I blomsterskuggan – japansk haikudiktning

Japansk haikudiktning möter intresse även bland många som inte behärskar japanska. För att ändå ha möjlighet att komma i närheten av originaldikter erbjuder ettpar verk på engelska viss hjälp. Det är R. H. Blyth, Haiku I-IV, som utkom på 1940-talet och även finns i en pocketutgåva från 1990-talet. Dessa fyra volymer innehåller haikudikter skrivna med japanska tecken jämsides med transkription och översättning till engelska, härtill en mängd kommentarer till dikterna. Ett annat verk är Harold G. Henderson, Introduction to Haiku från 1958. Artikelförfattaren svarar själv för tolkningarna till svenska.

Att fånga in ögonblicket i några få ord är en av diktens uppgifter. Att med den brittiske poeten Blakes formulering ”se en värld i ett sandkorn och en himmel i en vild blomma” (To see a world in a grain of sand / and heaven in a wild flower) hör till en syn av tillvaron som anstår visionären och mystikern – av vilka vi alla har en slumrande del i oss själva.

En sådan inställning präglar på ett alldeles särskilt sätt den japanska diktform som kallas haiku. Dess koncentrerade form – på sjutton stavelser fördelade på tre rader – har lockat många läsare också i Västerlandet, särskilt sedan en rad omfattande och stimulerande översättningar kom på 1950-talet och senare (Henderson ger den bästa inledningen, Blyth i fyra volymer är den mest omfattande men kommentarerna är ofta förbryllande). Även svenska poeter säger sig ibland skriva haiku.

Det kan tyckas vara en okomplicerad diktning, en skiss av en detalj i naturen, lättillgänglig tvärs över de gränser som språk, tid och kultur utgör; mycket riktigt finns det flera översättningar också till svenska. Från en lyckad mening i ett prosastycke skiljer den sig genast genom stavelseräkningen, något som inte alla översättare finner önskvärt att tillämpa: fem stavelser i den första raden, sju i den andra och återigen fem i den tredje raden. Japanska ord är ofta mångstaviga, så det blir inte många ord i en sådan dikt; därtill kommer att flera av de återkommande orden motsvarar skiljetecken av olika slag och kan återges med kolon, semikolon, kommatecken, punkt, utropstecken, frågetecken eller ett mjukt avslutande tankstreck.

I själva verket är haiku långt mer än en snabbt nedkastad iakttagelse. Den bygger på ett symbolspråk som är oupplösligt genomträngt av religionen, nämligen buddhismen i dess olika japanska tappningar.

Haiku och buddhismen

Liksom det mesta i den japanska högkulturen kom buddhismen till öarna från Kina, och redan där hade en rad nya utvecklingar omformat den ursprungliga indiska läran. I hela Ostasien – liksom i Centralasien – trängdes den asketiska självfrälsningen undan av en rikt utvecklad tro på fulländade väsen, som själva hade uppnått den sanna upplysningen men som sedan inte nöjde sig med att uppnå den fullständiga frigörelsen, nirvana, utan som inriktade sig på att hjälpa alla varelser till en slutlig frälsning. Detta är kärnan i Mahayana, den stora farkosten, vilket är sammelnamnet på en rad sekter (eller kyrkor, om man så vill) i motsats till den äldre Hinayana, den lilla farkosten.

Den ursprungliga inriktningen på den individuella träningen i meditation – en hård och krävande form på heltid – fick en alldeles särskild utformning i den riktning som i Japan fick namnet zen. Under de senaste decennierna har den i olika omformningar också blivit välkänd i Västerlandet, så att det ligger nära till hands att referera till zen, när man talar om vissa former av japansk spiritualitet (från bågskytte till blomsterarrangemang och teceremonin). Problemet är dock att för den som inte själv har upplevt zen med den plötsliga och varaktiga upplysningen – satori – som kärna är det svårt att förstå vad det egentligen handlar om. Orden är inte till någon större hjälp – eller som det heter i en omtyckt formulering inom zen: man skall inte förväxla månen med fingret som pekar på den.

När haiku blev en egen raffinerad konstform blev den ett uttryck för zen, något som särskilt gäller Basho, den poet som lyfte haiku från att ha varit en omtyckt och elegant sällskapslek till att bli ett uttryck för den djupaste upplevelsen av det ojämförligt värdefulla i varje ögonblick och varje enskildhet i tillvaron; just denna inställning beskrivs av kommentatorer som zens eget väsen.

Naturen som andlighet

Hur gör man då som en vanlig läsare? Japanska kan man inte, och zen förstår man sig inte på. Finns detdå något att hämta inom haiku? Lyckligtvis är det lätt att sannfärdigt svara ja. Det är en diktform som har mycket att ge åt varje läsare. Allt som krävs är att man tar sig tid att verkligen läsa dikten – långsamt och gärna högt – och försöka se för sig det som den skildrar.

