av OLLE BRANDT
Gammelpåven Benedictus XVI dog den 31 december efter nästan tio år som emeritus och begravdes den 5 januari i Peterskyrkans krypta efter en begravningsmässa på Petersplatsen som presiderades av påven Franciskus. Benedictus XVI hette egentligen Joseph Ratzinger och var en av Johannes Paulus II:s närmaste medarbetare som prefekt för Kongregationen för trosläran åren 1981–2005. Låt mig här berätta litet personligt ur ett Signum-perspektiv.
I samband med hans död har medierna talat mycket om hur han avgick, betydligt mindre om hur han blev påve. När han valdes till påve den 19 april 2005 efter Johannes Paulus II:s död ringde Signums dåvarande chefredaktör, pater Frans Holin, mig och undrade hur det var möjligt. Med sin tyska bakgrund såg pater Frans – som också gick bort 2022 – Ratzinger mest som den ”pansarkardinal” som sågs som en ärkefiende av liberala tyska teologer och av företrädare för den latinamerikanska befrielseteologin. Jag förklarade för pater Frans att Ratzinger var Johannes Paulus närmaste medarbetare, särskilt mot slutet, att det var han som firade sin föregångares begravning med en predikan som avbröts av applåder tretton gånger. Kvarteret kring Peterskyrkan var då fyllt av en halv miljon människor. I sin predikan talade Ratzinger om en ”svallvåg av tro, kärlek och andlig solidaritet” som väckts av Johannes Paulus II:s död.
Jag förklarade för pater Frans att när denna svallvåg, denna tsunami, drog sig tillbaka, var det naturligt att det var Ratzinger som stod ensam kvar på stranden. Så blev den blyge teologiprofessorn påve. Jag skrev om det i en artikel i Signum (nr 4/2005, ”Varför den blyge professorn blev påve”). När han valts till påve sade han till folkmassan på Petersplatsen: ”Efter den store påven Johannes Paulus II har kardinalerna valt mig, som är en enkel och ödmjuk arbetare i Herrens vingård.” Det var med den inställningen han arbetade som påve från 2005 till 2013, då han avgick för att krafterna svek honom. Det blev en överraskning för honom själv och för hans medarbetare att han sedan fick leva nästan tio år till i det lilla klostret Mater Ecclesiae i Vatikanträdgårdarna.
Detta är inte rätt tillfälle att utvärdera hans tid som påve. Det gjordes redan när han avgick 2013. Han arbetade som en arbetare i Herrens vingård. Men under sina år som påve upphörde han aldrig att vara professor och författare. Hans främsta arv kanske är boken om Jesus i tre volymer, som han lyckades avsluta kort innan han avgick. Så här skrev pater Federico Lombardi, som under många år ledde Vatikanens presskontor under Benedictus XVI och i dag leder stiftelsen ”Joseph Ratzinger”, som förvaltar intäkterna från Ratzingers skrifter, i Vatikanens dagstidning L’Osservatore Romano den 31 december 2022: ”Hur kunde en påve, med sitt ansvar och sina bekymmer för världskyrkan, lyckas skriva ett sådant verk? Det är resultatet av ett liv av reflexion och forskning. Men också av en oerhörd inre lidelse och motivation. Hans texter skrevs av en forskare, men också av en troende som ägnat sitt liv åt att söka mötet med Jesu ansikte, och som där såg fullbordan av sin kallelse och sitt tjänande. Han betonade att Jesusböckerna inte var en del av det påvliga läroämbetet, och ändå tror jag att de är en grundläggande del av hans vittnesbörd och tjänst som påve, som en troende som i Jesus ser Guds Son. […] Det är ingen slump att han beslöt att avgå samtidigt som han avslutade Jesustrilogin.”
