Barn och uppfostran hos Ellen Key

Barn och uppfostran hos Ellen Key

Maria Ulfgard

Hur skall man som pedagog, förälder eller barnuppfostrare i seklets sista decennium förhålla sig till Ellen Key (1849-1926), denna i sitt samtida Sverige så kontroversiella uppfostringsoch utbildningsideolog? Är hon fortfarande kontroversiell, har hennes pedagogiska ideer aktualitet och läses hon numera? Kan vi sympatisera med hennes socialistiska åskådning, hennes borgerliga familjeideal, hennes särartsfeminism, hennes evolutionistiskt monistiska religionsalternativ, hennes insiktsfulla pedagogiska metoddiskussioner och hennes motsägelsefulla uppfostringsideal där egoism och altruism båda utgör mål för personlighetsdaningen?

Under alla omständigheter, hur man än uppfattar Ellen Keys teser och programförklaringar, står det klart att 1900-talets generationer av barn har att erkänna hennes betydelse att under seklets inledning ha formulerat barnens värde och fokuserat deras behov. Trots att hon själv var både barnlös och ogift, bidrog hon med stor pedagogisk kunskap och med hjälp av sin goda intuition, till att stärka familjelivets status och att skapa bättre villkor för barnen. Genom sitt arbete som författare och samhällsdebattör kom hon att väcka ett intresse för barnets utveckling och uppfostrans betydelse, och med sitt stora engagemang blev hon en röst i samhället för barnen, vilka ju inte hade någon talan. Tack vare Ellen Keys insatser kan man hävda att vårt sekel mer än något tidigare sekel varit ett barnets århundrade.

Barnets århundrade

För drygt ett sekel sedan, under 1880- och 1890-talen, författade Ellen Key ett antal uppsatser och essäer i pedagogiska ämnen. De flesta publicerades i en serie småhäften av föreningen Verdandi. Under vintern 1900 kom hon att hålla två längre föredrag om uppfostrings- och utbildningsfrågor i Uppsala och Stockholm. Dessa utgör tillsammans med Verdandiessäerna huvuddelarna i hennes berömda bok Barnets århundrade, vilken utkom under senare delen av år 1900.

Boken väckte omedelbar debatt och kritiken var både osaklig och kränkande. Själv ansåg Ellen Key att hon kom att vantolkas. Kända skribenter inom samtidens kulturella elit och samhällsdebatt ägnade sig åt att nidteckna hennes person och avsiktligt förvränga hennes teorier. Flera pamfletter författades mot henne.

Carl David af Wirsen, Svenska Akademiens ständige sekreterare, tog sig fräckheten att karakterisera henne som en fjolla och skrev:”Det finns patent-fjollor, som inbilla sig att sitta inne med all världens vishet, medan de leva på ett uppkok av Nietzsche, Ibsen och Almqvist.” August Strindberg gav henne i Svarta fanor (1904) öknamnet ”Hanna Paj”, han avhånade hennes utseende och drev med hennes feministiska teorier. Filosofen Vitalis Norström gjorde sitt litterära genombrott med en 146 sidor lång essä, Ellen Keys tredje rike -En studie över radikalismen, 1902, vilken är en direkt uppgörelse med Barnets århundrade. ”Mitt enda syfte är det kritiska att söka afpressa henne en teoretisk ståndpunkt”, deklarerade Norström.

Motviljan mot Ellen Key fanns också mera latent i hennes umgängeskrets. Vid tiden för utgivningen av Barnets århundrade skrev Selma Lagerlöf till sin väninna Sophie Elkan: ’Jag tycker att hon [Ellen Key] är lika dålig som skribent som moralist, hon förstör språket liksom hon förstör människor. […] att läsa henne är som att gå i kyrkan och höra en dum prest.” Ellen Key och Selma Lagerlöf hade ett mycket komplicerat vänskapsförhållande, där de ideologiska konflikterna kom att tära på vänskapen.

Dock hade påfallande fa pedagoger invändningar mot Barnets århundrade, fackpressen ägnade inte boken en enda recension.

Ellen Keys provocerande brist på konventionalism

Vilka var då orsakerna till dessa otrevliga tillmälen och angreppen hon fick utstå?

I sitt program för uppfostran och undervisning anknöt Ellen Key till samtidens internationella strömningar, och det var oftast utomlands man förmådde tolka henne rättvist. Hon hade stora framgångar i Tyskland och även i England. Hon sammanfattade i sitt tänkande ideer som rörde sig i tiden. Hon hade en förmåga att förena teorier som syntes höra hemma i olika ideologiska läger. Likväl var hon mycket beroende av flera av samtidens modefilosofer som t. ex. Darwin och Spencer, vilka inte var populära bland hennes kritiker.

