Bernard Lonergan – 100 år

Den 17 december 1904, föddes Bernard Joseph Francis Lonergan i en familj med irländskt påbrå i det lilla samhället Buckingham i det franskspråkiga Quebec i Kanada. Hade han fått leva fram till nu hade han just under dessa dagar fyllt hundra år. Med tiden kom Lonergan att bli en av den nordamerikanska kontinentens mest framstående katolska teologer och filosofer under 1900-talet. Men eftersom hans tänkande i allmänhet uppfattas som svårtillgängligt har hans texter sällan nått utanför fackfilosofernas och fackteologernas kretsar. Lonergans inflytande på katolsk teologi har därför varit ganska indirekt, på så sätt att han har påverkat andra teologers sätt att arbeta, snarare än att han på bred front nått ut till den teologisk intresserade allmänheten. Hans skrifter omgärdas av ett envist rykte att de är mycket svårbegripliga, men att de å andra sidan är mycket givande för den som gör sig mödan att förstå dem. Vid mer än ett tillfälle har jag mött människor som sett förfärade ut vid blotta omnämnandet av hans namn – precis som när någon börjar prata om atomfysik vid kaffebordet på jobbet. Därför tycks det i början förvånande när man upptäcker att ändå så pass många reflekterande personer verkar vara djupt engagerade i hans tankevärld. När allt kommer omkring kan man ju undra vilken relevans kunskapsteoretiska frågor har i vår tids dagsaktuella kriser. Till vilken nytta är teorier om människors kognitiva förmågor i en värld som plågas av så mycket lidande som vår? Och vilken betydelse har för den delen filosofins grundfrågor för den religiösa tron? Eller som den fornkristne teologen Tertullianus uttryckte saken: ”Vad har Aten med Jerusalem att göra?”

Ändå har sedan Lonergans död år 1984 ett nätverk för hans tänkande sakta byggts upp och brett ut sig i allt vidare ringar över hela världen. The Lonergan Research Institute i Toronto, där Lonergans arkiv förvaras, samarbetar med University of Toronto Press som just nu håller på att ge ut Bernard Lonergans samlade verk i 25 volymer. Det finns studiecentra som är specialiserade på Lonergans tänkande i bland annat Boston, Washington D.C., Los Angeles, Ottawa, Sydney, Dublin och Neapel – de flesta har egna webbsidor på internet. Det finns tidningar, periodiska nyhetsbrev och årliga konferenser som alla har som målsättning att presentera innebörden i hans tänkande.

Varför då detta växande intresse för Bernard Lonergans tänkande? De som liksom jag själv tillhörde hans studenter i Rom på 1950- och 60-talet upplevde honom som en ganska blyg lärare, med en tydlig kanadensisk accent och en viss farfaderlig framtoning. Men ibland kunde han också verka lite som en ”sur” farfar, som inte hade något tålamod med dumbommar. Under 1961–1962 hade jag honom som lärare på två akademiska kurser. Kurserna handlade om Treenigheten och om Kristus. Ungefär 650 studenter satt och lyssnade i den stora aulan i jesuiternas universitet i Rom, Gregoriana, när Lonergan höll sina föreläsningar som för de flesta av oss gick högt över våra huvuden – och dessutom var de helt på latin! Pedagogiken vid de katolska universiteten på den tiden bidrog knappast till något interaktivt inlärande, milt sagt, och ändå trängde något speciellt igenom till oss som lyssnade på honom. Lonergans presentation av Guds inomtrinitariska liv gav oss en glimt av hur våra egna liv är sammantvinnade med den oändliga kärlekens mysterium. Han lärde oss att vårt eget tänkande och handlande på något sätt deltar i Faderns liv, i det evigt uttalade Ordet och i Anden som utgår som kärlek från Fadern och Sonen.

