Medvetandet. Ett biologiskt problem med teologiska konsekvenser

Medvetandet är biologins största återstående problem skriver Francis Crick, DNA-strukturens upptäckare (Koch, 2004). Men medvetandet är inte bara ett av biologins största problem. Det är även ett av filosofins största problem, ett av psykologins och ett av teologins största problem. Om inte teologins teorier om det mänskliga medvetandet stämmer överens med biologins, så har vi ingen möjlighet att skapa en trovärdig och sammanhängande världsbild. Som biokemisten och teologen Peacocke (1999) så övertygande argumenterar: Det handlar inte om att överbrygga motsättningar, det handlar inte om att bygga broar, det handlar om att anpassa teologins teorier till den moderna naturvetenskapens. Samma resonemang kan naturligtvis föras om psykologiska teorier om medvetandet.

Trots att medvetandet är ett så fundamentalt problem har det under det senaste århundradet intagit en mycket undanskymd plats i den vetenskapliga debatten. Det har inte ens ansetts vara ett vetenskapligt problem. Orsaken till detta är åtminstone delvis det dominerande och förlamande inflytandet av behavioristiska tankar. Men neurofysiologiska och datorteoretiska framsteg under senare delen av 1900-talet har tvingat fram problemet i ljuset. Detta är utan tvekan ett gott tecken. Men samtidigt har detta pånyttfödda intresse resulterat i en förvirrande mångfald av teorier. En mångfald som av många tolkats så, att det skulle tyda på att problemet fortfarande är otillgängligt för en vetenskaplig analys. Jag tror denna tolkning är felaktig.

I själva verket är mångfalden av teorier bara skenbar. De olika teorierna är ofta svar på olika frågor. De är sällan konkurrerande svar på samma fråga. Datorinspirerade medvetandeteorier svarar på frågor om mönsterigenkänning, principer för filling-in-fenomen (hur medvetandet fyller i sinnesintryck som inte finns – vi ser inte ett tomt hål i synfältet som motsvarar blinda fläcken) eller för minnesmekanismer exempelvis. Evolutionära medvetandeteorier svarar på frågor om när och var medvetande uppträder i evolutionen, om vilka olika typer av medvetanden som uppträder hos olika arter. Neurofysiologiska medvetandeteorier svarar på frågor om vilka delar av hjärnan som leder till medvetna upplevelser, vilka celler och processer som är inblandade. Fysikaliska medvetandeteorier svarar på frågor om hur medvetandeprocesser kan förenas med termodynamiska principer, om kvantmekaniska lagar är nödvändiga för förståelsen. Filosofiska medvetandeteorier löser frågor om viljans frihet, om medvetandets ontologiska status i universum, om betydelsen av ett förstapersons- och tredjepersonsperspektiv på medvetandet.

Ofta behöver dessa olika teorier inte komma i konflikt med varandra, men ytterst måste en fruktbar medvetandeteori svara på alla dessa frågor. Och det centrala i en sådan teori måste vara svaret på frågan hur neurofysiologiska/fysikaliska processer ger upphov till subjektiva upplevelser. Utan ett sådant svar är varje medvetandeteori ofullständig.

Det centrala problemet

Man kan naturligtvis lösa detta centrala problem genom att förneka att det är ett problem. Man kan helt enkelt förneka all materiell verklighet. Den yttre verkligheten finns inte; den är bara en mental konstruktion uppbyggd av sinnesintryck. Detta var Berkeleys och Machs lösning, den radikala immaterialismens lösning. Eller man kan förneka en mental verklighet. Den mentala verkligheten är bara beteende, en materiell verklighet. Detta var den filosofiska behaviorismens lösning, den radikala materialismens lösning. Men man kan gå ännu längre. Man kan förneka att själva frågan är meningsfull, även om man accepterar en mental och en materiell verklighet. Så skriver exempelvis Daniel Dennett:

”I den situationen hävdar nu några filosofer att vi fortfarande inte vet svaret på den allra viktigaste frågan: Är det mentala ljuset tänt – eller släckt? Varför är det viktigt att svara på den frågan, oavsett svaret? Innan denna fråga fått ett bra svar behöver vi inte ta filosofernas fråga på allvar” (Dennett, 1999).

