följa äventyren, även om de uppenbart oftare utspelas i sagornas värld än på några faktiska stränder vid Medelhavet. Ända till dödsriket går färden.

Vad stavningen beträffar, alltid ett kärt område för dispyter klassiker emellan, skrivs gudens namn som Zeus men alla människonamn med denna ändelse stavas här med -evs, något som i vart fall underlättar uttalet.

Odysseen handlar om lögn och list i en värld av våld. Den handlar om nostalgi i den ursprungliga betydelsen av en rent smärtsam längtan hem, i detta fall till hustru och barn på den egna ön. Den är det första exemplet på en raffinerat förskjuten framställning av tidsförlopp; själva handlingen utspelar sig under några korta veckor, men i dem skjuter berättelsen in långa återblickar på allt vad som har inträffat under mer än tio år, alltsedan staden Trojas fall.

Eposet slutar så med ett hopp om försoning efter blodbadet, när Odyssevs och de dödade friarnas anhöriga går med på ”helig och edsvuren fred mellan båda stridande parter.”

Gudarna och människans eget öde är alltid närvarande, men originellt är Odyssevs synnerligen starka band med gudinnan Athena. Hon uppträder som en sena tiders skyddsängel, ingriper i de mest praktiska göromål, uppträder gärna i gestalt av en bestämd person men visar plötsligt sin övernaturliga karaktär genom sitt sätt att försvinna. En sådan intensiv och direkt kontakt mellan en individ och en gud går långt över den konventionella religionens gränser och hör till de drag som kan göra läsningen av särskilt intresse för den som själv har en religiös syn på tillvaron.

Med denna nya översättning kan man lugnt rekommendera läsning för var och en som är det minsta nyfiken på Odyssevs äventyr – och som är i stånd att läsa en längre sammanhållen text; om detta på ett sätt är en storartad saga, är den språkligt sett förmodligen högt över slukarålderns nivå.

Björkeson har gjort ännu en storartad insats för vår möjlighet att njuta av klassikerna som fullt levande litteratur, något som är av helt ovärderlig betydelse för hela vår kultur.

Homeros, Odysseen, tolkad av Ingvar Björkeson. Natur och Kultur, 1995