The Spectator

I London ges varje vecka ut en konservativ kulturtidskrift vid namn The Spectator, ägd av Daily Telegraph. I denna form har den utkommit sedan 1828, vilket gör den till en av världens äldsta tidskrifter. I verkligheten kan den sägas vara ännu äldre. Under några år i början av 1700-talet kom en tidskrift med samma namn ut, som ”på ett spirituellt och intresseväckande sätt diskuterade frågor om moral, sätt och vett, och litteratur” (Nationalencyklopedin). Denna beskrivning stämmer även bra på den moderna tidskriften, även om politiken fått ett större utrymme. Här är den ett pålitligt toryfäste, och aversionen mot Blair kan ibland vara något påfrestande.

Nästan varje nummer av The Spectator innehåller en artikel om religion, kristendom och kyrka. Bidragsgivarna är många, men påfallande ofta är de katoliker. En fast medarbetare är Paul Johnson. Omedelbart efter Johannes Paulus II:s bortgång pläderade tidskriften i en artikel för att kardinal Ratzinger skulle vara den bäste efterträdaren – och detta när hans chanser bedömdes som gans-ka minimala. Över sidorna vilar ofta en anda av Evelyn Waugh och G.K. Chesterton.

Det nummer som kom ut den 10 september i år har ett särskilt tema, det är ett ”motoring special”. Inslaget om bilar är dock mycket begränsat, ett flertal större artiklar handlar av naturliga skäl om naturkatastrofen i Louisiana. Här skall emellertid uppmärksammas två artiklar och en recension som tillsammans ger en intressant bild av hur en ledande kulturtidskrift i Storbritannien kan välja att framträda – och tydligen med framgång. Upplagan lär ligga kring 40 000.

En artikel av Theo Hobson har den utmanande titeln ”Writing God off”, med underrubriken ”The adolescent literary atheism of British authors”. Han tycker sig kunna se att engelska författare nästan genomgående är fientligt inställda till religionen. Som exempel tar han bland andra Martin Amis och Ian McEwan, båda uppmärksammade också i Sverige. Båda – mest Amis – framträder öppet som ateister och har inte i någon av sina böcker sökt porträttera en troende person. Också hos ledande litteraturkritiker finner Hobson i bästa fall en vänlig likgiltighet gent-emot religionen, i de flesta fall en dold eller öppen fientlighet. Ingen skulle nedlåta sig till att erkänna att ha läst någon teolog.

Detta ser han som ett typiskt brittiskt fenomen utan någon motsvarighet på andra sidan Atlanten. Det kan vara intressant att jämföra med Sverige. Vi kan märka samma inställning hos svenska författare, till exempel P.O. Enquist, men bilden förefaller inte vara så entydig hos oss. Särskilt en blick på den svenska lyriken skulle modifiera intrycket (Hobson begränsar sig till prosaförfattare).

Förklaringen ser han i tre faktorer. Opposition mot religiös ortodoxi blev en brittisk litterär angelägenhet på 1980-talet i samband med fatwan mot Salman Rushdie. Det var ju närmast en muslimsk angelägenhet, men religion som religion. Den andra faktorn är den mycket inflytelserike poeten Philip Larkin (1922–1985) som tydligt associerade ateism med intellektuell ärlighet. För det tredje ser han det kvarhängande statskyrkosystemet i England som en anomali i ett multikulturellt sammanhang. Också detta påverkar kristendomens trovärdighet.

The Spectator håller sig med en stab av utmärkta recensenter. Här skall lyftas fram endast en recension i detta nummer, Elaine Showalters anmälan av Caroline Moores Faculty Towers (2005). Showalter är en litteraturvetare som, valt att skriva den brittiska akademiska romanens historia, alltså böcker som utspelas i universitetsmiljö. Undertiteln är talande nog: ”The Academic Novel and its Discontents”. Bland de böcker som behandlas är flera av David Lodge (omnämnd av Kjell Blückert i Signum 6/2005). En hos oss inte så vanlig litteraturtyp utreds på ett stimulerande sätt.

Den andra artikeln jag vill lyfta fram är av chefredaktören själv, Boris Johnson, och tycks även den ha ett religiöst tema: ”How to live for ever”. Som det snart visar sig handlar den emellertid om den romerske poeten Horatius och är ett föredrag hållet vid det senaste årsmötet med The Horatian Society. Boris Johnsons meriter i klassisk filologi är mig obekanta, men på ett fängslande sätt belyser han här Horatius relation till Augustus och hur Horatius kom att associera sig med guden Mercurius. Det intressanta är emellertid att Johnsons artikel innehåller flera citat från Horatius poesi på ett oöversatt latin. Läsaren förutsättes kunna tillgodogöra sig dessa citat eller åtminstone ta sig genom artikeln utan risk för ett dramatiskt höjt blodtryck.

Säg den svenska kulturtidskrift (låt vara konservativ) som skulle våga publicera en artikel om Horatius med citat på oöversatt latin. Läsarnas dom skulle ofelbart bli: vilket snobberi! Gärna Horatius i översättning, men latinlinjen på svenska gymnasier försvann faktiskt på 60-talet.

I England går det för sig – ännu så länge, är kanske bäst att tillägga. Under alla förhållanden är både detta och andra nummer av The Spectator läsvärda. Johnson avslutar sin artikel: ”Horatius har överlevt dem om vilkas namn och bedrifter han skrev och han kommer att överleva också minnet av dem som har fått nöjet att skriva om honom.” Säkert är det så.