av DIETER BÖHLER
Den 30 september 2022 beslöt den synodala vägen i Tyskland vid ett sammanträde i Frankfurt am Main med 95 ja- och 94 nej-röster att utreda huruvida kyrkan alls behöver några präster. Martin Ebner, fram till 2015 professor i Nya testamentets exegetik vid universitetet i Bonn, vill med sin bok Braucht die katholische Kirche Priester? Eine Vergewisserung aus dem Neuen Testament (Echter Verlag 2022, 110 s.) ge argument till dem som anser att kyrkan inte alls behöver några präster. Såsom den katolska kyrkan förstår prästämbetet har det ingen grundval i Nya testamentet och är därför onödigt, menar Ebner, som själv hade den uppfattningen redan vid tiden för sin egen prästvigning 1983. ”En offerpräst ville jag under inga omständigheter bli”, skriver Ebner.
Boken kretsar i huvudsak kring begreppen ”prästadöme” och ”offer”. Författaren menar att de ämbetsbärare som omnämns i Nya testamentet (epískopoi, presbýteroi, diákonoi med flera) inte var ”präster” utan att de snarare var ett slags föreningsfunktionärer. Och med begreppet ”offer” avser Ebner ett specifikt slags handling, nämligen slaktandet av oxar på stenaltaren, vilket i antiken förekom i såväl romerska, grekiska som judiska religiösa sammanhang. Och för sådana offer behövdes präster.
Men helt annorlunda förhöll det sig med de kristna ämbetena biskop, presbyter och diakon som uppkom under det första kristna århundradet. Enligt Ebner var dessa rent funktionella ledningsgestalter eller ledningsteam och alls inga präster. Därför hade kristendomen i sin början heller inte några särskilda kännetecken på ett från lekmännen avskilt prästämbete, som exempelvis särskilda renhetsföreskrifter och celibat för präster. Eukaristin sågs inte heller ursprungligen som ett offer framburet av en präst – ”det slaktas ju inget djur rituellt” – utan att fira eukaristin var ”att äta en Herrens festmåltid”. Eukaristin hade sin plats inom ramen för en ”huvudmåltid med flera rätter och med förtroliga samtal vid bakverk och (ofta rikligt) vindrickande”. Vid grekiska, hedniska symposier praktiserade man också ett dryckesoffer med efterföljande böner till gudarna, hos judar och kristna däremot praktiserades brödsbrytelsen med en tacksägelsebön.
Att de kristna församlingarnas ledningspersonal från 200 e. Kr. likväl ”klerikaliserades” hade rent finansiella grunder: de skulle bli ”ämbetsmän” och för sin verksamhet betalas, liksom de israelitiska prästerna i Gamla testamentet eller de hedniska i den grekisk-romerska världen, skriver Ebner.
Är prästämbetet onödigt?
Syftet med Ebners bok är inte primärt vetenskapligt/teologiskt utan det bör snarare förstås kyrkopolitiskt. Boken vill förse dem som i de aktuella diskussionerna om kyrkan i Tyskland menar att prästämbetet är överflödigt med ”argumentationsmaterial från vår kristna tros urdokument, som ställts samman i Nya testamentet som en kanon”.
Redan här börjar bibelexegeten att undra: vad menas med ”Nya testamentet”? Menas ”urdokument”, alltså historiska vittnesbörd, som informerar utan att vara normativa, eller menas en ”kanon”, alltså en sammanställning, som tog gestalt under andra århundradet och som just ville vara en ”norm” och rättesnöre?
Men Nya testamentet är ingen kanon, utan på sin höjd ett kanonfragment. Under de första hundra åren förfogade kyrkan över en kanon (även om den ännu inte benämndes så) av ”tora och profeter” (Matt 5:17), som vuxit fram ur fariséernas läsningspraxis i synagogans liturgi, men som aldrig definierats som något avslutat. Till denna existerande auktoritet anslöts den likaså tvåfaldiga efterbildningen ”evangelium och apostel”, varvid de infogades i den redan förefintliga givna ”kanon” som en delkanon. Skilt från tora och profeterna har Nya testamentet ingen kanonisk auktoritet alls. En övertygelse ”endast utifrån Nya testamentet” är inte biblisk, ty Bibeln är mera än bara Nya testamentet.
Fram till 1980-talet fanns det i både katolsk och evangelisk teologi en stark tendens att låta Nya testamentet och det nya med kristendomen framstå klart och tydligt genom att man ställde det mot en så mörk framställning som möjligt av Gamla testamentet och judendomen.
Ebner känner mycket väl till faran med detta ”olikhetskriterium”. I sin tillsammans med Bernhard Heiniger författade Exegese des Neuen Testaments skriver Ebner: ”Det av olikhetskriteriet krävda avståndet från judendomen för med sig en antijudisk slutsats, som vanligen utformas kristologiskt: Jesus kommer med ’det eskatologiskt nya’.”