Som emeritus blev han återigen professor. 2016 mötte jag honom utanför klostret Mater Ecclesiae i Vatikanen, där han tillbringade åren som emeritus. Efter att ha fått hälsa på honom var jag på väg att gå min väg. Men när han hörde att jag var professor frågade han: ”Vad undervisar du om denna termin?” Jag vågade inte slösa bort tiden med att förklara att där jag undervisar är läsåret inte uppdelat i terminer, och att mina kurser är desamma alla år.
Kvartersbagaren fortsatte att leverera hans bröd som han gjort ända sedan kardinal Ratzinger själv kom och handlade sitt bröd innan han blev påve. Men två månader före hans död fick bagaren beskedet att påven emeritus inte längre åt bröd. I december berättade hans medarbetare privat att hans tillstånd försämrats påtagligt. På nyårsafton kom beskedet att han gått bort klockan 09.34. Under natten hörde en sköterska hans sista begripliga ord: ”Herre, jag älskar dig”, som påminner om Petrus ord till Kristus i slutet av Johannesevangeliet.
På nyårsdagen låg han på parad i kapellet i klostret i Vatikanen där han bott i nästan tio år, framför altaret, mellan en julgran och en julkrubba. Han var klädd i röd mässhake och med svarta skor, i stället för de röda skor som enligt traditionen bärs enbart av den regerande påven. I gryningen den 2 januari bars sedan hans kvarlevor ut på en bår, säkrade med röda band, och kördes ner till Peterskyrkan följd enbart av den lilla grupp människor som delat hans liv i klostret de sista åren. Videon av förflyttningen är kanske den mest suggestiva bilden av allt som hände i samband med gammelpåvens bortgång. En i den lilla gruppen berättade för mig att ”trots sorgen var det något strålande över allt detta”.
I tre dagar låg han sedan på parad i Peterskyrkan. Man beräknar att nästan 200 000 personer köade för att se honom en sista gång. Ja, det var mycket folk, men långt ifrån den väldiga mängd människor som kom när Johannes Paulus II dog. Många var förstås turister som var i Rom under jullovet. Följande är en viktig nyckel till vad som hände i katolikernas hjärtan under nyårshelgen. För det första: det var inte en regerande påve som dog, utan en emeritus. Franciskus var, är, katolska kyrkans påve. För det andra: Johannes Paulus II var en gigant som inte går att jämföra med hans två efterträdare. Ingen tsunami den här gången. Berodde det på det första eller det andra skälet?
Omkring 60 000 människor var med på begravningen på Petersplatsen. Dagen började med en dimma som dolde Peterskyrkans kupol. Den enkla träkistan bars ut från Peterskyrkan klockan 08.50 och möttes av applåder i dimman. Påven Franciskus rullades ut på Petersplatsen i rullstol och kläddes på vid altaret med korkåpa för att presidera mässan, som firades av kardinalskollegiets dekan, kardinal Giovanni Battista Re. Franciskus höll en allmänt hållen predikan om en biskops död och nämnde Benedictus först i sista meningen. Noterna visade inspiration från tre av Benedictus texter. Hans predikan avbröts inte av några applåder. De församlade applåderade bara när kistan bars ut på Petersplatsen före mässan och när den bars in i Peterskyrkan igen efteråt.
Petersplatsen var i princip full förutom den del som reserverats för julkrubban. En påtagligt stor del bestod av koncelebrerande präster, många med halsduk, mössa och täckjacka. Det var en kylig begravning på många sätt. När kistan bars ut höjdes ropet ”Santo subito” (helgon med en gång), som efter Johannes Paulus II:s begravningsmässa. Efter mässan gravlades Benedictus XVI i den krypta där Johannes Paulus II vilade innan han helgonförklarades och flyttades upp i Peterskyrkan.
På det hela påminde Benedictus XVI:s begravning om begravningen för Johannes Paulus II i april 2005, som inte alla minns i dag, nästan 18 år tidigare. Samtidigt var skillnaderna stora, av många olika skäl.
Olle Brandt är professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.
Ur Signum nr 1/2023.