Benedictus XVI:s tankevärld

I modern tid har påvar ofta varit professorer innan de valdes till sitt ämbete. Som bekant är Benedictus XVI inget undantag – han har rent av ansetts förkroppsliga den tyska professorstypen. Att han är en grundlärd och mångsidig teolog lär inte kunna förnekas, och det saknas därför inte heller framställningar av hans teologi.

Den engelske dominikanen Aidan Ni-chols, Cambridge, gav redan 1988 ut den bok som här anmäls, The Thought of Benedict XVI. Introduction to the Theology of Joseph Ratzinger. Denna nya upplaga är endast ett omtryck (med ändrad titel) och bibliografin över Joseph Ratzingers skrifter går inte längre fram än till 1986. I ett förord utlovas en bearbetad utgåva, men eftersom denna kan dröja och det enligt författaren ändå inte kommer att förändra helhetsintrycket, kan det vara anledning att se närmare på denna bok. Den är nämligen en utmärkt introduktion till Joseph Ratzingers och därmed även till den nuvarande påvens tankevärld.

Nichols går i de åtta första kapitlen fram kronologiskt. Först ger han en fyllig beskrivning av Ratzingers bakgrund i Bayern och dröjer särskilt vid den teologiska miljön under 1800- och 1900-talen. Den tyska och närmare bestämt sydtyska katolska teologin är mindre känd hos oss, och det är därför värdefullt att få denna översikt. Särskilt kan nämnas Johann Michael Sailer (död som biskop i Regensburg), hemmahörande i romantiken och en av de första teologer som gick utöver skolastiken tillbaka till fornkyrkan.

I det följande tas Ratzingers huvudarbeten upp till behandling med början i avhandlingen om Augustinus kyrkolära från 1954. Den som vill ha flera detaljer av mera personlig och ibland roande natur kring tillkomsten av denna och följande bok, kan med fördel läsa i Ratzingers memoarbok Aus meinem Leben (1997). Hos Nichols får vi en grundlig analys av de resultat som den unge teologen kom fram till i denna bok och kanske ännu mera i den följande habilitationsskriften om historieteologin hos Bonaventura (1959). Med dessa båda arbeten hade Ratzinger dokumenterat sig som en framstående kännare av fornkyrklig och medeltida teologi, och det är värt att observera att han inte valde en företrädare för högskolastiken, som till exempel Thomas av Aquino. Om denne har Ratzinger förvisso alltid uttalat sig med stor högaktning, men hans egen teologi är vida mer fornkyrklig och – faktiskt – modern. Däri liknar han Johannes Paulus II.

Det finns ingen möjlighet att ta upp alla de böcker och artiklar som passerar revy i Aidan Nichols rikt dokumenterade framställning. Det är en förtjänst att även mindre kända skrifter av Ratzinger tas upp till behandling. Dit hör till exempel Die Einheit der Nationen (1971) med den karakteristiska undertiteln Eine Vision der Kirchenväter. Det åttonde kapitlet ger en givande presentation av den centrala ställning som läran om de yttersta tingen, eskatologin, har i hans tänkande.

Men dessförinnan har författaren behandlat Ratzingers närvaro vid Andra Vatikankonciliet som peritus och vi får följa honom på en vandring genom alla viktiga texter som nu uppnår det ena jubileet efter det andra. Det tycks särskilt vara konstitutionen om den gudomliga uppenbarelsen, Dei Verbum, som står Ratzingers hjärta nära och han har också författat en viktig kommentar till den. Bibeln intar en central ställning i hans tänkande, och det torde vara länge sedan en påve varit så inläst på bibelvetenskaplig litteratur som Benedictus XVI är. Några andra bilder av hans konciliära verksamhet får vi inte – till exempel av relationen till Rahner – utan där får vi gå till andra källor. Det hade ju annars vara av värde att få veta hur och när Ratzinger upplevde att han och Rahner levde på teologiskt ”två olika planeter” (ur memoarerna). Över huvud sätts Ratzinger inte mycket i relation till moderna teologer, även om det bekräftas att han starkt påverkats av Urs von Balthasar, hela ”la nouvelle théologie” med den patristiska förnyelsen och – kanske något mera överraskande – den engelske exegeten C. H. Dodds.

De följande fyra kapitlen ger en mera syntetisk framställning av några centrala teman i Ratzingers teologiska produktion. Här får vi läsa om några återkommande ämnen i hans predikningar, som är fast rotade i det liturgiska skeendet och kyrkoåret. Ratzinger har kritiserats för att ha en alltför konservativ inställning i liturgiska frågor, och det är tydligt att hans uppväxt i bayersk folkfromhet har präglat honom djupt. Men han var likväl en varm anhängare av konciliets liturgireform och tycks endast mena att man skall gå varsamt fram. Här blir också Ratzingers ibland mycket metafysiska teologi mera kroppsnära. Han framhåller tre slag av gester som inte bör underlåtas: att knäfalla, att celebranten är vänd mot öster under mässan (i varje fall ibland) och att gå i procession. Självfallet tas även hans stora musikaliska intresse upp. Den nuvarande påven är en estet, både i teori och praktik.

Boken avslutas med en förträfflig bibliografi som dock stannar efter 1986. Särskilt värdefullt är att de engelska översättningarna också nämns. Artiklar och böcker om Ratzinger finns däremot nämnda endast i noterna och flera har kommit efter Nichols bok; här skall endast nämnas den viktiga monografin om Ratzingers ecklesiologi av Thomas Weiler, Volk Gottes – Leib Christi (1997). En ovärderlig källa till vår kunskap om kardinal Ratzinger är Peter Seewalds intervjubok Salz der Erde (1996 – under ett år kom den ut i nio upplagor!). Den boken dementerar bättre än något annat att den nuvarande påven skulle vara en stockkonservativ och ointressant teolog.