Så mycket märkligare är det att han nu ställer den kristna eukaristin mot en karikatyr av det israelitiska offret och likaså kontrasterar det tredelade kristna ämbetet mot en förenklad bild av prästämbetet i Gamla testamentet. ”Med en präst som framför ett tempel slaktar djur och sedan frambär dem som offer på ett stenaltare har sådana presbyterer/äldste inget att göra”, skriver han.
Men prästerna i Israel slaktade inga oxar. Slaktade gjorde lekmännen (3 Mos1:5-11) eller också hjälpte leviterna till med det (2 Krön 30:17 f.). Att döda fåret var ännu inte något offer utan en förberedelseakt. Prästen träder i aktion först i och med blodriten. Ebner menar att ”de för denna yrkesgrupp typiska verksamheterna” var ”att frambära djuroffer på ett stenaltare”. Han hänvisar till prästen Sakarias i Lukasevangeliets första kapitel, som frambar ett rökelseoffer. Ett rökelseoffer är inte någonting otypiskt. Och en typisk gammaltestamentlig präst är Esra. Han framställs endast som undervisande (Neh 8) och som en som skiljer mellan rent och orent. Aldrig framställs han som offrande eller slaktande. ”Vad som där i templet under stort institutionellt och finansiellt uppbåd förgäves påstås att man får (det vill säga syndaförlåtelsen), det får man hos de kristna gratis och för intet”, skriver Ebner (kursivering av författaren). Men Gamla testamentet ser inte alls skeendet i templet som något som är förgäves eller som bara påstås vara något.
Det bibliska offrets väsen är måltiden
Ebner hänvisar till att Guds blivande stad i Uppenbarelseboken i Nya testamentet inte har något tempel. Men före världens fulländning, så länge den stridande kyrkan existerar, så frambär änglarna vid det himmelska altaret rökelseoffer: de heligas böner (Upp 8:3 f.). I den ”nytestamentliga” himmelen utförs liksom förr den gammaltestamentliga kulten, som i sig tar upp kyrkans böner.
Tidigt i kristendomen, under andra århundradet, fanns projektet med ett från Gamla testamentet frigjort Nya testamente, som ensamt och i kontrast mot Gamla testamentet skulle vara normativt. Markion och olika typer av gnostiska föreställningar ville ställa Jesu fader i motsats till Israels Gud, den gammaltestamentliga tron mot Nya testamentets tro, den av tora och profeterna bestående (del)kanon mot evangelierna och de apostoliska skrifterna. Men detta från Bibeln lösgjorda Nya testamente kunde inte ens garantera monoteismen! Alla försök att skilja (den nytestamentliga) tron på Jesus från Jesu (gammaltestamentliga) tro leder inte till en bättre kristendom utan i stället till hedendom.
Som en reaktion på markionismen och det andra århundradets gnosticism vände sig kyrkan för att utveckla sin liturgi i allt högre grad till Psaltaren och till Gamla testamentet i allmänhet. Detta ledde till en alltmer fördjupad teologi och liturgi under det tredje och fjärde århundradet (tänk på Ambrosius och Augustinus!).
Om den vetenskapliga teologin i dag åter beaktar principen att studiet av den heliga Skrift är teologins själ (Andra Vatikankonciliets konstitution Dei Verbum, nr 24), om den efterkonciliära läsordningen skulle omsättas i liturgisk praxis (i Tyskland) och om den gammaltestamentliga läsningen och psaltarpsalmen då skulle höras, då kunde hela kristendomen åter komma närmare de troende. Tyvärr kan det inte förnekas att väldigt många troende (och fackteologer) mer eller mindre är övertygade om att Nya testamentet är mera relevant för de kristna och kyrkan än vad Gamla testamentet är. Det är helt enkelt markionism!
I sin uppfattning av det bibliska offret har Ebner det hedniska, romersk-hellenistiska offret för ögonen. Och utan vidare ställer han det israelitiska offret vid dess sida. Redan här borde alla varningslampor ha börjat lysa, när Israels religion ställs samman med de hedniska religionerna och sedan konfronteras med kristendomen.
