Det multikulturella samhället kan också få multireligiösa konsekvenser. När riksdagen i höstas öppnades med en högtidsgudstjänst deltog också biskop Anders Arborelius från katolska kyrkan, en judisk rabbin och en muslimsk imam. Att andra än Svenska kyrkan medverkade väckte en viss uppmärksamhet, särskilt gällde detta representanterna för andra religioner än den kristna. Inte minst från frikyrkligt håll restes en del invändningar mot arrangemanget. Kan kristna be tillsammans med icke-kristna? Ber man verkligen till samme Gud, eller vänder man sig rent av till olika gudar?
Den katolska kyrkan för i sådana sammanhang en mycket strikt policy, även om man ibland kan göra vissa undantag. Riksdagsgudstjänsten kan ses som en folkets gemensamma angelägenhet – bortsett från att många inte vill delta i någon gudstjänst alls – och det kan tyckas rimligt att olika minoriteter, kristna eller icke-kristna, får komma till tals vid ett sådant tillfälle. Den katolska kyrkan själv anordnar däremot inga gemensamma gudstjänster för sådana som tillhör olika religioner. När påven Johannes Paulus II samlade företrädare för olika religioner till bön för fred i Assisi 1986 underströk man att var och en bad för sig, och att det alltså inte var fråga om någon gemensam bön.
Debatten har emellertid på senare tid blivit mer tillspetsad genom frågan: Ber kristna och icke-kristna verkligen till en och samme Gud? Själva frågan om det handlar om ”samme Gud” kan tyckas besynnerlig; den verkar förutsätta att det skulle finnas flera olika gudar. Men tanken bakom frågan är ändå begriplig. Kan vi som kristna tänka oss att den gudomliga verklighet som andra tillber är densamma som vår?
En svensk filosofiprofessor menade en gång att det i själva verket finns ett otal olika gudar. Var och en av oss har nämligen sin egen gud. Bilden av Gud varierar från människa till människa så mycket att man inte ens inom samma trosgemenskap kan tala om en gemensam Gud. Ett sådant resonemang sätter likhetstecken mellan Gud och den egna personliga gudsbilden. Det förutsätter att det i grunden inte finns någon Gud utan bara mänskliga föreställningar om Gud. Men om Gud verkligen existerar oberoende av oss blir våra personliga gudsbilder av sekundär betydelse. Som vi vet kan olika syskon ha helt olika uppfattningar om sin far, positiva eller negativa, och de kan också tvista om hurdan han egentligen är eller var. För den skull kan man inte påstå att de har olika fäder. Verklighet och föreställning är inte helt och hållet detsamma. Låt oss se något mer konkret på detta.
Få ibland oss vill väl påstå att judarnas Gud inte är densamme som de kristnas. Hela den kristna tron förutsätter Israels Gud så som han har uppenbarat sig i Gamla testamentet. Det är en helig skrift för judar och kristna, även om den tolkas på olika vis. I synagogan ber judar och kristna samma böner ur Gamla testamentet, till exempel ur Psaltaren, och de är givetvis riktade till en och samme Gud. Jesus påstår aldrig att han förkunnar en ny Gud. Tvärtom talar han om honom som ”Abrahams, Isaks och Jakobs Gud”. Tvisten mellan kristna och judar handlar framför allt om Messias: om han har kommit i och med Jesus Kristus eller om man fortfarande har att vänta på hans ankomst. Med detta sammanhänger också frågan om Torah, den mosaiska lagen, och om den fortfarande gäller, och dessa båda skiljepunkter utgör en oöverstiglig motsättning mellan judendom och kristendom. Men det är självklart att man talar om en och samme Gud.
Men hur förhåller det sig då med islam, den tredje av de ”abrahamitiska” religionerna? Först av allt bör man kanske påpeka att Allah inte är någon ”islams gud” utan det gängse arabiska ordet för Gud. Också kristna araber kallar Gud för Allah. Denne Gud är enligt islam världens skapare, han är Abrahams Gud och har talat genom profeterna. Också Jesus har en starkare ställning i Koranen än de flesta kristna inser, liksom också Maria. Jesus kallas ”ett Guds ord” och räknas till de stora profeterna. Han har upptagits till himlen (men anses däremot inte ha blivit korsfäst), och han skall komma åter till domen. Den tidiga islam har en mycket tydlig judisk och kristen inspiration.
Naturligtvis avviker islam starkt från kristendomen. Det är Koranen, inte Jesus, som har gett människorna den slutliga uppenbarelsen, och både Treenigheten och Kristi gudomlighet avvisas. Både judar och kristna menar att den bibliska uppenbarelsen har blivit missuppfattad och förvrängd i Koranen. Men att det är Bibelns Gud som Koranen talar om råder det inget tvivel om. Särskilt inom sufismen kan vi också finna beskrivningar av ett nära gudsförhållande som vi känner igen från judisk och kristen mystik.
Samme Gud, men olika tro – så uppfattas ofta det inbördes förhållandet mellan ”de abrahamitiska religionerna”. Redan från äldsta kristen tid tog judar och kristna för givet att det var samme Gud som man talade om. Också i de medeltida diskussionerna mellan kristna och muslimer kan man se att detta var den grundförutsättning som styrde argumentationen. Islam uppfattades av de kristna som en villolära, inte som en ”annan religion” – något som för övrigt är ett senare begrepp.