Jag tror till och med att haiku ligger särskilt nära till för oss nordbor; det är en erkänd sanning att naturkänslan är ovanligt stark hos oss och att vi upplever naturen på ett sätt som annars gärna förbehålls religionen (ett verkligt problem att hantera i liturgiska sammanhang, eftersom många svenskar hellre finner det gudomliga i naturen än i gudstjänsten).

I vår egen poesi är också naturdiktningen ovanligt stark och levande; om man skulle tänka sig en svensk poet som uttrycker något av samma ande som haiku skulle det nog vara Harry Martinson.

En sådan jämförelse visar för övrigt också styrkan i den bundna form som utgör grunden för haiku; den tvingar till koncentration, något som ofta saknas i europeisk naturlyrik.

Daggen

I den japanska diktningen återkommer vissa naturfenomen som symboler, ofta med en helt annan färgning än i den västerländska traditionen. Ett väsentligt motiv är daggen; hela världen och tillvaron jämförs ofta med en droppe dagg. Detta har inte den västliga kopplingen till renhet och oskuld – egenskaper som står lågt på värdemarknaden nu men som tidigare värderades desto högre. Den österländska daggen är ett uttryck för alltings förgänglighet, ett begrepp som i sin tur är grunden för all buddhism.

Ett hävdvunnet japanskt uttryck för medkänsla vid kondoleanser är just att påminna om att världen bara är dagg. Underförstått ligger då att man inte bör sörja alltför djupt över något som ligger i tingens natur. Sådana trösteord är till föga glädje, när smärtan hugger som värst. Issa, en av de främsta haikudiktarna (1763-1827), förlorade alla sina barn i späd ålder (utom ett enda som föddes postumt), och han reagerar:

Denna värld av dagg,

den är en värld av dagg, men

ändå, ja ändå

Sedan står det läsaren fritt att tolka dikten: instämmer poeten i utsagan och suckar bara stilla över denna sanning, eller vänder han sig mot den ytliga trösten eller ligger det något annat i den till synes avbrutna texten?

I en annan haiku tycks daggen tala själv och förklara varför den inte vill stanna i denna usla tillvaro:

Daggen försvinner.

Med denna smutsiga värld

inget att göra

En dikt skall inte kunna översättas till ett stycke sakprosa och inom haiku är det särskilt viktigt att det finns associationer öppna åt olika håll, men den rent buddhistiska karaktären är stark i andra dikter av Issa. Lotusen är en av de främsta buddhistiska symbolerna, en näckrosliknande planta som växer i dyn men sträcker blomman högt över det smutsiga vattnet; i konsten sitter de gudomligt upplysta varelserna – buddhor och bodhisattvor – oftast på en lotusblomma och mediterar i lotusställningen. Allt detta finns i bakgrunden hos Issa liksom tanken på hur världen deformerar människan:

På lotusbladet

förlorar daggen formen

i denna världen

Rent bekännande karaktär får daggen också hos Issa, som var en from och övertygad anhängare av tron på Det Rena Landet, Jodo; man hoppas på återfödelse i detta rena land, som också kallas paradiset i väster, där buddhan Amida (på sanskrit Amitabha) leder de återfödda fram till den slutliga upplysningen:

Den vita daggen,

och till Det Rena Landet

visar den vägen –

Det är insikten om alltings förgänglighet och brist på ett verkligt, bestående jag som är grunden för insikten, och den i sin tur kan – om man hanterar den rätt och i hängivenhet vänder sig till Amida – leda fram till paradiset och frälsningen; alltså kan dagg vara en undervisning i hur man når fram dit.

Vinden

En annan bild för alltings obeständighet är vinden om hösten. Många av dikterna skildrar till synes bara blåst, men ibland är poeterna mer uttryckliga. Inför en lärjunges grav utbrister Basho:

Graven må skaka

för min stämma i tårar,

vinden om hösten

Här finns det något gemensamt för blåsten och den jämrande rösten som inte är svårt att uppfatta.

En stilla men djup glädje kan man känna i den insikt som uttrycks av Shiki, den siste store haikudiktaren (död ganska ung 1902 efter ett liv i sjukdom):

Vinden om hösten;

vi lever och ser varann,

både du och jag

Här finns ett erkännande av livets ofta svåra villkor och samtidigt en uppskattning av det grundläggande värdet, själva livet, och mänsklig gemenskap med någon som står en nära.

Fullmånen

Om daggen och den höstliga blåsten står för förgänglighet är fullmånen en bild av den sanna upplysning en – när den inte är en rent estetisk bild, en skildring av det traditionella beundrandet av fullmånens skönhet som leder till en nära nog ritualiserad beundran av månen närmast höstdagjämningen, i skördetiden. Det finns ett särskilt ord, att mån-se, (tsuki-mi) för att uppmärksamt beundra månen under denna natt när den anses vara som allra vackrast på hela året.

