Den irländska konflikten går tillbaka till Henrik VIII:s dagar. 1541 utropade han sig till kung av Irland och förklarade landet som protestantiskt och tillhörande den anglikanska kyrkan. Men det var hans dotter Elisabet I som på allvar tog itu med irländarna. Genom en massiv bosättningspolitik kom under några årtionden 30 000 skottar, huvudsakligen presbyterianer, och en ansenlig mängd engelsmän till öns norra delar för att etablera det engelska väldet. Stora landområden togs ifrån den inhemska katolska befolkningen och gavs åt bosättarna. Resultatet blev tusentals fördrivna och förbittrade katoliker. 1641 gjorde dessa uppror mot ”inkräktarna”, och i det tioåriga inbördeskrig som följde massakrerades många protestanter. När Cromwells arméer till slut lyckades krossa upproret konfiskerades ytterligare stora områden, vilket spädde på irländarnas hat mot engelsmännen.
När den katolske kungen Jakob II i slutet av 1600-talet besegrades och fördrevs av den engelska adeln tog han sin tillflykt till Irland. Den nyvalde engelske kungen, Vilhelm av Oranien, förföljde Jakob och besegrade honom i det beryktade slaget vid Boyne den 12 juli 1690. Stora delar av den irländska överklassen flydde och gick i exil på kontinenten. Slaget vid Boyne är fortfarande i högsta grad en levande realitet i Nordirland och en källa till oroligheter, när den protestantiska Oranienorden årligen firar segern med stora parader och festligheter. Hyllningarna av Vilhelm överträffar i fråga om nostalgi vida det svenska firandet av Gustav II Adolfs seger i slaget vid Lützen under den första delen av 1900-talet. Boyne resulterade i brittiskt styre av hela Irland fram till 1920. Bara protestanter kunde inneha statliga ämbeten och sitta i de lokala politiska församlingarna. Förbittringen över den brittiska överhögheten ledde 1916 till ett massivt uppror och ett inbördeskrig, som 1921 resulterade i att två parlament bildades, ett i Dublin för de 26 grevskap som utgjorde den nya republiken Irland och ett i Belfast för de sex grevskapen i Ulster, som blev en autonom del av United Kingdom.
I Nordirland utvecklades nu ett dualt samhälle. ”Irländarna/republikanerna”, som utgjorde c:a 35 procent av befolkningen, diskriminerades på bostads- och arbetsmarknaden, deras politiska rättigheter beskars genom olika manipulationer (bl.a. ständiga ändringar av valkretsarnas gränser), de var kraftigt underrepresenterade i statsförvaltning, domstolsväsende och poliskår. De kom att utgöra ett eget samhälle i samhället, där den katolska kyrkan stod för deras skolutbildning och sjukvård och där en sammanvävning skedde av katolicism, irländsk kultur och politisk nationalism, som eftersträvade en återförening med fränderna i söder. ”Unionisterna” dominerades av Oranienorden som hade ”en protestantisk stat för ett protestantiskt folk” som sin ledstjärna. Den utövade en stark kontroll av det politiska och sociala livet och har fortfarande sina ordenslokaler i så gott som varje protestantisk stadsdel. Sammanflätade i varandra levde två statiska, självtillräckliga och ömsesidigt exkluderande identiteter.
The Troubles
Det är naturligtvis en grov eufemism att kalla de senaste årtiondenas oroligheter på Nordirland för ”the Troubles”. Perioden tog sin början med katolikernas medborgarrättsmarsch från Belfast till Londonderry i oktober 1968, som slutade i en tragedi. Oroligheterna fortsatte och ledde till att brittiska trupper i augusti 1969 stationerades i Ulster. Efter den blodiga söndagen 1972, när 13 personer dödades av brittiska armén, stängdes det nordirländska parlamentet, Stormont, och direktstyre från London infördes. De dittills mestadels lokala sammandrabbningarna efterträddes av ett trefrontskrig mellan den brittiska armén och polisen, republikanska paramilitära styrkor, främst provisoriska IRA, och lojalistiska paramilitära grupper som Ulsters befrielsefront och Ulsters frivilligkår. Fram till mitten av 1990-talet dödades mer än 3 500 personer i oroligheterna. Även om läget lugnat ner sig är oroligheterna långt ifrån slut. Spänningarna finns inte bara under ytan. Dagligen sker nya incidenter. Under fjolåret dödades 15 personer i olika attentat.