Bill Shea, som numera är direktor för Center of Religion, Ethics and Culture vid Holy Cross’ College i Worcester, Massachusetts, porträtterade en gång Lonergan på följande mycket träffande sätt:

”Bernard Lonergan såg ut som en man som visste vad han gjorde och njöt av det. Alla de gånger jag såg honom kunde jag inte ta ögonen från honom. Det är kanske lätt att förstå, eftersom han var den store mannen i min lilla värld. Men han var inte sådan som man skulle ha förväntat sig av en stor lärare. Han hade inget teatraliskt eller dramatiskt, det blixtrade inte om honom, han använde inga tricks och hade inte utstrålningen hos en stor man. Hans röst var monoton, hans händer darrade på ett distraherande sätt, han såg överviktig ut och det fanns inget charmerande över hans fysiska utseende. Förvånansvärt nog var det ändå ett nöje att lyssna till honom och att iaktta honom. Jag tror att det berodde på att han var mycket skärpt i sitt framförande och klar över vad han höll på med och att han dessutom själv tyckte att det var roligt. I den akademiska världen stöter man sällan på verkligt genialt begåvade personer, fastän man förstås ofta träffar på intelligenta och skickliga människor. Efter det att jag hade läst Lonergans bok Insight och varit åhörare till hans föreläsningar och hört honom svara på studenternas frågor var jag helt övertygad om att han var den intelligentaste person som jag någonsin träffat.”

Liv och verk

Bernard Lonergan föddes alltså i Buckingham, Quebec, den 17 december 1904. Han gick i ortens låg- och mellanstadieskola med sammanhållna klasser (B-skola). Den leddes av den katolska ordensgemenskapen Brothers of Christian Instruction. Vid 13 års ålder blev han internatelev vid det gymnasium och college som jesuiterna drev i Montreal. Den 22 juli 1922 upptogs han som novis i jesuitorden i novitiatet i Guelph, några mil utanför Toronto. Fyra år senare skickades han till en av jesuiternas högskolor i England för att studera filosofi. Där upptäckte han att det var omöjligt för honom att tillgodogöra sig den av den spanske 1600-talsjesuiten Francisco Suarez inspirerade filosofi som man då undervisades i där. Istället tog han sin tillflykt till matematikstudier i London och till John Henry Newmans skrifter.

”Min viktigaste mentor och vägvisare har varit John Henry Newmans Grammar of Assent. Under tredje året av mina studier i filosofi läste jag den boken (åtminstone de analytiska delarna) kanske fem gånger och jag hittade lösningar på mina problem. Jag var inte alls nöjd med den filosofi som man då undervisade oss i, men jag tyckte däremot att Newmans sätt att lägga fram sina tankar stämde överens med mitt eget sätt att uppfatta saker och ting.” På ett annat ställe skriver Lonergan om det inflytande som Newman hade på honom på följande sätt: ”Newmans tes om att tiotusen intellektuella svårigheter inte utgör ett enda tvivel har varit till stor nytta för mig. Den gav mig mod att se intellektuella problem rakt i ögonen, samtidigt som jag inte lät dem störa min kallelse eller min tro.”

Genom Newman fick han en närmare förståelse av den process som det mänskliga tänkandet utgör, men det var först genom läsningen av Platons och Augustinus skrifter som han kom att mera fullständigt förstå de grundläggande strukturer som är typiska för det mänskliga sättet att tänka. Genom John Alexander Stewarts bok Plato’s Doctrine of Ideas kom Lonergan till insikt om att Platon inte bara hade lagt fram idén om att tingen i världen motsvaras av idealtypiska urbilder i en värld bortom denna. Stewart presenterade istället Platon framför allt som en metodiker, det vill säga som en tänkare som på ett systematiskt sätt ställde och besvarade grundläggande frågor om hur tillvaron är funtad och om hur vi med vårt mänskliga förstånd kan begripa oss på verkligheten. Den insikten blev ännu bättre underbyggd när han läste Augustinus tidiga ”platonska” dialoger. Augustinus hade själv tagit intryck av ”några böcker av platonikerna” under våren och sommaren år 386, när han var på väg mot sin religiösa omvändelse. De här författarna – Newman, Platon och Augustinus – försåg Lonergan med just det som Augustinus fick ta emot av platonikerna, det vill säga det nödvändiga verktyget för varje allvarligt syftande försök att förstå sig själv, nämligen ”en teori om den själens dynamik som gör ens upplevelser begripliga för en.”

