av MAGDALENA DAHLBORG
Sverige har under kort tid gått från att vara ett land präglat av närmast mangrann anslutning till statskyrkan, till att ha mycket stor och alltmer synlig ekumenisk bredd. Det är ändå naturligt att den kyrkliga gemenskap som har störst medlemsantal och flest församlingar, också blir det viktigaste gemensamma kristna ansiktet gentemot omgivande samhälle. Därför berör det i högsta grad även katoliker, ortodoxa, baptister och evangelikaler vem som väljs till ärkebiskop i Svenska kyrkan.
Relationerna mellan de kristna samfunden har över tid blivit allt bättre, även om det inte alltid syns utåt. Inte minst, som den nye ärkebiskopen Martin Modéus själv lyfter fram nedan, genom de ekumeniska kyrkoledardagarna i Sveriges kristna råds regi, som ger landets kristna ledare möjlighet att lära känna varandra under mer informella former under en dygnsreträtt. Ibland talas det om en ekumenisk vinter, men det är i så fall en vinter med ett tjockt fint snötäcke som dämpar ljudet av allt som pågår och som låter djur och växter slumra, födas, gro och växa i lugn och ro. De rent dogmatiska samtalen har förvisso blivit svårare, eftersom de enklare fördomarna och skillnaderna hanterades redan under förra seklet så att de faktiska och svåra skillnaderna nu ligger i dagen. En möjligen tveeggad bieffekt av framgångsrika ekumeniska samtal och relationer är ett slags konfessionalism: mötet med andra hjälper många att bättre uppskatta och värna om den egna traditionen, på ett sätt som kan se ut som ett ekumeniskt bakslag. Men samtidigt ser vi en större öppenhet för att umgås och be tillsammans, att dela på och låna ut lokaler, och med stor självklarhet samarbeta såväl lokalt och nationellt som globalt.
Varje biskop och ärkebiskop har sitt personliga uttryck och sitt fokus och påverkar den kristna närvaron i den svenska offentligheten. För att få en antydan om vad som komma skall och kan, bad Signum om ett samtal med den nye svenskkyrklige ärkebiskopen.
Martin Modéus kommer närmast från Linköpings stift, där han verkat som biskop sedan 2011 och fram till 26 november 2022 då han lade ner staven i Linköpings domkyrka. Staven har när detta nummer av Signum når prenumeranterna plockats upp av tidigare domprosten i Stockholms domkyrkoförsamling, Marika Markovits. Martin Modéus är född 1962 och uppvuxen i Jönköping, och prästvigdes 1986 för Växjö stift. Han har tjänstgjort i församlingar och som stiftsadjunkt i Stockholms stift, och disputerade 2005 i Gamla testamentets exegetik med en avhandling om ritualer (Sacrifice and Symbol: Biblical Shelamim in a Ritual Perspective). Hans valspråk är ”Levande tillsammans med Kristus” (Ef 2:5) och bilden på vapnet är hämtat från Jesaja, med lammet och lejonet sida vid sida.
Vad ser vi i vapen och valspråk?
Martin Modéus berättar att vapnet och valspråket med åren har vuxit i betydelse. Ärkebiskopens sköld har några skillnader mot biskopens: Två av fälten är Uppsala ärkestifts vapen med gult kors mot röd bakgrund, och ärkebiskopsskölden har en korsstav utöver mitra och kräkla. Ärkebiskopen berättar: ”När man ska ta fram ett vapen säger heraldikerna ’börja med något som är viktigt för dig’.” I Sofia församling i Jönköping fanns lammet med segerfanan ständigt framför Martins ögon under uppväxten. Lammet leder genom Jesaja tanken till lejon. Det är en teologisk vision, att lammen och lejonen ligger sida vid sida. Vi är på väg dit, därför ligger de inte på Martin Modéus vapen, utan står. En biskop måste kunna hantera både frid och strid. Bågformationen som tycks skilja lammet från lejonet på skölden är en bro, en påminnelse om att biskopen är en brobyggare.
