Nürnberglagarna, som stiftades av nationalsocialisterna år 1935, innebar att så kallade tyska ariska medborgare av rasmässiga skäl förbjöds att gifta sig med judar. Eftersom Sverige och en rad andra länder, däribland Tyskland, genom 1902 års Haagkonvention förbundit sig att tillämpa den äktenskapslagstiftning som respektive make/maka löd under, fann sig svenska myndigheter föranlåtna att med omedelbar verkan tillämpa dessa lagar. Svenska kyrkans präster hade vid denna tid i egenskap av statliga lysningsförrättare att pröva om hinder för äktenskap förelåg, även vad beträffade borgerliga vigslar, en ordning som kom att råda fram till 1991. Den lundensiske kyrkohistorikern Anders Jarlert har, som en del av det större projektet finansierat av det statliga Vetenskapsrådet ”Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen”, gjort en mikrohistorisk studie av fyra fall som ger belysning av detta strukturella förhållande.
I ett av fallen beskrivs hur den tyske medborgaren Erwin Mühl, boende i Sverige och kyrkobokförd i Tyska S:ta Gertrud i Stockholm, ville gifta sig med den svenska medborgaren Rico Gordin som var judinna. Eftersom lysning förvägrades dem av Svenska kyrkan for de till London och gifte sig där år 1937. Detta gick utan vidare eftersom Storbritannien inte ingått i den ovan nämnda Haagkonventionen. I Sverige kom detta äktenskap att bli omedelbart giltigt. Den tyska legationen kom dock att agera i ärendet och efter en kringelkrokig process, som Jarlert med rätta beskriver som Kafkaliknande, förklarade Landgericht Berlin i slutet av år 1939 att makarnas äktenskap var ogiltigt. Påföljande år antecknades efter skrivelse från svenska UD i församlingsboken i Solna, där paret Mühl då bodde, ”Äktenskapet återgått”.
Under tiden hade paret fött en son – Broni – som nu vid tre års ålder retroaktivt förklarats utomäktenskaplig, vilket noterades i församlingsboken. Detta upptäckte Broni själv inte förrän på 1950-talet, då han begärde ett åldersbetyg på pastorsexpeditionen och då tillfrågades om vad han ville ha för efternamn noterat.
Hade de svenska myndigheterna kunnat handla annorlunda? Jarlert gör en intressant jämförelse med Nederländerna. Här fanns visserligen en mycket större judisk minoritet, varför dessa frågor givetvis hamnade i fokus på ett helt annat sätt. Här blossade flera debatter upp, vilket bland annat fick till följd att röster höjdes för att Haagkonventionen borde sägas upp. Både politiker och domstolar vägrade därtill att erkänna rasmässiga definitioner av nederländska medborgare. I rättslig bemärkelse var en judisk nederländare, liksom en förment arisk (begreppets användbarhet och vetenskaplighet ifrågasattes) nederländare, nederländsk medborgare rätt och slätt. Svensk tystnad och följsamhet kan jämföras med nederländsk debatt och protest.
Efter kriget kom många av de familjerättsliga frågorna att regleras. De upplösta äktenskapen kom dock att förbli upplösta. I annat fall hade förmodligen mycken förvirring kunnat uppstå. För paret Mühl ledde detta till en intressant händelseutveckling. 1955 begärde paret att få ”anteckningen om återgång” av äktenskapet annullerad. Efter noggranna undersökningar och mycken korrespondens beslutar det svenskkyrkliga pastorsämbetet att, trots det oklara rättsläget, göra den begärda ändringen, vilket innebar att Broni ånyo förklarades vara född inom äktenskapet!
När Jarlert försöker göra en bedömning av de prästerliga aktörer som han möter i sitt material, karakteriserar han deras handlande som motstånd, vägran, acceptans respektive entusiasm. Det motstånd och den vägran som ägde rum skedde med byråkratiska medel. Författaren talar hellre om ”motsträvighet”, och det verkar rimligt eftersom i inget redovisat fall någon ämbetsman ställdes till svars eller fick lida för sitt motstånd. De flesta prästerna i Svenska kyrkan reagerade i detta sammanhang med ”byråkratisk acceptans”. De följde, säger Jarlert, ”gällande regelverk, utan att närmare reflektera över alternativa möjligheter”, men sympatiserade därför på intet sätt med nationalsocialismen. Byråkratisk entusiasm finner författaren hos ett fåtal präster, men då handlar det heller inte med nödvändighet om förankring i en nazistisk ideologi utan om ett naivt och okritiskt förhållningssätt till de gällande ordningar som man fann stor tillfredsställelse i att upprätthålla. Rasparadigmet hörde till det för alla självklara. Jarlert kan dock konstatera att detta paradigm för många präster inte utgjorde det dominerande perspektivet utan kvalificerades och ifrågasattes exempelvis av tanken på alla människors lika värde.
Anders Jarlerts bok ger många infallsvinklar på ämnet. Boken är rik. Den ger framför allt ett exempel på en vardagslivets kyrkohistoria i relation till de stora strukturerna, men ger sig också i närkamp med de moraliska frågorna, de rättsfilosofiska problemen och statskyrkomentaliteten. Teoretiska och metodiska frågor behandlas också, inte minst den viktiga frågan om bevarande och gallring av källmaterial.
Slutomdömet om boken blir att den i högsta grad är stimulerande läsning. Det känns dock tveksamt att använda ordet ’stimulerande’ med tanke på att ämnet är så tragiskt, ja rentav kusligt. Författaren skriver avslutningsvis: ”Inför ett ämne som effekten av Nürnberglagarna vid hindersprövning i Svenska kyrkan är det omöjligt att förbli opåverkad eller oengagerad. Likväl, eller just därför, måste historikern vara öppen för den misstankens hermeneutik som vågar ifrågasätta även forskarens egna empatiska intryck av människors lidande och utsatthet.” Jarlerts framställning lyckas med detta svåra konststycke.