Men det är lätt att ge ett bra svar på den frågan. Eftersom vi själva har subjektiva upplevelser, har det mentala ljuset tänt ibland, är det naturligt att vi frågor oss vilken betydelse detta har. Vilken evolutionär fördel ger just denna förmåga oss och andra medvetna arter? Att inte se detta är märkligt, men inte unikt. John Searle talar om en intellektuell patologi (Searle, 1992).

De mer fruktbara lösningarna av det centrala problemet som föreslagits under historiens gång kan grovt klassificeras i två tankefamiljer. Man kan antingen anta att mentala och neurala processer åtminstone i någon mening är oberoende av varandra och växelverkar. Detta var Descartes’ klassiska lösning, den psyko-fysiska interaktionismen. Eller man kan anta att mentala och neurala processer fullständigt följer varandra, att de är helt och hållet parallella. Det var former av en sådan teori, den psyko-fysisk parallellismen, som föreslogs av Leibniz och Spinoza som lösning på de motsägelser som finns i Descartes’ interaktionistiska teori, och som idag i olika varianter totalt dominerar det filosofiska landskapet. En form med mycket gamla anor, i vår tid förespråkad av Teilhard de Chardin och Whitehead, är panpsykismen, teorin att allt materiellt också har en mental ”insida”. En annan form föreslogs av Thomas Huxley, en av Darwins vänner och evolutionsteorins första förespråkare. Det är epifenomenalismen, teorin att medvetandet är en biprodukt, ett ytfenomen, till hjärnans aktivitet. De teorier som idag verkar dominera filosoferandet kring medvetandet, olika versioner av identitetsteorin, kan också kallas parallellistiska, även om många med en traditionell språkfilosofisk inriktning skulle protestera. Men diskussioner om definitioner och begrepp är sällan givande och låt oss inte här låsa oss. Identitetsteorin innebär under alla omständigheter att medvetandeprocesser i någon mening (dock inte logisk) är identiska och därmed i någon mening (dock inte matematisk) fullständigt parallella med vissa neurala processer i vissa delar av hjärnan (sannolikt delar av hjärnbarken).

Ett neurofilosofiskt perspektiv

Det centrala problemet är alltså frågan om hur och i vilken grad mentala processer och medvetandeprocesser kan förklaras i neurofysiologiska – och därmed i fysikalisk-kemiska – termer. Till skillnad från mycket i dagens medvetandedebatt leder detta neurofysiologiska-biologiska perspektiv till konkreta, gripbara frågor. Visserligen svåra, men möjliga att formulera, och möjliga att bryta ned i gripbara delproblem. Problem på olika komplexitetsnivåer – på makroskopisk, mesoskopisk och mikroskopisk nivå; frågor om anatomiska strukturer, om cellulära processer och om fysikaliska parametrar. Vilka strukturer av hjärnan är associerade med medvetna upplevelser? Vilka delar är associerade med synupplevelser? Med sinnesupplevelser i allmänhet? Med lustupplevelser? Vilka processer är associerade med medvetandeupplevelser? Vilka cellulära processer är associerade med medvetandeupplevelser? Vilken typ av celler är inblandade? Som vi har sett antas ofta implicit att medvetande är identiskt med viss aktivitet i vissa celler. Mycket av försöken att beskriva medvetandet i datologiska termer bygger på ett sådant outtalat antagande. Men det är ett ganska oprecist antagande. Man anger sällan vilka celler eller vilken aktivitet man refererar till. I ett neurofysiologiskt perspektiv blir därför dessa försök ganska ointressanta. Men försöker vi precisera vilka specifika celler och vilken specifik aktivitet det handlar om finner vi att det neurofysiologiska perspektivet kräver ytterligare steg, ytterligare fördjupning. Att diskutera medvetandet i neurofysiologiska termer innebär att tala om medvetandet i fysikaliska termer; i termer av elektriska spänningskillnader mellan olika punkter i nervcellen och mönster av nervimpulser. Men detta räcker inte. Vi måste fråga oss vilket det mer specifika fysikaliska underlaget för medvetandet är. Är det mönstret av laddade partiklar eller är det de associerade elektromagnetiska fälten som uppkommer när laddningar är i rörelse?

