Barns uppväxtvillkor är avhängiga det samhälle som omger dem. Vi lever i en tid av gränslöshet, och därför är det inte särskilt konstigt att ett av nutidens vanligaste problem i barnuppfostran handlar om just ”gränser”. Många föräldrar tycker sig sakna förmåga att stödja och vägleda sina barn, då barnens verklighet formas på ett sätt som ligger bortom föräldrarnas kontroll.
Vyerna har vidgats snabbt under de senaste decennierna. Små barn gör sin entré på dagis i späd ålder och konfronteras med många andra barn. Därigenom utökas kretsen av vuxna omkring dem, från ett fåtal förtrogna till ett flertal mer eller mindre välkända personer. Barnen kommer tidigt i kontakt med tv och internet och därigenom öppnas en omvärld som är större än de riktigt kan begripa. Barns framtidsutsikter begränsas inte heller av det som är familjens levebröd, utan olika utbildningsvägar ligger öppna och visar på möjligheter långt bortom det välkända. Världen ligger öppen och vi reser mer än vad som varit möjligt för tidigare generationer.
Denna hisnande utvecklingstakt i samhället kan få den enskilda människan att känna sig både vilsen och otrygg. Även om möjligheterna lockar och friheten är berusande, så behövs mer än någonsin riktlinjer och vägledning för att kunna navigera rätt. När psykologen Bengt Grandelius gav ut boken Att sätta gränser – ett villkor för växande första gången 1997, så riktade han välbehövlig uppmärksamhet på ett problemområde som tyngt såväl föräldrar som förskole- och skolpersonal en längre tid. Boken har därför getts ut flera gånger, nu senast i en ny omarbetad utgåva våren 2006. Författaren har dessutom blivit en uppskattad föreläsare och medverkat i många sammanhang där barns utveckling och fostran stått i fokus.
Grandelius närmar sig ämnet genom att i många och varierade exempel beskriva problemsituationer som kan uppstå i kontakten mellan vuxna och barn. Hans bärande tema är att barnen inte bara behöver utan verkligen vill ha tydlighet och fasthet från vuxna. Han beskriver hur fostran längre tillbaka kunde upplevas som alltför hårdhänt och okänslig, med inslag av våld och brist på medkänsla med barnet. Därifrån har vi rört oss till en motpol bestående av vacklande och tvehågsna vuxna som inte riktigt vågar se sig själva som auktoriteter. Vi befinner oss i ”uppfostrans paradigmskifte” skriver Grandelius och skildrar hur svårt det är att urskilja några riktigt bärande element i barnuppfostran av idag.
Det här är en viktig bok, som förhoppningsvis kan hjälpa vuxenvärlden att hitta nya vägar för att ta ansvar för barn och unga. En bit in i boken mejslas bilden av en ansvarskännande vuxen fram. Särskilt viktiga är kapitlen ”Att se och bry sig”, liksom även ”Att gå till mötes”. Själva rubrikerna visar att vi inte kan tala om gränssättning utan att göra det med positiva förtecken, att tro på den mogna människans erfarenhet av att barnen behöver och vill ha närhet och uppmärksamhet. Att sätta gränser är inte endast frågan om att ”säga nej” – även om det också behövs – utan framför allt att värna om mötet och att låta barn upptäcka dialogen som instrument för att förstå sig själva och andra. Grandelius ger förslag på hur man kan närma sig ett barn utan att stöta bort eller förvärra konflikter för dem som tyngs av svåra erfarenheter, misstro och uppgivenhet.
Boken behandlar gränssättningsproblem på ett generellt sätt och mångfalden av exempel kan ibland bli förvirrande då vi flyttar oss mellan förskolebarnets skrik i livsmedelsaffären till tonåringars uppgörelser och utagerande hemma eller i skolan. Möjligen är det en avsikt att låta läsaren bada i denna rika flora av exempel, där alla kan finna något att känna igen sig i.
En bok av det här slaget har en bred läsekrets. Alla som kommer i kontakt med barn och unga kan finna stöd i sin roll, yrkesmässigt och privat. Författarens erfarenhet som praktiserande psykolog lyser fram i texten. Men läsaren har oftast en egen utgångspunkt, som förskollärare, tonårsförälder eller kanske skolledare. Av den anledningen skulle framställningen ha varit lite lättare att följa om ämnet hade behandlats utefter en tidslinje.
Det gäller till exempel ifråga om det späda barnet, där budskapet inte blir riktigt tydligt. Behövs gränser även då eller börjar vi i gränslöshet för att gradvis öka inslagen av gränssättande i samvaron med barnet? En sådan uppfattning är nog vanligt förekommande och det tycks också vara Grandelius ståndpunkt. Ett annat sätt att se det är att föräldrars inneboende förmåga att sätta gränser måste finnas med från början för att skapa den trygga strukturen kring måltider och sömn, som är det späda barnets huvudsakliga livsinnehåll. Den förälder som inte riktigt har en inre gränssättande förmåga brukar uppleva föräldraskapet som ångestfyllt och övermäktigt redan från början. Således är gränssättning inte bara ett verktyg att ta till i vissa knepiga uppfostringssituationer, utan snarare en hållning som ligger på ett djupare plan.
Ytterligare två kapitel som behandlar specifika problemområden skulle också vinna på att sättas in i ett tidsperspektiv. Övervikt och fetma hos barn är ett problem som i regel debuterar kring 3–4 års ålder. I den åldern kan man tycka att föräldrarna skulle ha full kontroll över barnens matintag och aktiviteter, men uppenbarligen har de ändå inte förmåga att styra upp barnens utveckling. Vanor som formas under de första levnadsåren tenderar att stanna kvar, bli karaktärsdanande, och vi ser hur viktigt samspelet mellan vuxna och barn är just tidigt i livet.
Inför skolstarten och under de första skolåren finns alltid ett antal barn som har stora svårigheter att klara de krav som ställs och det är framför allt i den åldern utredningar avseende neuropsykiatriska diagnoser blir aktuella. Författarens framställning återspeglar den motsägelsefulla uppfattning som finns om dessa barn. Ännu återstår mycket forskning för att ge en entydig bild.
Sammanfattningsvis kan man säga att boken ger oss anledning att se på oss själva, var vi står i livet och hur vi förhåller oss till den uppväxande generationen av barn och unga. Förmår vi vara de förebilder de behöver och ge det stöd de så hett längtar efter? Sanningen är nog att vi ofta brister, att alltför många barn och unga i ensamhet tampas med svåra livsproblem. Det avslutande kapitlet ger en resumé över vägen från barn till vuxen, formandet av vuxna relationer och parförhållanden som ska hålla för föräldraskap och fostran. Bengt Grandelius slutar boken med att konstatera att ”tydliggörandet av gränsen mellan en själv och en annan människa är grunden för att upptäcka och kunna utveckla den frigörande relation som är kärlek”. Till detta måste man nog foga att inte ens en kärleksrelation mellan två utgör en tillräckligt stabil grund för barnens fostran. Därtill behövs ett vidare livssammanhang, där kärleken manifesteras, inte bara i parförhållandet utan också i övergångarna, i förändringen där vi alla står ensamma.