Fattigdom och orättvisa har ingen religion

I nästan alla länder i den så kallade tredje världen finns det kristna samfund och kyrkor som inte bara är pastoralt engagerade utan också har en social och utvecklingspolitisk målsättning. Beroende på vilken religionstillhörighet befolkningen som helhet eller enstaka grupper har uppstår speciella problem och krav. Det gäller i synnerhet länder med övervägande islamisk befolkning och de kulturella, sociala och politiska realiteter som hör ihop med detta.

I nästan alla länder med en majoritet av islamisk befolkning har kristna kyrkor och folkgrupper lyckats överleva ända in i våra dagar, detta beroende på det minoritetsskydd, som finns i den islamiska rätten för kristna och judar. Det handlar om cirka 40 stater i Afrika och Asien, som trots den gemensamma religionen skiljer sig åt genom en mångfald kulturella och geografiska, ekonomiska och politiska faktorer. Därför är de kristna minoriteternas situation i dessa stater på intet sätt homogen.

Till att börja med varierar den kristna befolkningen mycket till antalet och ligger t.ex. på under två procent i Algeriet, Turkiet, Marocko, Afghanistan, Pakistan och Jemen, på mellan fem och tio procent i Egypten, Senegal, Malaysia och Indonesien, på omkring 20 procent i Nigeria och Tschad och på nästan 50 procent i Libanon. Lägg härtill länder som Indien med islamisk majoritet i vissa regioner eller länder som Tunisien med rena utlandskyrkor. I många länder försvåras situationen ytterligare av de kristnas splittring i flera, ofta med varandra konkurrerande konfessioner.

Sammantaget förskjuts relationen mellan befolkningsgrupperna av olika skäl till Islams fördel.

Barnantalet i muslimska familjer är genomsnittligt högre än i kristna, många kristna från länderna i Mellanöstern utvandrar till Europa eller Amerika och Islam har otvivelaktigt större framgång än kristendomen när det gäller missionen bland den befolkning i södra Afrika som bekänner sig till skriftlösa religioner. Konversioner från kristendom till Islam beror ofta på äktenskap mellan människor av olika religion eller att man önskar vinna yrkesmässiga och sociala fördelar. Då och då sker de säkerligen av övertygelse och den islamiska propagandan gör gärna stor affär av dem.

Rent teoretiskt skulle denna utveckling på lång sikt kunna leda till en försämring av de kristna minoriteternas situation och en begränsning av de kyrkliga arbetsmöjligheterna.

Ekvationen ”ju fler kristna desto bättre blir deras situation” går i varje fall inte ut. Det visar bl a en jämförelse mellan det liberala Bangladesh med 0,3 procent kristna och det av fundamentalistisk Islam präglade Sudan med omkring 12 procent kristna.

Att vara i minoritet

Regeringarna i de länder som har en islamisk befolkningsmajoritet är i mycket varierande utsträckning orienterade mot Islam. Så finns t.ex. i Turkiet, Syrien eller Irak nationalistiska eller socialistiska ideologier som grund, vilka faktiskt förbjuder en diskriminerande åtskillnad mellan religionssamfund – vilket inte innebär att den inte existerar i realiteten. Annorlunda förhåller det sig med länder som Pakistan, Iran, Gulfstaterna, Egypten, Marocko eller Sudan, som i stor utsträckning omsätter den islamiska rätten i praktiken och uttryckligen föreskriver olika behandling av muslimer och icke-muslimer.

Även om den islamiska minoritetslagstiftningen i våra dagar knappast tillämpas i sin ursprungsform, präglar den ändå de kristnas status i majoriteten av de islamiska länderna. Så föreskriver författningarna i nästan alla islamiska länder att statsöverhuvudet måste vara muslim och att Islam skall betraktas som huvudkälla för lagstiftningen. Allt efter hur lagen tolkas fortgår en höggradig islamisering av det offentliga livet, något som också berör de kristna och kyrkorna. I realiteten garanteras fri gudstjänstutövning och religionsundervisning så länge ingen offentlig religiös propaganda kan förknippas med dem. I några få stater, t.ex. Libyen och Saudi-Arabien, är det förbjudet att bära icke-muslimska religiösa symboler – t.ex. en halskedja med ett kors. I nästan alla länder är det jämförelsevis svårt att fa tillstånd att bygga kyrkor. Strängt förbjudet är i varje fall allt missionerande bland muslimer.

I nästan alla islamiska länder underhåller kristna av olika konfessioner sådana sociala inrättningar som skolor och sjukhus, som institutionellt hör ihop med respektive kyrkas struktur och som ofta går tillbaka till kolonialtiden. Dessa institutioner är av en hel rad orsaker i regel väsentligt bättre och effektivare än regeringarnas sjukhus och skolor.