En sådan här fördjupning av diskussionen, nödvändig i ett neurofysiologiskt-biologiskt perspektiv, leder oundvikligen till frågor på en filosofisk nivå. Vi kan tala om ett neurofilosofiskt perspektiv. Räcker den fysikalisk-kemiska begreppsapparaten för att beskriva medvetandeprocesser? Räcker den för att beskriva subjektiva upplevelser? Är det ens meningsfullt att diskutera medvetandeproblemet i de traditionella termerna materialism-immaterialism? Går det inte att finna mer adekvata termer för frågan om medvetandets fysikaliska bakgrund? Är beräkningsbarhet, formaliserbarhet, beskrivbarhet sådana mer adekvata termer?

Jag kommer här att diskutera det centrala medvetandeproblemet ur ett sådant neurofilosofiskt perspektiv. Jag kommer att framföra en del synpunkter som jag fruktar ligger ganska långt från standarduppfattningen inom fältet. Jag kommer att påstå att ett neurofilosofiskt perspektiv leder till en form av interaktionistisk lösning, en lösning som innebär att mentala processer inte fullständigt kan beskrivas i neurala termer, och att det mentala och det neurala växelverkar, interagerar. Jag kommer att i hög grad stödja mig på tankar av Karl Popper, tankar som jag är rädd inte heller tillhör huvudströmmen i dagens filosofiska landskap.

Den makroskopiska nivån – medvetandets anatomi

En av grunderna i den neurofysiologiska teoribyggnaden är principen om olika mentala funktioners lokaliserbarhet i centrala nervsystemet. Redan Emanuel Swedenborg (1688–1772) föreslog att mentala funktioner är kopplade till aktivitet i hjärnbarken. Idag har vi en ganska detaljerad bild av grovorganisationen av barkens funktionella anatomi. Vi vet att hjärnbarken omfattar lokaliserade projektionsareor för syn, hörsel, känsel och andra sinnen. Vi vet att den omfattar specifika areor med betydelse för språket (Brocas och Wernickes areor i vänster hjärnhalva) och personligheten (pannloberna). Det utvecklingsmässigt mer primitiva limbiska systemet har visat sig vara associerat med känslomässiga upplevelser, med lust och olust. Upplevelse av smärta är möjligen associerad med aktivitet på ännu lägre, utvecklingsmässigt primitivare nivåer, med aktivitet i thalamus, den centrala omkopplingstationen för sensoriska banor centralt i hjärnan.

Komplexitetsgraden hos den mänskliga hjärnan är enorm. Inte oväntat är det detaljerade kopplingsmönstret för de olika systemen dåligt känt. Längst när det gäller förståelsen av barkens funktioner har vi kommit i studierna av synsystemet. Descartes var antagligen den förste att analysera detta system mer i detalj. Han var först med att lansera en teori om uppkomsten av synförnimmelser genom sin analys i L’Homme, postumt publicerad 1664. Även om den anatomiska och fysiologiska kunskapen ser annorlunda ut idag än på Descartes’ tid kvarstår huvudfrågan i hans forskningsprogram för synsystemet: Var i hjärnan uppstår synupplevelsen? Nervimpulser från näthinnan når hjärnbarken i nack-loben via omkopplingstationer i thalamus. I barken analyseras syninformationen i en serie hierarkiskt organiserade steg – i primära, sekundära, tertiära, kvarternära områden; på varje nivå bearbetas och analyseras specifika egenskaper. Färg och form analyseras i ett barkområde, rörelse i ett annat. Det finns ett dussintal sådana specifika synbarksområden hos högre primater och sannolikt också hos människan. Flödet av syninformation i barken kan grovt delas upp i två strömmar, en ström av nervimpulser in i tinningloben och en ström in i hjässloben. Tinninglobsströmmen bearbetar information kring objekt i synfältet – den svarar på frågan ”vad?” – medan hjässlobsströmmen bearbetar information kring objektets lokalisation i synfältet – den svarar på frågan ”var?”. Men var uppstår synupplevelsen, det subjektiva seendet? Det vet vi inte idag. Men vi har viktiga ledtrådar. Några kommer från studiet av fenomenet blindsyn. Detta är ett fenomen, som relativt nyligen har uppmärksammats hos en liten grupp blinda. Det innebär att hjärnan kan bearbeta syninformation utan att detta upplevs medvetet, utan att det är associerat med en synupplevelse. En patient med blindsyn kan vara fullständigt blind men ändå peka ut och med fingret följa rörliga ljusfläckar i synfältet. Patienten själv kan inte svara på varför han eller hon pekar på det han eller hon pekar på; upplever det bara som rena gissningar (se Århem, 1995).

