Att studera Psaltaren

Att studera Psaltaren

Gösta Hallonsten

Psaltaren i nyöversättning och Tidegärden, Kyrkans dagliga bön har aktualiserat Psaltarens betydelse som bönbok men också som en del av vårt litterära och kulturella arv. Hur har den använts i judisk och kristen gudstjänst? När har den tillkommit och hur skall vi förstå psalmerna i deras historiska kontext? Kan man läsa psalmerna som vanlig poesi, eller krävs särskilda förkunskaper?

Sådana frågor besvaras i En bok om psaltaren, redigerad av Hans Bergström och utgiven i Svenska Bibelsällskapets skriftserie Nytt GT (Libris 1996). Den innehåller nio uppsatser av lika många författare från olika kyrkor och samfund i Sverige. Flera av författarna är exegeter av facket och boken ger därför på ett behändigt sätt en insikt i bibelforskningens resultat. Psalmernas tillkomsttid, problemet med Davids författarskap, olika genrer och psaltaren som ”historiebok” behandlas sakkunnigt. I sitt bidrag understryker professor Tryggve Kronholm att Nya testamentets kristologiska nytolkning av psalmerna både har sin förutsättning i en judisk ”andlig” tolkningstradition och är helt originell. Därför blir också slutsatsen ”att den i Nya testamentet dominerande tolkningen av psalmerna […] har sina källsprång i Jesus personligen”. I ett bidrag tar rabbinen Moshe Edelmann upp Tehllim – den hebreiska beteckningen på Psaltaren – i judiskt fromhets- och gudstjänstliv och dominikansystern Catharina Broorre belyser i sin uppsats ”Psaltaren som kristen bönbok”.

Boken är lättläst och informativ. Till det senare bidrar en rad faktarutor och textutdrag. Så t.ex. utdrag ur tidegärden och ur Luthers företal till Psaltaren. I en annan faktaruta får man utrett den olikartade numreringen av psaltarpsalmer i den hebreiska Bibeln och i Septuaginta/Vulgata, ett problem som man stöter på i en del utländska bibelöversättningar och liturgiska böcker.

Den annars så informativa studieboken har dock vissa uppenbara brister. I bidraget ”Kyrkans musikaliska samtal med Gud” behandlar musikpedagogen Inger Truedsson frågan om hur psalmerna ursprungligen sjöngs. Hon nämner därefter kort den äldsta kyrkans psaltarsång och hänvisar till Augustinus och Ambrosius. Resten av uppsatsen behandlar modern psaltarsång och omdiktning i väckelsesånger och svenska psalmer. Gregorianiken och den bysantinska psaltarsången, som är rikligt företrädd även i liturgin, förbigås med tystnad. Psaltaren i konstmusiken likaså.

På samma sätt förbigås, om man bortser från Broomes avsnitt om Augustinus och om tidegärden, hela den kristna tolkningstraditionen vad gäller Psaltaren. Inte ens Luthercitatet skvallrar om att denne helt omfattade den traditionellt typologiska tolkningen av psalmerna! Att det är Kristus som talar i psalmerna är ju ändå den kristna grundövertygelse som gjort att Psaltaren kom att inta en så mycket starkare ställning i kristet medvetande än vad den hade i den antika judendomen.

Den kontrastering av en historisk-kritisk bibelläsning med en nutida, ofta underförstått individuell, som är så vanlig i svensk teologi och kyrkoliv ligger säkert till grund här. Den far ett uttryck i uppsatsen ”Om läsning av psaltartext” av teol. dr Bertil Wiklander. Här står den enskilde läsaren i centrum och har till sin hjälp, förutom de exegetiska insikterna, vissa litteraturteoretiska överväganden om läsprocessen. Man saknar dock ett hermeneutiskt perspektiv, där traditionen på gott och ont är ett hjälpmedel att övervinna tidsavståndet mellan läsare och text. Och tradition bärs ju kollektivt, liksom den kristna psaltarförståelsen ända från början varit korporativ. I psalmerna talar totus Christus caput et membra (hela Kristus, kropp och lemmar).

Att det traditionshistoriska perspektivet dock inte behöver stå i motsättning till ett exegetiskt historisktkritiskt belyses indirekt av Bo Johnsons uppsats ”Psaltaren i förkunnelsen”. Här förespråkar författaren att förkunnelsen skall utgå från helheten, i Psaltaren, och med Psaltaren som exempel på den bibliska relationen mellan Gud och människa. Som en frukt av sina vetenskapliga studier ger han sedan en elegant utläggning av vad rättfärdighet och tro semantiskt och teologiskt står för i Psaltaren. Utläggningen stämmer påfallande väl överens med Luthers ”nyupptäckt” av evangeliet hos Paulus, en nyupptäckt som i själva verket inte var ny utan hela tiden funnits i den kristna utläggningstraditionen.

En bok om Psaltaren är informativ och stimulerande, liksom andra delar av Bibelsällskapets serie Nytt GT. Den illustrerar samtidigt en brist i svensk teologi och kyrkoliv, en brist som dock förhoppningsvis är på väg att avhjälpas genom de senare årens intensiva översättningsarbete och publicering av texter ur kyrkans klassiska böne- och utläggningstradition.

GH En bok om Psaltaren. Red. Hans Bergström.

Svenska Bibelsällskapets skriftserie Nytt GT Libris 1996