Det bibliska offret är till sitt väsen en måltid (om det israelitiska offret, se Alfred Marx, Les sacrifices de l’Ancien Testament, Paris 2000; Les systèmes sacrificiels de l’Ancien Testament, Leiden 2005). En formulering som ”Inget offer, utan en måltid” är ur biblisk synpunkt absurd. Templet i Jerusalem (eller Moses uppenbarelsetält) är enligt den bibliska framställningen konungen JHWH:s symboliska palats, där han inbjuder sitt folk till måltid. Arken i det allraheligaste är tronsalens (tomma) kerubtron. Framför den står i helgedomen som i en audienssal till vänster den sjuarmade ljushållaren (menora), i mitten finns rökelsealtaret och till höger bordet med skådebröden. Olivolja, rökelse, bröd och vin (2 Mos 25:20–30, 3 Mos 24:5–9) utgör det vegetabiliska offret. Framför templet frambärs samma materier som mincha (”matoffer”) tillsammans med ett lamm (3 Mos 1–3). Kött, brödkakor, vin och olja (med rökelse som doftmateria) utgör en fullständig måltid i Orienten. Av Skaparens gåvor ger Guds folk gåvor tillbaka åt sin konung, som i sin tur av dessa bereder sitt folk en rituell bankett. Då är inte naturprodukter lämpade för altaret, utan endast förädlade gåvor (bröd, vin, boskap). ”Jordens frukt och människans arbete” ger Israel i liturgin som gåva åt sin konung.
Huvudsaken i det bibliska offret är själva ätandet, offermåltiden. Av gemenskapsoffret äter israeliterna själva större delen av köttet. Vid ett brännoffer förtärs köttet av elden som symboliserar den gudomliga sidan, medan matoffret äts av prästerna (3 Mos 2:3). Vid de oblodiga offren förtär elden olivoljan i de sju lamporna och rökelsen, medan skådebröden äts av prästerna varje sabbat (3 Mos 24:7). Vinet utgjuts vid altaret som ett dryckesoffer.
”Kultkritiken” vill inte avskaffa offret
Det oblodiga offret är rent vegetabiliskt och står därför för det paradisiska idealet, enligt vilket människorna före syndafloden var vegetarianer (1 Mos 1:29). Också i den yttersta tiden skall ”lejonet äta hö som oxen” (Jes 11:7). Det blodiga offret av kött, bröd och vin framställer den våldsamma verkligheten efter syndafloden, då också kött äts (1 Mos 6:11, 9:3 f.). Det oblodiga offret av bröd och vin står för ett paradisiskt och eskatologiskt ideal av icke-våld.
Den så kallade ”kultkritiken” i Gamla testamentet vill inte, som Ebner menar, avskaffa offer, bön och sång (Jes 1:11–15, Am 5:21–23) utan kritiken riktas mot dem som deltar i offren: eftersom de lever omoraliskt, vill Gud inte fira offret med dem. Man måste emellertid också medge att redan tidigt har den kristna Adversus Iudaeos-litteraturen polemiskt velat konstruera en motsats mellan judisk och kristen gudstjänst.
Också senare fanns det konfessionella inslag i hur man bedömde dessa saker. De nytestamentliga berättelserna om instiftelsen av Jesu sista måltid återspeglar en redan fungerande kyrklig liturgisk praxis. Paulus återför ”Herrens måltid” hos korinthierna direkt på Jesu instiftelse (1 Kor 11). Brödsbrytelsen i Apostlagärningarna beror litterärt på brödsbrytelsen i skildringen av den sista måltiden hos Lukas (och synoptikerna) med befallningen att upprepa den. Synoptikerna framställer Jesu sista måltid som en påskmåltid i Jerusalems tempel. Redan av det skälet kan kyrkans eukaristi inte skiljas från Israels offer.
Paulus framställer däremot inte Jesu sista måltid som ett påskoffer. Han ser i ”Herrens måltid” en mincha, alltså det vegetabiliska offret i Mal 1:11 på ”Herrens bord” (1 Kor 10:21 = Mal 1:7–17), alltså på det israelitiska offret som nu finns ”på varje ort” (2 Mos 20:24; Mal 1:11; 1 Kor 1:2), också i Korinth. ”Herrens bord” står här som en israelitisk motsättning till hedniska altaren och rituella måltider, med vilka det rivaliserar och därför inte kan förenas (1 Kor 10:21). Den av Paulus grundlagda uppfattningen att kyrkans gudstjänst är en mincha, alltså offret i Mal 1:11, förs sedan vidare av teologerna under det andra kristna århundradet (Justinus, Dial. 117, Irenaeus, Adv. Haer. IV 17,5 f.).
Herrens måltid i den kristna församlingen i Korinth förenade ännu den hellenistiska måltiden med den judiska brödsbrytelseriten. Ur detta uppkom de missförhållanden som aposteln gick till rätta med (”Har ni inte era hem där ni kan äta och dricka?”, 1 Kor 11:22). Att kyrkan mycket snart skilde den judiska riten från det hellenistiska symposion, låg helt i linje med vad aposteln tidigare hade fastlagt.