Fredssträvanden
Mellan 1974 och 1994 gjordes ett flertal försök av olika parter att nå en politisk och konstitutionell uppgörelse. I början leddes de från London och innebar en maktdelning mellan nationalisterna/republikanerna (som helst såg ett enat Irland) och unionisterna (som eftersträvade fortsatt union med England). När Londons alla försök misslyckats slöts 1985 ett avtal över nordirländarnas huvuden mellan premiärministrarna i London och Dublin (Thatcher/Fitzgerald). Det var ett erkännande från London att lösningen var ett gemensamt ansvar för de båda regeringarna och att den brittiska regeringen bara åtnjöt begränsad legitimitet i Nordirland.
Under 1980-talet genomgick den militanta republikanska rörelsen en omvandling. En stor del av dess medlemmar hade dödats eller satt fängslade. Våldet hade också lett till en demonisering av rörelsen och minskad legitimitet bland vanliga nationalister. I stället ville man nå sina mål med politiska medel. Ett nytt ledarskap med politiska ambitioner trädde fram under Jerry Adams ledning. Sinn Féin lyckades så småningom uppnå en koalition med konstitutionella nationalister, Irlands regering och den irländska diasporan, främst i USA. Koalitionen öppnade en dialog med Ulsters liberaldemokrater under ledning av John Hume. Irländarna i USA lyckades också få Bill Clinton att engagera sig i fredsprocessen.
Parterna arbetade under första delen av 1990-talet med hemliga kontakter och olika kommissioner för att nå en slutlig uppgörelse. Strävandena torpederades av ett attentat i Londons Canary Wharf i februari 1996 av en utbrytargrupp från IRA, vilket ledde till att Sinn Féin stängdes ute från samtalen. Med Tony Blairs valseger 1997 togs nya initiativ och Sinn Féin kom tillbaka till förhandlingsbordet. Det nya initiativet resulterade till slut i Långfredagsöverenskommelsen 1998. Den innehåller fem huvudpunkter: 1. Nordirlands framtida konstitutionella status ligger i händerna på dess medborgare. 2. Om Irlands befolkning, i norr och söder, önskar ett förenat Irland kan de rösta om det. 3. Nordirlands nuvarande konstitutionella ställning förblir inom United Kingdom. 4. Nordirlands invånare har rätt att ”identifiera sig och accepteras som irländare eller britter, eller båda”. 5. Irländska staten ger upp sina territoriella anspråk på Nordirland och identifierar den irländska nationen i termer av befolkning och inte landområden (det krävde en ändring av den irländska konstitutionen). Vid en omröstning om överenskommelsen den 22 maj 1998 stödde 71 procent av Nordirlands befolkning den. I republiken fick den stöd av 94 procent.
Långfredagsöverenskommelsen är fortfarande den karta som man följer. Framsteg har avlösts av motgångar under den politiska processen. Men engagemanget från parterna för överenskommelsen var så starkt att den till och med överlevde det brutala attentatet av en utbrytargrupp från IRA i Omagh i augusti 1998 då 31 människor dödades. Integration av utbildningsväsendet har påbörjats och de ”blandade” skolornas antal har årligen ökat. Strävan att på 10 år öka den katolska representationen i poliskåren från 8 procent till 30 procent har varit mer trög. Men den politiska uppgörelsen om maktdelningen har dröjt. Till slut tröt tålamodet i London och Dublin. Tony Blair deklarerade att parterna i Nordirland måste presentera en överenskommelse om ett nytt nordirländskt parlament där alla parter är representerade före midnatt den 26 november 2006. Om inte stängs Stormont för överskådlig tid och London och Dublin tar hand om styret.