1933 skickades Lonergan till Gregoriana-universitetet i Rom för fortsatta studier. Där stannade han till 1940 och där avslutade han också sin doktorsavhandling, som behandlar Thomas av Aquinos lära om nåden. Under åren i Rom påverkades han främst av tre författare, samtliga tillhörande jesuitorden, vilka i sin tur väckte hans stora intresse för Thomas av Aquino, nämligen Peter Hoenen, Joseph Maréchal och Bernard Leeming. Under Leemings kurs i kristologi åren 1935–36 upplevde Lonergan sin avgörande ”intellektuella omvändelse”. Han beskriver den som ”en klar och tydlig förståelse av hur det mänskliga intellektet fungerar när det försöker att få kunskap om verkligheten”. Denna omvändelse finns uttryckt i hans båda viktigaste böcker Insight (1957) och Method in Theology (1972), men också i en rad andra skrifter som han senare författade inom olika ämnesområden. Hans intellektuella omvändelse innebar också att han föreställde sig katolsk teologi som något som har relevans för och som kan uttryckas genom många olika mänskliga uttryckssätt: konst, litteratur, vetenskap, historia, de humanistiska vetenskaperna och till och med ekonomiska teorier. Visionen om teologin som en länk mellan olika discipliner och kulturer slog rot i honom under 1940- och 50-talen, när han undervisade vid jesuiternas högskolor i Kanada, innan han år 1953 utnämndes till professor vid Gregoriana-universitetet i Rom.

”Att komma till insikt”

Under hösten 1964 skickades även jag tillbaka till Rom för att arbeta på min doktorsgrad i filosofi. Jag hade då avslutat fyra års teologiska studier i USA. Vid den tidpunkten blev jag rådd av olika människor, som alla var väl insatta i modernt teologiskt tänkande, att studera hos Lonergan, och det är jag djupt tacksam för. Genom att jag så koncentrerat studerade hans verk, särskilt Insight: An Essay on Human Understanding, kom mitt tänkande att fördjupas och berikas på ett mycket avgörande sätt. Jag började nu begripa att orsaken till att Lonergan vida översteg min fattningsförmåga när jag var ung student var att jag själv måste förändras för att kunna begripa vad det var som Lonergan talade om. Kärnan i Lonergans budskap är det som han kallar för att ”tillgodogöra sig en förståelse av sig själv”, ett slags personlig, existentiell och intellektuell handling som gör att man erövrar sitt eget sätt att tänka.

I boken Insight tar Lonergan med läsaren på en krävande tur i modern matematisk fysik. Poängen är inte att vi ska lära oss fysik, utan att vi ska lära oss att känna oss själva. Det handlar om att vi genom talrika personliga tankeexperiment ska få en förståelse för hur vårt intellekt är funtat och hur det fungerar. ”Att komma till insikt om vad det är att komma till insikt” lyder Lonergans sammanfattande devis på denna process. En orsak till att så många människor fängslas av en så krävande tänkare som Lonergan är att han stimulerar ett mycket personligt intellektuellt engagemang, som går ut på att människor ska förstå sig själva. Själv uttrycker han det på följande sätt:

”Den avgörande punkten är en experimentell fråga, men experimentet ska inte utföras offentligt utan privat … Ingen annan kan göra det i ditt ställe, hur kunnig eller vältalig han eller hon än må vara, hur strängt logisk han eller hon än är, eller hur stor övertalningsförmåga han eller hon än besitter. Men även om processen är privat kommer den att få sina påtagliga, synliga uttryck. En så genomgripande inre upplevelse kommer inte att gömmas bara i den enskildes inre. Vinterskymning kan inte förväxlas med sommarsolen i zenit.”

Den försäkran Lonergan här ger är särskilt anmärkningsvärd eftersom den avser en mycket tydlig och genomgripande upplevelse i en människas liv. Han beskrev den själv som en upplevelse av en ”förbluffande och sällsam egendomlighet”. Och jag kan bara hålla med honom om den saken. Nu, efter ungefär 35 år, kommer jag fortfarande ihåg det som om det var igår, det ögonblick då jag först insåg vad Lonergan menade. Det var en sen eftermiddag i Rom våren 1966. Jag hade ägnat en stor del av dagen åt att studera Insight. Jag beslöt mig för att duscha (det fanns varmvatten bara vid just den här tiden på dagen) och medan jag duschade slogs jag av tanken: ”Han talar ju om mig!” Det skulle ta många sidor att beskriva vad den insikten innebar, men det räcker med att säga att det som drabbade mig den dagen aldrig har lämnat mig. Lonergans mål var inte att göra läsaren till en ”Lonergan-fan” utan att få honom att förstå sitt eget intellekt och att förstå strukturen i den verklighet som han försöker lära känna.