Orsaken till detta paradoxala fenomen är skador på den primära synarean i nackloben. Det verkar alltså som om denna area spelar en kritisk roll för uppkomsten av subjektiva synupplevelser. Men räcker den? Är en intakt primärarea tillräcklig för att ge upphov till medvetna synupplevelser? Knappast. Som antytts ovan vet vi att synområden högre upp i hierarkin är nödvändiga för upplevelse av färg, form och rörelse. Men möjligen skulle primärarean tillsammans med den massiva återkopplingen från dessa sekundära, tertiära, kvarternära eller högre synområden räcka. Aktivitet i den primära synarean och i återkopplingsbanorna från de högre områdena skulle möjligen vara tillräckligt för uppkomsten av medvetna synupplevelser. Men detta är långt ifrån allmänt accepterat. Mot denna hypotes står hypotesen att en direkt växelverkan mellan synområden och vissa områden i pannloben med betydelse för vår förmåga till planering, är nödvändig för att medvetna upplevelser skall uppkomma. Kanske är till och med själva samspelet mellan dessa områden det tillräckliga neurofysiologiska underlaget för synupplevelser. Francis Crick hör till dem som attraheras av denna hypotes. Men hur den skulle förklara fenomenet blindsyn är långtifrån klart. Ändå är det en viktig hypotes, liksom primärarea-hypotesen. I denna ”pre-kopernikanska” tid (Cricks term) är spekulativa idéer som dessa nödvändiga. För kanske första gången i historien har vi experimentellt testbara idéer om medvetandet. Men, och detta är en viktig fråga, säger de något om vilka celler eller vilka processer som har den avgörande betydelsen, som är associerade med den medvetna upplevelsen? Knappast. För detta behöver vi studera medvetandeproblemet på cellulär nivå, på mesoskopisk nivå.

Den mesoskopiska nivån – medvetandets fysiologi

Descartes löste uppenbarligen inte sitt huvudproblem, att förklara relationen mellan det mentala och det neurala (i våra termer). Men huvudlinjerna i hans forskningsprogram när det gäller att beskriva hjärnans funktion står kvar. Med anmärkningsvärt små förändringar. Där Descartes talade om flödet av spiritus animalis i nervtrådarna talar vi idag om elektriska nervimpulser, vågor av elektricitet som rör sig med hastigheter på upp till 100 m/s. Orsaken till denna rörliga elektriska våg är strömmar av metalljoner, natrium- och kaliumjoner, genom nervmembranen, det tunna hölje som omger nervtrådens cytoplasma (se Hille, 2001). Detta har vi vetat sedan Alan Hodgkins och Andrew Huxleys banbrytande analys i början av 1950-talet. Sedan Erwin Nehers och Bert Sakmanns analyser i början av 1980-talet vet vi också att strömmen genom membranen beror på porer i speciella proteiner, jonkanaler. Med extremt känslig teknik kan vi idag direkt studera enstaka jonkanalmolekylers aktivitet i realtid. Genom sådana studier i kombination med molekylärbiologiska analyser vet vi en hel del om dessa jonkanaler. Det finns en lång rad av olika typer; det finns kanaler specifika för natrium, kalium och kalciumjoner; det finns kanaler som aktiveras av den elektriska spänningen över membranen och det finns kanaler som aktiveras av specifika molekyler. Varje nervcell har sin speciella uppsättning, palett, av olika jonkanaler beroende på vilken funktion den har. För fortledningen av nervimpulsen längs nervfibrerna spelar spänningsaktiverade natrium och kaliumkanaler en huvudroll. Där Descartes talade om ventiler som reglerar spiritus animalis’ flöde talar vi alltsedan Sherrington om synapser, kontaktpunkterna mellan nervceller. Vi känner till en hel del om mekanismen för impulsöverföringen i synapsen. Den bygger på en kombination av kemiska och elektriska processer; en komplex frisättning av transmittorsubstanser och aktivering av transmittorsubstanskänsliga jonkanaler.