”Levande tillsammans med Kristus” var det ord som föll upp i skriften när det var dags att söka ett valspråk, och kollegor kommenterade ”det är ju verkligen du!” Fokus för Martin Modéus är församlingen och relationerna, och han har som utgångspunkt det dubbla – egentligen tredubbla – kärleksbudet – kärlek till Gud, till omvärlden och till mig själv. Där de möts är den plats där den lödiga andligheten finns. Betoningen i valspråket kan läggas olika i olika sammanhang, och gör att betydelsen skiftar beroende på om det som betonas är ”levande” (mot kyrklig formalism och stelhet), ”tillsammans med” (relation) eller ”Kristus” (tillbaka till centrum).
Uppdraget i det svenska samhället
Vapen och valspråk är en tolkningsnyckel till ärkebiskopens förhållningssätt. Det uppdrag Svenska kyrkan har i landet, enligt lag och kyrkosyn, är att bära lokalplanet. Lagens formulering om att samfundet ska vara ”rikstäckande” ska, menar Modéus, inte ha betoning på ”riks” utan på ”täckande”. Starka pastorat är inte ett ändamål i sig och ska inte användas för att centralisera, utan ska garantera stark lokal närvaro överallt. Kyrkorna ska vara öppna, det ska lysa ibland och vara välkomnande. Ibland tecknas en bild av att Svenska kyrkan i princip är nedläggningshotad, men i praktiken, påpekar han, finns nästan överallt kyrkan och församlingen kvar även när skola, vårdcentral och matbutik har slagit igen.
”Däremot behöver vi jobba med det kyrkliga självförtroendet, och har varit lite orättvist hårda mot oss själva.” I praktiken finns det god och aktiv gudstjänstverksamhet, fantastisk diakoni, gott ungdomsarbete et cetera. ”Men vi behöver själva bottna i hoppet om kyrkans relevans och framtid här i Sverige.”
Det finns i Sverige i dag ett sug efter andlighet som Svenska kyrkan (och andra) är kallade att svara på, säger Modéus. Viktigt är då att möta människor där de är: ”Jag har stor tillit till den helige Andes medvandring med människor.” Däremot ställer sig gudsbilderna ibland i vägen för Gud. ”Det är i dag fler människor som ber än som tror på Gud, och det antyder att de ändå är troende men saknar språket för att uttrycka vad och vem de ber till.” Begränsande och begränsade gudsbilder, och felaktiga uppfattningar om vad (kristen och annan) tro är och innebär, gör att det kan vara svårt för människor att uttrycka sin tro. Här har kyrkan ett uppdrag att nyansera och vidga gudsbilden och att hjälpa människor att finna Gud.
Vad är väl en folkkyrka?
Svenska kyrkan är enligt lag en öppen folkkyrka, ett begrepp som diskuterats mycket under de senaste åren. För vad är en folkkyrka när allt fler i befolkningen inte hör dit, eller ens är kristna? Martin Modéus säger: ”För mig handlar folkkyrka inte om majoritetskyrka, utan om en kyrka som tror sig ha ett ärende till det breda lagret människor. Att räcka evangeliet till människor som bor här, i ord och handling. Vi behöver återuppfinna den ’lutherska församlingen’, som inte är stramt konfessionell utan utåtriktad och öppen. Om dina relationer i församlingen är beroende av din trosbekännelse, vågar du inte uttrycka dina tvivel. Men blir det för öppet finns det å andra sidan ingenting att vila i eller ta spjärn emot.”
Öppenheten, tjänsten till alla som bor i området, är förstås inte specifikt evangelisk-luthersk utan ligger också i såväl katolsk som ortodox självförståelse, påpekar jag som intervjuar och får medhåll. Vårt samtal rör sig runt majoritet, minoritet och vad det gör med identiteten. Kyrkan är, menar vi båda, ett torg, en offentlig plats, med vissa specifika funktioner och uppgifter och en särskild prägel av på samma gång öppenhet och avskildhet. Däremot tenderar det i områden där ett samfund är i minoritet, eller där flera olika samfund lever ungefär jämnstarka sida vid sida, att bli mer konfessionaliserat i negativ bemärkelse, mer teologisk gatekeeping. Det är skillnad på katolska församlingar i Sverige jämfört med dem i Italien och Frankrike. Tyskland är en historia för sig med någorlunda jämn balans mellan katolskt och lutherskt, vilket ger en särskild dynamik i dialogen och även i inomkyrkliga diskussioner. Men det är snarare en fråga om majoritet/minoritet än om konfession: på samma sätt är evangelisk-lutherska församlingar i länder där de hör till minoriteten betydligt mer konfessionellt utpräglade, och en svenskkyrklig som flyttar till ett katolskt präglat land kan mycket väl hitta sin lokala församlingsgemenskap i en katolsk församling – och bli emottagen utan frågor eller ifrågasättanden.
