När Agneta Pleijel sökte material om en anfader, som hon tänkte skriva en bok om, snubblade hon över Herman Schützer, kirurg i 1700-talets Stockholm och även han en anfader till henne på mödernet, en anfader som hon inte hade haft en aning om att han fanns. Han levde 1713–1802, adlades omsider och fick namnet Schützercrantz, blev hovläkare och ordförande i den kirurgiska societeten, det som så småningom skulle bli Karolinska Institutet.
Romanen Drottningens chirurg börjar med att Herman Schützer kallas till en dvärgkvinna, Maria Charlotte, som har födslovärkar, men förlossningen kan inte ske på normalt sätt utan man tillgriper kejsarsnitt – utan bedövning. (Enligt Schützer skulle detta vara det första kejsarsnitt som utförts i Sverige.) Agneta Pleijel besparar inte läsaren några detaljer om det medicinska och blodiga förloppet. Enligt vad hon uppgivit i intervjuer är alla dessa medicinska fakta direkt hämtade ur Schützers sjukjournaler. Maria Charlotte var ”obeskrivligt tapper”, gnydde bara ibland som en liten hundvalp, och när det stod klart att en liten flicka förlösts skrattade hon ”stort och befriat”. Hon hade fått stränga order att hålla sig mycket stilla de närmaste dagarna, men i stället hade hon krävt att få byta alla kläder, även sänglinnet, ville under tiden sitta på en stol och hålla sitt barn i famnen varpå hon ville dricka vin. Allt detta blev för mycket, hon fick hög feber och avled just när Schützer brådskande blivit tillkallad och nätt och jämt hunnit ta plats vid hennes säng. Liket dissekeras följande dag, och inte heller här besparas läsaren några detaljer, varken om syn-, hörsel- eller luktintryck. Barnet, kallad ”Liten”, får liksom sin far plats i Schützers hushåll, tack vare hans hustrus försorg. Schützer glömmer aldrig den tappra Maria Charlotte som enligt honom dog av alltför stor glädje: ”För stark glädje kan ha en destruktiv verkan.” I jämförelse med vad hon fick utstå av fysisk plåga i samband med kejsarsnittet förefaller kronprinsessan Lovisa Ulrikas choser som bagateller. Han är alltså en av de läkare som assisterar vid Gustaf III:s födelse.
Agneta Pleijel lyckas med små medel förmedla en atmosfär av 1760- och 1770-talens Stockholm, där Bellman verkade och fältskärer (kirurger) sågs över axeln av de ”riktiga” medicinarna, som höll fast vid antikens metoder. Kirurgerna föraktades som ”empiriker”, fältskärer, grova hantverkare. Ändå var det ju kirurgerna som utförde de verkliga medicinska behandlingarna och hade de anatomiska kunskaperna. Man får också en bild av Schützer själv, hans nyfikenhet på det egendomliga eller abnorma, hans intresse för inte minst kvinnokroppens innanmäte – medan kvinnan som personlighet förblir en okänd kontinent för honom. Det gäller även hans egen hustru Nella, 30 år yngre än han själv. Ett av de mer spektakulära fallen är en flicka som skulle ha drabbats av ”jungfrufödsel”, vilket visar sig vara ett dött tvillingfoster, som hela tiden från hennes egen födelse växt inom den unga flickan. Schützer beskriver fallet och försvarar med hetta sina ståndpunkter och ger sig också med samma intensitet i strid med en läkarcharlatan, Skragge. Den striden förlorar han emellertid. Ett annat fall är drottningens morian Phaëton, etiopiern, vars insjuknande ger upphov till förbittrade strider som både har med läkekonsten som sådan och med hovgunsten att göra.
Schützer är upplysningsmannen som söker sanningen, sanningen om kroppens (särskilt kvinnokroppens) anatomi, och som försöker finna ett drägligt liv i en värld av smuts och träck, blod och var. Men gåtan människan förblir till syvende och sist en gåta, skröplig och sårbar men ofattbart tapper, som Maria Charlotte var.
Romanen utgör ännu en bok, grundad på dokumentärt material, där man som läsare kan sväva i någon ovisshet om vad som är historiska fakta och vad författaren själv har diktat till. Metoden är ju väl inarbetad, särskilt av exempelvis Per Olov Enquist. Men i den här romanen får man en stark känsla av tidsatmosfären, mycket kanske tack vare Agneta Pleijels klara, exakta och sakliga språk med lätta pastischinslag från 1700-talets språk. Man ser med förväntan fram mot den utlovade fortsättningen om Gustaf III och hans teater, där en annan anfader till författaren blev skådespelare.