Ellen Key bröt mot många av samhällets outtalade konventioner och hennes kritik mot förhärskande ideal inom barnuppfostran och skolutbildning var provocerande radikal. Den syn hon hade på sexualiteten uppfattades närmast som omoralisk i en tid som präglades av hycklande pryderi, men hon visade också bristande insikt i sexualitetens sinnliga dimensioner, vilket retade de mer radikala. På religionens område gjorde hon sig impopulär i kyrkliga och konservativa kretsar i det hon kritiserade metafysiken och utvecklade en egen livsåskådning grundad på evolutionismen. Som feminist var hon också obekväm, stundom för konservativ, stundom för radikal. Hon kom i stora konflikter med samtidens emancipationsrörelse. Också inom politiken var hon gränsöverskridande. Hon utgav sig för att vara socialist, men vägrade ansluta sig till något socialistiskt parti, samtidigt som hon tydligt förespråkade ett borgerligt familjeideal och grundade sin pedagogik på borgerliga värderingar.

Ellen Key tycks ha stått i opposition till de flesta dominerande åsiktsriktningar i sin samtids Sverige och hennes frikoppling från ideologiska hemvister kan ha bidragit till vantolkningen av hennes teorier.

Hemmets utopi

Titeln Barnets århundrade ger vid handen en visionär hållning. Ellen Key var visionär. Hon var t.o.m. en orealistisk visionär. Vid sidan av konstnären Carl Larsson framstår hon som hemmets och familjens stora ideolog vid sekelskiftet. Hennes familjeideal utgick från kärnfamiljen och hennes intention var att förändra villkoren för arbetarklassen. Hon anlade ett estetiskt perspektiv, föreslog arbetarfamiljen vackra gardiner för fönstren och gav många käcka tips för hemmets prydande. Att, som hon i Barnets århundrade uttryckte det, få en solig och rymlig barnkammare inredd åt sig, torde ha varit en utopi för de flesta arbetarbarn vid denna tidpunkt. Som jämförelse kan nämnas att just då poängterades i den socialetiska debatten behovet av en egen säng för varje person i ett hushåll.

Ellen Keys pedagogiska program förutsatte en mor som var hemma med sina barn. En omöjlig situation för en arbetarfamilj, där båda föräldrarna tvangs arbeta för familjens inkomst, och ett lika orealistiskt alternativ för en ensamstående mor. Denna teori blev också ett tacksamt byte för samtidens radikala feminister. Ellen Key motsatte sig barnarbete och prostitution. I samtliga visioner för ett bättre samhälle utgick hon från kärnfamiljen, men redan vid sekelskiftet existerade familjeupplösning, eller snarare brist på familjebildning. Många ogifta kvinnor tvangs genom olika omständigheter till moderskap. Detta faktum förbisågs av Ellen Key. I hennes utopi skulle barnet uppfostras inom familjens krets, modern skulle ta aktiv del i varje enskilt barns utveckling och syskonen skulle berika varandras karaktärer. Inramningen till denna ideala fostran var en sådan bostadsstandard som medger ett vackert, funktionellt hem.

Föräldrars lämplighet

Utifrån tankar om erotiska insikter, sociala förutsättningar och möjligheter att ge goda fysiska och psykiska anlag ifrågasatte Ellen Key om alla män och kvinnor borde bli föräldrar. ”Den nya sedligheten” introducerades som beteckning för den erotiska insikt hon fordrade av de blivande föräldrarna. Barnet skulle avlas med religiös andakt och dess framtida harmoni var helt avhängig den vördnad och respekt föräldrarna visat varandra.

Barnet stod i fokus för Ellen Key, inte föräldraskapet. Hon försåg barnet med rätt till egna krav och rättigheter. Som barnets första rättighet gav hon barnet rätten ”att välja sina föräldrar”.

Det respekterade barnet

I en tid då det hunsades med barn, barnen förpassades till en egen värld utan delaktighet i de vuxnas (mer än i arbetslivet), och där frågor och beslut angående barnens framtid behandlades av de vuxna utan barnens hörande, ställde Ellen Key barnet i centrum. Hon underströk betydelsen av en individualistisk och psykologisk uppfostran. Här ser Man ett tydligt inflytande från Rousseau och Spencen Lekens betydelse framhölls med bl.a. citat från Madame Stad: ”blott den, som kan leka med barn, också är i stånd att lära dem något”. Villkoret för att få uppfostra barn var att själv vara som barn, vilket inte innebar att man själv förställde sig till barnslighet. Man skulle låta sig gripas av barnet och gå in i dialog med barnet på barnets villkor.