Mer intrikat blir frågan om man riktar blicken mot andra religioner världen över. Det har skrivits mycket av kristna om hur ”hedningarna” dyrkar ”avgudar”, livlösa bilder av trä eller guld och silver. Det är en polemik som går tillbaka ända till Gamla testamentet och som var vanlig i äldre tid. Men hur ser vi på sådant i dag? Här har den katolska kyrkan en annan syn än protestantismen, särskilt som denna kommer till uttryck hos den inflytelserike reformerte 1900-talsteologen Karl Barth. Enligt honom finns ingen gudskunskap förutom genom den bibliska uppenbarelsen. Allt annat är enbart mänskliga projektioner; fåfänga försök att nå den onåbare, fruktlösa så länge Gud inte å sin sida meddelar något om sig själv till oss.
Den katolska kyrkan har en mer optimistisk syn på människans möjligheter att närma sig Gud utifrån sina egna mänskliga förutsättningar. Människan är inte helt fallen i okunnighet om Gud. Också efter syndafallet har människan inom sig en (visserligen vag) bild av Gud. Hos alla människor, också i dagens sekulariserade kultur, finns en fördold dragning till den som är vårt ursprung och vårt mål. Ett sådant synsätt, som också återfinns i Nya testamentet, bekräftades av Andra Vatikankonciliet år 1965 i Deklarationen om kyrkans förhållande till andra religioner, Nostra aetate. Där heter det att även andra religioner återger ”en stråle av den sanning som upplyser alla människor” och att katolska kyrkan inte förkastar något av ”allt det som i dessa religioner är sant och heligt”. Man har också sökt att finna empiriskt stöd för en sådan uppfattning. Pater Wilhelm Schmidt (1868–1954), välkänd katolsk antropolog, menade att det finns en enkel gudstro, en ”urmonoteism” hos folk på de mest skilda kulturnivåer runtom i världen, inte minst hos de allra mest ”primitiva”. Kanske pressade Schmidt sitt material för hårt, men det är obestridligt att det finns eller har funnits en ”höggudstro” hos många olika folk genom tiderna, även om den ibland är kombinerad med en tro på lägre gudomligheter.
Ett särskilt fall utgör hinduismen med sitt myller av gudar. Men utöver dem finns en utbredd tro på en högsta Gud som utgör den yttersta verkligheten. Ofta tänks Gud som ett helt opersonligt väsen, brahman, och vår egen själ, atman, ses som ett utflöde därifrån. Men ibland kan Gud få påfallande personliga drag som i Krishnarörelsen (från Krishna Chaitanya på 1500-talet). Krishna är här inte bara en ”inkarnerad” form av guden Vishnu utan är gudomens högsta personlighet som man kan vända sig till med hopp, tacksamhet och hängivenhet (bhakti). Om man vill lägga tonvikten på mångfalden av gudar eller på enheten i den högsta Guden – som den spansk-indiske katolske teologen Raimundo Panikkar – är i första hand en perspektivfråga. Bortom mångguderiet kan man utan tvivel finna tron på en Gud som är den yttersta verkligheten och som ibland också är personligt uppfattad. Indiska tänkare har ofta en positiv inställning till kristendomen. Problemet ur kristen synvinkel är att de helst vill inkorporera den som en del i sitt eget vittfamnande system.
I fråga om buddhismen ligger saken annorlunda till, eftersom den i princip saknar tron på en personlig Gud. Den yttersta verkligheten ligger bortom existens och icke-existens och kan i vissa traditioner inom mahayana betecknas som shunya, ”tomhet”. Detta är naturligtvis inte förenligt med kristen eller annan monoteistisk gudstro. Men där finns likväl tankegångar som kan användas när man öppnar en dialog mellan kristendom och buddhism. Så talar exempelvis också den kristne tänkaren Dionysios Areopagita (ca 500 e.Kr.) om Guds ”superessentiella” verklighet som befinner sig långt bortom de skapade tingens existens. Inom vissa buddhistiska riktningar finner vi också en dragning till det personligt gudomliga, särskilt i den mahayanariktning som dyrkar Amitabha/Amida. Han är härskaren i ”det Rena Landet”, dit de goda människornas själar förs och där de lever i en paradisisk fullkomning. Problemet är här att Amitabha/Amida inte är den yttersta verkligheten – bakom honom gapar trots allt tomheten.
Den senaste tidens debatt i Sverige om huruvida olika religioner talar om en och samme Gud behöver alltså ställas in i ett mer övergripande perspektiv. Utifrån den katolska kyrkans människosyn är det klart att människor i olika religioner bär på en gemensam längtan efter en yttersta gudomlig verklighet. Samtidigt går det inte att bortse från att människor som tillhör olika religioner har utvecklat vitt skilda föreställningar och övertygelser om denna yttersta verklighet. Det är skillnaderna mellan våra övertygelser som gör att vi inte kan be tillsammans med dem som tillhör andra religioner. Men utifrån vår katolska människosyn kan vi bakom dessa olikheter ändå finna aningar om den gudomliga verklighet som har blivit människa i Jesus Kristus. Så även om vi inte ber tillsammans med dem som tillhör andra religioner, kan vi också hos dem möta en strävan efter den Gud som har fått ett mänskligt ansikte i Jesus Kristus. Vi är övertygade om att julens hemlighet, om än fördolt, är närvarande också hos dem. Vi kan således utgå från att vi ändå talar om en och samme Gud. Och vi bör därför också behandla varandra med respekt, som dialogpartner och medvandrare på väg till ett och samma mål.