Kyrkornas roll
Det är en grov förenkling att beteckna konflikten på Nordirland som en religiös konflikt. Visserligen är både protestantismen och katolicismen fast förankrade i var sin del av befolkningen, men det är inte de kyrkligt aktiva som slåss. Eller som den katolske ärkebiskopen Sean Brady uttrycker det: ”Ingen i Nordirland slåss om teologiska frågor.” Tvärtom har kyrkorna närmat sig varandra och har spelat och spelar en central roll för freds- och försoningsprocessen. På den katolska sidan var andra Vatikankonciliet 1962–65 en avgörande händelse. Konciliet betonade ekumenikens betydelse och reviderade också kyrkans syn på andra religioner. Betonandet av alla människors lika värde och mänskliga rättigheter inspirerade de irländska katolikerna till ett nytt ekumeniskt och socialt engagemang. 1969 inledde de fyra huvudkyrkorna på Irland (katoliker, anglikaner, presbyterianer och metodister) sitt samarbete för freden. Ledarna för samfunden går ut med gemensamma deklarationer, gemensamma TV-framträdanden och gemensamma aktioner för att stödja arbetat för freden och för att ge ett vittnesbörd i första hand för de troende, men också för hela befolkningen, om inter-konfessionell tolerans och respekt. (Ett undantag är den mäktige pastorn Ian Paisley, som ses med lika stor skepsis från protestantiskt som katolskt håll.) Ett flertal ekumeniska institutioner har byggts upp, en del för att stödja våldets offer och deras familjer, andra för att arbeta med fredsprocessen med hjälp av internationellt erkända experter, ytterligare andra för att bryta segregeringen i utbildningen och skapa platser för de unga att möta den andra sidan. Men viktigast av allt är det arbete som görs av enskilda och av små grupper ute i församlingarna för att bygga respekt för andra kristna och skapa ett klimat av förtroende och tillit. Det sker genom att man besöker och deltar i ”de andras” gudstjänster och visar solidaritet med offren för den egna gruppens våld genom att besöka offrens familjer. Sakta byggs förtroendet upp mellan människor som stängts in i ”tryggheten” bakom höga murar i det egna gettot.
Men också andra faktorer har bidragit till att man nu kan skymta en slutlig uppgörelse. Englands och Irlands medlemskap i EU innebar att ledarna för länderna träffades under nya former och tvingades att samarbeta. För Irlands del inleddes en rekordsnabb ekonomisk uppgång och modernisering av hela samhället. EU-miljarderna fick inte samma positiva effekt i norr, framför allt på grund av företagens tveksamhet till etableringar i oroshärden Nordirland. I det ekonomiska uppsvingets spår har invandringen från andra länder, framför allt från det forna Östeuropa, fått till följd att perspektiven vidgats och världen och problemen utanför de egna ramarna fått ökat intresse och aktualitet.
Några bilder inifrån
De europeiska kommissionerna av den katolska människorättsorganisationen Justitia et Pax höll i september sin årskonferens i Belfast. Representanter för närmare 30 länder deltog i konferensen. Deltagarna fick lyssna till anföranden om den aktuella situationen i Nordirland av samhällsvetare och representanter från olika kyrkor. En heldag ägnades åt möten med personer och grupper som arbetar med försoningsprocessen och med anhöriga till offren för våldet.
Alla vittnade om att det fortfarande finns en stor oförsonlighet mellan republikaner och unionister. Stadsbilden bekräftar detta med all tydlighet. Aktivister på båda sidor tävlar med varandra med propagandistiska väggmålningar på husfasaderna. I de republikanska kvarteren hyllas fortfarande ”IRA-martyrerna”, främst parlamentsledamoten Bobby Sands, som dog i fängelse 1981 efter sin hungerstrejk. Men det förekommer också budskap med önskan om fred. I de unionistiska kvarteren är fortfarande Vilhelm av Oranien och Cromwell väggarnas hjältar. Påfallande är också den aggressivare framtoningen i dessa kvarter där maskerade paramilitärer med automatvapen varnar från väggarna att man nu kommer in i unionistiskt område. Höga murar skiljer de republikanska kvarteren från de unionistiska. Murarna har senare byggts på med träpanel, som i sin tur höjts med stängsel toppade med taggtråd. Murarna är fortfarande nödvändiga för att i möjligaste mån hålla de militanta grupperna åtskilda. På dagarna kan man passera till fots genom höga pansardörrar i muren, men efter mörkrets inbrott stängs de. Vi kunde också bevittna hur fönstren i husen på motsatta sidan gatan av en sådan port hade murats igen efter upprepad beskjutning genom porten.