Basho upplever den religiöst, inte bara för att han för tillfället befinner sig i ett tempel utan för att han uppnår ett tillstånd som han beskriver som sitt sanna, egentliga ansikte:

Bodde i templet,

med mitt sanna ansikte

såg jag på månen –

Basho hade många elever, varav tio stod honom särskilt nära. En av dessa tio var Joso, som i en dikt vänder sig till en nyomvänd och i bilder säger honom att man inte kan nå sanningen med ens utan att det måste ske i omgångar. Med denna symboliska och didaktiska betydelse blir dikten mer intressant än om den bara vore en skildring av ett rum om sommaren, där både myggnät och skjutdörrar står mellan personen inomhus och månen utomhus:

Ut ur myggnätet,

pappersrutan återstår:

sommarens måne

Historia och estetik

Den äldsta japanska diktformen är på trettioen stavelser och kallas waka eller tanka; den odlades särskilt vid hovet under den japanska motsvarigheten till medeltiden. Man uppfattade den som sammansatt av två delar, de tre första raderna och de två sista. Så småningom blev det vanligt att länka samman sådana dikter i improviserade sittningar, och den bäste poeten i sällskapet fick börja med de tre första raderna. Ur denna form utvecklades med tiden den treradiga haikun som en självständig form. Länge användes den huvudsakligen som ett elegant och bildat fritidsnöje.

Först i slutet på 1600-talet uppträdde en poet som efter många år av försök fann en ton som lyfte den till den höga poesins rymder, en man som blev känd under författarnamnet Matsuo Basho (1644-1694). Det stora genombrottet för haiku i denna stil blev en dikt som för oss kan verka bedrägligt enkel; den lever inte minst i kontrasterna, mellan stillhet och rörelse, mellan levande och icke-levande, mellan tidlöshet och ögonblicket, mellan tystnad och ljud:

Den gamla dammen:

när en groda skuttar ner,

ljudet av vatten

Till mina favoriter hör en haiku som suggererar fram en annan värld, både gripbar och osynlig, nämligen en dikt om spegeln, en rund handspegel med en dekor på baksidan av plommongrenar i vårblomning:

vår av ingen sedd:

på andra sidan spegeln

blommande grenar

Haiku är öppen för tillvaron i alla dess aspekter, men helst ser man det stora i det lilla. Den ständiga kastningen mellan glädje och sorg finns i en iakttagelse hos Meisetsu, verksam kring sekelskiftet, där man också finner ett uttryck för den okunnighet om sammanhangen som karakteriserar tillvaron (och kanske gör den uthärdlig):

Fjärilar följer

med glädje blomsterkransen,

ovanpå kistan

Människan intar inte någon särställning i den buddhistiska världen. Bland haikudiktarna hade Issa en särskild känsla för insekter och andra djur som är utsatta och underlägsna. Ett exempel på hans syn där djur och människa flyter samman är denna uppmaning:

Inte döda flugan!

Den vrider sina händer

och sina fötter

I en annan dikt är det myggorna som finner sin tillflykt om dagen bakom statyer i templen:

Myggen om dagen,

bakom ryggen gömmer då

buddhan undan dem –

Också växterna kan ha en personlig relation till människorna. Inför höstens mest älskade och beundrade blommor, krysantemerna, säger Shiki uppriktigt:

Att år efter år

tänka på krysantemum,

som tänker på mig

Humor

Om humor förutsätter en distans till jaget, en förmåga att skratta inför den egna oförmågan, finns det humor invävd i haikuns väsen, men en lättfattlig humor är det inte så ofta frågan om. Den odlades i en annan genre, senryu, som har samma yttre form som haiku men bygger på ordlekar och annat för en utomstående svårnjutbart. Men ibland kan en haiku locka till ett inlevelsefullt skratt, som inför den medvetet barnsliga storögdheten hos Onitsura:

Vattenfåglarna

ser ut att vara tunga,

men nej, de flyter

Ett reservationslöst jubel inför tillvaron möter hos Issa i en dikt från körsbärsblomningens tid, höjdpunkten på året; när en japansk poet skriver ”blomma” kort och gott, menar han just körsbärsträdens blomning. I skuggan av de blomtyngda grenarna är livet mer än annars ett ofattbart mirakel:

Att existera

är rena underverket!

I blomsterskuggan

Tempellandet

Många av haikudiktarna levde halvt om halvt som munkar och präster, även om de inte var anknutna till något bestämt kloster. Andra av de mest betydande poeterna såg religionen mer utifrån, som Buson, både diktare och målare (1715-1783) och Shiki (18661902), som försökte ta vara på den rika traditionen i den svallvåg av förändringar som sköljde över landet efter den första, påtvingade kontakten med det moderna Västerlandet.

