Finns Gud?

De förkastade orden
och de förskjutna frågorna
återvänder.

Karl Vennberg, ”Passage” (ur Halmfackla, 1944)

VITTRINGEN AV GUDAR oroar vår ras. Frågan om existensen av en gud, eller gudar, eller Något, tvingar alla till någon form av teologi, även om man inte deklarerar offentligt hur den ser ut. Många avför efterhand frågan som meningslös, därför att den inte har något åtkomligt svar, eller sätter den inom parentes, därför att den bara är tröttande. Många har gett upp därför att de existerande religionerna är så föga övertygande eller rent av motbjudande. I namn av någon gud har människor plågat varandra i alla tider, och ännu finns det de som tror sig ha rätten att vara extra obehagliga mot andra på just Guds vägnar. För några decennier sedan var frågan inte riktigt passande att ställa.

Nu är fallet Gud åter på den offentliga agendan, men okunnigheten är i gengäld desto mer kompakt.

Hur många eljest bildade människor kan, exempelvis, räkna upp namnen på de fyra evangelisterna, skilja inkarnation från reinkarnation eller svara på varför man firar pingst?

Frågan är dömd att återvända. Håller man sig inte med en gud, eller med Gud, då söker man sig gärna till UFO eller zodiaken eller Curry- och Hartmannlinjer eller annat som tros påverka våra liv eller bära på djupa hemligheter. Naturvetenskapen håller sig ofta med en egen metafysik, där Gud ersätts av Naturen, Slumpen, Overlevnadsvärdet eller någon annan till synes tänkande och viljande storhet,

i vars (kanske blinda) plan vi får lov att foga oss.

Den naturvetenskapliga diskursen tycks förutsätta världen som självklar. Men ingenting är självklart. Är det bra att universum finns? Varför finns det mer än en sak av allting? Varför finns lagar och slump? Måste elementarpartiklar finnas? Varför finns överhuvudtaget något och inte snarare inget? Varför strävar arterna efter att överleva?

Frågan om Gud har som ingen annan utmanat människan. Med alla intellektuella medel har hon försökt besvara den, jakande eller nekande, alltefter rådande tanketraditioner. Historien om människans sökande efter Gud är ett epos om hennes storhet och tragedi.

Tragedin består i att hon trots alla ansträngningar inte kan besvara frågan slutligt och tillfredsställande. Vetgirigheten kräver bevis, men här är man, liksom i livets andra avgörande frågor, ytterst hänvisad till sin sanningslidelse, sina tvivel eller sin tro.

Storheten består i att hon inte nöjer sig med att det som inte kan bevisas inte heller går att motbevisa. Hon överskrider sina gränser. I samma mån som hon blivit medveten om den empiriska kunskapens krav och begränsningar blir hon också fascinerad av det som ligger bortom denna gränslinje, bortom det mätbara och det sinnliga och som kallas transcendensen.

Augustinus (d. 430) formulerade vad man kan kalla ett estetiskt argument för Guds existens: ”Fråga skönheten hos jorden, havet, luften, himlen, hela verkligheten. Alla kommer att svara: Se hur sköna vi är. Deras skönhet är en bekännelse. Vem har skapat denna föränderliga skönhet om inte den Sköne som inte är underkastad någon växling?”

Anselm av Canterbury (d. 1109) försökte påvisa Guds existens genom ett tvingande bevis oberoende av både erfarenheten och Bibeln. Gud är ju det största och fullkomligaste som kan tänkas. Men nu är det minsta krav man kan ställa på Gud just att han existerar. Annars vore han ju inte Gud. ”Säkert är nu att det som är sådant att något större inte kan tänkas, inte kan finns blott i tanken, ty om det finns blott i tanken kan det tänkas finnas också i verkligheten, vilket är större.” Detta s.k. ontologiska gudsbevis är inget vanligt bevis. Det formuleras a priori och tänkes gälla oavsett det som kan verifieras genom erfarenheten. Så vitt skilda tänkare som Thomas av Aquino och Kant ansåg att det var ogiltigt. Man kan inte bevisa att något existerar utifrån att det är tänkbart, ansåg Thomas. Kant invände att existens inte är en egenskap som kan fogas till övriga egenskaper. Idag diskuteras argumentet fortfarande. Man är i stort sett överens om att det är ogiltigt, men man är inte överens om varför, vilket gör hela projektet än mer fascinerande.