Mötena med fredsaktivister och våldsoffer gav en tragisk bild av den alltjämt mycket spända situationen, men också av det stora engagemang för fred och rättvisa som besjälar många. Vi besökte bland annat Clonard Monastery, ett redemtoristkloster på gränsen mellan republikanskt och unionistiskt område, som spelat och spelar en ledande roll i försoningsprocessen. När Jerry Adams 1983 valts in i parlamentet (med i stort samma effekt på omvärlden som Hamas seger i Palestinavalet!) var det ingen utanför Sinn Féin som ville tala med honom. Det var bröderna i klostret som lyckades ordna ett möte mellan honom och representanter för unionisterna och regeringen i Dublin. De fördes i hemlighet in i klostret via olika ingångar. Vid samtalen, som pågick en längre tid, försökte man övertyga båda sidor om att dialog var effektivare än kulor och krut.
Ett annat möte skedde med en organisation för anhöriga till offer för militärens och polisens våld. De vittnade alla om sin uppgivenhet inför rättsväsendets sätt att fungera:
– En kvinna vittnade om hur hennes man dödats av ”terrorister” och hur hennes bror därefter skjutits av polisen som misstänkt IRA-aktivist. För att skydda sina sex barn flyttade hon ut på landet. Men där fick hon brittisk militär i grannskapet, och hon upplevde trots allt gettot som en tryggare plats.
– En man berättade om sin far som var advokat och en av de få som tog sig an mål mot den brittiska armén. Han mördades efter att i en rättegång ha bevisat att armén samarbetat med unionistiska paramilitärer i en aktion mot republikanerna. En internationell kommission har arbetat med fallet men inte kunnat få någon bekräftelse på sina misstankar om mördarna, trots kontakter med premiärminister Tony Blair.
– En man hade fått sin hustru dödad av en gummikula vid en hungerdemonstration 1981. Trots att ett kanadensiskt TV-team kunde visa bilder på hur kvinnan skjuts direkt i bakhuvudet av militären och trots att en oberoende kommission kommit fram till att inget våld förekommit i den fredliga demonstrationen förklarade åklagaren att det saknades grund för åtal bara en timme efter rapportens offentliggörande.
– År 2000 mördades James son. Han hade fram till dess trott att katolikerna överdrev i sina anklagelser mot polis och rättsväsende. Trots att mördarens blod fanns på sonens kläder blev det ingen rättegång. Bevismaterialet hade ”försvunnit” hos polisen.
– Sonen till en kvinna hade gett sig av hemifrån en kväll och kom inte tillbaka. Det visade sig att han tillsammans med sju kamrater planerat en attack mot polisen som angripit dem vid en hungerstrejk tidigare i veckan. Pojkarna blev alla dödade i ett bakhåll. Istället för att arrestera dem hade polisen kallblodigt skjutit ner hela gruppen.
Av 400 fall där människor dödats av polis eller militär har, enligt organisationen, 22 fall undersökts.
Ljus i mörkret?
Det är lång väg för Nordirland till normala förhållanden. Hatet och oförsonligheten finns kvar på båda sidor, men allt fler inser att politik är en bättre väg än krig och engagerar sig aktivt i arbetet för freden. Här går kyrkorna före. Nyligen har till och med den mäktige separatisten pastor Ian Paisley krupit till korset och accepterat en inbjudan från ärkebiskop Brady till samtal. Om man inte lyckas få med honom på en kompromiss hotar fortsatt kaos provinserna i norr efter midnatt den 26 november.