Europeiska missionärer som efter andra världskriget i stor mängd strömmade in i den islamiska världen, förde med sig västerlandets försprång i medicin och pedagogik. På grund av den större kulturella närheten mellan de infödda kristna i den islamiska världen och västerlandet mottogs detta med väsentligt större öppenhet av dem än av den islamiska befolkningen. Därtill kommer ett betydande ekonomiskt stöd från utlandet till sådana institutioner, antingen genom förmögna utvandrade kristna eller från stiftelser och kyrkliga hjälporganisationer. När man från kristen sida beskriver den egna religionen som överlägsen över Islam och exemplifierar detta med de kristna

institutionerna är det säkert inte hela sanningen.

Just institutioner som skolor och sjukhus gör i själva verket kyrkorna och den kristna befolkningen en enorm tjänst, eftersom de anlitas av många muslimer – inte bara ur den lokala överklassen även om den står för majoriteten besök – muslimer, som i sin tur engagerar sig för att de kristna skolorna och sjukhusen underhålls och byggs ut. En rad inflytelserika politiker och andra beslutsfattare i islamiska länder har gått i kristna missionsskolor. Ordensgemenskaperna, som oftast är huvudansvariga för dessa arbetsområden, bemöts dessutom också i strängt islamiska sammanhang med stor aktning, detta på grund av deras intensiva böneliv. A andra sidan betraktar många muslimer kristna och kyrkliga institutioner med stor skepsis eftersom kyrkan under århundraden har uppfattats som en ofta aggressiv missionerande maktfaktor, som delvis ingått en koalition med de europeiska kolonialherrarna.

Att kristendomen förknippas med förtryck och med att muslimer stämplades som avvikande kan idag tyckas sakna realistisk grund men föreställningen avtar inte i styrka. Under de senaste årtiondena har kyrkans grundsyn på begreppet mission radikalt förändrats. Om missionens huvudsakliga mål tidigare var att vinna nya kristna genom dopet så kommer nu vittnesbördet om Kristi kärlek genom att hjälpa sin nästa i förgrunden – oavsett vilken religionstillhörighet denna nästa har – en uppfattning som delas av många inhemska kristna i islamiska länder, som så att säga ser sig som missionärer i eget land.

Utvecklingsprogram för alla

Förutom de traditionella institutionerna för utbildning och hälsovård uppstod så sakteliga andra mer utvecklingsorienterade. De har som mål att befolkningens livsvillkor ska förbättras varaktigt oberoende av religionstillhörighet. Här kan man nämna Caritas, den internationella katolska biståndsorganisationen, liksom olika initiativ på lokalkyrklig nivå och ordensgemenskapernas hjälpprogram.

De arbetsområden och projekt inom islamiskt territorium som har kyrkan som huvudman är av många olika slag: grundläggande hälsoprogram där man undervisar om hygien och lämplig kost, profylaktisk hälsovård genom vaccinationer, första hjälpen vid ofta förekommande sjukdomar, utbildningsinsatser som alfabetisering och yrkesutbildning, understöd till hantverk genom olika kreditprogram, jordbruksutveckling, vattenförsörjning, kamp för mänskliga rättigheter. De uppräknande sektorerna inom utvecklingsarbetet är så till vida neutrala, som att det inte finns några hinder för samarbete mellan kristna och muslimer, bara man tar hänsyn till vissa faktorer.

I det traditionella islamiska samhället är mäns och kvinnors livs- och arbetsområden klart åtskilda. Båda könen bör träffa varandra så lite som möjligt utanför familjen, och absolut inte ensamma. Alltså genomförs utvecklingsarbete i största möjliga mån för män och kvinnor var för sig; blandade alfabetiseringsklasser eller jordbrukskooperativ utgör undantag. Vad beträffar medicinsk undersökning och rådgivning liksom undervisning av kvinnor står undantagslöst kvinnor – kvinnliga läkare, sjuksköterskor, lärare etc. – till förfogande. Även kristna kvinnor tjänar på detta eftersom samhällets attityder och rädslor ofta inte är mindre traditionella vad gäller kvinnorna i denna grupp.