Åtminstone när det gäller ortodox, katolsk och evangelisk-luthersk förståelse är församlingen en samling kring den lokala biskopen och den lokala kyrkobyggnaden. Däri ligger ju också en del av de spänningar som uppstår när nyinflyttade i landet kan hamna i Svenska kyrkan fast de formellt hör till katolska eller ortodoxa kyrkor. Själva medlemsbegreppet blir – därom vittnar många diskussioner kring medlemskap, öppenhet och proselytism under flera decennier – lite komplicerat om själva ecklesiologin implicerar att man finns till för alla som bor i närområdet. Martin Modéus konstaterar: ”Ja, det är en av Svenska kyrkans utmaningar nu att hålla sig öppen även som minoritet. Och jag är glad att många kyrkor känner igen sig i ett gemensamt uppdrag.”
Identitet och konfessionalisering
Svenska kyrkan är inte i dagsläget i minoritet, och medlemstappet har minskat. Även om medlemsantalet skulle gå ner under 50 procent av Sveriges befolkning, kommer man fortfarande att vara – med råge – det största samfundet. Men även det, att ligga på hälften av befolkningen i stället för nästan alla, är förstås en utmaning för identiteten (på samma sätt som det är så för katolska kyrkan i en del tidigare starkt katolska områden), och i vissa områden är det påtagligt att Svenska kyrkan är i minoritet även om närvaron finns – det kan vara Svenska kyrkan som äger och förvaltar den lokala kyrkobyggnaden men också lånar ut den till många olika kristna gemenskaper som behöver tillgång till ett kyrkorum. Det kan också vara uppenbart, och inte utan visst gnissel, att en stor andel av dem som kommer till den svenskkyrkliga mässan inte har sin bakgrund i det luthersk-evangeliska. Evangelisk-lutherske biskopen i Stockholm, Andreas Holmberg, har skrivit intressant om församlingarnas brottningar med detta i boken Kyrka i nytt landskap. Den identitetsbrottningen handlar om såväl folkkyrkoidentiteten som vad det egentligen är att vara en öppen evangelisk-luthersk församling, och kan leda till en tydligare konfessionell identitet.
Jag frågar därför Martin Modéus om konfessionalisering, som Svenska kyrkan, och andra, i dag ibland anklagas för. Konfessionalisering kan vara negativt, i den meningen att det exkluderar, stänger till och snävar in, men innebär också en tydlighet: ”Den som är trygg kan vara generös, när alla är medvetna om sin tradition”, säger Modéus. Ja, det stämmer med mina och andras erfarenheter av ekumeniska samtal. Det är lättare när det finns en tydlighet att luta sig mot, både man själv och ”den andre” blir tydligare i konturerna och det blir lättare att samtala. Den som är trygg kan också luta sig mot den egna traditionen, vet vilket svängrum som finns och vad som verkligen inte går att göra, och kan våga ta spjärn ibland, utmana sina egna begrepp och övertygelser. Det är svårare när självförståelsen är otydlig.
Just av det skälet är ärkebiskopen inte heller alldeles förtjust i ”blandekumenik”, när gudstjänster utformas för att innehålla lite av varje så att så många som möjligt ska känna sig helt hemma. Då handlar det inte om specifika former, som till exempel i Taizé och Bjärka-Säby, utan snarare om specifika tillfällen, som ett större möte eller annan samling, där det kan vara lockande att sätta ihop en tillfällig gudstjänstordning som plockar lite av varje ur traditionerna. Är man bara två parter och näraliggande, kan det gå bra: en gemensam katolsk-luthersk vesper är oproblematisk. Men är man fler gemenskaper eller står längre ifrån varandra liturgiskt blir det lätt så att snarare alla är lite obekväma, eller att en del känner sig helt hemma medan andra (ofta de ortodoxa) står helt utanför. Det är då bättre att i stället bjuda in varandra till det egna sammanhanget, att delta så långt det är möjligt, med en respekt för den tradition som gästas. Det är också den form som ofta används och förespråkas av till exempel Sveriges kristna råd.
