Benedictus XVI:s första encyklika

Deus caritas est heter påven Benedictus XVI:s första rundskrivelse. Det får sägas vara ett lyckat grepp att utgå från en i hela den kristna traditionen så central verklighet som kärleken. Det ger skrivelsen en enhetlighet som ofta saknas i det herdabrev som enligt en god svensk tradition en ny biskop förväntas ge ut. Påven har inte primärt för avsikt att ge en programförklaring för sitt pontifikat, i stället vill han delge läsarna några tankar om vad kärleken är. Det är en mera avgränsad målsättning och därför också mera realistisk.

Den ganska korta texten (c:a 25 sidor i det tyska originalet) är strukturerat i två huvuddelar. Den första handlar om kärlekens enhet i skapelsen och frälsningshistorien. Redan i början anslås det bibliska tema som så starkt präglar framställningen. Påven menar att kärleken var centrum i Israels tro och citerar det som sedan har kommit att kallas den judiska trosbekännelsen: ”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft” (5 Mos 6:4–5). Det kan nog diskuteras om dessa ord inom Gamla testamentet är så centrala, men onekligen har de blivit det i den senare judiska traditionen och i kristendomen. Den genomgång av olika bibliska ord för ”kärlek” som följer visar också att rikedomen på belägg inte är överväldigande.

I hebreiskan heter kärlek dodim i Höga Visan. Detta ord används dock endast om den sexuella kärleken, medan i övrigt ahaba används. Förhållandet mellan Gud och folket tecknas hos profeterna ibland i form av ett äktenskap. Det är detta senare ord som i Nya testamentets grekiska motsvaras av agape, ett ord som tidigare endast använts marginellt, men som genom de johanneiska skrifterna ställs i centrum. (Noga taget finns det ännu ett grekiskt ord för kärlek, storge, som dock inte förekommer i Nya testamentet.)

Det vanliga grekiska ordet för ”kärlek”, eros, förekommer endast två gånger i Gamla testamentet (i den grekiska översättningen); i Nya testamentet finns det över huvud inte. Det är i stället agape som används, och var och en svensk som har läst aldrig så lite teologi känner plötsligt Anders Nygrens ande sväva över de påvliga sidorna. Någon skarp åtskillnad mellan två ”grundmotiv” i den kristna tanken blir det dock inte tal om. Påven vet att man inte kan skilja mellan Guds nedstigande kärlek i form av agape och människans begärande kärlek i form av eros. ”Ja, eros vill rycka oss hän till det gudomliga, föra oss bort över oss själva, men just därför behöver den en väg i form av uppstigande, avstående, reningar och helgelse.”

Denna tanke att kärleken är enhetlig men behöver renas och helgas är central i encyklikan. De två slagen av kärlek kan aldrig skiljas från varandra, eftersom människan är en ”tvåenig” varelse (das zweieinige Wesen) och består av både ande och materia. Ja, kärlek är extas men inte i betydelsen av ögonblickets hänryckning utan som en väg till att befrias från sitt eget stängda jag till att finna sig själv och till sist Gud. I den kristna traditionen har Jakobs stege (1 Mos 28) ofta använts som en sinnebild för detta.

Mycket förenar den kristna kärlekstanken med ett allmänmänskligt synsätt, till exempel som det framstår hos Aristoteles. Likväl finns något nytt i den kristna tron. I bibeln har vi en strängt metafysisk gudsbild framför oss, men denna skapelsens urgrund är samtidigt en älskande i ordets djupaste mening. Detta får konsekvenser för synen på männi-skan. Påven skriver här några tänkvärda ord om skapelseberättelsen i bibelns första bok. Det egentligen nya i Nya testamentet är dock inte idéer utan Jesus Kristus. I honom har Guds kärlek blivit kött och blod, ”en oerhörd realism”. Ordet, Logos, har för oss blivit näring – som kärlek. Sakramenten har en genomgående social karaktär. Vi blir en enda kropp eftersom vi tar del av ett och samma bröd.