Har dessa kunskaper om nervsystemets molekylära mekanismer fört oss närmare en lösning på Descartes’ huvudproblem? Några slutsatser kan vi åtminstone dra. Jonkanalerna och transmittorsubstanserna har en lång evolutionär historia. Samma spänningsaktiverade kaliumkanaler som bidrar till nervimpulserna hos människor finner vi hos vissa encelliga organismer som uppstod för kanske 1 400 miljoner år sedan (se Århem, 1990). Samma natriumkanaler som spelar huvudrollen vid impulsfortledningen hos människa finner vi hos primitiva kavitetsdjur, maneter, hydror och koralldjur, för kanske 700 miljoner år sedan. Medvetande beror tydligen inte på specifika molekyler, specifikt mänskligt medvetande beror inte på specifikt mänskliga molekyler. Det finns inga specifikt mänskliga jonkanaler eller transmittorsubstanser. I stort sett samma molekyler finns långt ned i utvecklingskedjan.

Av liknande skäl tycks det inte heller finnas specifika nervceller hos djur som kan antas ha medvetande. Det finns inga specifikt mänskliga celler. Vi måste anta att uppkomsten av ett medvetande har att göra med nervsystemets organisation och processer, att uppkomsten av ett mänskligt medvetande handlar om den mänskliga hjärnans organisation och sättet att hantera information. Anmärkningsvärt få studier har berört dessa frågor. I själva verket används begreppet medvetande mycket sällan inom neuro- eller kognitionsvetenskaperna.

”Det är anmärkningsvärt att det mesta arbetet inom både kognitionsvetenskaper och neurovetenskap aldrig refererar till ”medvetande”, speciellt som många skulle betrakta medvetande (consciousness) som den stora gåtan när det gäller den neurala synen på medvetandet (mind) och … tycks mycket mysteriöst för många människor idag.” (Crick & Koch, 1990)

Fragmentariska försök har dock gjorts. Framför allt har man försökt förstå synförnimmelser. Ett viktigt delproblem i detta sammanhang utgörs av bindningsproblemet, att förstå hur de olika cellgrupper som samtidigt är aktiva vid upplevelsen av ett föremål i synfältet funktionellt binds samman för att ge grunden för upplevelsen. Crick och Koch har diskuterat olika möjligheter att förklara detta problem: att de inblandade cellerna utmärker sig genom att fyra av impulser med högre frekvens, genom att oscillera med en specifik frekvens (i 40 Hz-området), genom att fyra av impulser i skurar eller genom att fyra av impulser synkront. Alla förslagen har visst experimentellt underlag och alla har sina speciella svårigheter. Crick och Koch argumenterar för att impulser i skurar spelar en avgörande roll för uppkomsten av medvetna förnimmelser. Men de stannar inte vid detta. De diskuterar också möjligheten att korrelera medvetna upplevelser med aktiviteten i specifika celler; med pyramidceller i de två understa lagren av den skiktade hjärnbarken (Koch and Crick, 1994). Det kritiska impulsmönstret uppstår genom en återkopplingskrets mellan dessa celler och thalamus. Detta är naturligtvis mycket spekulativa förslag, men återigen, de är viktiga förslag. De utgör ett möjligt teoretiskt ramverk för fortsatta experimentella studier.

Fortfarande kvarstår dock själva huvudfrågan. Vilken är relationen mellan det neurala och det mentala? Även om vi lyckas beskriva aktiviteten och cellerna, som specifikt är associerade med medvetna upplevelser, har vi inte löst den frågan. Vi har inte ens löst frågan om vilka fysikaliska parametrar som är kopplade till medvetandet. Vi behöver gå vidare till den mikroskopiska nivån.

Den mikroskopiska nivån – medvetandets fysik

Det neurofysiologiska programmet att förstå medvetandet innebär ytterst att förklara det neuronala korrelatet till medvetandeprocesser i fysikaliska termer. Nervsystemets aktivitet skall beskrivas i fysikaliska termer, i termer av elektriska spänningsskillnader och strömmar, av regenerativa impulser, orsakade av jonströmmar genom speciella proteiner. Men försöken att korrelera denna aktivitet med mentala processer krä-ver ytterligare fördjupning.