Det ekumeniska klimatet
Vi diskuterar den ekumeniska situationen i dagsläget. Uttrycket ”ekumenisk vinter” dyker upp ibland, men samtidigt finns det i dag en betydligt större öppenhet och gemenskap än för bara tio, tjugo år sedan. Martin Modéus nämner inte minst Sveriges kristna råds tidigare nämnda kyrkoledardagar och andra sammanhang där kyrkliga ledare möts och lär känna varandra som personer, inte som titlar och representanter. Sådana sammanhang har betytt oerhört mycket för det ekumeniska klimatet i landet, och för att avdramatisera nära relationer och göra det lättare även för dem som står längre ifrån varandra att samarbeta, lösa problem tillsammans och visa stöd när det behövs. Ibland framförs kritiken att ekumeniken mest verkar handla om att fika och prata, men ärkebiskopen påminner om det anekdotiska hävdandet att det enda tillfället då alla biskopar närvarade vid konciliet i Nicaea år 325 var vid banketten. Påståendet används väl ofta pejorativt, för att lyfta fram biskopars glädje i lyx och god mat, men det finns en allvarlig och viktig aspekt av detta: vid mötesbordet har alla ofta tydliga hållningar och det ger låsta positioner. Det är över en måltid, när garden sänks och man kan vara sig själv, som det faktiskt kan hända saker. Det är vid kaffeautomaten och över lunchbuffén som fördomar kommer på skam och missförstånd kan redas ut utan att någon behöver tappa ansiktet. Ärkebiskop emerita Antje Jackelén sammanfattade det enkelt: ”I ljuset av de mest akuta utmaningarna som mänskligheten står inför kan somliga traditionella former av ekumenik vara som att ha en kaffebjudning medan huset brinner. Samtidigt är det särskilt i krislägen ofta en hjälp att man redan har lärt känna varandra över några koppar kaffe. Det blir lättare att samarbeta då.” Det gäller förstås såväl på global nivå som nationellt och lokalt – att kyrkoherdar och församlingsledare känner varandra väl underlättar såväl vid konkreta kriser och olyckor som när det gäller att till exempel hjälpa nyanlända att hitta till ”rätt” kyrkliga gemenskap och själavård på det egna språket.
Det finns väl möjligen också i ekumeniken en otålighet avseende strukturer och dogmatik. Från katolskt håll kommer ibland kritik mot att andra inte tar den strukturella enheten på tillräckligt allvar, då katolsk kyrkosyn innebär att enheten med nödvändighet omfattar strukturell enhet. Men, påpekar Martin Modéus, kanske kommer vi då från lite fel håll. Även katolsk lära betonar att ekumenik inte handlar om att alla andra ska konvertera till den katolska kyrkan sådan hon ser ut i dag, utan om att vi alla är kallade till omvändelse till Kristus, och på den vägen går vi tillsammans. Snarare än att kräva framåtriktade dogmatiska omformuleringar, som innebär kompromisser med tron, behöver vi vandra tillsammans för att komma varandra närmare – det som påven Franciskus kallat ”fötternas ekumenik”. När vi ser oss om kan vi då upptäcka att vi kommit förbi hinder nästan utan att märka det, vilket delvis skett avseende rättfärdiggörelseläran. ”Ekumeniken handlar om relationer, om att vara tillsammans”, konstaterar ärkebiskopen. När vi ber tillsammans och är tillsammans närmar vi oss också varandra. Rätt som det är upptäcker vi att vi gör saker tillsammans som vi tidigare trodde var omöjliga. Men stegen kan inte forceras, inte ställas som krav, och därför, menar Martin Modéus, kan inte ekumeniken vara inriktad på att aktivt förändra strukturer och kräva kompromisser. Det behöver växa fram naturligt.
Vatikanen? Inte än
En självklar fråga i ett sådant här sammanhang är förstås om det finns något inplanerat besök i Vatikanen. ”Vi återkommer när det gäller besök till Vatikanen”, säger Martin Modéus. ”Det är något som ekumenikenheten är involverad i och som vi hoppas kan bli verklighet snart.”
Relationen till den katolska kyrkan i Sverige är varm, katolikerna är högt värderade syskon i tron, och Svenska kyrkans nye ärkebiskop uttrycker glädje över en nära relation till kardinal Anders Arborelius.
Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.
Ur Signum nr 1/2023, s. 6–10. För bild hänvisas till den tryckta utgåvan.