Att behandla barnet som en like och visa det samma respekt som man visade en vuxen innebar en klar uppvärdering av barnet. Att dessutom avstå från att påverka barnet för sina egna syften krävde en ny syn på barnets integritet, och att framhålla uppfostrarens betydelse som exempel och modell för barnet fokuserade också den vuxnes beteende och inte bara barnets.

Denna syn på barnet måste ha varit revolutionerande för många i Ellen Keys samtida Sverige.

Bruket av aga

Då det gällde den fysiska agans berättigande skilde sig också Ellen Keys uppfattning från den gängse. Hon hävdade att barnet borde visa lydnad, men att denna lydnad undantagsvis skulle erhållas genom bruk av aga. De små barnen, upp till tre års ålder, kunde om så behövdes, medelst en enkel liten dask fa en lätt fysisk smärta och därigenom inse sin plikt till lydnad. ”Har en sådan lydnad från spädaste år blifvit vana, då är sedan en blick, ett tonfall, ett ord nog för att uppehålla den”, fastslog hon. Att hon vände sig mot att aga äldre barn kan relateras till hennes insikt om barnets psykiska mognad. Hon menade att förödmjukelsen att bli utsatt för kroppslig aga satte större sår i själen än på kroppen, och att barnets medvetande därom växte med åldern. Uppfostran borde ske med huvudet i stället för med händerna, och bäst vore om föräldrarna från barnets födelse bestämde sig för att ej bruka stryk.

Egoism och altruism

Den uppfostran Ellen Key förespråkade var av personlighetsdanande karaktär. Starkt betonades den själsliga aspekten. Genom att utgå från barnets personlighet skulle individualiteten utvecklas. En spänning uppstod i hennes pedagogik mellan stärkandet av individen och respekten och hänsynstagandet gentemot andra. ”Barnen erhålla ej allt till skänks […] taga hänsyn till föräldrar, tjänare och hvarandra; de hafva skyldigheter… ”, klart uttryckte hon alltså barnets roll i kollektivet. Genom en kärleksfull uppfostran och tydliga normer skulle egoism och altruism kunna utvecklas och internaliseras inom samma individ. Här förenade Ellen Key i sin pedagogik det liberala uppfostringsidealet med det socialistiska.

Flickor, pojkar och undervisning

Ellen Keys utbildningsprogram för flickor skilde sig starkt från det hon förespråkade för pojkar. Sin pedagogik förankrade hon i den särartsfeminism hon utvecklat. Kvinna och man är jämlika, men olika, menade hon, och framhöll deras skilda verksamhetsområden i samhället. Enligt denna syn hade flickor och pojkar helt olika begåvningar. Flickorna skulle genom sin uppfostran och utbildning förberedas för sina verksamheter inom moderlighetens områden. Kvinnan förbrukade genom sina moderliga funktioner så mycket fysisk och psykisk livskraft att hon på den andliga produktionens område blev mannen underlägsen. Utbildningen av flickorna borde inte vara av alltför krävande intellektuell karaktär, ty mot kvinnans intelligens anfördes att kvinnan var mer mottaglig för intryck än för åsikter. Ronny Ambjörnsson har i sin avhandling Samhällsmodern tydligt visat att Ellen Key såg kvinnornas bildningsvägar som andra än männens, och det är ett känt faktum att hon inte kunde ansluta sig till de andra feministernas jubel över varje ny kvinnlig student- eller universitetsexamen.

Något förvånande är att Ellen Key inte pläderade för skilda flick- och pojkskolor. Det hade varit logiskt utifrån teorin om könens olika begåvningar. Samskolan, öppen för alla samhällsklasser, är hennes stora vision. I samskolan skulle flickor och pojkar från olika samhällsklasser ömsesidigt och positivt påverka varandra utan att deras individualitet gick förlorad.

Ellen Key vände sig mot den samtida pluggskolan med dess instrumentaliserade undervisningsmetodik och periodiskt sönderstyckade skoldag. Skolan kritiserades för bristen på sammanhang och för sin mekaniserade inpluggnings- och förhörsexercis. Hon fann skolans undervisning så fördummande och passiviserande att hon gav ett av kapitlen i Barnets århundrade rubriken ”Själamorden i skolorna”.

En skola med koncentrationsläsning, där barnets egna iakttagelser utgjorde grunden för kunskapsinhämtningen, var den skola Ellen Key förespråkade. Läraren skulle i sin undervisning ge en grundkurs och öva eleverna i basfärdigheter, varifrån eleverna sedan själva skulle ta sig fram, exempelvis genom att pröva olika arbetssätt eller utföra egna experiment. Att i praktiken utföra det i läroboken beskrivna, i stället för att plugga in det, var den bärande iden.

Aktualitet i dag

Läses Barnets århundrade i någon större utsträckning idag?