Ännu ett exempel är det islamiska förbudet mot räntor. I ett land med en valuta som är beroende av inflationen kan exempelvis kreditfonder avsedda att främja hantverk inte överleva länge utan räntor. Här försöker man nu hitta en lösning som är acceptabel även för muslimer t.ex. genom att de far betala en avgift för kreditförmedling eller ge ett regelbundet bidrag för rådgivning i stället för en nominell ränta. Viktigt är det slutligen att få bort den oro som finns hos många muslimer för att de kristna ska missionera genom sociala tjänster och institutioner. Kyrkornas pastorala arbete måste därför klart åtskiljas från utvecklingsarbetet, särskilt ifråga om lokaler och personal. Sedan årtionden går kristna och muslimer i samma kyrkliga skolor och till samma sjukhus, och det kyrkliga utvecklingsarbetet har såväl kristna som muslimer som målgrupper för sitt arbete. Tillsammans undervisas de i läsning och skrivning, i spädbarnsvård, handarbete, hantverk och mycket annat.

De använder samma jordbruksmarker och brunnar och sluter sig samman i kooperativ och andelsföreningar. På många platser leder dessa aktiviteter till ett närmande mellan de båda religionssamfunden och till ett nerbrytande av ömsesidiga fördomar.

I Bangladesh vill det lokala Caritas organisera landsbygdsbefolkningen så att den lär sig identifiera och lösa sina problem. Härigenom uppstår religionsblandade kvinno- och mansgrupper, som kan utveckla solidaritet på grund av de gemensamma problemen och målen. De religiösa skillnaderna spelar då ingen roll och nämns knappast. Att man ömsesidigt accepterade religiösa seder, riter och fester var redan tidigare en självklarhet och har först under den allra senaste

tiden ifrågasatts genom en målinriktad politisering av Islam.

I Egypten genomförs under den koptisk-katolska kyrkans ansvar ett landsomfattande alfabetiseringsoch kvinnoutbildningsprogram. De kvinnliga deltagarna i detta liksom lärarinnorna är till största delen muslimer. Många kvinnor var först tvungna att övervinna motstånd inom familjen för att få tillstånd att lämna hemmet och delta i sådana utbildningar. Efter en första skepsis utvecklades på en del platser en imponerande acceptans och samarbetsvilja. Män som för bara några år sedan fortfarande fruktade bildningens fördärvliga inflytande – i synnerhet när kyrkan var huvudman – på sina hustrur och döttrar, ställer idag lokaler till förfogande för alfabetiseringskurser. I byar i övre Egypten har till och med imamer gratis upplåtit sina moskeer med tillhörande utrymmen.

Utan att dominera kulturellt

I många av de länder i södra Afrika, t.ex. Tanzania, som i jämförelse med länderna inom arabiskt område islamiserades väsentligt senare och bara delvis, är religionsgränserna inte så skarpa och går ofta tvärs igenom familjerna. Äktenskap mellan människor av olika religion är vanliga, liksom syskon som tillhör tre eller fyra olika religioner eller konfessioner utan att man ser något problem häri. Identiteten och samhörigheten med familjen och folket är i det traditionella afrikanska samhället betydligt starkare än den religiösa tillhörigheten, som får stå tillbaka för folk~ och familjebanden. På senare år försöker vissa islamiska kretsar vända upp och ner på denna rangordning genom målmedveten politisering av religionen och fundamentalistisk propaganda. I teorin skulle människor som tillhör olika religioner härigenom rent av kunna förlora familjebanden – ett förödande angrepp på den afrikanska kulturen.

För de människor som har ansvar för det kyrkliga utvecklingsarbetet är konsekvenserna mycket påtagliga. Om det för bara några år sedan fortfarande handlade om att ta hänsyn till etniskt brännbara ämnen så tillmäts idag religionstillhörigheten en betydelse som tidigare var otänkbar. Överallt blir det bestående intrycket en importerad och med konstgjorda medel underblåst konflikt, som också ställer det kyrkliga utvecklingsarbetet inför helt nya frågor.

I de nordafrikanska länderna Tunisien, Algeriet och Marocko finns det så gott som inga inhemska kristna. Här har vi att göra med rena utlandskyrkor, som till övervägande del fick fotfäste under kolonialtiden för att den franska befolkningen skulle ha tillgång till gudstjänst och själavård. I dag tillgodoser de behov som utlänningar i landet har, men som sin huvuduppgift ser de kristet vittnesbörd och kristen närvaro i islamisk miljö. Då och då talar man tydligt och klart om kallelsen till ett liv bland muslimerna. På grund av den rena utlänningsstatus som kyrkorna i dessa länder har och deras ytterst känsliga sammankoppling med kolonialismen och västerlandets kulturella dominans över den islamiska världen är de mycket diskreta och utvecklar stor diplomati i sin sociala verksamhet; religiösa frågor tas sällan upp och aldrig offensivt. Tyngdpunkterna i det kyrkliga arbetet i Mahgreb ligger på att hjälpa människor med psykiska och fysiska handikapp och på att hålla bibliotek i stånd för att en kultur av dialog och andlig öppenhet skall kunna utvecklas.