En gåva till kyrkan

I vår tid då kyrkan har drabbats av stora tragedier i vårt land är det mycket angeläget att söka de gåvor som Gud ger till kyrkan. En sådan gåva var – och är – Bernard Lonergan. Han levde under det tjugonde århundradet, 1904–1984, men hans tankar kommer säkerligen att få ännu större betydelse under det tjugoförsta seklet. Precis som Thomas av Aquino tillhandahöll det språk som under 800 år fungerade för att uttrycka den västerländska kyrkans självförståelse, så finns det behov av ett nytt sådant gemensamt språk idag. När Lonergan reflekterade över Aquinos inflytande på kulturen skrev han:

”Under medeltiden blev teologin vetenskapernas drottning. Men i Thomas av Aquinos verk var den också själva principen för hur en kultur utformades och förvandlades. Vid den tidpunkt då arabiskt och grekiskt tänkande började genomsyra hela den västerländska kulturen skrev han omfattande kommentarer till många av Aristoteles verk för att få en hednings intellektuella tänkande att harmoniera med den kristna tron. Dagens teologi måste dra lärdom av hur Thomas genomförde detta paradigmskifte om teologin ska lyckas med att anpassa sig till nutidens förhållanden.”

Lonergans spiritualitet är en ”Ordets spiritualitet” eftersom den täcker hela den mänskliga kulturen. En sådan spiritualitet fokuserar evangeliets långsiktiga kulturella betydelse. I en empiriskt präglad kultur, där Gud ofta tycks vara så avlägsen, kan Lonergans tänkande bereda vägen för frågan om Gud, den fråga som lurar alldeles under ytan – till och med i centrum av lärd vetenskaplig forskning. Den förändring av vår självuppfattning som Lonergan bidrar till kan bryta upp en rad missuppfattningar om tron och teologin som ofta präglar vår kultur. Vid sidan av en ordlös ”negativ” spiritualitet som förlorar sig själv i objektslös kontemplation finns det också behov av en ”positiv” upppenbarelsespiritualitet som sätter Ordet högt och som visar hur detta Ord stämmer överens med våra andra mänskliga ord – så att Gud åter kan få säga oss något om den värld som vi bygger upp.

En person som satt sig in i Lonergans tänkande mycket grundligt sade nyligen följande till mig: ”Det har inte funnit någon som han sedan Thomas av Aquino och det kommer säkerligen inte heller att finnas någon som han under de kommande tvåhundra åren.” Visserligen uppfattade vi som var hans elever i Rom på 1950- och 60-talen honom inte som banbrytande redan då. Men nu, i början av det tredje millenniet, verkar hans betydelse bli allt större. Nyckeln till ”mysteriet” med att Lonergan kan ha en sådan dragningskraft är att han försåg oss med ett språk som gjorde det möjligt för troende människor att hålla sig flytande i de intellektuella strömvirvlar och förändringar som präglar vår samtid. Som han uttryckte det i Insight: ”Förstå på djupet vad det innebär att förstå det som finns! Då kommer du inte bara att förstå de breda linjerna i allt som går att förstå, utan då kommer du också att ha en fast grund, ett stabilt mönster som öppnar nya sätt för intellektet att utvecklas på.”

De mest betydelsefulla lärarna i kyrkans historia – Augustinus, Thomas av Aquino, Teresa av Avila och Thérèse av Lisieux – har fått titeln ”kyrkolärare”. De förenade personlig helighet med förmågan att undervisa andra och att hjälpa andra att hitta sin väg i världen. I en tid då engelska har blivit världens lingua franca finns det fortfarande inga engelskspråkiga kyrkolärare. Det är en stor brist. Jag väntar otåligt på att John Henry Newman ska utnämnas till kyrkolärare och jag hoppas att Bernard Lonergan ska följa honom tätt i spåren.

Författaren är professor i systematisk teologi vid Seton Hall University, South Orange, New Jersey, USA. Artikeln publicerades ursprungligen i tidskriften America den 11 oktober 2004.

Översättning: Birgitta Carlquist