Detta visar oss också att kärleken till Gud och kärleken till nästan aldrig kan skiljas åt. Påven nämner flera texter i evangelierna som inskärper detta, bland andra liknelsen om den rike mannen och Lasaros (Luk 16) och Jesu stora framställning av den yttersta domen (Matt 25). – ”Kärleken till Gud och till nästan smälter samman; i den ringaste möter vi Jesus själv och i Jesus möter vi Gud.” Känslan kan här vara ”en storartad initialtändning”, men kärlekens helhet rymmer den inte.

Rundskrivelsens andra huvuddel handlar om kyrkans kärleksverksamhet som en kärlekens gemenskap. Åter står två grekiska ord som utgångspunkt: koinonia och diakonia. Påven ger flera exempel från främst fornkyrkan på vilket intryck de kristnas kärlek har gjort på de utomstående. Kejsar Julianus med tillnamnet Apostaten berättar i ett brev vilket intryck han fått av de kristnas kärleksverksamhet. Han försökte också, men utan framgång, att organisera en hednisk motsvarighet till den.

En kort översikt ges över de centrala påvliga encyklikor som de senaste hundra åren har behandlat den katolska socialläran med början i Leo XIII:s Rerum novarum från 1891. Av dessa kan två viktiga slutsatser dras. Samhällets och statens rättfärdiga ordning är en central uppgift för politiken. Om rättfärdigheten faller bort blir staterna inget annat än stora rövarband, skriver den av påven högt beundrade Augustinus. För det andra finns det ingen rättfärdig stat som gör kärleken, caritas, överflödig. Den totala omsorgsstaten blir till sist en byråkratisk instans utan förmåga att förmedla det kärleksfulla personliga mötet. Människan lever inte endast av bröd. I det samarbete som finns mellan stat och kyrka står kyrkan för den rening av förnuftet och det uppväckande av sedliga krafter utan vilka riktiga ordningar aldrig kan byggas eller förbli.

Vår tid har sett många exempel på hur den världsliga makten har sökt slå under sig hela det mäskliga livet. Det har inte lämnats utrymme åt en sann humanism medan ”omänsklighetens filosofi” och ”dödens antikultur” har fått fritt spelrum. Marxismen är ett exempel på detta. Karitativa insatser har alltid ogillats av konsekventa marxister eftersom de innebär att man faktiskt ställer sig i de bestående ordningarnas tjänst. Så kan kristna inte se det. De ställer sig i den barmhärtige samarierns efterföljd. ”Fromheten försvagar inte kampen mot fattigdomen, något som den saliga Teresa av Calcutta är ett lysande exempel på.” Påven kommer så in på uppbyggnaden av kyrkans karitativa verksamhet och ger flera exempel från kyrkohistorien på hur människor ”har tvingats av Kristi kärlek” (2 Kor 5:14). I slutet lyfts två företrädare för det monastiska livet fram. Martin av Tours och abboten Antonius har båda givit inspiration också åt den kärlekens tjänst som Guds folk är förpliktat till. Enligt seden slutar encyklikan med en hänvändelse till Guds moder Maria.

I den utförliga notapparaten kan några iakttagelser göras. Till de mera originella citaten hör ett från den romerske historikern Sallustius och hans skrift Om Catilinas sammansvärjning. Det rör sig dock inte om ställningstagande i romersk historia utan om ett allmänt visdomsord: vänskapen består i att vilja och inte vilja det samma. I övrigt citeras det från och anspelas på många tänkare i den kristna kyrkans historia. Men också Platon och Descartes får komma till tals. Thomas av Aquino citeras inte.

Skrivelsen utmärks framför allt av en stor pedagogisk förmåga. Det märks att det är en universitetslärare med rik erfarenhet som fört pennan. Vi får en idealisk föreläsning som inledning till en kurs i den kristna kärleken som både teoretiskt och praktiskt fenomen. Och allt detta framfört på en underbart vacker tyska, klar in i minsta detalj men ändå inte övertydlig. Det nya pontifikatet kunde inte ha fått en bättre inledning.