Gränser för samarbete

Gemensamt för alla länder är kyrkornas bemödanden – katolska kyrkans men i regel också de andra konfessionernas – att göra sitt sociala arbete och utvecklingsprogram tillgängligt för hela befolkningen. De enskilda gruppernas problem är i stor omfattning identiska och en målmedveten satsning på en grupp och uteslutandet av en annan tycks varken vara en meningsfull eller kristen lösning. En enkelspårig inriktning på t.ex. enbart kristna skulle föra till en ekonomisk polarisering mellan trossamfund och på intet sätt gagna freden.

Samtidigt som man har denna öppna inställning, sätter man på kristen sida upp tydliga gränser för muslimernas beredvillighet att samarbeta. I en hierarkiskt uppbyggd utvecklingsorganisation engageras de för att verkställa åtgärderna (som lärare, läkare, utbildare, fritidsledare etc.) eller för att vara medhjälpare (som chaufförer, bokhållare, sekreterare etc.). Till beslutsfattarnas nivå, de som drar upp de stora linjerna för arbetet – ofta på kyrkopolitiska bedömningsgrunder – når de däremot inte. Här visar de kristna, som ofta känner sig som offer för diskriminering, en viss minoritetsarrogans och gör anspråk på att sist och slutligen vara bättre på allt, detta grundat i en förment teologisk och moralisk överlägsenhet.

Rädslan för att en alltför öppen hållning skulle kunna leda till en allmän infiltration av Islam och till ett övertagande av de kristna institutionerna kan tyckas irrationell men är i en del länder inte alldeles grundlös. Den måste tas på allvar i en tid, i vilken inomislamiska strömningar tar överhand, strömningar som inte är välvilligt inställda till religiösa minoriteter, och som syftar till att ta över den politiska makten. Där dessa krafter har nått sitt mål som i Sudan eller Pakistan degraderas kristna och andra religiösa minoriteter genom lagstiftning till andra klassens medborgare. Religionsfrihet enligt Förenta nationernas deklaration om mänskliga rätttigheter existerar överhuvudtaget

inte i det traditionella och fundamentalistiska Islam. Mot denna bakgrund är det oändligt svårt att finna en väl avvägd balansgång mellan konfrontation och integration. Frågan om muslimer ska göras till medarbetare på alla nivåer är i högsta grad politisk och egentligen otillfredsställande och kan överhuvudtaget inte att fa ett allmängiltigt svar.

Det enorma ekonomiska understödet från utlandet möjliggör ett kvalificerat social- och utvecklingsarbete för kyrkan, ett arbete som i regel kommer hela befolkningen tillgodo och som ökar de kristnas anseende i den muslimska befolkningen. Men när kyrkan talar om solidaritet med de fattiga men samtidigt uppför sociala centra i flera våningar och modern byggnadsstil i enkla hyddbyar, som knappast klarar nästa virvelstorm eller i områden, där ordenssystrarna är de enda på mils omkrets, som bor i ett stabilt hus och inte behöver bekymra sig om mat och kläder, skadas det goda anseendet betänkligt. Det uppenbara understödet från utlandet underblåser fördomarna mot de kristna som västerlandets hantlangare och som fiender till Islam och leder till en gapande klyfta mellan de givande kristna och de mottagande muslimerna.

Vad blir då kvar efter alla dessa begränsningar? Fattigdom och orättvisor har ingen religion. Så t.ex. lider många kvinnor i det orientaliska samhället under en mångfaldig diskriminering; kristna och muslimska kvinnors villkor skiljer sig i bästa fall endast gradvis åt. Storstädernas och de sammangyttrade förorternas arbetslösa ungdomar kräver framtidsperspektiv, de jordlösa bönderna rättvisa, alla människor rent vatten, mat, kläder, hälsa. Alla dessa problem är oberoende av religionstillhörighet och en god grund för solidaritet över religionsgränserna.

Människorna i länder och områden med blandreligiös befolkning är tillräckligt medvetna om sina gemensamma behov. Just beträffande tendenser som går åt motsatt håll är det viktigt att stärka samhörighetskänslan och utnyttja den utvecklingspotential som ligger i den. Precis här finns möjligheterna för det kyrkliga utvecklingsarbetet i islamisk kontext: i att ge människorna utrymme för gemensamma angelägenheter, för problemen och lösningarna på dem och på så sätt tjäna freden.

RITA BREUER

Övers. Brigitta Carlquist

Artikeln har tidigare publicerats i Herder Korrespondenz 3/96.