Liksom i Ellen Keys samtid far man skåda över våra nationsgränser för att kunna inse hennes popularitet och aktualitet. Att Barnets århundrade fortfarande är mycket uppskattad i Tyskland bekräftas av en ny upplaga så sent som 1992. Under sjuttiotalet utgavs boken f f g. i Rumänien (1978) och i Japan (1979). I Sverige är däremot boken mycket svåråtkomlig. Den har utgivits i tre olika upplagor, av vilka den senaste utkom 1927. Man kan således inte köpa den i vanlig bokhandel och den förekommer mindre ofta hos antikvariatsbokhandlare. På bibliotek är den också svår att hitta. Många artiklar, essäer och t.o.m. en avhandling har skrivits om boken. Hos pedagoger och samhällsdebattörer återkommer med jämna mellanrum frågeställningar från boken och inte sällan hör man titeln Barnets århundrade citeras i olika sammanhang.

Är Ellen Key kontroversiell i dagens ideologiska debatt?

Hon är det inte i debatten, men vid en noggrann läsning finner man många osympatiska och märkliga teorier jämsides med många kloka och väl genomtänkta. Därför måste hon tolkas utifrån sin samtidskontext. Hennes diskurs är ett resultat av en lång filosofisk skolning där Rousseau, Pestalozzi, Comte, Spencer och den mindre kände Urban von Feilitzen utgjort hennes stora auktoriteter. Tydliga spår finns från uppväxten i ett intellektuellt och politiskt frisinnat hem, där hon under sin ungdomstid också var sin far behjälplig i hans riksdagsarbete. Hennes litterära stil med dess retoriska svulstighet och stundom religiösa metaforik kan verka frånstötande på den moderne läsaren. Man får dock inte glömma att hon var ett barn av sin tid.

Att barnen på många sätt fatt betydligt bättre villkor och möjligheter under vårt sekel torde vara oomtvistat. Av vad Ellen Key här bidragit med vill jag främst framhålla hennes syn på den självständiga individen. Det respekterade barnet, den individualiserade hållningen i uppfostran och undervisning samt ramskolan är tre områden där hennes insatser måste uppskattas. Många av hennes metodiska och didaktiska strävanden har fått gehör i de senare läroplanerna för det allmänna skolväsendet. Inte minst i vår senaste läroplan, Lpo 94, finner vi många exempel. Att hon så klart i de flesta fall tog avstånd från kroppslig aga var en pionjärinsats som skulle behöva närmare åttio år för att omsättas i ett tillägg till föräldrabalken. Som bekant antog Sverige 1979, som första land i världen, en förordning som fråntar föräldrarna rätten att aga sina barn.

Ellen Key satte alltid barnets rättigheter i främsta rummet, och på detta sätt kom hon att prägla vårt sekel som barnets århundrade.

Maria Ulfgard är adjunkt och doktorand i svenskämnets didaktik.

Litteraturförteckning

Ambjörnsson, Ronny, Hemmets århundrade, Stockholm 1976

Ambjörnsson, Ronny, ’Samhällsmodern Ellen Key och hemmets utopi’; i: Den svenska litteraturen 4: Den storsvenska generationen, red. Lars Lönnroth – Sven Delblanc, Stockholm 1989,109-111

Ambjörnsson, Ronny, Samhällsmodern, Göteborg 1974

Forsström, Axel, Om Ellen Key, Malmö 1949

Key, Ellen, Barnets århundrade, 1-11, Stockholm 1900

Key, Ellen, Missbrukad kvinnokraft, Stockholm1913
(Lagerlöf, Selma) Du lär mig att bli fri. Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan. Urval och kommentarer av Ying Toijer-Nilsson, Stockholm 1992

Lengborn, Thorbjörn, En studie i Ellen Keys pedagogiska tänkande främst med utgångspunkt från ”Barnets århundrade” (Årsböcker i svensk undervisningshistoria. 140), Stockholm 1977

Lundevall, Karl-Erik, ’Key, Ellen Karolina Sofia’; i: Svenska män ocb kvinnor 4, Stockholm 1948, 226-228

Läroplaner för det obligatoriska skolväsendet, Stockholm 1994

Lärolan för grundskolan, Stockholm 1980

Norström, Vitalis, Ellen Keys tredje rike. En studie öfeer radikalismen, Stockholm 1902

Tillägg till föräldrabalken, Stockholm 1979

Wedberg, Anders, Norström, Johan Vitalis Abraham’; i: Svenska Män och kvinnor 5, Stockholm 1949, 556-557

Weidel, Gunnel, Ellen Key och Selma Lagerlöf (Ellen Key-Sällskapets skriftserie. 2), Linköping 1972

Wittrock, Ulf, Ellen Keys väg från kristendom till livstro, Stockholm 1953