Vilken fysikalisk parameter i den neuronala aktiviteten är korrelerad till mental aktivitet? Är det mönstret av laddade partiklar i ett givet ögonblick? Mönstret av makromolekyler? Det elektromagnetiska fältet som är en konsekvens av de laddade partiklarnas rörelse?

En historisk utgångspunkt för denna diskussion är försöket att korrelera mentala processer med kraftfält. Redan Hobbes och Leibniz identifierade delar av medvetandet med fysikaliska krafter. Ännu tidigare jämförde Gilbert interaktionen mellan magnetiska krafter och en magnet med interaktionen mellan kropp och själ. Själva begreppet kraft har sitt ursprung i psykologiska jämförelser. Idag har åter jämförelsen mellan medvetande och krafter blivit aktuell. Tydligast har kanske tanken tagits upp av Karl Popper (Popper et al., 1993). Han antar helt enkelt att ”våra medvetna mentala intensiteter, våra medvetna erfarenheter” växelverkar med hjärnans fysikaliska kraftfält. Detta är naturligtvis höggradigt spekulativt. Men Popper menar att sådana spekulationer är nödvändiga för att vi ska komma vidare med detta svåra problem.

Filosofiska konsekvenser – ett interaktionistiskt förslag

Poppers förslag är interaktionistiskt. Det antar att mentala processer inte är identiska med neurala processer (elektromagnetiska fält), men interagerar med dem. Det finns starka argument för en sådan hypotes. Men kanske viktigare här är att Poppers förslag belyser medvetandeproblemet på ett tydligt, konkret sätt. Frågan om parallellitet, identitet eller interaktion blir påtagligt klar, klarare än när problemet uttrycks i traditionella, mer vaga termer. Är medvetandet identiskt med det elektromagnetiska fält som är associerat med aktiviteten hos vissa grupper av nervceller? Eller är det något annat, ett emergent fenomen; inte principiellt beskrivbart i fysikaliska termer? I så fall, är det ett emergent parallellfenomen eller samspelar det med neuronala processer? Den första lösningen, medvetande som parallellt emergensfenomen, är ett parallellistiskt svar. Det är kanske den vanligaste hypotesen i dagens diskussion, kanske vanligare än identitetsteorin, även om den ofta bara är implicit och inte tydligt uttalad.

Men det finns som sagt starka argument mot parallellismen. Ett av dem är att alla parallellistiska teorier är svåra att förena med evolutionsteorin. Argumentet är i stora drag detta: Medvetandet i en parallellistisk teori behövs inte för en fullständig beskrivning av världen; det går att beskriva en människa fullständigt utan antagandet att hon kan uppleva något medvetet. Men vårt medvetande är något ytterst påtagligt; och det finns starka skäl att tro att det uppkommit genom selektion. Varelser med medvetande har överlevnadsfördelar jämfört med varelser utan. Och detta kräver att medvetna processer påverkar icke-medvetna hjärnprocesser och tvärtom. Detta är ett gammalt argument men det väger fortfarande tungt. William James skrev redan 1879:

”Medvetande är en manifesterad egenskap hos högre organismer, tydligast hos människan; som alla sådana egenskaper måste det ha utvecklats; och det kan bara ha utvecklats genom naturligt urval; men om det utvecklats genom naturligt urval måste det ha en användning; och om det har en användning kan det inte vara kausalt ineffektivt. Medvetande måste därför vara mer än en utsöndring från hjärnan; det måste (åtminstone i vissa avseenden) vara en oberoende effektiv process som kan kontrollera viss centralnervös aktivitet” (James, 1879).

Varför så svårt att acceptera en interaktionistisk lösning?