Särskilt hos Shiki möter många dikter som tycks vara medvetet valda illustrationer av karakteristiska drag i det japanska samhället.

Dit hör den ostörda samlevnaden mellan landets båda religioner, buddhismen – i sin tur uppdelad i många helt olikartade riktningar – och den inhemska shinto, gudarnas väg, som namnet betyder. I en dikt om den välkomna svalkan i den fuktigheta sommaren ser han tempel från båda religioner, med de tända ljusen som det gemensamma draget:

Svalka vart man ser,
tända ljus åt gudarna,
ljus åt buddhorna

I en annan dikt är det fråga om den stora städningen under vintern, där man plockar isär och tar ut allt som hör till husaltaret:

Vinterstädningen;
med gudar och med buddhor
ute på gräset

Landskapet är fullt av tempel och kapell. Fudo – som framställs med en gloria av lågor – har här hos Shiki sitt ute i ensligheten:

Tallar och cedrar,
mitt på den vissna heden
ett Fudo-tempel

Haikudiktningen har många hänsyftningar på tempel – med ändelsen ji på sino-japanska, -dera på ursprunglig japanska -, och det är ett rikt skiftande uppbåd bilder. De kan vara mäktiga och berömda eller små ensliga byggnader uppe i bergen, där snarkningarna under siestan blandas med gökens rop. De kan erbjuda mat och husrum efter ett våldsamt oväder eller vara plats för meditation. Under japansk medeltid var klostren ofta mäktiga och inblandade i de många inbördeskrigen, så det är inte underligt att de byggdes starka och väl skyddade. Ofta var de fristad eller förvisningsort för politiskt obekväma personer. I diktarnas egen tid invaderas de ibland av skönhetsälskande utflyktsgrupper, som vill beundra fruktträden i full blomning, särskilt då de tidiga plommonen och de senare körsbären. Ja, Buson kan se ett säreget sammanhang mellan körsbärsblomningen och templet i en dikt som bara antyder känslan av hemlighetsfull identitet:

Blommen har fallit
och mellan dessa grenar
ligger ett tempel

Fromma statyer står ute i landskapet; Issa noterar, kanske lite vanvördigt:

Ute på heden
en buddha-bild;från näsan
hänger en istapp –

Inför döden

Människans roll i tillvaron är försvinnande liten och ändå omätbart stor. Inför döden sammanfattar den kultiverade människan sina tankar i en dödsdikt, som ofta är till synes lätt och obetydlig. Litterärt mest känd är den som Basho skrev under sin sista sjukdom under en resa:

Sjuk på en resa:
och på den vissna heden
vandrar drömmen runt

Andra poeter jämför t ex livet med eldflugan, vars ljus tänds så lätt och slocknar så lätt. Och vad blir kvar av individens strävan? Kanske som hos Basho, en poet utan någon fullvärdig efterträdare, där man skall minnas att Vägen, kinesiskans Tao (eller Dao), är en urgammal bild av själva tillvarons egentliga natur:

Denna vägen här.
ingen att vandra den finns
i höstlig skymning

De döda

Liksom man på svenska förr gärna talade om en avliden som ”salig” så och så, omtalas på japanska en död ofta med ordet ”hotoke”, som egentligen är beteckningen på en buddha, en som har nått den fulla upplysningen. Det slutliga målet för tillvaron är att alla levande varelser skall bli en buddha, skall förverkliga sin egen sanna inneboende buddha-natur.

För övrigt spelar kulten av de döda en stor roll, med sin höjdpunkt under bon-festen i juli. Då firar man under flera dagar de döda med buddhistiska själamässor och matoffer vid husaltaret. En bistert realistisk ton far Bashos bild:

Alla Själars Dag.
Också denna dag röken
från krematoriet

Att besöka gravar hör till det socialt förpliktande. Hos Issa är det lärlingens knappt utmätta fritid som går åt till detta:

Lärlingens fridag,
över gravarna blåser
vinden i tallen

Även detta kan fa en anstrykning av livsnjutning, som i Issas bild av vilan efter den fuktigheta sommardagen:

Månen om kvällen,
och de njuter av svalkan
där graven ligger

Den buddhistiska metafvsiken räknar med astronomiskt ofattbara begrepp i tid och rum. Dit hör också de många helvetena, ohyggliga strafforter, även om de inte är slutgiltiga. Issa ställer helvetet – vår vetskap om lidandet här och i den metafysiska verkligheten – mot vår önskan att njuta av livet, här uttryckt i den traditionella handlingen att gå ut och beundra de utslagna körsbärsblommorna, ”att blom-se” (eller blomster-titta; hana-mi). I haikuns begränsade form säger han där ungefär allt som kan sägas om vår existentiella situation, eller hur?

Sådan världen är:
ovanpå helvetets tak
betrakta blommen –