Medlare mellan Gud och hans folk
Den aronitiska prästens tjänst i Israel är ett medlarämbete mellan Gud och hans folk – liksom även profetens uppdrag. Israel ber om båda dessa medlaruppdrag i 2 Mos 20:18–26. Israels tredelade prästämbete var ärftligt (liksom det var ärftligt att vara medlem av Guds folk). I kyrkan kan varken medlemskap eller ämbete ärvas. Över huvud varken kan eller vill kyrkan föra det aronitiska prästämbetet vidare. Hebreerbrevet tillskriver Jesus från Juda ett annat prästämbete ”i Melkisedeks efterföljd” (Heb 5:6–10, 7:11–17; 2 Mos 14:18; Ps 110:4).
Detta ämbete är skilt från Arons och är samtidigt analogt till det – bortsett från att också Melkisedeks prästadöme stammar från Gamla testamentet: ”Ingen tar sig denna värdighet; han blir kallad av Gud, liksom Aron. Så är det också med Kristus. Han tog sig inte värdigheten utan fick den av honom som sade […] Du är för evigt präst, en sådan som Melkisedek” (Heb 5:4–6). Över huvud framställer Hebreerbrevets hela eskatologi den himmelska festen Jom Kippur, vars israelitisk-jordiska förebild finns i 3 Mos 16 (Heb 8:5). I marginalen kan det också nämnas, att Kristus i Nya testamentet inte endast är präst utan också innehar det profetiska ämbetet och herdeämbetet, så att Jesus utövar Moses alla tre ämbeten. Det nytestamentliga och kyrkliga ämbetet omfattar alltså också lärouppdraget och herdeuppdraget.
Det är inte endast Hebreerbrevet som förbinder Jesus med den gammaltestamentliga liturgin. Lukasevangeliet börjar med Sakarias rökelseoffer i templet (Luk 1:5–22), som denne inte kan avsluta med den föreskrivna välsignelsen, eftersom han har blivit stum (Luk 1:22). Därför måste Jesus i slutet av evangeliet själv fullborda Sakarias gudstjänst med välsignelsen (Luk 24:50–52; Syr 50:20f) innan berättelsen slutar i samma tempel (24:53) som den har börjat i. Här överlämnar Jesus tempelliturgin i Jerusalem till sina lärjungar, dock skall enligt Jes 56:7 ”mitt hus kallas ett bönens hus för alla folk” och de många olika folken få tillgång till Israels kunskap om och tillbedjan av Gud.
Paulus nämner i sina brev olika ämbeten och funktioner i de församlingar som han skriver till, däribland epískopoi och diákonoi (Fil 1:1). I pastoralbreven bildar dessa tillsammans med presbyteroi en trefald (1 Tim 3:1 ff; 5). Och hos Ignatios av Antiochia är omkring år 110 kyrkans tredelade ämbete fullt utvecklat (Ef 3–6, Magn 6).
Under de första 150 åren kallas de kyrkliga ämbetsbärarna inte ”präster”, till skillnad från de hedniska prästerna i den grekisk-romerska omvärlden. Men redan Cyprianus av Karthago kallar strax efter år 200 som något självklart biskoparna för ”präster” (sacerdotes) (Eccl. Un. 17) och eukaristin för ett ”offer” (oblatio, sacrificium, ep. 63,9; 66,2).
I Hebreerbrevets framställning är Jesus kyrkans ende präst. Men att det tredelade ämbetet med biskopar, presbyterer och diakoner som en bild av Jesu prästadöme ”i Melkisedeks efterföljd” utformas i analogi med Arons bibliska prästadöme är ingenting konstigt eller förfelat utan helt enkelt bibliskt – om nu ”Bibeln” omfattar hela Bibeln. Samtidigt utformades också Nya testamentet (som evangelium med en apostolisk del) enligt förbild från Gamla testamentet (tora och profeterna) och ställdes samman med detta. Att också Nya testamentet bildades i analogi med Gamla testamentet var helt legitimt, även om det ännu inte var avslutat under det andra århundradet och även om Jesus och apostlarna inte själva hade avsett en sådan skriftsamling i anslutning till tora och profeterna.
Nya testamentet vilar på Gamla testamentet, fortsätter det i viss mån, men ersätter det ingalunda. Såväl den kristna Bibeln som kyrkans ämbete och sakramenten är under det andra århundradet fortfarande i vardande. De uppkommer alla både till skillnad från och i analogi med sina gammaltestamentlig-judiska förebilder. Men de växer fram ganska snabbt och målmedvetet och dessutom grosso modo i alla i dag tvåtusenåriga kyrkor från Spanien till Syrien och Armenien på ett mycket likartat sätt. Uppenbarligen behövde kyrkan både sakrament, präster och Nya testamentet.
Översättning: Sten Hidal
Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 12/2022.
Dieter Böhler är jesuitpater, professor i Gamla testamentet vid S:t Georgens teologiska högskola i Frankfurt am Main, och tidigare rådgivare vid Gudstjänstkongregationen i Rom.
Ur Signum nr 1/2023, s. 10–15.