Thomas av Aquino (d. 1274) var den förste teologen som utifrån erfarenheten (a posteriori) systematiskt försökte påvisa att Gud existerar. Han ville göra det på fem sätt (de fem vägarna). Världen är en pagående process, som måste ha en yttersta energikälla. Det måste finnas en yttersta orsak till allt. Det som är kontingent, det vill säga, det som kan finnas eller inte finnas, måste ha sitt upphov i något som existerar med nödvändighet. Det måste finnas något som är i högsta grad det som allt annat är i reducerad grad. Tillvaron är, åtminstone på det hela taget, ändamålsenligt inrättad. Lagbundenheten förutsätter också slumpfaktorer; alltså måste det finnas en överordnad plan för allt.

Thomas utgår från erfarenheten. Hans Gud är för honom inte bara plausibel utan verklig. Thomas är mer modern i så måtto att han likt senare gudssökare, mystiker och troende hänvisar till kunskapen om Gud genom bönen, Bibeln, mötet med andra, kontakten med naturen, och så vidare.

I vår tid formulerade Teilhard de Chardin en teori om de tre sprången som inte kan förklaras enbart som summan av föreliggande faktorer: språnget från intet till något, från något till liv, från liv till medvetande. Upphovet måste ligga utanför systemet.

Argument från erfarenheten är mer jordnära men också mer sårbara än de rena förnuftsargumenten. Vi har erfarenhet inte bara av Guds närvaro, skapelsens skönhet, ordning och mening. Vi känner också som om Gud vore totalt frånvarande, när vi ser existensens fruktansvärda brister, det irrationella våldet, den medvetna ondskan. Frågan om Guds existens hänger intimt samman med teodicen: hur kan Gud samtidigt vara allsmäktig, allvetande, god och alltings upphov? Kan han vara upphovsman till allt utan att också vara ansvarig för det onda?

Erfarenhetsargumenten för Guds existens bygger på övertygelsen att det finns en viss likhet och överensstämmelse – en analogi – mellan Gud och världen, Skaparen och skapelsen, tid och evighet, det förnimbara och det onåbara. Men hur kan vi veta det? Kan detta inte lika gärna vara människans försök att projicera sin längtan efter odödlighet och allmakt på en imaginär figur (som Feuerbach invänder), en längtan som dessutom gör henne främmande för sig själv och andra och vänder hennes uppmärksamhet från det hon verkligen kan förändra och åstadkomma (som Marx invänder)?

Denna kritik av antropomorfismen, att vi tillskriver Gud de egenskaper vi önskar han har, väger tungt. Den har framförts inte bara av ateister och agnostiker utan ingår i den andliga och intellektuella självrannsakan som är en del av den kristna traditionen. Erfarenheten av Guds frånvaro, ja till och med av Guds död, ingår i den traditionen som en väsentlig del av mötet mellan Gud och människan. I Jesu död på korset ser de kristna inte bara Guds utblottade kärlek utan också hans totala solidaritet med ondskans offer, med världens förgänglighet och människans begränsningar. Allt detta är också Guds ansvar. Mot faran för billiga gudsbilder förespråkar den s.k. apofatiska teologin en stor språklig återhållsamhet. Vi talar säkrast om Gud när vi tiger. Det enda adekvata språket är negationerna. Gud är inte det ena eller andra i vår erfarenhet. Att se Gud som den annorlunda, den Andre, är att göra radikal skillnad på Gud och våra bilder av Gud. Att erkänna Gud som den helt annorlunda, kan också lära oss att acceptera den andre, människan, som någon jag har ansvar för och som kräver min respekt (Levinas).

Frågan återkommer, hur vi än vänder oss. Människan är obotligt sökande. Med sin öppenhet, sin frihet, sitt samvete, sin längtan efter det oändliga kommer hon aldrig att låta sig nöja med materialismen eller med ideologier. Hennes väsen kan inte reduceras till materia, lika litet som en roman kan reduceras till en fråga om papperskvalitet och typografi. Hon vet att hon inte har sitt upphov och sitt mål inom sig. Och vem garanterar människans värdighet och okränkbarhet?

De troligaste argumenten hämtas dock inte från teologernas verk. En intellektuellt hederlig undersökning av de fyra evangelierna kan övertyga om att de inte är resultatet av en aldrig så begåvad redaktionskommitte. Kristus undslipper våra formuleringsförsök. Ständigt verifieras ordet:

De försöktegripa honom, men han kom undan. Men i honom har vi den adekvata formuleringen av Guds väsen.

Djupet i evangelierna är till slut det argument för Guds existens som är svårast att negligera. Men den avskalade berättelsen om Gud med oss kan också vara svåruthärdlig. Människan flyr gärna för Guds ansikte till en bekvämare plats.

AC/AP