Trots svårigheterna med parallellistiska lösningar så dominerar de idag. Interaktionistiska lösningar verkar oerhört svåra att acceptera. Varför? Popper har föreslagit en intressant förklaring (Popper, 1998). Han menar att vi fortfarande domineras av teorier som har sin grund i Parmenides’ tänkande på 500 talet f. Kr. Parmenides lärde att det finns en kunskapsväg till den sanna verkligheten, gudarnas väg, men att människan ofta följer en annan, felaktig väg, åsikternas väg. Denna insikt ledde Parmenides och hans efterföljare till en misstro mot observationer och mänskligt sunt förnuft och kom att speglas i den rad av motsatspar som vi fortfarande bär med oss i vårt tänkande. Parmenidianskt ”sanna” egenskaper hos verkligheten står mot det vi människor ”felaktigt” tror är egenskaper hos verkligheten: nödvändighet står mot slump, precision mot approximation, reversibilitet mot irreversibilitet, ting mot processer, invarians mot emergens. Hela vår vetenskapshistoria är full av strider mellan dessa båda tankesätt; och gång på gång har det parmenidianskt ”sanna” fått ge vika. Den observerade verkligheten är mer komplex än den parmenidianska uppfattningen av verkligheten. Termodynamiken visar att irreversibla processer finns, kvantmekaniken att världen är indeterministisk, astrofysiken att universum inte är statiskt. Och gång på gång har parmenidianska försök att rädda teorierna (irreversibilitet är en illusion, tiden är en illusion, indeterminism beror på kunskapsbrist) misslyckats. Måste vi inte acceptera den anti-parmedianska tanken att medvetandet finns och att det inte kan förklaras i dagens fysikal-kemiska termer? Måste vi inte acceptera att inte heller här gäller det parmedianska paradigmet?

Sammanfattning och utblick

Jag har här försökt diskutera medvetandeproblemet i ett neurofilosofiskt perspektiv. Jag har försökt betona det centrala problemet, själva huvudfrågan. Detta görs långt ifrån alltid. Många anser att det inte ens finns en sådan fråga. En del av förvirringen kring medvetandeproblemet beror på detta. Jag har försökt visa att ett neurofilosofiskt perspektiv leder till preciseringar, förtydliganden, konkretiseringar och att ett sådant perspektiv därför blir centralt för hela medvetandedebatten. Andra vägar att närma sig medvetandeproblemet måste kontinuerligt stämmas av mot den ökande neurofysiologiska kunskapen. En diskussion om medvetandet utan hänsyn till kunskapen om hjärnan blir lätt steril.

Jag har också försökt argumentera för en interaktionistisk lösning av det centrala medvetandeproblemet. Jag är väl medveten om att detta just nu inte är populärt. Men det är uppenbart att problemen kring subjektivitet och ett första-personperspektiv är svåra att förena med traditionella parallellistiska teorier, liksom problemen med evolutionsteorin. Jag har också betonat behovet av realistiska försök. Det är inte orimligt att tro att sådana försök kommer att leda till en, åtminstone partiell, förståelse av uppkomsten av vissa medvetna upplevelser (som visuell perception). Men vi måste vara medvetna om att detta bara är början på försöken att förstå de stora klassiska problemen; frågorna kring jaget, den fria viljan och moralen.

Litteratur

Crick, F. & Koch, C. (1990) ”Towards a neuro-biological theory of consciousness”. Seminars in the Neurosciences 2, s. 263–275.

Dennett, D. (1991) Consciousness Explained. Little, Brown and Company.

Hille, B. (2001) Ionic channels in excitable membranes. 3 ed. Sinauer.

James, W. (1879) ”Are we automata?” Mind 4, s. 3–4.

Koch, C. (2004) The Quest for Consciousness. Roberts and Company.

Koch, C. & Crick, F. (1994) ”Some further ideas regarding the neuronal basis of awareness”. I: Large Scale Neuronal Theories of the Brain. (Koch, C. & Davis, J. L., eds) MIT Press.

Peacocke, A. (1999) Science and the future of theology – critical issues. Reflections Vol. 3.

Popper, K. R., Lindahl, B. I. B. & Århem, P. (1993). ”A discussion on the mind-brain problem”. Theor. Med. 14, s. 167–180.

Popper, K. R. (1998) The World of Parmenides. Routledge.

Searle, J. (1992) The Rediscovery of Mind. MIT Press.

Århem, P. (1990) ”Om de första nervcellernas och nervsystemens uppkomst – en lägesrapport”. Fauna och Flora 85, s. 23–30.

Århem, P. (1995) ”Medvetandets filosofi: Hjärnan tror inte sina ögon”. Forskning och Framsteg nr 8, s. 60–64.